Näktergalen

By Jean Bolinder

De kallar mig galen. Det är jag inte. Kanske är jag näktergalen. En som märks men så gott som aldrig syns ... Bengt lider av vanföreställningar och paranoia. Han är övertygad om att människor är ute efter honom eftersom han är den enda som känner till sanningen om kärnkraftverket i Barsebäck. Hemligheterna om vad strålningen därifrån gör med stadens invånare. I sina försök att undvika de spioner som lurar bakom varje hörn kommer han över en bandspelare som innehåller riktiga hemligheter värda att döda för ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 13, 2021
• ISBN: 9788726783278

Book preview

En mörk historia

Näktergalens första berättelse

1

De kallar mig galen. Det är jag inte. Kanske är jag näktergalen. En som märks men så gott som aldrig syns.

Jag heter Bengt Ivarsson. Står för teol stud i telefonkatalogen. Teol stud Bengt Ivarsson Vagnmakarvägen 16 Flädie. Telefon Lund 29 31 23.

Flädie. Ett kors vid en kyrka. En rostig järnväg korsar en asfalterad landsväg. Några hus. En lantmannaaffär av gammalt slag. Tåg passerar då och då. Stannar vid stationen och fortsätter.

Denna vinter har fört med sig en ganska stark isolering. Ingen har besökt mig. Och jag har själv avstått från att besöka andra. Jag hör till dem som håller på sig. Ger inte ut av mig själv till kreti och pleti.

När jag nu satt mig att skriva denna Predikan. Är det alltså ett avsteg från mina principer. Å andra sidan har jag goda skäl. Man söker nämligen mörda mig. Och blir jag mördad vill jag lämna något slags dokument efter mig. En uppteckning till hjälp för dem som ska reda ut det som skett.

Själv vet jag inte vem som står efter mitt liv. Det kan vara många som tycker sig ha skäl. Men vem av dem som gått så långt i hat att han vill döda mig, det vet jag inte.

Jag bara hoppas att det jag berättar ändå kan ge upplysningar.

Om nu någon verkligen bryr sig om att ta reda på vem som eventuellt dödat mig. I en värld av döda tolereras inte en ensam levande. De betraktar det som en demokratisk plikt att ge också mig status som död.

Jag skriver detta i maj 1978. Snart kommer näktergalarna att knäppa och drilla. I träden kring Flädie by. En liten skånsk by. Med en station som ännu fungerar. En kyrka som delar präst med andra kyrkor. Bussförbindelse med Lund.

Det akademiska Lund. Jag har läst teologi där i femton år. Och sakta men säkert insett. Att allt vad man har att lära ut i Lund är bara dumheter.

I Furulund en bit bortåt vår rostiga järnväg omskolas människor. Svarvare blir plåtslagare. Plåtslagare blir frisörer. Och frisörer blir svarvare. Alla är de arbetslösa. Och alla kommer de att förbli arbetslösa efter sin omskolning.

Men medan omskolningen varar är de sysselsatta. De lär sig saker som de aldrig kommer att få någon nytta av. Dessutom lär de sig att supa och göra äktenskapsbrott. I den mån de inte kunnat det förut.

Drömlandet Sverige.

Galningarnas tummelplats. Där ingen är lycklig och alla är på jakt efter statusfördelar.

Åker man tåg kan man komma till Furulund. Åker man buss kan man nå Lund. Eller. Om man åker åt motsatta hållet kan man komma till Bjärred vid Öresund.

Guldkusten kallade man Bjärred förut. Då bodde de rika där om somrarna. Och badade i sundet. Och drack punsch. Guldkusten, det var ett bra namn. Nu är sundet en kloak och Bjärred en vilt växande cancercell. Hus läggs vid hus. Storstadsmänniskor flyttar in och flyttar ut. Allteftersom statens många bidrag inte förmår hålla deras skrytstatus under armarna.

Forsythian har blommat slut. Och syrenerna dignar av ljusblå druvklasar eller vita. Och så gula gullregnsskyar.

Gift. Som kan förlama och döda. Men vackert. Den blomstertid nu kommer och så då näktergalarnas vilda sångartävlingar hela nätterna. Och jag sitter i mitt fallfärdiga hus i Flädie by. Och väntar på döden.

Gift. Knappt två mil bort ligger Teckomatorp – byn som förgiftades av en industri. Byn där man i höstas grävde upp tunnor med dödliga gifter. Där man förgiftade ån som rinner mellan åkrarna. Så att människor dött i cancer.

Galenskap.

Den historia jag nu ska berätta är en historia om galenskap. Galenskap i en galen bygd.

En historia berättad av den ende som är klok. Levande.

