Discover millions of ebooks, audiobooks, and so much more with a free trial

Only $11.99/month after trial. Cancel anytime.

På flykt till kärleken
På flykt till kärleken
På flykt till kärleken
Ebook279 pages4 hours

På flykt till kärleken

Rating: 0 out of 5 stars

()

Read preview

About this ebook

Året är 1936 när Astrid beger sig på en språkresa till Tyskland men när hon anländer till familjen där hon ska bo märker hon att allt inte står rätt till. Hitler är på uppgång och nazisterna finns överallt, till och med där hon bor. Astrid blir illa till mods av den nazistiska politiken men trots det politiska läget faller hon handlöst för Tyskland. Det dröjer dessutom inte länge förrän hon finner intresse för två unga män med fundamentalt olika inställning till förändringarna som sker i rasande fart. Och allt eftersom attityden mot det nazistiska partiet vänder tvingas Astrid göra många svåra val ... "På flykt till kärleken" är en roman baserad på verkliga händelser. -
LanguageSvenska
PublisherSAGA Egmont
Release dateMar 17, 2021
ISBN9788726785043
På flykt till kärleken

Related to På flykt till kärleken

Related ebooks

Reviews for På flykt till kärleken

Rating: 0 out of 5 stars
0 ratings

0 ratings0 reviews

What did you think?

Tap to rate

Review must be at least 10 words

    Book preview

    På flykt till kärleken - Peter Winai

    författaren.

    Förord

    Människor möts och utvecklas tillsammans i en tid av brutal expansion, osannolika grymheter och finner – mitt i alltihop – kärleken. För mig har det varit nödvändigt att ta mig in i frågan: Vad händer med människor när det blir krig? Med dem som inte tar tydlig ställning? Med dem som tillhör en medelklass som i själ och hjärta är motståndare till diktaturen men inte behöver lida för det och kanske inte heller vill göra det. Som inte konfronterar. Som varken är tydliga medlöpare eller motståndare. Som inte vill riskera familjen. De som efteråt kan känna avundsjuka mot de politiskt förföljda. De som bär på skam och icke-skuld i en röra. Har de kvar illusioner eller blir de utan dem? Har de kvar kärleken?

    Offren för Hitler och hans anhang är många. De dog i kriget, i koncentrationslägren och i krigets efterföljd; fördrivna hemlösa, våldtagna. Och många barn ärvde skulden.

    1946

    Det blåste under gårdagseftermiddagen och kvällen full storm och Östersjön gick i vita brott helt ogenerat tvärs över västra piren in i hamnen. Det var inte utan att man tyckte synd om de arma människor som till sina egna olycksöden även skulle behöva göra en Östersjöresa i rykande storm med ett fartyg av Kastelholms storlek … Den äldsta av alla var en nära åttioårig gumma och den yngsta en baby på endast några få månader."

    Trelleborgs Allehanda, 28 september.

    1946 är en tid av flykt. Freden har inträtt och den firas av segrare och befriade. Men i Sveriges närhet och runtom i världen äger stora och smärtsamma omflyttningar rum. Folkvandringar.

    S/S Kastelholm har en ansvarsfull uppgift: Att skeppa iväg människor från Sverige, så fort som möjligt. De är av olika sorter. Flyktingar som ska fara hem, förbrytare som skall deporteras, tyskar som ska utvisas, svenskfödda tyskor som vill återförenas med sina makar och krigsfångar som tyskarna utnyttjat som slavarbetare i Nordnorge.

    Det är storm på Östersjön och svårt att ge sig ut från Trelleborg. Men starka krafter ser till att resan blir av. Den pinsamma lasten måste ut, så snart det bara går.

    Överfarten blir svår. Många passagerare blir sjösjuka. När fartyget lägger till i Lübeck är den yngsta passageraren uttorkad, nära döden och hans moder panikslagen.

