Pullovern : om döendet, döden och sorgen

By Lars Wikander

Att åldrandet kommer är en av få sanningar man kan ta fasta på. Ändå är det ett ämne många gärna undviker och försöker låtsas som att det inte är en av de enda realiteter vi med säkerhet kan förhålla oss till. I Pullovern: om döendet, döden och sorgen undersöker Lars Wikander det ofrånkomliga upplevelsen av att veta att ens tid snart är kommen. Hur känns det som läkare att berätta för någon att sjukdomen inte kommer gå att bota? Hur känns det att motta sin egen dödsdom? Hur reagerar omgivningen? Det är någonting man förr eller senare behöver förhålla sig till och när den stunden anländer har Pullovern varit till hjälp för många.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726552003

Book preview

1987

1

Svend Skarsten hade just böjt sin långa kropp i radhusets vardagsrum, för att sätta på Aktuellt, då det small till. Glassplitter yrde in i rummet från fönsterrutan till vänster om honom. Ögonblicket efter dunsade något till mot bokhyllan och slog sedan i golvet.

Han reste sig hastigt med ett förvånat uttryck.

Med några snabba kliv var han framme vid fönstret och höll på att i farten slinta på de lösa glasbitarna. Februarikylan svepte in genom ett gapande hål med skarpa skärvor runt kanterna.

Han öppnade kvickt och lutade sig ut. Gatan utanför gavelhuset var tom. Då han skulle stänga fönstret hördes ljudet av en bil som startade och körde iväg på gatan ovanför. Svend drog sina slutsatser.

Den som kastat in någonting hade förmodligen försvunnit runt hörnet och tagit gångvägen, tänkte han arg och upprörd.

– Vad var det, pappa? Elvaåringen Per hade kommit ut från sitt rum med den ängsliga frågan. Mannen stängde fönstret. Gardinen rörde sig i vinddraget från hålet i rutan. Det knastrade av glas när den långe, ljuse mannen vände sig om.

– Det är inget farligt. Det var någon som slängde in nåt genom fönstret. Vill du tända taklampan!

Tevebelysningens dunkel ersattes av bättre ljus. De tittade tillsammans på resterna av fönstret och spanade sedan runt rummet. Allt tycktes först se ut som vanligt men Per upptäckte något invid en av bokhyllorna.

– En sten, pappa! sa han ivrigt och sprang fram och tog upp den. Det är nåt ritat med tuschpenna på den. Vad är det för nåt, pappa?

– Får jag se!

Svend fick stenen och vred på den. På tre ställen var det ritat hakkors och SS med stora bokstäver och så fanns texten ÅK HEM.

Per såg nyfiket på.

– Varför står det ÅK HEM? Du är ju hemma. Vad betyder SS? Vem var det som gjorde det? Varför kastar dom sten på vårat hus?

Per tog tillbaka stenen och såg på den runt om igen.

– Jag vet inte vem som gjorde det, svarade Svend Skarsten på den sista frågan.

Fast han hade sina aningar. Det hade hänt en hel del annat också på sista tiden, och han tog för givet att det fanns ett sammanhang.

– Vad kallt det är! avbröt sonen. Hur ska vi laga fönstret?

Svend var trött och hoppade tacksamt över svaren på de övriga frågorna som sonen ställt. Han såg först på pojken som stod där med den knytnävsstora stenen i handen och sedan på fönstret.

– Vi får sätta upp en masonitskiva så länge, beslutade han. Vill du hämta borsten och skyffeln, så ska jag sopa upp glasbitarna först.

Medan sonen försvann ut i hallen undersökte Svend bokhyllan och golvet framför. Stenen hade träffat ryggarna på två uppslagsböcker som nu hade fula märken, och parkettgolvet nedanför hade fått ett hack. Han funderade på att ringa polisen men beslutade sig för att låta det vara.

– Tänk om stenen hade träffat dej i huvet, pappa! sa sonen som nu kom tillbaka. Är det nån som vill döda dej?

– Nej, det kan jag väl inte tänka mej, svarade Svend, men han var inte helt säker.