Sedan i vintras har jag i stort varit isolerad. Som jag redan sagt. Ändå. Några människor här i husen nära mig känner jag. Umgås med ibland också.

Peter Jakobsson. Den helt nersupne konstnären. Med sina hallucinationer och sin paranoia.

Stockholmaren. Här med frun som är gravid. En enfaldig och snäll karl. Frun har utstående öron och ser inget ut. Mager och klen. Magen som putar tycks malplacerad.

Gubben Söderström som håller sig inne med sin lama hustru.

Greta Winter. Den vackra och galna flickan med de stora blå ögonen. Himlar utan horisonter. En slät vinterhimmel en kall dag.

Jag mötte hennes blick över häcken och blev stående. Man möter kvinna. Jag visste och jag visste att hon visste. Och jag som annars är skygg av mig steg in genom grinden och bekantade mig.

Goddag, sade jag. Jag heter Bengt Ivarsson och bor här bredvid. Jag … tänkte bekanta mig.

Det var rakt på sak. Och hon sträckte fram en slapp hand och såg på mig. Med sina tomma blå ögon och sade:

Jag heter Greta. Greta Winter. Jag bor här med min mor. Vi flyttade hit förra veckan.

Modern som var mörkhårig, lång och senig och såg bra ut kom ut. Hon såg prövande på mig. Jag log mot henne.

Jag är en granne, sade jag. "Bengt Ivarsson. Jag bor här intill.

Han är här för att bekanta sig, sade Greta plötsligt och fick lite liv i rösten.

Hon hade en vacker röst. Och hennes blick var gåtfull nu, inte bara blankt tom. Jag måste undra över henne.

Vi är här för att vila, sade modern. Greta är här för att vila närmare bestämt. Men stig in …

Magister … fyllde jag i. Magister Ivarsson.

Det tycktes behaga henne.

Vad läser magistern, undrade hon.

Jag läser teologi, sade jag. Läste rättare sagt. Numera sitter jag mest och översätter böcker från tyska. Man måste leva också.

Hon nickade:

Det måste man, sade hon och bjöd mig stiga in. Man måste leva.

2

Egentligen berättar jag nog fel. I fel ordning. Jag måste ta allt i tur och ordning. Så som det hände. Och inte berätta så här. Om saker som hänt vid olika tillfällen.

Stockholmaren till exempel. Han kom inte förrän förra veckan. Och mitt första möte med Greta Winter var i februari.

En kall dag i februari med slät himmel.

När jag flyttade från Lund till Flädie var det december. Och då bodde inte Winters här. Däremot fanns då redan en granne som jag inte talat om. Alm. Och hans fru och dotter. Alm är före detta operasångare. Ger nu sång- och tallektioner. Frun är fet och för sig med yviga gester. Dottern är tolv. En riktig prinsessa.

Alms bor mitt emot mig. Och till höger om Alms bor Söderströms. De har bott där i en fem-tio år. Tanten Söderström är förlamad. Jag har aldrig sett till henne. Hon håller till inomhus. Och jag har hört hennes röst några gånger.

Hon tycker inte om att Söderström sitter i rummet och pratar med andra. Gör han det ropar hon strax att han ska komma ut i köket och dricka kaffe. Och då kommer han så snällt så.

Det var en kall och blåsig dag när jag först flyttade ut. Snön yrde över fälten. Rutorna i det gamla huset skallrade. De elektriska elementen var i alla fall påsatta. Det kändes varmt och skönt i min nya kula.

Flyttgubbarna bar in mina korgmöbler och böckerna och soffan och sängen och alla mina tidningar.

Mycket tidningar det här, sade en av gubbarna.

Jag forskar i dem, sade jag.

Han såg ut som om han inte alls begrep vad jag menade.

Emellertid gav jag honom och hans kamrater öl. Det ska man göra med sånt folk. Då blir dom nöjda och frågar inte. Hyggliga karlar. Men utan perspektiv på tillvaron. Hur skulle den som går och kånkar dagen i ända få några perspektiv?

Jag gick omkring i mitt hus. Ensamheten och isoleringen i den gamla slättbyn var precis vad jag sökt. Efter all förargelse i Lund. Där bodde jag på Klostergården. Det är ett sådant där modernt helvete till bostadsområde. Ungarna hånade mig. Deras föräldrar hånflinade. Som enkla människor visar sitt förakt för det de inte förstår.

Flädie var något helt annat. Jag kunde inte tänka mig att förargelsen skulle nå mig där. I mitt hus i Flädie skulle jag få vara mig själv. Mitt hem är min borg. Så som det bör vara.

Emellertid knackade det snart nog på min dörr.