    I

    1936 Astrids dagbok

    13.6.36

    Ich will die erste Nacht in Deutschland schlafen! Jag är så full av intryck att jag inte vet var jag skall börja. Aldrig någonsin har det hänt så mycket på en gång i mitt liv. Ute är det kolmörkt, inga utflykter alltså. Nu har jag stängt fönstret, men musik hörs ifrån alla håll och nyss sjöng Hitlerjugend tyska nationalsången så att det skallade här utanför. Det är då för väl att man har kommit till trevliga människor. Klockan är hemskt mycket. Jag orkar inte skriva mer!

    14.6.36

    Nästa kväll! Och min koffert har ännu inte kommit. Einar har slarvat – han glömde lämna in den i tid på stationen i Stockholm. Jag börjar tro att den aldrig kommer. Jag skäms för familjen Hartmann att behöva låna klänningar av Lieselotte. Idag steg jag upp innan henne. Kom upp klockan åtta, för det var så skönt väder. Sedan åt vi frukost och så följde jag med Lieselotte och lånade en cykel. Sehr schön! Aber dies’ Fahrrad ist doch nicht so gut wie mein. Det är ganska jobbigt att känna att man måste tänka för att kunna skriva svenska. Tyska däremot trillar som ärtor ur munnen på en. Tur att jag gillar språk.

    Sedan åto vi middag. Vi åt ute och satt länge i solen. Efter middagen gick vi till idrottsplatsen där Hitlerjugend hade en fest, alltså bara flickorna. De gymnastiserade. Jag råkade säga att vi också hade gymnastik i Sverige aber viel besser. Jag tror att dom blev stötta.

    Ich bin müde. De tretton kyrkorna slår tio. Fantastiskt vackert. Aber ich muss doch schlafen.

    15.6.36

    Nu har jag skrivit och fått brev. Jag har skrivit till mor och far ett långt brev, medan Lieselotte var i skolan. Jag har fått brev från Einar, som skriver att han har skickat kofferten. Den har förresten redan kommit till stationen och jag skall hämta den i morgon. Dom sade att det kostade vieles Geld, men hur mycket vet jag inte. Jag vill absolut inte att Hartmanns skall betala! Om kofferten kostar för mycket, måste jag be om mer pengar hemifrån. Men bussigare människor än Hartmanns det finns inte.

    Idag har jag varit på Lieselottes skola. Den har en väldigt stor trädgård där dom ibland har lektion. Dessutom har vi gått runt hela stadsmuren, nästan. Den är sehr hübsch och var alldeles övervuxen med murgröna. Nu skall jag läsa Deutsche Märchen und Morgen Abend går vi till Brunnenfest.

    16.6.36

    Och idag har jag varit på Brunnenfest och fy sjutton, jag vill inte skriva mer om det. Fastän det brukar lätta. Jag är arg. Jag ska skriva mer senare.

    17.6.36

    Jag skulle berätta om varför jag är så arg. Jag råkade höra hur Lieselotte baktalade mig för en annan flicka på Brunnenfest! Hon pladdrade på om att jag var liten till växten och att jag var en Dummkopf som inte förstod hur betydande Hitler var. Och att jag var fjantig med min nationaldräkt. Fastän hon sa till mig att den var fin! Fy sjutton! Det där kommer jag säkert ihåg om tjugo år. Jag fick nästan lust att åka hem, men nu har jag bestämt mig för att vara kvar, tills vidare i alla fall. Men Lieselotte kan jag inte tycka om.

    Tänk om hon skulle få tag i dagboken! Tur att hon inte kan svenska. Hon verkar faktiskt ha svårt att begripa, även då språken är så lika ibland.

    Lieselotte har just haft möte med BDM – Bund Deutscher Mädel – i kväll. BDM är Hitlerjugend för flickor. Herr och fru Hartmann och Renätchen – Lieselottes lillasyster – och jag for med spårvagn ut till Weisses Haus och promenerade i skogen där. Det hade varit härligt om inte Renätchen varit med. Den ungen är, säg litet bortskämd, men söt. Herr Hartmann och jag gick hela vägen hem men Mutti och Renate åkte sista biten. Vati och jag diskuterade nazism litet grann.

