Blått blod

By Lars Ragnar Forssberg

När den avgående statsministern fattar ett ödesdigert beslut försätts hela konungariket Sverige i stor chock. Plötsligt är tronföljden inte längre säker och som om detta inte vore nog sitter statsministern på fler överraskningar i sin jakt på större makt. Hans avsikt är att återge det kungliga ämbetet sin forna glans, och ett iskallt maktspel följer när han inser att den nuvarande kungen enbart är en belastning. Blått blod är en modern saga och en politisk satir som utspelar sig i en annan version av Sverige, där adelstitlar och traditionella värderingar möter nyrikedom och makthunger. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 1, 2021
• ISBN: 9788726848168

Book preview

Förord

Söndagen den 17 september 2006 innebar ett skifte i svensk politik. Efter det riksdagsvalet var socialdemokraterna ett parti som alla andra. Drygt sjuttio år av ett unikt maktinnehav bröts. Moderaterna var nu ungefär jämnstora med det parti som med ledare som Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson hade styrt och ställt Sverige in i minsta skrymsle.

Jag beslöt att skriva en saga om vad hände i Sverige när landet ömsade skinn, när den röda färgen ersattes av en blå. Eftersom svensk politik är en rätt trist historia placerade jag en skrattspegel framför aktörerna.

Författaren

Hej, hopperi hoppa!

Jag rider själv på min loppa.

Jag rider att bita

båd svarta och vita.

Jag rider att plåga

båd höga och låga.

Båd gosse och flicka

jag ämnar att sticka.

Ja, självaste kungen

skall kanske bli tvungen

att klia sin nådiga kropp.

Det finns ingen gräns för mitt hopp!

Hej hopperi hoppa!

Jag rider själv på min loppa.

hugo hamilton: hej, hopperi hoppa

Alla sorters folk fanns där, konstnärer, journa-

lister, vetenskapsmän, affärsmän, och dessutom

naturligtvis hela stadens uppsättning av vivörer.

hermann hesse: stäppvargen

Jag har sett högt bildade personer, som i andra

sammanhang ådagalagt intelligens, bete sig kon-

fyst och närmast sinnesförvirrat i närvaro av

medlem av det svenska kungahuset.

vilhelm moberg: att övervaka överheten

Första kapitlet

Som utspelar sig en sen natt sommaren efter det ödesdigra val som skulle kasta ut konungariket Sverige i en oviss tid och vari vi möter tre officerare på nattligt äventyr; två yngre och en äldre.

Det var en natt de helst ville glömma, men alltid skulle minnas. Från början var allt som vanligt. Den bedövande tristessen och inte minst förlägenheten över att gå vakt i dessa fina kvarter utan att ha någonstans att gömma sig.

De var visserligen vana att vänta. Sysslolösheten var en viktig del av deras utbildning. Som rovdjur beredda på att bytet ska dyka upp: ett tillstånd av vila men under ytan vaksamhet.

Klockan i Engelbrekts kyrka slog kvartsslag. Johannes kyrka svarade med någon sekunds fördröjning. Försommarnatten var ännu dunkel, klockan var kvart över två, i alla fall denna del av Stockholm låg i djup sömn och de hade ingen aning om när amiralen skulle behaga att komma ner på gatan igen.

Diskretion en hederssak, brukade han säga. Men herregud, hur skulle det gå till? Visserligen var Övre Östermalm helt avfolkat nattetid. De stora stenhusen var numera uppköpta av ambassader och företag, men ännu fanns det några rika familjer som bodde i de stora våningarna fast huset de själva var satta att bevaka var en modern skapelse med svindyra bostadsrätter varav en beboddes av en studentkamrat till amiralens dotter. Officiellt ägdes den av hennes far, tillika en av amiralens synnerligen goda vänner, finansmannen, generalkonsuln och nolltaxeraren Fabian Stålhierta.

De hade tappat räkningen på hur många nätter de varit där under våren. Och de hade svårt att begripa varför just Villagatan hade ansetts vara den bästa adressen för projektet. Bara det faktum att det ofta stod en främmande bil parkerad där, var ägnat att dra till sig uppmärksamhet liksom att två unga män titt som tätt var tvungna att lämna denna bil för att inte frysa ihjäl.

