Soldat utan land

By Kjell Fridh

Främlingslegionen bildades år 1831 när de styrande i Frankrike beslöt sig för att upprätta ett förband dit bland annat knektar, legosoldater och bråkmakare kunde söka sig. Förbandet skulle användas för tjänstgöring utanför Frankrikes gränser och förläggas så långt ifrån Paris som möjligt. Valet föll på Algeriet och där användes Främlingslegionen i kriget mot Algeriet som Frankrike vid den här tiden hade börjat erövra. Med noggrann träning, stenhård disciplin och tungt kroppsarbete tränades de till användbara soldater och en militär elitkår som existerar än idag. I Soldat utan land berättar författaren Kjell Fridh om levnadsvillkoren och de hårda strapatserna för legionärerna i Främlingslegionen. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726941371

Book preview

1

De är inte människor. De är djävlar

När marschorder kom klockan ett på natten den 30 april 1863 kunde väl ingen av kompaniets män föreställa sig att de inom några få timmar skulle vara inblandade i den kanske mest omtalade striden i krigshistorien. På order av chefen för Främlingslegionens styrkor i Mexiko skulle första regementets tredje kompani övervaka vägen till Puebla och skydda den transport av ammunition och tre miljoner franc som skulle föras dit.

I början gick det lätt att marschera. Dagens olidliga hetta var ännu avlägsen och krafterna kvar. De sextiotvå männen och deras officerare hade all anledning att känna sig belåtna. Främlingslegionens förband hade nästan bara fått syssla med vakttjänst sedan de anlänt till Mexiko, men den här gången hade de fått ett hedrande uppdrag. Tre miljoner var ingen struntsumma precis! Att övervaka transporten av dem var inte vilket rutinuppdrag som helst. Vad skulle inte kunna hända om fienden visste något …

Att förband ur Främlingslegionen över huvud taget befann sig i Mexiko och inte i Algeriet som de brukade har sin förklaring. England, Spanien och Frankrike hade störtat landets president och Napoleon III, Frankrikes kejsare, hade sett till att Maximilian av Österrike blivit vald till kejsare. På så sätt blev Mexiko en fransk lydstat. Men nu hade Maximilian svårigheter att behålla makten och fransmännen hade beslutat sig för att skicka en stor hjälpkår till Mexiko.

Napoleon III hade inte tänkt låta några förband ur Främlingslegionen delta. Men Legionens unga officerare brann av längtan att utmärka sig på slagfältet, och när de fick höra talas om hjälpkåren vände de sig direkt till kejsaren och bad att få vara med. Deras önskan blev uppfylld. Det var anledningen till att första regementets tredje kompani nu marscherade de fram genom den mexikanska natten på sitt ansvarsfulla uppdrag.

Om männen möjligen kände oro inför vad som kunde hända i den väntade hettan eller fruktade ett bakhåll av fienden, kunde de i alla fall känna sig lugnade när de tänkte på sina officerares duglighet. Kompanichefen, kapten Danjou, hade lämnat den franska militärhögskolan som en av de bästa i sin årskull och under sin bana hade han skaffat sig stor erfarenhet av strid. Bland annat hade han deltagit i Krimkriget. Där hade han förlorat sin vänstra hand och sedan dess hade han protes. Men den hindrade honom inte att utföra sin tjänst. De båda löjtnanterna, Vilain och Maudet, var också dugliga officerare.

Den i början behagliga marschen blev så småningom allt annat än behaglig. När solen kröp över horisonten blev hettan genast besvärande. Redan någon timme efter starten passerade kompaniet ett ställe där ett kompani elitsoldater ur Legionen var förlagt. Deras kapten blev förfärad över att se att en så liten styrka hade anförtrotts ett så riskfyllt uppdrag. Därför erbjöd han sig att avstå några av sina egna män, men kapten Danjou tackade nej.

Tidigt på morgonen nådde man byn Camerone.

Den var övergiven och till stor del förstörd. De tomma huskropparna avtecknade sig spöklikt mot horisonten. Endast en gård var någorlunda oskadd. Kapten Danjou lät undersöka varenda vrå för att förvissa sig om att inga fiender låg gömda någonstans. Sedan fortsatte marschen i den allt mer besvärande hettan.

Legionärerna var ju vana att marschera i den algeriska ökenhettan, men de led ändå av värmen på de mexikanska vidderna. Vägen var urusel och det var tungt att gå. Dammet yrde upp och lade sig i ett grått lager på uniformerna. Det fanns överallt, det finfördelade, irriterande dammet. Det trängde in under kläderna, fastnade i öronen, kom in i munnen och fick ögonen att klia.

