Gamle kungen: Gustaf VI Adolf

By Kjell Fridh

Gustaf VI Adolf (1882-1973) levde i ett ständigt rampljus, såsom det givetvis blir när man föds in i kungahuset. Författaren Kjell Fridh tecknar här ett allomfattande porträtt av den långlivade konungen. Den här biografin täcker allt från den strikta uppväxten, avsaknaden av en modersfigur i och med drottningens ständiga resande, de båda äktenskapen med Margaretha och Louise till yrkesrollen som kung. Den behandlar även Gustaf VI Adolfs djupa intresse för blommor och arkeologi och inte minst hur Sverige utvecklades under hans tid som regent.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 3, 2021
• ISBN: 9788726941302

Book preview

Tre enkla till Liljeholmen

E n septemberdag i början på 1890-talet på Centralstationen i Stockholm. En ung kvinna, två små pojkar och en medelålders man stiger upp i en av vagnarna på ett tåg som just ska avgå. Till synes en idyllisk bild av en borgerlig familj som ska anträda en resa. Men det är något i bilden som inte stämmer. De resande ser allvarliga ut. Pojkarna är till och med rödgråtna och håller sig demonstrativt tätt intill modern som om en fara hotade.

Och vagnen de stiger upp i är inte någon vanlig järnvägsvagn. Tvärtom är den ytterst exklusiv, innehåller en sobert inredd sängkammare med riktig säng och en salong lika gediget och smakfullt inredd som om den återfunnits hemma hos en kunglighet eller någon av tidens nyrika borgare.

Vagnen har en kunglig ägare. Den unga kvinnan är inte någon av börds- eller börsadelns bortskämda döttrar utan en livs levande furstinna, kronprinsessan Viktoria av Sverige-Norge åtföljd av sina söner Gustaf Adolf och Wilhelm och pojkarnas guvernör rektor Carl Svedelius. Och någon nöjesresa är det alls inte frågan om. Kronprinsessan tvingas varje vinter tillbringa en längre tid i sydliga länder för att vårda sina sjuka lungor och luftrör. Den här gången ska hon fara ända till Egypten och bli borta i många månader. För att tänja ut avskedet i det längsta har prinsarna fått löfte att följa med till Liljeholmens station där en vagn från Hovstallet står redo att föra dem tillbaka till slottet. De är trots allt inte så gamla. Gustaf Adolf åtta och Wilhelm sex år.

I den kungliga vagnen tar resenärer plats. Kronprinsessan och rektor Svedelius inleder en lugn och dämpad konversation. Pojkarna sätter sig utan ett ord vid det lilla fönsterbordet. De tiger, snyftar till någon gång ibland. Liknöjt stirrar de på stadsbilden som svischar förbi rutan. Där är Tegelbacken. Nu är de ute över vattnet på bron mot Riddarholmen. Riddarhuset dyker upp och försvinner. Tåget dunkar längs Gamla stans västsida. Fönstret står öppet en liten smula och ett stråk av fisklukt från stånden på Kornhamstorg letar sig in i vagnen. På nytt är de ute över vattnet. Det är en klar dag. Likt en ljusblå badhandduk hänger hösthimlen över Riddarfjärden. Några måsar singlar på termiken, dalar som små vita silkesnäsdukar mot allt det blå. Husen på Söder Mälarstrand stiger upp framför pojkarnas blickar och genom fönstret mot Saltsjösidan stretar Katarinahissens siluett mot skyn som ett sotat skelett.

Tåget dyker in bland husen. Fasader med solblinkande fönsterögon omväxlar med smutsiga gavlar och trista bakgårdar. Skendunket är det enda som hörs nu. Kronprinsessan har tystnat. Med ett spänt uttryck har hon försjunkit i tankar och Svedelius tiger försynt.

Farten minskar. Det rister och gungar till i vagnarna. Taget glider in på Liljeholmens station och stannar. Ordinarie passagerare stiger av och på. Kronprinsessan reser sig. Pojkarna och Svedelius gör sammaledes.

Ingenjören och vagnmästaren från Statens järnvägar som alltid åtföljer de kungliga vagnarna har klivit ut på perrongen för att försäkra sig om att tåget väntar så länge som nödvändigt. Avskedet ska ske inne i vagnen i skydd för nyfikna blickar.

Viktoria går ned på knä och omfamnar och kysser pojkarna. När hon reser sig är hennes kinder våta av tårar. Båda pojkarna gråter högljutt. En sista gång låter hon sin hand dröja vid Wilhelm.