Givetvis använde de inte samma bil och aldrig samma registreringsmärke, men risken för att någon representant för skandalpressen skulle smyga i buskarna var svår att utesluta. Hotet kom förstås inte från svenska medier som numera var djupt devota, utan framför allt från tyska blaskor som hade svårt att hålla sin sensationslystnad på rimlig nivå.

De själva borde också ha bytts ut, men amiralen insisterade på att just dessa två män skulle eskortera honom till Villagatan och vänta på honom till dess han var klar, vilket från början handlade om någon timme, men som när våren närmade sig sommar tog allt längre tid.

Annars var han rolig att arbeta med. Förvånansvärt vital för sin ålder, vältränad och fylld med oväntade infall och practical jokes av vilka somliga hade lätt pennalistiska inslag, som när han roade sig med att väcka dem fem på morgonen för en joggingtur.

Men efter sejourerna på Villagatan var han utmattad och ville bli skjutsad hem så fort som möjligt.

Vid det här laget kände de varje fasad, gatsten och portuppgång. Makligt promenerade de ner mot Humlegården. Kastanjerna stod i blom, klockan i Engelbrekt slog tre och det var nästan en timme till gryningen. I förgrunden låg Kungliga biblioteket sänkt i dunkel. Skugglika figurer rörde sig bland träd och gångar i dess närhet. Den växande armén av hemlösa som sökte efter en ledig parkbänk för en stunds nattvila.

Annars var det mycket som var kungligt i omgivningarna. Inte bara biblioteket, utan Dramatiska teatern, Operan, Ingenjörsvetenskapsakademien, Vetenskapsakademien, stora delar av pressen, liksom Sveriges Radio och Sveriges Television, Musikaliska Akademien, de flesta som bodde i dessa kvarter, organisationen Svenskt Näringsliv och dess smilfink till chef, de stora bankerna, det kungliga slottet liksom barerna och restaurangerna nere vid Stureplan med den privata klubben Dickens som en lysande diamant i den kungliga kronan.

De två adjutanterna, inte bara arbetskamrater utan nära vänner sedan tiden på krigshögskolan, var förstås vida överkvalificerade för den här arbetsuppgiften, men konstigt nog ansågs den vara meriterande, ty jobbet hos amiralen inskränkte sig inte bara till att vaka över hans nattliga äventyr utan också att följa med på statsbesök.

Natten var kylig. Den sista veckan i maj detta omvälvande år visade inga tecken på en världsomfattande klimatförändring. De vek upp kragarna på sina trenchcoats av synnerligen civilt snitt. De var strängt tillhållna att inte vara uniformerade. Allt för att inte väcka onödig uppmärksamhet.

Det var svårt att tro att det varit valrörelse för bara ett år sedan. Det var på den tid den socialdemokratiska statsministern ägnade all sin energi åt den herrgård han och hans hustru höll på att bygga. En del svagsinta kamrater i partiet oroade sig över vikande opinionssiffror och bönföll honom att göra sig mer synlig medan en del mindre svagsinta bad böner att han inte skulle följa det rådet.

Borgerligheten, eller högern som den gamla statsministern plägade att kalla den, hade samlats under en gemensam fana och vunnit valet. Med behärskad förtjusning intog den så kallade Alliansens ledare den politiska scenen. Det var en känslomässigt nedtonad figur, som med mästerlig kyla öppnade falluckan för några mindre lyckade ministrar. Föreställningen höll på att bli ett fiasko redan innan den riktigt börjat. Den blev inte mer lyckad av att statsministern inte bara var färglös, utan talade ett språk som fick en promemoria från riksrevisionsverket att framstå som rena nöjesläsningen.

Adjutanterna var inte speciellt politiskt intresserade. De visste att amiralen varit oroad över att alliansen skulle vinna valet. Socialdemokratin stod, liksom han själv, för kontinuitet och tradition. Folk mår bra av att inte oroas i onödan, brukade han säga. Man vet vad man har, men inte vad man får.