Det var gubben Söderström. Liten och kutig. Med bleka, blå ögon som ser rakt fram på ett ganska egendomligt sätt.

Ja goddag, förlåt att jag tränger mig på, sade han.

För all del.

Jag tänkte titta in för jag bor granne, sade han. Snett emot vill säga.

Jaha? sade jag och tänkte att det var ju ingen orsak …

Själv tycktes han dock nöjd med förklaringen. Slog sig oombedd ner i en fåtölj och såg sig om.

Mycket tidningar va? sade han.

Tycker ni? sade jag ironiskt.

Jaa, svarade han troskyldigt. Väldigt mycket.

Som det var sagt och kommenterat fanns inte mer att säga i den saken. Och jag teg. I ett försök att få honom att känna sig överflödig.

Jag heter Gustav Söderström, sade han. Kommer egentligen från Stockholm. Var tunnelbanevakt …

Snön slog mot stora fönstret. Radion som jag satt på för att ha till sällskap medan jag arbetade spelade Haydn. Kaffevattnet kokade på spisen.

Vill ni ha kaffe? sade jag.

Ja tack, sade han. Jag bor med min gumma i huset snett emot här.

Och så pekade han.

Jag bryggde kaffe. Undrade om han hade annat ärende än han låtsades. Om han var en annan än han gav sig ut för. Nog var det fan att jag skulle få honom på halsen i min exil.

Min gumma är lam, sade han. Hon får hålla sig lite för sig själv. Märta.

Jag ska inte störa, sade jag.

Han tycktes helt oemottaglig för nyanser och avståndstaganden. Nickade bara och sade:

Själv går jag gärna över och språkar.

Jag förstår henne, sade jag. Satte fram skorpor och kex till kaffet. Jag är en enstöring själv.

Inte ens denna antydning väckte honom. Han nickade åter och sade förnöjt:

Det är bra. Då förstår han henne. Och min situation.

Det sista var dunkelt. Han uttrycker sig dunkelt. Numera kallar jag hans dunkla antydningar för Söderströmmare.

Här bor inte mycket folk. Inte vid denna gatan. Egentligen bara jag och målarn. Han som jämt är full. Och har syner. Men huset här intill ska få folk i januari. Och andra huset vid sidan av brukar hyras ut till sommarnöje. Åt stockholmare. Och så Alms.

Det där sista var en rejäl Söderströmmare.

Hyr Alms? Sommarnöjet? undrade jag.

Alms! Tok! Dom bor ju mitt emot.

Jag tyckte ni sade att här bara bodde ni och målarn, sade jag.

Och så Alms, vidhöll han.

Jaha?

Dom bor mitt emot. Han är operasångare. Och har elever.

Detta berättade gubben Söderström om en iskall vinterkväll. Långt innan näktergalarna blir som tokiga i lunderna kring Flädie. Och på sitt dunkla sätt gav han mig en första hum om vilka som bodde i husen runt omkring. Och vad som var att vänta på den fronten.

Alm, sade jag. Det måste vara Birger Alm. Det är en operasångare.

Birger Alm, det stämmer. Hur vet han det?

Jag sjunger själv, sade jag. Eller har gjort. Så jag kan det där.

Och därmed är jag nu inne på det som jag borde ha börjat min berättelse med. Min sång. Min barndoms sångarframgångar och min kantorsexamen. Och en egendomlig slump var det. Som placerade två framstående sångare i husen mitt emot varandra. I denna lilla håla.

Birger Alm och Bengt Ivarsson.

Jag får börja berätta från rätt håll då.

3

Som gosse slogs jag aldrig. Jag insåg redan som barn att kroppsligt våld inte löser problem. Den som besegrar den andre med knytnävsslag har inte mera rätt för det.

Snarare tvärt om. Den som tar till kroppsligt våld har visat sig underlägsen. Som människa.

Tyvärr är underlägsenheten vida utbredd. I vårt land. I vårt land är det en styrka att vara underlägsen. Underlägsen mentalt, moraliskt, intelligensmässigt …

Den som vill diskutera, motivera, bena ut. Han får mycket stryk. Men jag har börjat ge igen. Med fina medel. Jag har tröttnat på att vara slagpåse. Offer för deras aggressioner. Alla de där råa, ohyfsade människorna i vårt land. Bidragstagarna. Lättingarna. Bevisen på att människan mest är ett djur.

Se på historien. Kulturen har alltid uppburits av ett mycket tunt skikt. Den råa massan har man hållit nere. På sitt sätt har den fått tjäna kulturen. Genom att ge det tunna kulturskiktet möjligheter. Att närma sig det gudomliga.