– Meine Blume, viskar hon så lågt att ljudet nästan drunknar i oväsendet från perrongen.

Svedelius skakar hand med kronprinsessan och bugar. Så föser han vänligt men bestämt pojkarna mot dörren. Gustaf Adolf klättrar själv ned för de höga trappstegen. Wilhelm snubblar och Svedelius lyfter ned honom.

Svedelius lägger armarna om pojkarnas axlar och leder ut dem från perrongen. De stiger upp i vagnen från Hovstallet som gungar i sin mjuka fjädring. Kusken klatschar med tömmarna och resan tillbaka till slottet börjar. Genom hovarnas klapper mot gatstenarna hörs pojkarnas gråt. Svedelius tar stöd mot sätets solvarma läder, böjer sig fram mot pojkarna och säger tröstande:

– Ni ska inte vara så ledsna. Mamma kommer tillbaka till sommaren.

Wilhelm sväljer gråten, samlar sig ett ögonblick, tittar upp på Svedelius och säger:

– Kan doktorn se något tecken på att sommaren kommer tidigt i år?

För sen ankomst

M itt i eftermiddagsbrådskan den 11 november 1882 ekade plötsligt kanondån ut över ett höstligt Stockholm. Exakt klockan halv sex började salutkanonerna på Artilleriplan skjuta. Stockholmarna visste mycket väl vad klockan var slagen och på malmarnas slaskiga trottoarer, lika väl som i Gamla Stans bodar och Norrbros lyxbutiker stannade människor upp. Man räknade noga skotten. Två gånger fyrtiotvå skott. Alla visste vad det betydde. Sverige hade fått en ny arvprins!

Den allmänna medvetenheten berodde inte bara på rojalistisk yra utan säkerligen mer på att den lille låtit vänta på sig så länge att han redan före sin födelse blivit till allmänt samtalsämne. Den nyföddes föräldrar, kronprins Gustaf, sedermera Gustaf V och hans unga hustru Viktoria av Baden hade gift sig föregående år och den tid som därefter förflutit hade varit fulltecknad. Eftersom Sverige fortfarande var en dubbelmonarki hade de gjort en presentationsresa till broderlandet och den så kallade säsongen i Stockholm hade varit livlig. Galamiddagar och baler av olika slag hade avlöst varandra på Stockholms slott. I juni 1882 firade kungen, Oskar II och hans drottning Sofia silverbröllop.

Vid det laget visste hela nationen redan att kronprinsessan Viktoria väntade barn. Under säsongen hade hon på grund av sitt välsignade tillstånd levt försiktigt och i festligheterna kring kung Oskar och drottning Sofia kunde hon inte delta.

Barnets ankomst var beräknad till början av oktober och sommaren tillbringade kronprinsparet i stillhet på favoritslottet Tullgarn.

Det var en pressande tid för den tjugoåriga blivande modern. Det gångna året hade varit fyllt till brädden av nya intryck och ett hårt slit för att passa in i det nya hemlandet. Svenska hade Viktoria lärt sig enastående fort och väl men troligen kände hon sig trots det rätt ensam och utlämnad. Säkert besked har vi inte. Hennes enda förtrogne var Gustaf och deras samtal stannade inom fyra väggar. Inför sin nya familj uppträdde hon som förväntat och någon riktig förtrogen i uppvaktning eller omgivning hade hon inte.

Några av hennes tyska anhöriga kom på besök redan det första året och det bör ha varit ett välkommet avbrott och en fast punkt i allt nytt och främmande. Helt naturligt blev Viktoria nervös och känslig. Särskilt illa blev det när hösten bröt in och Gustaf måste ta del i fälttjänstövningarna. De unga tu försökte utverka tillstånd för honom att slippa men kung Oskar var obeveklig.

I september fick Viktoria flytta in till Stockholm. Tronföljaren borde ju födas i kungliga huvudstaden! Den 21 september anlände Viktorias mor storhertiginnan Louise av Baden till Stockholm som moraliskt stöd för sin dotter. Storhertiginnan kunde gott ha tagit mer tid på sig för nedkomsten dröjde.

Kronprins Gustaf som i allmänhet var lugn intill flegmans gräns åtminstone på ytan hade en viss torr humor och när till och med han blev irriterad på den spända väntan gav han luft åt sin irritation över det svärmorsproblem som var en offentlig hemlighet med orden:

– Svärmor kom i tid minsann, men den som inte kom var pojken.