Som unga flygofficerare, med viss utbildning i underrättelsetjänst och så kallad omvärldsbevakning, hade de med förvåning noterat att Sveriges bidrag till kampen mot terrorism främst bestod i skärpt övervakning av landets egna medborgare. Att landet fått en ny regering hade inte förändrat något därvidlag.

Det var som om man över partigränserna enats om att hotet mot landets säkerhet var inhemskt. Och liberaler och socialdemokrater arbetade glatt och otvunget tillsammans för att inskränka medborgarnas fri- och rättigheter. Nya lagförslag som skulle tillåta avlyssning, buggning, brytande av brevhemligheten, smygfotografering, kontroll av datatrafik som passerar. Sveriges gräns, lagring av information och till och med mikrofoner på tidningsredaktioner arbetades fram i rasande fart. Landets unge socialdemokratiska justitieminister gjorde på kort tid, och ivrigt påhejad av några ledande liberaler, mos av den personliga integriteten. Deras gemensamma fältrop var att den som har rent mjöl i påsen inget har att frukta.

Men vad var politikerna egentligen rädda för? Jo, att missnöjet skulle växa bland dem som på avstånd kunnat känna doften från deras köttgrytor. Att ilskan över överklassens extravaganta levnadssätt och den välbeställda medelklassens lyxkonsumtion snart skulle nå kokpunkten. Att allt detta skulle få att fördämningar att brista och att en vredens flodvåg skulle skölja över Stockholms innerstad och ta med sig allt som kom i dess väg. Det kanske fanns visst fog för den rädslan. Efterkrigsgenerationernas stora barnkullar höll på att pensioneras. De som inte haft råd med privata pensionsförsäkringar upptäckte att en enig politikerkår förskingrat deras besparingar och kastat in dem i en fattigdomsfälla. Det var nog därför, resonerade adjutanterna, som sossarna lanserat parollen alla ska med och alliansen tesen om att utanförskapet måste brytas.

Adjutanterna kom själva från tämligen påvra förhållanden. Det var länge sedan överklassen utgjorde rekryteringsbas för officerskåren. Sina upplevelser i amiralens krets behöll de för sig själva. De ville inte riskera att få på käften hemmavid.

När de talade om honom använde de alltid kodord. Ibland sade de ÖB, ibland generalen men nu nästan alltid amiralen.

Alla titlar var korrekta, men de fastnade för amiralen eftersom han vid de alltmer frekventa besöken på Villagatan envisades med att uppträda i just den uniformen. De varnade honom för riskerna – men förgäves. Den som gläntade på sin rullgardin någon av alla dessa vår- och försommarnätter kunde alltså konstatera att en av Sveriges mest kända personer, pyntad som julgranen i Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander, med ett glatt leende öppnade porten till Villagatan 37.

Nja, leendet gick nog inte att uppfatta, men däremot att hela kroppshållningen utstrålade glädje. Men adjutanterna, som betraktade honom på nära håll, såg att det var något mer än så: ansiktet var upplyst av något slags inre salighet.

Som alltid när hans hustru befann sig på någon av sina omfattande välgörenhetskryssningar, inledde amiralen kvällen på den privata klubben Dickens, som låg på en sidogata alldeles invid Stureplan. Den drevs av en av hans äldsta vänner och hade på kort tid blivit omåttligt populär. Människor stod i kö för att få medlemskap i den attraktiva klubben, vilket inte bara krävde rekommendation från redan befintlig medlem, utan också godkännande av den grupp av tolv edsvurna män, vilken bestod av amiralen som var hedersordförande, greven Silverglans som var ordförande, tillika grundare av Dickens samt tio andra framstående personligheter, av vilka de flesta varit klasskamrater i samma internatskola.

Redan på den tiden hade de grundat det hemliga sällskapet The thick dicks, som de ibland kallade för Pickwickklubben eller The wicked picks. Eftersom detta skedde för mycket länge sedan när manschauvinismen fortfarande härskade över de unga männens sinnen insåg de inte att namn som De grova kukarnas eller De illasinnade kukarnas klubb kunde väcka anstöt. När de sedan återupptog verksamheten efter flera decennier antog de namnet Dickens, som ju kunde uppfattas som en litterär klubb. Greve Silverglans, som led av såväl barn- som sysslolöshet och ville visa sin mycket yngre hustru att han fortfarande var en driven affärsman, kom på idén att göra klubben till en club privé.