I Egypten. I Grekland. I Rom. I det viktorianska England. I det gamla Ryssland. Och så vidare. Och så vidare.

Men i vårt land är det den råa massan som rår. Och allt i detta land handlar om bilar, färgteveapparater, mellanöl. Kräv mellanölet kvar stod det på bakrutan i deras bilar. Att bara orka intressera sig för sådana tillvarons futiliteter. Att bara orka.

Men jag ska inte berätta om dessa odjur till bilister. Och min kamp mot ohyran bland dem. Inte nu. Senare i min predikan. Nu gäller det mig och min barndom. Allt stryk man gav mig på skolgårdarna. Allt hån. Allt förakt. All obildad tölpighet sprungen ur kulturellt utarmade miljöer. Ur tristessens statarstugor. Självrättfärdighetens, ägargrötmyndighetens bondgårdar. Små lurviga lantbarn med dumma ögon och nävar som slog och slog. Och munnar ur vilka ständiga strömmar av föraktets och förnedringens ord kom.

Att ligga baklänges på skolgårdens singel. Och ha en sådan där blankögd vilde sittande över magen. Och han dunkar ens bakhuvud i singlet och säger saker i stil med:

Tane-Bengt! Tane-Bengt! Tane-Bengt med korta pitten! Tjej-Bengt.

Inte för att jag var särskilt tanig. Eller speciellt illa utrustad sexuellt. Men i min fattiga västgötska barndomstrakt dög inget utom stora drängkorvar. Markerande att här satt individens enda förmåga.

Min far var kyrkoherde i församlingen. Hade mera bildning och förfining än mina kamraters föräldrar tillsammans. Det kunde de inte tåla. Som barbarerna inte kunde tåla Rom, hatade de mig. Slog mig. Hånade mig. De förtjänade att dö allesammans.

Dessa pöbeldrängar.

Min far var en förfinad man. En lång och smal och asketisk person. Han hade mörkt bruna ögon. Oinfattade glasögon. Blont bakåtstruket hår. Såg ner på mig med stränghet och med krav. Och jag försökte alltid uppfylla allt det han krävde av mig.

Men det var aldrig så att han blev riktigt nöjd.

Länge efter det att han gått bort. Har jag haft honom som måttstock. Skulle far ha godkänt detta? Skulle far vara nöjd med mig nu? Och jag har alltid kommit fram till detsamma. Far skulle inte ha varit helt nöjd. Tillräckligt bra har jag aldrig blivit.

Men ändå! Vilken skillnad på denna min inställning och mina kamraters! Vilken oerhörd distans! Å ena sidan ständigt krav att lyckas. Å andra de simplaste drifter. Para sig. Supa. Få utlopp för aggressioner.

Kan det gå annat än under med ett land som detta? Där man bygger på flertalets tyckande. Där följaktligen de simplaste och enklaste vinner för att de är flest …

Det vackra ordet demokrati …

Min mor visade sig vara en slinka. En dag rymde hon helt enkelt med en ung journalist. Lämnade ett brev till far på matsalsbordet och visade sig aldrig mera därhemma. Så onaturlig som mor var hon att hon inte ens krävde mig.

Hon och journalisten gifte sig. Hon har skrivit till mig sedan jag blev vuxen. Men jag har inte svarat. Jag vill inte ha med min sköka till mor att göra.

Något förklarande har hon inte givit sig in på i sina brev. Gud ske lov. Det vill säga, de senaste breven har jag bara returnerat till avsändaren. Oöppnade. Så jag vet inte vad hon kan ha skrivit i dem.

Min far tog hennes flykt hårt. Jag begrep det inte då men nu vet jag. Han började dricka. Blev allt magrare. Allt mer urgröpt i ansiktet. Predikade mot okyskhetens smitta varje söndag. Den okyske ska brinna i helvetet. Den som är slav under sitt kön måste dö och bli evigt osäll.

Brevet till hebréerna 13:4 Äktenskapet må hållas i ära bland alla, och äkta säng bevaras obesmittad; ty otuktiga människor och äktenskapsbrytare skall Gud döma.

Och straffet för äktenskapsbrott är hårt. Så som det stadgas i Den Heliga Skrift. I tredje Mosebok 20:10 står: Om någon begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru, om han begår äktenskapsbrott med sin nästas hustru, då skola de straffas med döden, både mannen och kvinnan som hava begått äktenskapsbrottet.

Döden är det straff Skriften stadgar. I vårt dekadenta land är horsbrott numera tillåtna. Min far sade dock sanningen i sin kyrka. Och alla dessa liderliga, försupna och råa församlingsbor fick veta. Vad dem tillkom.

Jag minns hur han stod