Oktober flöt undan och november gick in. Tiden var rojalistisk och nu började människor spekulera i om den väntade skulle födas på någon av de nationella märkesdagar som smyckar novembers inledning. Skulle barnet födas den fjärde (föreningsdagen) eller rent av på Gustaf Adolfdagen den sjätte eller den nionde (Prinsen av Wasas födelsedag)? I stället blev det alltså Mårten gås som blev den kraftigt försenade debutdagen.

Den försenade ankomsten, i sig en historiens ironi eftersom den nyfödde i sin kungaroll som Gustaf VI Adolf skulle bli den kanske mest pliktmedvetne monark vi haft som väl levde upp till regeln att punktlighet är furstars sätt att visa artighet, orsakade en hel del trassel i det Sverige som räknades på den tiden. En kunglig nedkomst var nämligen av, man vågar nog säga tusenårig tradition, något speciellt även rent ceremoniellt inom hovet. Den blivande modern kunde inte bara tillåtas föda sitt barn i största möjliga ro och under medicinskt betryggande former. En kung är en kung och en tron är en tron. Den makt, den rikedom som särskilt under enväldets dagar och speciellt i stora, rika monarkier automatiskt följt med innehavet av den första statsmakten har också lockat till intriger på högsta nivå.

För att förvissa sig om att allt gick rätt till vid kungliga nedkomster inkallades en försvarlig samling vittnen ur de högsta kretsar. Denna barbariska sedvänja var ännu vid Gustaf VI Adolfs födelse i full kraft. Medan den arma modern låg i ett rum och skrek samlades kanske något hundratal av rikets spetsar i salongen utanför. Där var medlemmar ur den kungliga familjen, stadsråden, hovmän i stor uniform, hovdamer i klänningar med djupt dekolletage och puffärmar och intill den halvöppna dörren väntade de fyra svensk-norska excellenserna med förväntansfulla miner.

Kring kungahuset stod en osynlig mur. Ingen kunde stava till skvallerpress. Den press som fanns med Stockholms Dagblad och Ny illustrerad tidning i spetsen rapporterade vördnadsfullt och knapphändigt och Fäderneslandet som grundats i Lund 1852 var ännu inte det formidabla skandalblad det senare skulle bli.

Idag skulle vi alltså ha väldigt klen kunskap om de närmare omständigheterna kring Gustaf VI Adolfs födelse och dop om det inte varit för prinsessan Eugénie, den nyföddes fars faster.

Prinsessan Eugénie var enda dotter till Oskar I. Hon föddes 1830 och dog 1889. Hon hade en stark och mångsidig konstnärlig ådra. Hon skrev och komponerade, målade akvareller och skulpterade.

De flesta vuxna svenskar har säkert sett hennes skulptur av barnet och hunden, den som kallas Kan du inte tala och som spritts i pariankopior i stort antal. Hon var varmt religiös och fylld av medkänsla med sjuka och fattiga. Som ett utlopp för den sidan av sitt väsen tog hon initiativet till Eugeniahemmet. För prins Eugens konstnärliga utveckling blev hon av betydelse.

När Gustaf VI Adolf föddes tog hon ivrigt del av händelseförloppet trots skröplighet och rädsla för kyla. I ett brev till sin väninna borgmästarinnan i Visby Maria Een har hon åt eftervärlden skänkt en fin skildring av händelserna. Så här låter den på nysvenska:

Det gamla Slottet här genljuder av idel fröjd och lov! Gamla tantens hjärta är även så glatt och uppfyllt av tacksamhet emot Gud, som lät en liten prins födas, och bevarade den älskade Modrens liv. Klockan 2 på natten blev Modren illamående, men intet alarm gjordes därav förrän följande morgonen, den 11 November klockan 1/2 7. Hela förmiddagen satt hon under svåra plågor i sitt skrivrum, och först 1/23 e.m. började förlossningen, då Barnet kom i världen 4.25 eftermiddagen. En allvarsam blödning påkom straxt, som ingav oro, men dagen därpå var allt gott igen.

Den lille käre Gustaf Adolf vägde 101/2 skålpund och hade blåa ögon, mörkt hår, lagom stort huvud, var bredaxlad och över alnen lång, så att Han såg ut som en pilt på 2 månader. Mycket tyst är Han och skriker sällan. Den unge Fadren grät i två dagar, dels av glädje, dels av oro. Tålig, jämn och glad, har den unga Victoria varit.