    I övermorgon är det Lieselottes födelsedag och jag har ingen aning om hur dom firar den här och vet inte vad jag skall ge henne.

    20.6.36

    Det var dumt att jag inte skrev igår då det hände så mycket. Man är alltid i bättre stämning då. Men jag var så trött, kom inte hem förrän ett.

    Bäst att börja från början. Jag sov ända till halv tio, åt frukost och gick därefter och kikade på Parkgrafen. De visade sig vara riddare. Grabbarna i stan tar på sig gamla riddares kläder och marscherar genom gatorna. Nu har de intagit Mühlhausen med buller och bång. Det är klockan två på lördagen och då ringer alla kyrkklockor. Det är ett fasligt ringande, men vackert!

    När tåget gick genom stan stod jag tillsammans med Hartmanns uppe i ett fönster, alldeles där marschen stannade upp. Det hölls några tal, det spelades och sjöngs. Till sist sjöng dom Deutschland über alles. Alla som satt vid fönstren reste sig och alla sträckte ut händerna. Jag funderade ett tag på att göra det också, men lät bli. Då kom en Polizei och ropade upp till oss att han måste anteckna mitt namn, men när han fick veta att jag var svenska gjorde han det inte. Herr Hartmann tillrättavisade mig efteråt och sade att nästa gång skulle jag sträcka ut handen. Det var obehagligt. Jag ids inte bråka och kan förresten inte smärtfritt förklara.

    Sedan, efter middagen som bestod av jordgubbar och mjölk, gick Lieselotte och jag till torget vid rådhuset. Där var bierservering och korvstånd. Vi käkade korv. Vi träffade en hel massa flickor, bland andra två svenskor, Elsa och Hillevi Ekström från Karlstad. Hillevi är också sjutton år. Elsa är ett år yngre, tror jag. Rådhuset var öppet så vi gick in och tittade. Det är mycket gammalt och pittoreskt som förresten allt här i Mühlhausen.

    På kvällen var det någon sorts Parkgrafenfest igen, en bit bort. Och det var kul! Jag var där med Vati och Mutti. Dom drack bier och jag must och citron. Det gick livat till minsann. De flesta Parkgrafen var nu mer eller mindre fulla. Deras egen kör och orkester medverkade. De sjöng också bordsvisor och alla, till och med jag, stämde in. Vi satt bredvid polismästaren här i stan.

    Um eins var det slut och vi gingo alla nöjda med vår kväll och glada hem.

    21.6.36

    Idag besökte vi en katolsk by där Gustav Adolf en gång härjat. När vi kom hem följde jag Lieselotte till sportplatsen där Hitlerjugend hade någon sorts mönstring. Vi foro därefter till en damm och badade.

    Mycket smutsigt vatten, men dock vatten. Dom simmar mycket bra här i Mühlhausen, som överallt i Tyskland tror jag.

    Körde med cykel hem igen och åt Abendbrot. Följde därefter Vati och tittade på eldarna som dom har här på Johannis som är deras midsommar. Hälsade i förbifarten på hos familjen Wagner där Hillevi bor. Fick sällskap med dom till eldarna. Och det var väl. Jag hade inte stått ut ensam med Vati länge till. Han är för vänlig. Det känns inte bra, klibbigt, nästan onaturligt. Jag vet inte hur jag ska bemöta hans vänlighet. När vi kommer till Sverige kommer Lieselotte antagligen att tycka att min far intresserar sig mycket litet för sina medmänniskor.

    Jag börjar få ont i armen, så jag tror jag slutar nu.

    22.6.36

    Har grälat lite med Vati idag om det där handuppräckandet. Ids inte tala om det. Det äcklar mig. Lite som hela Vati. Han är raka motsatsen mot mitt ideal för en man och allt. Han har varit borta i kväll och jag blev genast på bättre humör. Undrar om Mutti märkte det. Gute Nacht! Klockan slår elva.