Det blev som sagt en veritabel succé. De tolv edsvurna kamraterna, som aldrig kallades för annat än The jury, residerade i ett avskilt rum, från vilket de hade utmärkt utsikt över alla gästerna som i sin tur bara såg sina egna spegelbilder när det försökte utröna vilka som satt på den andra sidan glaset. Men jurymedlemmarna höll sig sällan på sin kant. Maskerade som rovfåglar slog de sig gärna ner hos någon av alla de unga kvinnor som på ett tidigt stadium beviljats medlemskap i Dickens. Det blev en populär lek att gissa vem som var falk, hök, uggla, vråk eller örn.

Egentligen hade adjutanterna inte lov att lämna Villagatan, men de förväntade sig inte att se amiralen förrän strax före sex på morgonen eftersom uppbrottet från Dickens hade blivit sent. Han hade mer eller mindre tvingats inta vickning med sina gamla vänner. En av de edsvurna var kock och hade bland många andra tjänat den, i alla tänkbara betydelser av ordet, stora finans- och industrimannen Hugo Malmsten, som med obändig energi frossat sig till döds. Nu åt de den nattamat han älskat: flatrökt ål och äggröra på mörkt bröd nedsköljt med tjeckiskt öl och Gammel Dansk.

Innan de åkte bytte han av någon obegriplig anledning om från kostym till uniform. De lämnade klubben genom en diskret bakdörr, endast avsedd för de edsvurna.

När de unga flygofficerarna i efterhand försökte rekonstruera händelseförloppet kom de fram till att de måste ha varit tillbaka på Villagatan strax efter klockan tre. Det tog inte lång tid att promenera från Humlegårdens norra sida till Villagatan. De borde ha varit tillbaka senast tio över tre. En tidpunkt som den gamle ambassadören på ett ungefär kunde bekräfta. Han hade som vanligt vaknat alldeles för tidigt, insett att han inte skulle somna om och slängt på sig en ytterrock ovanpå sin pyjamas för att ta en promenad med sin lilla westie.

Han hälsade artigt på adjutanterna och gick med ett litet maliciöst leende tillsammans med sin hund ner mot Humlegården. Han gjorde ofta så under den ljusa tiden på året och försjönk i ljuva minnen när han skådade in i parkens mörka vrår.

Ambassadören var lika gammal som amiralens farfarsfar när denne hade dött, men kristallklar i huvudet. Om söndagarna bjöd han på high tea i sin stora våning, där det brukade vimla av inflytelserikt folk. Inte minst av unga män i karriären och förstås Morgontidningens dryge debattredaktör, som gärna solade sig i etablissemangets glans. Till ingens förundran inflöt därför ambassadörens långa artiklar regelbundet på debattsidan och gav honom tillfälle att understryka att Sveriges utrikespolitik var bättre när han i princip ensam skötte den och att det måste bli slut på vårt fjäsk med den enda supermakten.

Adjutanterna räknade med att ha två och en halv timme kvar på sitt pass. Men med ens öppnades 37:ans port. Ut vacklade en gestalt, som om han var drucken eller drogpåverkad, med ansiktet fyllt av fasa, munnen stelnad i en grimas som om den just kvävt ett djuriskt skri, det gråsprängda håret i vild oordning och uniformen alldeles nedblodad. Men det som för alltid skulle rista in sig i deras minnen var att hans anlete saknade varje spår av färg, det var som att titta på en som redan varit död en tid om det inte hade varit för ögonen: två mörka brunnar av sorg som tyst ropade ut sin förtvivlan.

– Min älskade är död, sade han viskande innan han svimmade i deras armar.

Andra kapitlet

Vari vi träffar landets statsminister som anar att detta är hans sista sommar på Harpsund.