Sedan Drottningen visat Barnet för mig och brorsbarnen och vittnena som voro i yttre salongen bredvid sängkammaren, påkläddes gossen en fin skrud, lades på ett hyende och bars åter ut av Drottningen till den längre bort liggande salongen, där alla Hovdamer och Hovherrar samt Statsråden med Fruar voro; då först skedde saluten ifrån såväl Kastellholmen som från Artillerigården. Man började då springa och jubla, dels i Slottsgångarna, dels på gatorna, och stor var fröjden att det var en prins.

En stor glädje har det varit för Viktoria och även för oss att Storhertiginnan vistades här. De äro så enkla och älskeliga, avhållna av höga och låga. Viktoria är fortfarande klen och orkar ej gå ännu i rummen, utan ligger på sin soffa med lilla Gustaf Adolf i sin vagga bredvid.

Den 25 november var det dags för dop. Självfallet skulle det förrättas av ärkebiskopen Anton Niklas Sundberg. Det var en självständig herre som blivit berömd för det svar han gav Oskar II när denne inte ville knäböja vid kröningen. Hälsa hans majestät och säg att om han inte vill böja knä, inte för mig fattig, syndig människa, men inför den världarnas konung och herre jag då representerar, så blir det, ta mig fan, ingen kröning! Så drastiskt uttryckte sig inte biskopen denna gång men det var ändå nära att det inte blev något dop.

Den lille arvfursten, som genast efter födelsen i en extrakonselj fått namnen Oscar, Fredrik, Wilhelm, Olaf, Gustaf, Adolf och utnämnts till hedersöverste vid husarregementet Karl XV hädanefter även kallat Kronprinsens husarer, insjuknade efter ett par dagar hastigt. Det var ett synnerligen allvarligt svaghetstillstånd. Man fruktade för hans liv och familj, hov och ministrar sammankallades i största hast. Den kände barnläkaren professor Abelin tillkallades. Han förordnade senapsbad och den lille kryade på sig och drottning Sofia kunde till sist meddela att faran var över.

Dopet förrättades alltså den 25 i födelsemånaden och även då var prinsessan Eugénie med och gav följande beskrivning:

Det var stor fröjd för mig att vara med vid döpelseakten. Jag bars i täckt bärstol till ett angränsande uppvärmt rum, bredvid den stora salen där dopet skulle ske. Just som processionen kom in dit, intog jag min plats i bredd med de kungligas stolar, och bar Adéle Rudenschiöld mitt släp. Salen var så god och varm, och alla dörrar sorgfälligt stängda, då detta var nödvändigt för den lilles hälsas skull. Då han undfick dopet medelst Jordans vattens hällande på huvudet av Ärkebiskopen, trädde alla faddrarna fram, och leddes jag till altaret av storhertigen. Det var en högtidlig akt.

Prinsessan Eugénie må ha varit gammal och frusen men minnet var det inget fel på. Vattnet kom verkligen från Jordan och hade sänts i en flaska på posten till Oskar II! Salen Eugénie talar om är Vita havet eller festivitetssalen som den då kallades. Slottskapellet ansågs nämligen för kallt vid denna tid på året.

För fullständighetens skull kan tilläggas att dopet, vid vilket ytterligare två biskopar officierade, skedde i en silverdopfunt som placerats närmast altaret. På båda sidor om dopfunten stod stolar för faddrarna. När dopet väl var klart återvände faddrarna till dessa stolar medan rikshärolden trädde fram och ropade:

– Leve, Oscar, Fredrik, Wilhelm, Olaf, Gustaf, Adolf, Sveriges, Norges, Götes och Vendes borne arvfurste.

Huvudpersonen själv vilade utom när han bars till dopfunten i Karl XII:s vagga som hämtats från statens historiska samlingar som dåförtiden var inrymda i Nationalmuseum. Ceremonin avslutades med att drottningen bar den nyligen döpte till kungen som dekorerade honom med Serafimerordens och norska S:t Olafs ordens insignier.

Drottning Sofia hade varit mycket progressiv i sin syn på barnuppfostran. För henne var det viktigt att hennes söner inte uppfostrades som ömtåliga små burfåglar utan tidigt fick kontakt med världen utanför familjen och bereddes tillfälle att leka med andra barn. Därför satte hon också sin söner i en helt vanlig skola, Beskows, och de andra små gossarna tilläts till och med slänga snöboll på prinsarna.

