Om sanningen ska fram

By Kjell E. Genberg

Harald H. Harald är ny i sitt yrke. Han har just tagit steget in som polis i mitten på 1970-talet och omställningarna är många. Redan vid anställningen har han skrivit in sig i historieböckerna: han är den första mörkhyade polismannen i Sverige. Kriminalassistent Harald kastas genast in i hetluften och han, och ingen annan, anar ett oväntat samband mellan ett barn som slagits ihjäl, en uteliggare som supit ihjäl sig på en kyrkogård och en stor summa pengar som hittas i ett offers lägenhet. Pusselbitarna läggs samman och spänningen ökar... kommer Harald lyckas lösa ett brott det första han gör som ny i poliskåren?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 1, 2021
• ISBN: 9788726710892

Book preview

1

Den åtta månader gamle pojken hade sextiotre blånader och fyra bräckta revben och han var död.

Han hade hittats av grannarna som hört bråk och höga skrik, men inte vågat visa sig förrän de hörde till lägenheten slås igen med ett brak. När den förste grannen visade sig i trappan stod dörren på vid gavel. Barnet hade legat dött i sängen när de kom in i lägenheten.

Kriminalinspektör Mattias Enberg visste vad han skulle få se innanför den stängda lägenhetsdörren i förorten. Han hade suttit och jobbat över med pappersarbete på polishuset när telefonen ringde och krimjouren sa åt honom att åka och titta på saken.

Mattias Enberg hade alltid avskytt att undersöka fall av barnmisshandel. Känslorna minskades inte av att han skulle bli far om några månader. Den uniformerade polismannen vid dörren sträckte på sig när Enberg klev ur hissen.

– Läkaren är här, sa polismannen. Modern är kontaktad, så hon vet om vad som har skett. Hon jobbar på nattapoteket nere vid centralstationen. En bil är på väg hit med henne nu.

– Hrrm, sa Mattias Enberg. Det är bra.

Fast han tyckte inte alls att det var bra. Krimjouren hade varit mycket kortfattad i telefon. Gav bara besked om att det gällde svårare barnmisshandel och att en anmälan kommit in från en av bilarna. Kriminalinspektör Enberg tittade på klockan. Det var alldeles för sent för att få tag på någon barnavårdsman. Men slutsatsen han drog av vad polismanneni dörren sa motsade också behovet av barnavårdsman. Här var det tydligen ett fall av misshandel varav döden följt. Polismannen öppnade dörren och släppte in Mattias Enberg ilägenheten. I samma ögonblick kom läkaren ut från rummet anför. Han nickade igenkännande mot Enberg.

– Barnmisshandel alltså? sa kriminalassistenten.

– Ett av de värsta fall jag sett, svarade läkaren. Blåmärken och småsår överallt! Den som gjorde det måste ha använt ett tillhygge! Jag är klar med mitt. Ni kan föra bort kroppen precis när ni vill.

– Rapporten?

– Preliminära i morgon förmiddag, slutgiltiga efter obduktionen, sa läkaren tunt. Teknikerna har varit här. De gick ner och fikade för en halvtimme sedan. Jag skulle hälsa att de snart är tillbaka.

– En halvtimme? frustade Mattias Enberg. Och jag blev inte tillkallad förrän nu?

– Skyll inte på mig, sa läkaren. God natt!

Kriminalinspektör Enberg var chef för spaningsroteln och borde egentligen inte ha kallats till ett fall som detta. Men dagens organisation gav plats för kvällens och nattens improvisation på polishuset.

Mattias undvek att se på barnet. Han hade tvingats utreda barnmisshandel förr, men då hade han för det mesta haft någon från barnavårdsnämnden till hjälp. Trots att han var välutbildad polisman kände han sig en aning bortkommen. Han kom att tänka på en dum statistiksiffra han sett i en facktidning för en tid sedan – någonting om att i Storbritannien dödades sjuhundra barn årligen i fall som liknade det här. Vidare hände det ofta att undersökare hellre friade än fällde när det gällde tvivelaktiga gränsfall. Dessutom mindes han en siffra till. Fyrahundra misshandlade barn fick bestående hjärnskador varje år.