Han sopade upp skärvorna sedan han dragit gardinerna för det trasiga fönstret. Med dammsugaren fortsatte han att få bort de nästan osynliga men lömska småbitarna. Två hastigt tillsågade masonitbitar fick duga, för att hjälpligt stänga ute den värsta kylan. Han hade hjälp av sonen och det blev inte mycket sagt. Båda funderade.

– Ska du inte ringa polisen? undrade Per slutligen, samtidigt som någon kom in genom ytterdörren.

Per sprang ut. Svend hann inte säga till honom att inte oroa mamma det första han gjorde. Det var redan för sent.

– MAMMA, MAMMA! hörde han sonen ropa ute i hallen. NÅN HAR SLÄNGT EN STOR STEN RAKT GENOM FÖNSTRET!

Ögonblicket senare var hustrun Cecilia, Cia, inne i vardagsrummet med kappan på.

I samma stund som hon fick se masonitskivorna i fönstret och stenen i Svends hand, satte hon handen för munnen.

– Vad är det som hänt? frågade hon uppskärrat.

– Tjaa, svarade han och slog ut med sina långa armar. Det är väl det gamla vanliga kan jag tro.

– Men tänk om den träffat dej eller Per! sa Cia med sin ständiga oro över allt som kunde ha hänt. Är det inte dags att ringa polisen nu? Så här kan det väl inte fortsätta.

Det gamla vanliga syftade på en serie obehagliga händelser som hållit på i flera månader. En anonym förföljelse, riktad mot Svend, genom telefonsamtal och brev både till hemmet och arbetet. Alla meddelanden hade samma inriktning. Svend kallades sadist, nazist eller utlänning som borde åka hem. Till detta var det ofta knutet vaga hotelser om att något skulle hända, att han skulle få sitt straff eller liknande.

Benämningen utlänning berodde på att Svend Skarsten ursprungligen var dansk. Det märktes ibland på hans brytning, speciellt om han blev upprörd eller ivrig. Annars talade han utmärkt svenska.

Svend var kirurg på stadens sjukhus, överläkare och omtyckt föreläsare på vårdskolan. På kliniken kallades han allmänt för Skorsten pga sin ansenliga längd, 1.96 i strumplästen. Ljushårig, blåögd (i fysisk mening) och i god form. Badminton, jöggning och långa promenader hörde till de regelbundenheter han utsatte sin 42-åriga kropp för.

Cia och han hade varit gifta i 17 år och Per var det ena barnet. Det andra hette Anette eller Nettan. Hon var mitt i tonåren och gängperioden och inte hemma vid den här tiden på kvällen.

Hustrun var lärare på högstadiet, en kort bussresas avstånd från radhusområdet. Hon hade ambitionen att lägga ner hårt jobb på sina lektioner och klarade sitt läraryrke utan allt för stora törnar. Cia var också lång men kontrasterade Svend med ett mörkbrunt hår och nötbruna ögon. Hon vurmade för golf och var framgångsrik i den sporten.

Det här med motionen var egentligen det enda som de utövade skilda från varandra på fritiden. De hade i övrigt de flesta intressen ihop. Man kunde säga att de hade ett bra fungerande äktenskap utan att de för den delen var överens i allt. De kunde ha hetsiga diskussioner men hade med åren lärt sig att respektera varandras åsikter.

Cia kom uttröttad direkt från ett föräldramöte. Hon var utless på allt det här som hände kring Svend. Obehagligt var det också för det var ofta hon som svarade i telefon.

En stund senare och något lugnare satt de vid köksbordet med en kopp te och levande ljus. Cia berättade om föräldramötet. När Per så småningom gått och lagt sig, kom de in på kvällens händelse med stenattentatet.

– Ska du inte gå till polisen nu? undrade Cia på nytt. Anonyma brev och telefonsamtal är otrevligt nog men det här tycker jag är allvarligare på nåt sätt. Nån kunde ju ha skadats! Och vem vet vad som händer härnäst.

– Jag har också funderat på polisen för jag blev så förbannad. Det här är att gå för långt. Men samtidigt vet jag inte … För det första har jag inga bevis för vem det är och för det andra kan det vara en människa i kris. Han eller hon behöver i så fall hjälp och inte en polisanmälan.