Gustaf Adolf och sedermera hans bröder Wilhelm och Erik borde i logikens namn ha fått en ännu friare och mer tidsanpassad uppfostran. Något sådant var emellertid otänkbart för den ståndsmedvetna Viktoria. Säkert var hon i detta fall påhejad av sin svärfar och Gustaf fogade sig tydligen. Följden blev att klockan vreds tillbaka på ett uppseendeväckande sätt. Gustaf Adolf och hans bröder blev i hög grad burfåglar. De fick inte gå i vanlig skola utan undervisades ensamma på slottet. Lägg till detta att deras mamma på grund av sjukdom tvingades vistas utomlands under långa perioder, ibland åratal, så har vi genast bilden av en inte bara trist utan även synnerligen kringskuren och isolerad barndom.

Ur en biografiförfattares perspektiv bjuder denna barndom ändå på intressant stoff. En vanlig barndom är ju fylld av ett stort antal kontakter med olika människor. Från spädaste ålder och upp till myndighetsdagen möter de flesta människor föräldrar, syskon, lekkamrater, lärare, skolkamrater och i förekommande fall lumparkompisar och studiekamrater på universitet och högskolor. Ett stort antal stimuli träffar det uppväxande sinnet och kanske så mycket som ett hundratal personer eller fler, tillför influenser som hjälper till att dana den nya personligheten. Detta är givetvis naturligt och nyttigt. När det gäller Gustaf Adolf och hans bröder är den krets av personer som från spädaste barndom fram till tjugoårsåldern påverkar de kungliga bröderna ytterligt, för inte säga abnormt begränsad. Föräldrar, far- och morföräldrar, barnsköterskan Vass (Louise Rinman), några lärare som den förut nämnde Carl Svedelius och Hjalmar Berg samt en person utanför familjekretsen, doktor Axel Munthe som genom sitt enorma inflytande över prinsessan Viktoria, kom att påverka deras liv, på avstånd genomgripande.

Detta säregna sakernas tillstånd betyder att Gustaf Adolf blev ofrivillig deltagare i vad som skulle kunna kallas ett slags sociologiskt experiment. Genom den stora isolering i vilken han och hans bröder växte upp är det antal individer som påverkade dem starkt begränsat. Genom att sätta sökarljuset på var och en av dessa huvudpersoner i det kungliga porträttgalleriet kan man få en närmast heltäckande bild av vilka influenser som danade den blivande Gustaf VI Adolf. Som sig bör börjar vi med hans mamma, prinsessan Viktoria av Baden.

Kungahusets manligaste karl

S om så många unga prinsessor förr i världen hade Viktoria av Baden ett lydigt hjärta men en orolig själ. Den blivande Gustaf VI Adolfs mamma föddes den 7 augusti 1862 i det tyska storfurstendömet Baden. Hennes far var storfursten Friedrich av huset Zähringen och hennes mor storfurstinnan Louise som var född prinsessa av Preussen och följaktligen en Hohenzollern, närmare bestämt dotter till Wilhelm I. Intressant i sammanhanget är att det faktiskt fanns några droppar Vasablod i Viktorias ådror eftersom hon var barnbarnsbarn till den avsatte Gustav IV Adolf.

Tyskland var vid denna tid ännu ett lapptäcke av småfurstendömen men i bakgrunden hördes redan hammarslagen från den store rikssmeden furst Otto von Bismarck när han smidde på sitt mäktiga enhetsverk. I storfurst Friedrich hade han i och för sig en själsfrände när det gällde målet, ett enat Tyskland, men knappast när det gällde medlen. Baden hade ett rykte som något av en mönsterstat. Klimatet var behagligt, landet välordnat, storhertiginnan flitigt socialt sysselsatt och storhertigen med klara intellektuella intressen. Baden betraktades som en kulturoas. Wagner gick som barn i huset hos härskarparet. Liszt kom på besök och Felix Mottl var hovkapellmästare. (Vid ett berömt tillfälle spelade till och med Liszt à quatre mains med Mottl medan Viktoria agerade notbladsvändare).

Det säger sig självt att en liten prinsessa i en sådan miljö har alla förutsättningar att få en utmärkt intellektuell och estetisk skolning. Och det var också precis vad den unga Viktoria fick.