    25.6.36

    Vi for till Benneckenstein vid tolvtiden igår. Sven Dahlgren var vid stationen med sin tysk som också såg mycket stilig ut. Jag har inte skrivit om Sven förut. Det är en käck Karlskronapojke som steg på tåget i Hässleholm tillsammans med några andra skolungdomar. Resan till Tyskland gick på det viset fort. Man har alltid så mycket att prata om.

    Sven tyckte att jag skulle skriva till honom när vi kom tillbaka. Kanske gör jag det – kanske inte. Verkar en smula angeläget. Men han är ganska snygg. Där var också en man som länge tittade på min svenska flagga och till sist frågade om jag var svenska. Det blev allmänt samtal i kupén och Lieselotte upptäckte en Mühlhäusare.

    Nu skriver jag inte nytt datum, men nästa dag besåg vi byn. Den var söt, men ingenting som jag särskilt vill lägga på minnet. Vet inte varför vi åkte dit egentligen, kanske var det mest för att hälsa på Lieselottes farmor.

    2.7.36

    Idag har jag haft det riktigt tråkigt. Börjar tro att jag aldrig får något roligt mer i Tyskland. Men det verkar som om vi åker till Weimar i alla fulla fall på söndag. Det är inte värt att hoppas på för mycket nöje, för gör jag det, så blir det som bekant tvärtom. Hitler ska i alla fall tala där och Lieselotte är alldeles aufgeregt.

    5.7.36

    Det är synd att man skall vara så trött när man skall skriva dagbok på kvällen. Ändå är det bättre att skriva när man har kvar intrycken. Annars skulle jag just nu skriva en avhandling om nationalsocialismens Hitler – avguden – och tyska folket. Jag trodde när jag for hemifrån Umeå att jag skulle bli nazist, men därav blir det intet.

    Några av mina syskon verkar lite imponerade av Hitler. Eller kanske mer av utvecklingen i Tyskland. Det hör till saken att de är mycket intresserade av gymnastik.

    Jag glömde nästan skriva att jag fick brev från Cissi, min syster. Hon berättade att hon skulle få följa med till Olympiaden i Berlin med den svenska truppen!

    Kanske hade jag blivit det – nazist – om Lieselotte varit annorlunda. Nu får jag det intrycket att alla tyskar – mest flickorna egentligen – är falska, ouppfostrade och fullkomligt hänsynslösa. Det är synd att man inte kan tala tyska flytande för då  … Det riktigt kröp i mig, i dag, på tåget särskilt, att få klå upp Lieselotte eller åtminstone gräla rejält på svenska. Men att hon skall få när vi kommer till Sverige!

    Det lönar sig inte att låta henne slå en på båda kinderna, som det står i Bibeln. Det har jag redan låtit henne göra för mycket.

    Heil Hitler! Hu. Så länge tills i morgon bitti om jag har tid då, vilket jag säkert har.

    6.7.36

    Konstigt att dom aldrig kommer och säger till om Abendbrot. Då är det lika bra att jag börjar berätta.

    Det var tvåhundratusen människor som på söndagen kommit till Weimar för att se sin Führer. Absolut inte för något annat! Som Lieselotte mycket riktigt påpekade om sig själv. I Weimar ville en av de tyska flickorna vänta tills BDM-flickorna kom så att vi skulle få sällskap med dom ut till en by litet utanför stan, där vi skulle bo. Efter att vi planlöst irrat omkring en timme styrde vi kosa mot byn, men utan BDM-flickorna. I Weimar hade vi gått i vanlig takt, vi svenskor, men det tyckte tyskorna inte om. Dom gick på Bummel. Strosade alltså. Sen däremot, när vi skulle ut till byn, då halvsprang dom. Men vi fortsatte i vanlig takt och sade en hel massa fula ord som dom inte begrep. Lieselotte och jag grälade litet sen, vilket vi ofta har gjort på sista tiden. Vi bodde tur nog alldeles i hörnet av byn, nära Weimar. Dom andra måste trava ännu längre.