Han såg sig om i lägenheten. Det var en välstädad tvåa. TV-skärmen stod och snöade i vardagrumshörnet, alldeles bredvid den lilla dosa som gick till centralantennen.

Man skulle vara arkitekt i stället, tänkte han. Arkitekter är snart de enda människor som får lov att ställa sina TV- apparater var de vill. Alla andra måste lyda deras ritningar, eller också skaffa långa, dammsamlande och dyra sladdar.

Själv bodde han inte i lägenhet. Han hade ett fyrarumshus på Galgvägen intill Stensunds Fästning, och den bostaden var ett arv efter föräldrarna. Fadern hade varit borgmästare på den tiden staden var stad och inte kommun som de nya statuterna påstod.

Mattias var trettio år gammal då fadern lämnade det jordiska och då hade han tagit hustrun Astrid med sig och flyttat in i det testamenterade huset. Till att börja med hade de bara kunnat disponera tre av rummen, för Mattias mor bodde kvar ända tills hon dog, tre dagar innan hon skulle fylla sextiosju.

Ett och ett halvt år senare hade familjen Enberg begåvats med sitt första barn, dottern Eva. Nu var hon fem år gammal och det var snart dags för henne att bli storasyster.

Han gick fram till TV:n och slog av den sedan han konstaterat att programmen var slut i båda kanalerna. Han stannade till framför väggspegeln och rätade på slipsen. Med en smått belåten nick konstaterade han att den ankommande avkomman skulle få en far med hyggligt utseende. Visserligen hade magen fått en antydan till rondör, beroende på för lite motion, och ansiktet var runt som en ost. Men det var inte någon egentlig fetma, inte mer än vad som var passande för en man som passerat de fyrtio med drygt ett år. Han var en och åttiosju lång var välväxt och hade rak hållning. Spegeln förmedlade vidare att det formellt kortklippta håret snart måste friseras igen.

Han lade huvudet på sned och undrade om han skulle låta det växa till modern längd. Det skulle gå bra ihop med de buskiga ögonbrynen. Näsan var rak och han hade lite fylliga läppar. Pussmun, hade Astrid kallat det för. Astrid brukade också säga han hade skrattgropar i kinderna, att han såg vänlig ut. Astrid, ja. Han undrade hur hon hade det, ensam i huset. Sedan skakade han bort tanken. Bjäfs, hon skulle inte in på KK förrän om ett par månader. Tidigast.

Mattias Enberg slog sig ner i soffan och tände en cigarrett. Han var noga med att aska i sin egen tändsticksask för att inte bli osams med teknikerna när de kom tillbaka efter kafferasten.

Genom den öppna dörren in till barköket kunde han se att det stod en tom flaska tvåstjärnig Eau De Vie på diskbänken. Han reste sig och gick till dörren. En bit ifrån spritbuteljen stod en flaska som innehöll en skvätt sockerdricka, och bredvid den ett tomt glas.

Utifrån hördes ljud av sirener och han gick till köksfönstret. Höghusghettot låg i ett av stadens nybyggda bostadsområden på väster. Genom fönstret kunde han se ner till gatan, sju våningar under sig. En svartvit bil med ordet POLIS skrivet över dörrarna stannade där. Signalhornet slutade tjuta, men de blå lamporna roterade fortfarande på taket.

En uniformerad polis kom ut från skuggorna vid husknuten och öppnade bakdörren, samtidigt som föraren slog av kontakten så att ljusen slocknade på taket. Ut från baksätet kom en kvinna. Hon var klädd i en öppen, kort kappa och under den hade hon något som liknade sjukhuskläder.