Det har varit en mycket lyckad midsommar på Harpsund. Vackert väder, lek och skratt, dans runt midsommarstången, sill, brännvin och färskpotatis. Jordgubbar med vispad grädde. På kvällen gravad lax, träkolsgrillad entrecote, ytterligare en snaps och en mustig sydafrikan. Nalle, Helén och några andra riktiga vänner.

Nedräkningen har börjat. Han bryr sig inte längre.

Är det någon som känner mig, egentligen? Kanske Aase, men jag undrar. Så nervösa alla är. De vet inte hur det är att kastas ner i maktlöshetens tomrum. Den lille kulturministern som fjantar omkring på alla möjliga och omöjliga evenemang, som gnuggar sitt tomteskägg mot idrottsstjärnor, skådisar och sångare – vad ska han göra om vi faller, det vill säga jag faller? Det pratas bakom min rygg. Jag är för stor, säger man. För dominant. Tar för mycket plats. Skymmer alla andra. Har förvandlat partiet till en enmansshow. Är trädet i vilkens väldiga skugga ingen får växa. Låter ingen kronprins eller kronprinsessa sticka fram hakan över min axel.

Struntprat. Beror inte på mig. Beror blott och bart på att de saknar format och kanske mod. Är rädda för att bli uppätna av de andra hajarna om de försöker. Man behöver ju inte precis vara spågumman Saida för att inse att jag inte kommer att sitta kvar efter valet. Hur det än går. Känner inte lust längre. Spelar ingen roll hur mycket sågspån de än skvätter ut i manegen, jag är trött på att göra de gamla vanliga konsterna.

Vet uppriktigt sagt inte hur det går. Kan gå bra. Eller åt helvete. Kan bli väldigt jämnt. Vi skulle behöva någon praktfull skandal att kasta i knät på borgarna, helst i knät på högern. Glunkas om att vi har något på folkpartiet. Men de är ju så små ändå.

Det går bra för Sverige. Väldigt bra. Ekonomin på högvarv. Arbetslösheten minskar. Medelklassen myser. De fattiga gnäller, men de är trots allt för få för att avgöra valet. Detta är mitt verk. Om vi förlorar kommer borgarna att ta åt sig äran.

Uppriktigt sagt, jag skiter i det. HSB, säger man. Han som bestämmer. Om det ändå vore så väl. Människor skulle bara veta att HSB är insnärjd i en väv av kompromisser, bakbunden av olika intressegrupper, rörelsehindrad av diverse hänsyn.

Hur sällan mänskan äger makt att avstå makt.

De får vänta och se. Ingen vet något om mina planer. Många hoppas att de slipper mig, hur det än går. Så jag ska skratta när de börjar slipa knivarna när jag kliver av, hur de gör sina små piruetter, hur alla skräckslaget säger nej på frågan om de är intresserade, hur experterna säger att hela processen är perverterad och att allt är bättre och öppnare i Danmark och Frankrike. Men hur i fridens namn skulle det kunna vara annorlunda i vårt gamla leninistiska parti där eliten alltid har styrt och ställt långt ovanför gräsrötternas begränsade synfält?

Undrar hur kollegorna klarar sig om de kastas ner i maktlöshetens vakuum. Gnissel, gnäll, dvärgalåt. Avstå makt. Klart att det är svårt. Det går så fort att vänja sig. Man blir bortskämd. Makten förenklar vardagen. Alltid någon som fixar saker åt en. Beslutsunderlagen, käket, logistiken, planeringen, resorna, ja större delen av livet bortsett från kärlekslivet

Och jag långt borta från deras horisont, ingen farsa som ställer upp längre, ingen som axlar deras ansvar, ingen de kan gråta ut hos. Lämnade ensamma åt varandra.

När krubban är tom börjar hästarna bitas.

Jag säger bara: good luck on your own.

Avstå makt. Nej, det ingår inte i mina planer.

Tredje kapitlet

Nu närmar sig valet och statsministern får ett celebert besök på Rosenbad.

Den amerikanske ambassadören hade varit mycket hemlighetsfull när han ringde. Hans ärende kunde omöjligen framföras via telefon. Det var absolut nödvändigt att det skedde mellan fyra ögon och i ett rum utan mikrofoner.