Cia visste vad han menade. Efter de första telefonsamtalen och breven hade Svend berättat hur han trodde det hängde ihop. Av sammanhanget var det klart att det hade anknytning till hans verksamhet på sjukhuset. Han hade gått igenom sina aktuella patienter, för att hitta något samband. Och det fanns faktiskt en patient, eller snarare hennes anhöriga, som han kunde tänka sig att koppla ihop med sådana här saker. Ett annat alternativ han snuddat vid var möjligheten av att det skulle vara någon ur personalen.

När Svend talade med Cia om sina patienter, så var han mycket noga med tystnadsplikten. Inte ens för henne nämnde han namn eller sådana uppgifter som gjorde det möjligt att identifiera någon. Det hade hänt att en av deras gemensamma bekanta behandlats av Svend utan att han sagt något hemma. Det var den gemensamme vännen som själv berättat det för Cia och blivit förvånad över att hon inget visste.

Vad gällde de omtalade händelserna hade det hela börjat för ett knappt halvår sedan.

Den patient han tänkt på var Ellinor Samuelsson, en just pensionerad fd föreståndare för en matvarubutik. En nyupptäckt cancer med mycket dålig prognos hade skapat ovanligt starka känslostormar hos de inblandade. Bland patientens närmaste fanns maken Evert vid stans gatukontor och deras två barn: Carl-Evert, ensamstående så vitt Svend kände till, och Maud Evebratt, lågstadielärare, med familj.

Patienten hade en längre tid haft diffusa besvär med trötthet, kräkningar, aptitlöshet och blod i avföringen. Via distriktsläkaren hade hon kommit till kirurgmottagningen. Det hade börjat så smått redan vid första besöket någon gång tidigt i höstas. Svend kom ihåg situationen.

Dottern hade varit aggressiv och dominerande. Han mindes att hon varit klädd i utmanande kläder. Ellinor Samuelson hade haft en enkel grå dräkt. Hon var trött och såg klart sjuk ut.

När han ställde frågor till patienten mindes han att dottern hela tiden svarat i hennes ställe. Han hade vänligt sagt till henne att det vore fint om modern själv fick svara, eftersom hon var patienten. Dottern hade då snörpt ihop munnen och sett sur ut, medan han samtidigt uppmärksammat skymten av ett leende hos Ellinor Samuelsson.

Vid det andra besöket var dottern också med. Han hade berättat om röntgensvaret, som visade på en tumör. Patienten hade blivit mycket skakad och väldigt upprörd. Hon hade gråtit men dottern var påträngande.

– Doktorn behöver inte vara finkänslig och dölja något, hade hon sagt. Om det är cancer, så säj det!

– Det enda vi med säkerhet vet, svarade Svend irriterat, det är att det är en växt, en tumör på magsäcken. Det förklarar blodet i avföringen. Om den är god eller elakartad vet vi inte ännu. Det behövs ytterligare provtagning, en gastroskopi.

Svend var medveten om irritationen. Det kom sig både av dotterns sätt och av att han låg mycket efter i mottagningstiden. Han redogjorde snabbt för undersökningen, då man genom en slang kunde inspektera magen inifrån och ta cellprover. Under tiden hade patienten lugnat sig något och kom med en fråga.

– Det är cancer, inte sant? Kan ni inte säja som det är!

– Men det är det jag gör, fru Samuelsson. Röntgen talar bara om att det är en växt, inte vilken sort det är. Det är det cellprovet ska ta reda på och ni ska få tid för den där undersökningen.

– Hur stor risk är det att det är cancer?

Svend tvekade några ögonblick.

– Jaa, det är verkligen svårt att veta … Det kan naturligtvis vara fel sorts tumör.

– Men det måste inte vara cancer?

– Nej, det finns en hel del beskedliga tumörer också. Dom flesta är faktiskt ofarliga.

– Om det är cancer … kommer jag att dö, doktorn?

– Det beror på vad det är för sort och hur den sitter. Men det finns alltid åtgärder att vidta. Bara ordet cancer får många att tro att det är lika med döden. Man ska inte glömma bort det faktum att den i flertalet fall kan botas idag. I andra fall kan man fortsätta leva ett gott liv många år framöver. För er del är det inte ens klarlagt om det är cancer över huvud taget, fru Samuelsson.