Efter kvinnan klev ytterligare en polis ut och båda gick med snabba steg mot ingången. Ett par billjus dök fram bakom hörnet och en mörkfärgad Volvo parkerade bakom polisbilen. Plötsligt förstod Mattias Enberg sammanhanget. Teknikerna hade inte alls gått ut för att fika. De ville bara inte finnas på platsen när barnets mor kom hem.

Hon skulle få en tillräckligt stark chock i alla fall.

Kriminalassistent Enberg spände sig inför det som skulle komma. Han gick till dörren och öppnade den. Konstapeln utanför vände sig om och lyckades åstadkomma ett blekt leende. Det surrade från hisstrumman. Sedan fylldes den mörka, kantstående rektangeln i hissdörren av ljus. Det gick en knapp sekund innan dörren öppnades.

Kvinnan var mörkblond och blek. Underläppen darrade på henne. Enberg höll tyst upp dörren åt henne och den uniformerade polismannen. Konstapeln höll sig tätt intill henne. De hade hunnit några steg in i rummet när Mattias Enberg drog igen dörren.

– Peter!

Skriket började som ett gurglande, blev ett namn och tunnades sedan ut till ett kvidande läte.

– Nej, ni får inte röra honom!

Konstapeln försökte låta lugn, men han klarade inte av det. Mattias Enberg drog efter andan och följde efter dem in. Kvinnan kunde vara tjugofem, tjugosju år gammal. Hon var kritvit i ansiktet nu, ögonen var vitt uppspärrade och hon tuggade på underläppen. Hon kved hela tiden medan hon sjönk ner på knä bredvid den vitlackerade spjälsängen.

Enberg nickade mot konstapeln som tacksamt drog sig tillbaka. Mattias tittade i sitt anteckningsblock.

– Fru Hallgren! sa han lågt. Jag heter Enberg, Mattias Enberg, och kommer från kriminalpolisen. Jag beklagar. Tror ni att ni kan hjälpa mig lite, trots… jag menar…

Han tystnade när orden inte ville komma förbi den tjocka klump som spände ut luftstrupen alldeles under stämbanden och hindrade dem från att vibrera fram fler ord. Vad säger man till en kvinna som kommer hem från arbetet och hittar sitt barn mördat? Sitt åtta månader gamla barn?

För ett ögonblick gled tankarna hem till huset på Galgvägen där Astrid satt i TV-fåtöljen och virkade. Han gissade att hon virkade, stickade eller sydde, för hon hade knappt gjort annat sedan hon fick beskedet om graviditetstesten från apoteket. Magen putade ut. Därinne låg Jesper. Om det nu blev en pojke…

Kvinnan tittade upp mot honom, men hon tycktes inte se att han stod där. Ögonen var torra, pupillerna utvidgade sig som hos en knarkare. Sedan kom en hinna över dem och ur hinnan producerades tårar. Snyftningen som steg ur hennes hals var hjärtskärande. Hon reste sig upp på ostadiga ben och han räckte fram händerna för att stödja henne. Det var som om den gesten fick alla dammar att brista. Hon närmast föll fram mot honom, ansiktet pressades mot den skrynkliga, nikotindoftande kavajen. Hon grät. Långa hulkande snyftningar. Mattias Enberg lade skyddande armarna om hennes axlar. Han sa ingenting.

Han mindes en gång när han själv grät på samma sätt. Han var fem eller sex år den gången. De hade haft en liten kattunge hemma och han brukade leka med katten. Han tyckte om det lilla gråvita nystanet. En dag när han kom in i rummet slängde han igen dörren efter sig. Katten hade haft huvudet emellan på gångjärnssidan.

Det var vad han mindes. Ingenting av hur katten såg ut, inga minnesbilder av sammanhanget i stort. Bara den fruktansvärda sorgen över lekkamraten som man blev tvungen att slå ihjäl för att den inte skulle pinas längre med krossat huvud. Han mindes sin gråt, sin förtvivlan och skammen över att han själv var orsak till kattens död. För att han inte hade sett upp.