Viktoria hade två bröder, prinsarna Friedrich och Ludwig Wilhelm men när hon som sjuåring skulle börja skolan skedde det i en särskild prinsesskola med enbart flickor, speciellt utvalda men inte enbart ur den badensiska gräddan. Men då ska man veta att Viktoria långt dessförinnan redan drillats av en engelsk guvernant. Vid fem års ålder kunde Viktoria skriva sitt första brev på franska till morfar i Berlin!

Viktoria och hennes kamrater fick studera hårt under de bästa lärarkrafter. På schemat stod språk, matematik, fysik, kemi, botanik, zoologi och konsthistoria.

Den konstnärligt-estetiska fostran var om möjligt ännu mer intensiv och säkerligen mer lustfylld. Teater och musik var omhuldade. Mottl förde in Viktoria i den Wagnerska sagovärlden och den blev för all framtid hennes musikaliska favorithemvist. Hon lärde sig traktera piano och fiol. Det var inget traditionellt amatörklink. Åtminstone som pianist låg hon endast snäppet under professionell nivå. Hon fick också intrimmat grunderna i instrumentation och komposition.

Speciella furstliga färdigheter som till exempel förmågan att konversera exercerades till fulländning. Storhertiginnan Louise lät ställa upp ett halvdussin stolar framför sin dotter och sedan fick Viktoria låtsas att stolarna var lika många olika människor och föra en fiktiv konversation med var och en.

Övningen gav resultat. Viktoria förblev livet ut en mästerkonversatör! All denna drill ägde i huvudsak rum i det storhertigliga slottet i Karlsruhe som var huvudsäte för familjen. Favoritstället var dock sommarslottet Mainau, numera i Lennart Bernadottes ägo.

Den stora händelsen i Viktorias barndom var det fransk-tyska kriget. Baden låg nära krigsskådeplatsen och mängder av sårade fördes dit, bland dem många fransmän. Storhertiginnan Louise utförde ett behjärtansvärt arbete bland de sårade, inte minst bland de franska krigsfångarna. Viktoria måste, trots att hon bara var åtta år, följa med sin mor på lasaretten.

Viktoria beskylldes ju mången gång som vuxen för preusseri och militaristisk läggning. Det kan därför vara intressant att se vad hon skrev vid tiden för första världskriget, ett par rader som visar att hon inte glömt läxan från barndomens vandringar på militärsjukhusen: Den som har sett krigets fasor såsom jag (som barn 1870) den önskar icke sitt land ett krig – och ändå var 1870 ingenting emot vad vi nu uppleva!

Om storhertiginnan Louise alltså var föredömlig då det gällde att ge sin dotter en förstklassig intellektuell och konstnärlig uppfostran brast hon desto mer i hennes rent fysiska uppfostran. Storhertiginnan predikade enkelhet och pliktuppfyllelse som de sanna furstliga plikterna. Kungadömet var visserligen av Guds nåde men det medförde egentligen mer skyldigheter än förmåner. Små furstinnor fick inte klemas bort. Följden blev att Viktoria med våra dagars mått mätt helt simpelt vansköttes. Som många medlemmar av sin släkt hade hon svaga luftrör och hennes upprepade förkylningar missköttes på det grövsta. Ofta kallades inte ens läkare till sjuklägret. Barnen skulle härdas genom allsköns spartanska påhitt, som frugala måltider, hårda sängar och iskalla sovrum! Följden blev att Viktoria fick fysiska men för livet, något som Axel Munthe senare på det skarpaste skulle klandra storhertiginnan för.

Vid sexton års ålder konfirmerades Viktoria, något som hon tog mycket allvarligt på. Därefter var hon i praktiken mogen för den furstliga äktenskapsmarknaden. Inte ens på denna tid var den överväldigande stor och man kan utgå ifrån att både Louise och Friedrich var pressade med tanke på att ambitionerna var avsevärda. En tronföljare måste det vara!

Samtidigt satt Oskar II i Stockholm och smidde planer. Efter fransk-tyska kriget stod det klart att det kejserliga Tyskland var Europas nya stormakt. Det skulle vara klokt att omorientera Bernadotternas dittills franskorienterade politik i tyskvänlig riktning. Vad kunde då vara lämpligare än om äldste sonen, kronprins Gustaf (sedermera Gustaf V) råkade bli kär i en tysk prinsessa?