Statsministern tyckte att uttalandet visade att paranoian efter den 11 september fortfarande var intakt. Men så slog det honom att hans arbetsrum var lika fullproppat med mikrofoner som russin i en lussekatt.

– Var hittar vi väl en sådan raritet i vår galna värld? Knappast på din ambassad i alla fall, kontrade statsministern med ett belåtet grymtande.

Nu sitter de i alla fall i Rosenbad, dock inte i hans arbetsrum utan i den stora sessionssalen, platsen för regeringens konseljer. Alltid imponerar det på någon, som statsministern brukade säga till Daniel Larsson. Hans trogne statssekreterare hade precis tvingats till en längre time out bara för att han vägrade att förse drakarna med statshemligheter om tsunamihanteringen. Det som gjort honom mest förbannad var att den förre moderatledaren gjorde ett inhopp på den inrikespolitiska scenen och beskyllde Daniel Larsson för att ha ljugit för riksdag och justitiekansler.

Den som själv är utan skuld kaste första stenen.

– Man ska alltid hämnas.

– Förlåt, vad sa du. Ambassadören ser uppriktigt förvånad ut.

– Ingenting. Kom bara att tänka på en sak som fortfarande upprör mig. Är mycket just nu. Svårt att koppla om och koppla av om du förstår. Val om tre veckor. Osäkert läge.

Kaffekopparna är fyllda och kakfatet bräddfullt. I valet mellan skorpa och biskvi väljer statsministern den sistnämnda. Han observerar att amerikanen tar en skorpa. Världens fetaste folk, tänker han. Men överklassen lever inte som folket. Har aldrig gjort.

– Jag har kommit hit i ett besynnerligt ärende, säger ambassadören. Något som kan förefalla vara det i alla fall.

– Shoot, uppmanar statsministern.

– Om du vinner valet kommer du då att göra en stor regeringsombildning?

– Knappast något jag tänker på just nu. Och även om jag gjorde det, knappast något jag berättar om ens för mina närmaste.

– Förlåt, jag vet att det inte är min business men det är en sak som på ett viktigt sätt berör relationen mellan våra länder.

– Har jag uppriktigt sagt svårt att tänka mig.

– Det gäller justitieministern.

– En utmärkt kille. Trogen som guld. Populär bland damerna. Kan gå hur långt som helst. Inte mycket omdöme i vägen där inte.

– Så han skulle sitta kvar?

– Självfallet. Han är en av mina bästa rekryteringar.

– Men om du förlorar?

– Då sitter han självfallet inte kvar.

– Vi vill det och nu talar jag på direkt uppdrag av presidenten. Han betraktar justitieministern som oersättlig i kampen mot terrorismen. Skulle du kunna tänka dig att så att säga låna ut honom till Alliansen?

– Är du seriös?

– Ja, så ända in i helvete.

– Och varför skulle moderatledaren vilja ha en socialdemokratisk justitieminister?

– För att vi vill det och för att vi brukar få vår vilja fram när vi sätter den sidan till.

– And what’s in it for me?

– Ja, vad vill du ha i utbyte? Den amerikanske ambassadören, ler så brett bara en amerikansk ambassadör kan göra. Att det kan finnas så många tänder, tänker statsministern medan han intensivt grubblar på vad han ska svara på frågan.

– För det första, säger han, så får det här aldrig bli känt utanför vår lilla krets. Jag utgår från att presidenten, du och jag och moderatledaren är överens om att det skulle vara utomordentligt skadligt om det här läckte ut. För det andra är mitt krav att borgarna ordnar så att jag utnämns till riksmarskalk i början av nästa år.

– Ursäkta, jag vet kanske inte tillräckligt mycket om Sverige men är det inte en fullkomligt betydelselös befattning?

– Var och är, käre vän. Kommer från nästa år att bli en betydelsefull post. Tung. Blytung.

Fjärde kapitlet

Vari vi en kort tid efter valet möter initiativtagarna till prinsskolan och får stifta bekantskap med Danny, skolans enda elev.

Stålkalsongen, Le Beau Bert som han kallades av sina älskarinnor under sin storhetstid, hade varit en av kungarna bland