Var det så hon kände sig nu? Tyckte hon att hon hade svikit sitt ansvar för barnet genom att gå till arbetet på apoteket och lämna pojken? Troligen. Och ändå kunde hon inte klandras, inte av någon annan än sig själv!

Han såg på barnet och tänkte på katten.

Till sist tog hennes tårar slut och han hjälpte henne till soffan i vardagsrummet. Hon satte sig tungt. Mattias nickade mot konstapeln vid dörren. Mannen såg oförstående ut.

– Vatten, viskade han och den uniformerade kollegan nickade.

En minut senare ställde han ett glas kallrunnet vatten på bordet framför Mattias Enberg och kvinnan.

– Drick det här, sa han och önskade att läkaren varit kvar så att hon kunnat få något nervlugnande.

– Fru Hallgren…

Hon drack ett par klunkar och stirrade på honom som om hon inte hade märkt hans närvaro tidigare. Hon ryckte till och ställde ifrån sig glaset. Glasets fot small till mot bordet, men den höll. Hon drog djupt efter andan och sedan slappnade hon av lite. Ansiktet var alldeles rött av gråt och det verkade uppsvällt. Hon andades tungt, men regelbundet.

– Fru Hallgren…

– Jag är inte gift, svarade hon lågt. Varför skulle han…?

Mattias Enberg höjde de buskiga ögonbrynen och såg förvånat på henne.

– Han? Ni hade inte lämnat barnet ensamt i lägenheten?

Hon skakade på huvudet och grep glaset för att tömma i sig resten av innehållet. Fröken Hallgren fortsatte att svälja långt efter det att vattnet var slut.

– Min fästman, sa hon långt om länge. Jag menar, min före detta fästman, Peters pappa! Han skulle sitta barnvakt…

– Tror ni…? började Mattias Enberg.

Hon började gråta igen, tyst och lite darrande.

– Han var lite full när han kom, och jag visste inte om jag skulle våga lämna honom kvar här med Peter, sa hon och harklade sig. Han blir alltid så våldsam när han fått lite i sig! Men han lovade ju…. Han lovade att hålla sig lugn, titta på TV och läsa en stund. Peter sov när han kom.

Mattias Enberg gned pannan med handen. Det fanns ingenting så svårt som detta. Han var polis och behövde upplysningar, men samtidigt var han också en medmänniska med mänskliga känslor. Dessa känslor sa honom att det var brutalt att hålla någon sorts förhör med en kvinna som just förlorat sitt barn på ett sätt som ingen förälder borde förlora sin avkomma.

– Fästmannen, började han. Brukar han ofta sitta barnvakt hos er?

– Nej, svarade hon med en huvudskakning. Vi bor inte ihop längre. Jag brukar inte jobba om nätterna i vanliga fall. Jag går halvtid på apoteket och har dagmamma åt Peter. Jag måste jobba de där fyra timmarna annars räcker det inte till mat för dagen. Det jag får på det sociala, menar jag.

Hon gav Mattias Enberg en anklagande blick, och trots att han inte hade med saken att göra kände han sig så skyldig att han tittade ner i bordet.

När hon börjat prata gick detlättare. Han behövde inte ställa några frågor, kom bara med små korta stickrepliker då och då.

– Jag hade tänkt ringa till min syster så att hon kom och satt barnvakt åt mig. Det var en flicka på jobbet som blivit sjuk, och det fanns ingen som kunde hoppa in och ta hennes pass så de ringde till mig.

– Mmm!

– Men sedan kom Janne…

– Janne? avbröt Enberg.

– Jan Löfstrand, min före detta fästman, förtydligade hon. Han ville komma upp och prata med mig eftersom han var i stan.

– Så han bor inte här?

– Nej, han jobbar i Hallsberg. Nånting inom SJ, och så extraknäcker han visst som chaufför. Jag förklarade att jag skulle jobba och frågade om han inte kunde höra av