Drottning Sofia hade hellre sett ett gifte med en av drottning Victorias döttrar i England och när Gustaf sändes ut på sin grand tour var det nog i första hand ett engelskt napp som åsyftades i brudfisket. Gustaf, som var lika måttligt intresserad av damerna som av allting annat, återkom emellertid lika oförlovad som han farit. Inte heller Viktoria av Baden, som han också träffat på resan, hade fallit honom på läppen. Även Viktoria var reserverad. Trots en naturlig blyghet fanns det dock i hennes fall en annan förklaring till det klena intresset. Hon hade redan förlorat sitt hjärta på annat håll. Under ungdomens släktmöten hade hon fäst sig vid en av sina ryska kusiner, Nascha. Han älskade precis som hon konst och musik, var mer stillsam och intellektuellt lagd än sina livliga och robusta bröder. Känslorna var besvarade. Romansen var inte populär. Mamma Louise hade helst sett ett parti med kusinen Wilhelm i Berlin, den blivande kejsaren, men det satte Bismarck stopp för. Friedrich hade svårt att neka sin dotter något även om han var en smula avogt inställd mot sina ryska släktingar. Han gav dock tvekande sitt tillstånd till ett äktenskap under förutsättning att Nascha kunde utverka tsar Alexanders samtycke till partiet. Där blev det nej. Som den ortodoxa kyrkans överhuvud ansåg sig tsaren inte kunna godkänna ett kusinäktenskap.

Det var alltså bilden av Nascha den unga Viktoria hade för sitt inre öga när hon första gången sammanfördes med Gustaf, därav det klena resultatet. Men de kungliga äktenskapsmäklarna gav inte upp. Ett nytt möte ordnades och nu gick det bättre. Plötsligt rapporterade den närmast indolente Gustaf hem:

Ja, jag älskar henne af hela mitt hjärta och hela min själ, och är öfvertygad om att vi skola föra det lyckligaste liv i världen tillsammans.

Viktoria var inte längre kallsinnig. Till och med de intrigerande släktingarna tycks ha varit förvånade över den snabba vändningen. Flera förklaringar är möjliga. Dels kan det verkligen vara så att det som inleddes som kvalificerat koppleri på högsta nivå faktiskt gled över i äkta känsla, åtminstone från Gustafs sida. Eller, och betydligt troligare, var det så att kontrahenterna båda uppfostrats till stark pliktmedvetenhet och disciplin, kände på sig vad som väntades och att de mer eller mindre medvetet fogade sig. Kungliga resonemangspartier var ännu i vårt sekels barndom en dyster historia för de närmast berörda. Lennart Bernadotte har beträffande sina föräldrars (prins Wilhelm och prinsessan Maria) bröllop avgivit följande visdomsord: Mina föräldrar hade ingenting att säga till om, och guvet hur mycket de visste om barnalstring när de gifte sig. De koncipierade mig ’på nådigaste befallning’. Det finns all anledning att tro att dessa rader passar utmärkt även på Gustaf och Viktoria.

Vigseln ägde rum i september 1881 i Karlsruhe och därpå for de nygifta snarast möjligt till Sverige. Landstigningen skedde i Göteborg, därefter tåg och sista båten från Drottningholm till Stockholm gick färden på kung Oskars hjulångare Sköldmön.

Viktoria hyllades med allehanda festligheter och gjorde ett gott intryck. Något som närmast kan karaktäriseras som Viktoriafeber bröt ut i landet. Så blev till exempel Viktorialugg frisyren för dagen efter högt föredöme.

Viktoria och Gustaf fick sin bostad i Stockholms slotts östra del mot Logården. Till att börja med delade de sovrum men Viktoria inredde också en egen våning en trappa upp och hon lät även iordningställa en ateljé. (Hon skulpterade och målade akvarell tills hon blev för klen.) De flesta vuxna svenskar har nog den uppfattningen att Gustafs och Viktorias äktenskap var en katastrof men sanningen är att åtminstone de första åren verkar ha varit ganska lyckliga. Gustaf tycks ha varit besjälad av äkta känsla för sina unga brud och även om Viktoria inte funnit sin drömprins i Gustaf och även om hon retade sig på sin pompöse svärfar och fann Stockholms slott mörkt och dystert och det andliga klimatet i huvudstaden långt från den kulturella temperatur hon var van vid från Baden så fanns det trots allt kompensationer. För det första tre söner i äktenskapet, Gustaf Adolf den 11 november 1882, Wilhelm den 17 juni 1884 och Erik den 20 april 1889. För det andra fick kronprinsparet disponera Tullgarns slott och där trivdes Viktoria och samlade en krets vänner som inte bara var hovmän och politiker utan även valda på kulturella eller emotionella meriter.