    Nu går jag ner och ser efter om vi inte skall äta snart. Fortsätter senare.

    Nu har jag ätit. Vi kom till en gammal fru som hette Rostock där vi fick bo fritt under natten. Det är brukligt när något stort går av stapeln. Hon var rätt rar, men talade en fruktansvärd dialekt. Vi gick genom den på Goethes tid anlagda parken, tittade på Gartenhaus och tempelherrehuset, på Shakespeares monument osv. Sedan i stan på Goethes och Schillers hus. Det var alltsammans mycket roligt att se.

    Sedan gick vi till ett torg där det var massmöte av något slag. Där ställde alla upp som varit med för tio år sedan i Weimar; alltså de första nazisterna. Vi stod och väntade en timme, men det var inte så farligt. Vi stod i främsta raden och SS-männen som stod framför var ganska milda. Härligheten började klockan två och räckte till tre.

    Hitler kom ut och ställde sig i en bil så att alla såg honom först i början, men sedan, när alla dom gamla nazisterna tågade fram på torget, såg åtminstone inte vi någon skymt av honom längre. Sen talade Hitler. Ganska hyfsat för att vara han och det han sa var det humor i. Det var naturligtvis högtalare överallt och man kunde inte undgå att höra honom. Sedan kom han ut i fönstret på hotell Elefanten, där han bodde och människomassan skrek Heil så det dånade. Därefter flyttade vi på oss en smula och ställde oss i den värsta trängseln. Lyckades tränga oss fram i första raden och hängde där bokstavligen i timmar under det att folket tusentals gånger skrek: Wir wollen uns’ren Führer sehen och diverse annat.

    Till slut kom avguden ut ur porten – för att bege sig någon annanstans. Och vi såg honom för tredje gången enligt vad Lieselotte sa till sina föräldrar. Det vill säga, hon sade att hon gjort det, men jag, jag var så liten och så stod jag så långt bakom, så jag kunde nog inte se så mycket. I verkligheten stod jag bredvid henne och är högst en decimeter mindre. Det retar mig hemskt! Att hon lögnar som en borstbindare. På sätt och vis är det ganska skoj att höra på när hon talar om att Han tittade på henne och skrattade, vilket är rena fantasier.

    Det kanske var av betydelse att vi den dagen icke hade ätit mer än ett par smörgåsar vid elvatiden. Kanske inte ens det. Och så förstås frukost klockan halv sex.

    Så det var kanske heller inte så konstigt att jag höll på att svimma. Det gick fullkomligt runt i skallen och en SS-man frågade om jag ville komma ut och gå min väg. Ville, ja det är klart att jag ville, men jag fick inte för min två år yngre kamrat. Jag tål inte att tänka på det, jag mår illa.

    Sen började det regna och inte kunde man sätta på sig kappan i trängseln. Jag blev i alla fall inte våt därför att den som stod bredvid mig hade paraply och inte kunde, hur gärna han än ville, ha det för sig själv. Jag glömmer inte vilken lättnad det var, när vi äntligen sett tyskarnas avgud och fick gå och ställa oss i slottsportgången för att inte bli våta och äta, först smörgås och sen körsbär.

    Vi gick därefter genast hem och gjorde inget mer den dagen. Jo visst ja … Vi var inne i Goethes Gartenhaus och tittade. Verkligt skoj att ha sett!

    7.7.36

    På söndagen väckte Lieselotte mig klockan sex vilket var ännu onödigare än dagen före, eftersom vi inte gick ut förrän vid tiotiden! Vi gick då till en väg där Hitler skulle tala. Vi gick genom stora människomassor och sedan genom en kilometer lång lervälling och blev fullkomligt smutsiga om både skor och strumpor. Men vad gör man inte för att få se en skymt av der Führer. Vi släpade förresten också på vår packning. Jag hade satt fast kappskärpet i min väska så att den hängde på axeln. Det var mycket bra. Så skall jag göra när vi far hem på torsdag också. Idag är det tisdag. Härligt!