Av tidsskäl hade han varit tvungen att avsluta samtalet där och be dem gå till mottagningen, för att få en tid för nästa undersökning.

Senare samma kväll hade han fått ett telefonsamtal hem till bostaden från patientens dotter. Hon hade då varit upprörd över att han kunnat vara så okänslig, som inte meddelat hennes mor röntgensvaret försiktigare. Nu grät hon bara och talade om cancer. När Svend påtalade att det var dottern själv som fört in tanken på cancer och inte han och att ett sådant här besked var svårt att ta hur det än lades fram, så hade hon bara lagt på luren.

Själv hade han inte fäst sig vid telefonsamtalet särskilt mycket. Det var vanligt att människor blev upprörda i sådana här lägen.

Då var det allvarligare vid det tredje besöket. Patienten hade den gången kommit ensam, och det var strax efter det som obehagligheterna började.

Ellinor Samuelsson hade fått tid hos honom för besked om svaret från laboratoriet. Cellprovet visade på cancer och en operation var nödvändig.

– Jag är så fånig, hade hon sagt före beskedet. Om det finns två alternativ att välja mellan, så går tankarna hela tiden bara till det värsta och så oroas jag av det. När jag gått och väntat på provsvaret har jag tagit för givet att det är cancer, fast det inte behöver vara det.

Svend hade uppmärksammat hoppet i hennes blick och kände sig som en bov, när han var tvungen att ge henne verkligheten. Eftersom han var i tidsnöd, som vanligt, hoppades han att patienten inte skulle reagera allt för kraftigt.

Han bläddrade bland papperen på det stora skrivbordet.

Parkinsons lag, tänkte han. Ett skrivbord har alltid en tendens att fyllas av den mängd papper som får plats på det. Några högar med olästa tidskrifter och en tjock bunt brev och cirkulär låg på den ena kanten. På den andra fanns flera staplar böcker med eller utan insticksmärken. Mitt på hade han lagt några journaler han skulle studera inför morgondagens operationer. Under dem hittade han efter en stund det han sökte.

– Jaa, nu har jag fått provsvaret och tyvärr … Den här gången var det inte en godartad tumör.

Han märkte att blicken slocknade hos Ellinor Samuelsson. Hon såg bara tyst på honom och kramade sin handväska i knät.

– Jag visste det! Jag visste det! viskade hon och tårarna började långsamt ta sig ner för hennes bleka kinder.

Medan hon tog fram en näsduk ur handväskan fortsatte Svend.

– Jag förstår att det här känns svårt men det finns ingen anledning att förlora hoppet ännu. Vad vi nu ska inrikta oss på är att se vad vi kan göra åt det.

– Finns det en chans att jag kan bli frisk, doktorn? Hoppet tändes på nytt i de tårfyllda ögonen.

– Javisst, i princip, svarade Svend.

Han registrerade att han använde ordet princip. Cia hade vid något tillfälle hänvisat till en undersökning, som visade att män var speciellt svaga för att använda det uttrycket.

– Men den frågan kan man inte ge ett definitivt svar på förrän man tittat efter, fortsatte han. Därför föreslår jag en operation så fort det går att ordna. Kanske redan nästa vecka.

– Nästa vecka! Är det så bråttom?

– För er egen skull vill jag ni ska slippa gå och tänka på det här längre än nödvändigt, smålog Svend. Vi ska inte dra ut på tiden i onödan.

– Det var omtänksamt av doktorn.

– Ja, då kommer det en kallelse på posten, så fort det finns en tid, sa Svend.

Han reste sig för att markera att besöket var slut. Något irriterad tvangs han lyssna till patienten ytterligare en stund.

– Jo, doktorn, det var en sak till. Jag skulle vilja att ni inte säjer nåt till min dotter, om hon hör av sej. Hon blir väldigt orolig för ingenting.

Jäklar! tänkte Svend. Nu är vi där igen.