Till kretsen hörde hertigparet d’Otrante på Elghammar, professor Carl Rogberg, före detta lärare till Gustaf och en spirituell sällskapsmänniska, vidare målaren Georg von Rosen och riksantikvarien Hans Hildebrand.

På Tullgarn kunde man leva ett mera normalt familjeliv, inte så formellt som i Stockholm. Viktoria kunde agera som en hustru, ungefär som sina adliga systrar på granngodsen, aktivt leda hushållsbestyren, sysselsätta sig med sina hundar eller andra husdjur. Särskilt de utsökta lippizzanerhingstar hon fått i gåva av sin morfar kaiser Wilhelm blev föremål för mycken kärlek. Varje morgon utfodrade hon dem själv i stallet och ofta lät hon spänna dem för vagn och for runt i omgivningarna, inte sällan på besök hos godsets underlydande för vilka hon var ett slags stormamma och hos vilka hon var genuint populär.

Men mörka moln tornade upp sig vid horisonten. Det började med olycksåret 1888. Helt plötsligt kom bud om att Viktorias älsklingsbror Louis avlidit. Officiellt skördades han av lunginflammation. Enligt malisen dödades han i en duell.

Förhållandet mellan syskonen hade varit mycket gott och dödsfallet blev ett fruktansvärt slag för Viktoria. Louis hade kort dessförinnan varit på besök på Tullgarn och hon lät sätta upp en minnessten över honom på just den plats där de tagit avsked sista gången. Allt framgent hade hon också en liten röd oljelampa brinnande på Tullgarn till hans åminnelse.

I mars 1888 avled också Viktorias morfar, kaiser Wilhelm i Berlin nittioett år gammal. Kaiser Wilhelm hade knappast av egen förskyllan hamnat i sin europeiska huvudroll. Hans enkla soldatnatur hade säkert varit nöjd med den preussiska kungakronan om inte två oförlikneliga snillen, furst Otto von Bismarck och greve Helmuth von Moltke kommit i hans väg. I sitt stora enhetsverk behövde Bismarck en symbolfigur.

Efter oändliga övertalningsseanser lät sig den gamle soldatkungen förmås att motta den stortyska kejsarkronan i kretsen av Tysklands församlade furstar och segrade fältherrar i Spegelsalen i Versailles 1871 som man kan se på Werners bekanta målning.

Dotterdottersonen Gustaf Adolf hade vid nittioårsdagens lunch hållit ett tal på tyska till den gamle. För den femårige festtalaren var Kaisern bara en vördnadsbjudande, kanske skrämmande, gubbe med ett kolossalt vitt skägg som kittlade, men för Viktoria var han en älskad morfar som hon stått mycket nära. Hans död blev ytterligare ett hårt slag för henne.

Olyckorna tog mycket hårt på Viktorias krafter och det skulle visa sig ödesdigert eftersom hon just under denna tid väntade sin tredje son. Depressionen, den fysiska svagheten och de starka mediciner som läkarna var nödgade att förskriva ansågs vara en bidragande orsak till att den pojke som föddes den 20 april 1889 redan från födelsen var klen. Snart konstaterades att han var mentalt efterbliven. Viktoria själv svävade mellan liv och död. Hon fick en svår lungsäcksinflammation efter nedkomsten. Hon ansåg själv att den missköttes och att det var huvudorsaken till att hennes återstående liv blev en enda lång sjukjournal!

Den nyfödde, som döptes till Erik, kunde aldrig leva ett normalt liv. Han hölls i avskildhet under åtskilliga år ända till sin för tidiga död 1918. Efter den sista graviditeten stod det klart att Viktorias hälsotillstånd var så uselt att hon inte längre tålde det svenska vinterklimatet. Hon tvingades från och med nu tillbringa vintrarna i södern, ett par gånger under årslånga vistelser. Debuten skedde med Egyptenresan 1890–91. Den kurerade tillfälligtvis Viktorias hälsa men blev ett grundskott för hennes äktenskap.

Dittills hade Gustaf och Viktoria tvärtemot vad många tycks tro levt i ett tämligen harmoniskt äktenskap. Särskilt finns det en rik dokumentation i brev som stryker att Gustaf verkligen var allvarligt fäst vid sin hustru. Den bisexualitet och senare homosexualitet hos Gustaf som numera