Legionärerna var irriterade och trötta. Packningarna tyngde, uniformer och kängor skavde. Den glödande solen steg allt högre på himlen och hettan ökade tills luften stod alldeles still och dallrade över de öde vidderna. Dessutom kände männen hela tiden på sig att fienden kunde lura någonstans i terrängen.

Ett fientligt förband skulle mycket väl kunna komma ridande mot dem helt utan förvarning …

En gevärssalva skulle kunna explodera bakom närmaste kulle …

Vissheten om att dagen ännu knappt hade börjat och att hettan skulle bli ännu mycket värre besvärade kanske legionärerna mer än de verkliga påfrestningarna. Kapten Danjou förstod mycket väl hur hans mannar kände det, och vid sjutiden på morgonen beordrade han halt vid en inbjudande glänta. En rast var precis vad männen behövde.

Vaktposter sattes ut och packåsnorna lastades av. Några män försvann för att hämta vatten i en källa i närheten. Man gjorde upp eldar.

Soldaterna tog av sig packningarna och sjönk ned på marken för att få sin efterlängtade vila. Det hade knappt gått en timme, och kaffet hade just börjat koka, när några vaktposter på vägen mot Camerone signalerade att de hade sett något.

På den plats där legionärerna befunnit sig för bara någon timme sedan dök det plötsligt upp mexikanska ryttare. Deras karaktäristiska runda, vidbrättade hattar avtecknade sig mot den klara himlen. Jackorna hade de tagit av och lagt framför sig i sadeln. De red i skjortärmarna för värmens skull.

Detta var första beviset på att mexikanska spioner fått reda på att man skulle transportera pengar denna väg. Mexikanerna kände i verkligheten till både marschriktningen och hur stor summa det rörde sig om. En trupp på inte mindre än 850 kavallerister och 1 200 man infanteri hade lagt sig i bakhåll i skogen några kilometer från den väg som legionärerna skulle övervaka.

Innan någon riktigt hunnit fatta vad som hänt, hade den lilla klungan ryttare vid horisonten förvandlats till en störtflod av framryckande kavalleri. Nya ryttare tycktes växa upp ur marken.

Legionärerna rusade upp och slet åt sig sina vapen. Kaffekittlarna välte och den just färdiga drycken rann ut i den torra jorden. Kapten Danjou skrek:

— Bilda fyrkant! Skjut inte förrän jag ger order!

Kallblodigt väntade Danjou tills de framryckande mexikanerna bara var på cirka femtio stegs avstånd. Då beordrade han eld, och gevärssalvan öppnade ett gapande hål i de anfallande leden. Fienden tvingades dra sig tillbaka för att gruppera om sig. Danjou utnyttjade situationen. Han lät sina mannar göra utfall med bajonetterna på och kompaniet lyckades slå sig tillbaka till Camerone.

Här skulle de kunna få skydd i bondgården de sett tidigare. Till sin besvikelse fann legionärerna att fienderna redan hade lyckats bita sig fast i de två första rummen på bottenvåningen. Det var otur, för därifrån kunde man ta sig upp på den övre våningen. Endast ett rum var ledigt. Det låg i byggnadens västra hörn. I stället för hela byggnaden, som legionärerna först hade tänkt sig, fick de nu nöja sig med hörnrummet.

Till huset hörde två stora skjul som tillsammans med muren bildade en kringbyggd gård. Ett stort hål, tillräckligt för att släppa igenom en man till häst, gapade i muren.

Kaptenen gav genast sina män olika uppdrag. En grupp beordrades att vakta hålet i muren. Några fick vakta ingångarna till gården och några sändes upp på taket för att spana. Resten fattade posto mitt på gården beredda att ingripa där det bäst skulle komma att behövas. När alla förberedelser var klara hade legionärerna bara att vänta på att mexikanerna skulle anfalla.

Klockan var nu omkring halv tio på förmiddagen och solen glödde obarmhärtigt. I stället för det väntade anfallet kom plötsligt en mexikansk officer framsprängande till de belägrade. I handen höll han en vit näsduk för att inte bli beskjuten. Det visade sig vara den mexikanske befälhavarens ordonnans som kom för att uppmana legionärerna att ge sig. Kapten Danjou vägrade och den mexikanske officeren avlägsnade sig. Ett ögonblick senare bröt helvetet lös över legionärerna.

De blev beskjutna från