Det var inte ovanligt att patient och anhöriga ville skona varandra från realiteterna. Följden blev ofta ett virrvarr av låtsade ord och känslor. Nästan alltid blev personalen insnärjd i osäkerheten om vad som fick sägas och inte och vad som var sagt och vem som visste vad. För dem kunde det vara mycket obehagligt att iaktta hur alla parter kände till hela verkligheten men ändå fortsatte ett låtsasspel inför varandra.

Dessa erfarenheter låg bakom Svends reaktion. Ändå var han till dels tvungen att hålla god min. Han försökte komma ur dilemmat genom att ge patienten en uppmaning.

– Nej, nej! Jag ska inget säja till er dotter, svarade han med en hastig blick på klockan. (Han låg trekvart efter schemat.) Samtidigt tycker jag nog att det är bra om ni berättar som det är både för henne och er make.

Hon nickade och tårarna kom tillbaka igen.

– Vill ni kanske att jag ska ringa efter någon, som kommer och hämtar er?

– Nej, jag klarar mej själv, sa hon och tog hans utsträckta hand innan hon gick.

Svend fortsatte den ständiga kampen mot tiden och gick till nästa patient.

Han vart inte förvånad när dottern ringde. Det var strax innan han skulle gå hem, ordentligt försenad. Hon ville veta vad som var sagt.

Svend förklarade trött att han inte kunde säga något för tystnadspliktens skull och bad henne höra med modern direkt. Då hade dottern skällt ut honom och menat att hon hade rätt att få besked om sin egen mor. Och lagt på luren.

Men det var inte slut med det.

Senare den kvällen hade först dottern ringt igen och sedan sonen. Båda hade då tydligen fått besked av modern om cancern och var upprörda. Svend var retad över att de ringde hem till bostaden så sent.

Dottern hade anklagat honom för att vilja pina folk. Han borde talat om det för henne i stället och skonat modern, som nu hade det mycket svårt. Svend hade svarat att det tillhörde patientens rättighet att få klara besked i första hand. Det var likaså patientens sak att bestämma om vem som skulle få veta det.

Dottern hade fortsatt med att anklaga honom för att vilja göra människor illa. Svend hade försökt att argumentera med henne under växande vresighet. Till slut hade hon bara lagt på luren som tidigare.

Senare än anständigheten tillät hade också sonen Carl-Evert ringt. Han var klart berusad och även han hade börjat med att anklaga Svend för att vara en stor skit som bara ville göra det jävligt för folk. Efter det hade han gått över till vädjanden om att Svend måste göra allt så att modern skulle bli frisk.

Sonen hade gråtit, som bara en berusad kan göra, och talat om allt gott hans mor hade gjort och vilken fin människa hon var. Men så hade han ilsknat till igen och sagt att fan ta dej doktorn, om du inte gör mamma frisk!

Svend insåg att det inte var lönt att diskutera med mannen. Han lät förstå att han inte hade tid längre, avslutade med ett danskinspirerat Gonätt! och så var samtalet över.

När det bruna fönsterkuvertet föll ner på dörrmattan genom brevlådan, var Ellinor ensam hemma. Trycket i det övre vänstra hörnet avslöjade att det var från sjukhuset.

Utan någon speciell känsla satte hon sig vid köksbordet med brevet. Hon sprätte upp det med baksidan av kaffeskeden och läste det opersonliga formuläret. Bara dag och datum var ifyllda med kulspetspenna.

"Fredagen den 11/10 finns plats ledig för inläggning på kirurgiska kliniken, avdelning KC. Ni bör infinna Er på kirurgmottagningen, sekretariatet, mellan 8–9 medförande denna skrivelse och försäkringsbeskedet samt Ert vita patientkort. Ni skall efter inskrivningen gå till centrallaboratoriet i huvudbyggnaden för provtagning. Intagningsdagen bör Ni för provtagningens skull vara fastande. Var vänlig ta med Era aktuella mediciner eller en lista över dessa till sjukhuset. Vid förhinder eller om Ni har snuva, hosta eller andra tecken på smittsam sjukdom, var vänlig meddela snarast återbud per telefon 53 16 10.

KIRURGISKA KLINIKEN

Med vänlig hälsning

Sekreteraren."

Hon vek ihop papperet och lät det ligga på köksbordet. Med en suck satte hon