    Och vi fick se karln tolv gånger. På nära håll till och med, tack vare SA-soldaterna som var hyggliga. En knäppte till och med mig i nationaldräkt. Skulle skicka kortet. Sen gick vi tillbaka på en riktig gata och promenerade fram och tillbaka på gatorna i Weimar, käkade glass osv. Gick därefter till Stadion där det var massmöte, och där Goebbels och Hitler talade. Har förresten glömt att tala om att jag sett Goebbels, Hess och hela raden, lika många gånger som Hitler. Där på stadion träffade vi några jyckar som tittade på min nationaldräkt och som varit i Umeå under kriget, i Landsort. Sedan gick vi till stationen och åkte direkt hem till Mühlhausen. Fick tråkigt ressällskap och förresten var jag också trött och hungrig. Men sedan jag ätit smörgås och vilat en stund blev jag piggare och när Lieselotte upptäckt Hillevi i ett kupéfönster flyttade vi till hennes kupé och hade rätt kul.

    Väl hemma berättade Lieselotte en massa smörja för sina föräldrar och vänner om att hon träffat Führern och att han log mot henne och så vidare.

    På förmiddagen var jag ute och köpte en del souvenirer till mor och far. Ett par märken med Thüringens flagga och vapen, och en liten speldosa. Det var nästan svårt att hitta märken utan hakkors. Klockan fem gick vi till Rådhuset. Intressantast var arkivet med underskrifter av Gustav Adolf och Kristina. Dessutom av Karl den store och alla efterföljande kejsare, ända till den siste Wilhelm. Också av Hindenburg och Hitler. I samma fack fanns ett brev från Elsa Brändström, hon som arbetade för krigsfångar. Jag ska ta reda på mer om henne sen, när jag kommer hem till Sverige.

    Jag visste inte om att Mühlhausen har så många svenska minnen. Till slut sjöng vi svenska flickor Du gamla du fria. Några tanter stannade upp och lyssnade på oss. Vi skrev in våra namn i gästboken och gick hem.

    Imorgon far vi till Wartburg i alla fall och imorgon är det min födelsedag och jag fyller sjutton år och imorgon packar jag allt på samma dag.

    8.7.36

    Och nu har jag varit med om allt. Min födelsedag började egentligen igår med ett brev hemifrån och jag blev mycket förvånad när Mor inte ens nämnde att jag skulle fylla år. Det gjorde hon först idag, då jag fick telegram hemifrån. Hon hade glömt bort mig. Hennes älsklingssöner skulle hon aldrig glömma, inte de andra syskonen heller. Men mig glömmer hon och det är inte första gången. Det känns som om jag inte är en del av familjen.

    Det här får aldrig någon läsa. Jo, kanske om jag blir helt förändrad eller om – ja, det kan förresten göra detsamma. Det kommer tillbaka, det som hände innan jag for. Mor sjönk plötsligt i min aktning. Hon talade med våra inneboende om hur synd det var om mig därför att jag ju hade blivit dålig i skolan. Jag hörde det ofrivilligt när mor var inne hos flickorna i deras rum. Hade jag en dotter skulle jag aldrig i livet göra så, nedlåta mig till något sådant. Om hon visste vad det fortfarande retar mig.

    Men nu ska jag skriva om det trevliga.

    Jag har blivit uppvaktad med ljus, sjutton stycken idag och så ett levnadsljus. Dessutom fick jag av Lieselotte och Renate en elfenbenskedja med edelweiss. Mycket söt. Födelsedagskakan är inte heller att förglömma och absolut inte Wartburgresan. Den var Vatis o Muttis present. Steg upp vid sjutiden i morse och sedan jag

    Enjoying the preview?
    Page 1 of 1