Invasionen av Normandie

By Allt om Historia

När morgonen grydde den 6 juni 1944 hade nazismens ok legat tungt över det franska fastlandet i fyra år. Klockan var 06.30 och från sina kulspruteställningar på stränderna i Normandie kunde tyska soldater se en syn som för dem måste ha varit lika otrolig som skräckinjagande. Framför dem i Engelska kanalens oroliga vatten låg den största invasionsflotta som världen någonsin sett. Fler än 150 000 allierade soldater var beredda att offra allt för att få ett fotfäste i Västeuropa igen. D-dagen var i gång.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 3, 2021
• ISBN: 9788728021637

Book preview

Invasionen inleds från luften

1. Angreppet på de två broarna

Sent på kvällen den 5 juni 1944 går 181 brittiska soldater ombord i sex glidflygplan i södra England. Männens uppgift är att erövra två avgörande broar i Normandie. Lyckas det kan tyskarna inte få fram förstärkningar när D-dagen inleds några timmar senare. Misslyckas de är hela invasionen i fara.

Av Henrik Nordskilde

Kvällen den 5 juni 1944 står 11–årige Alain Doix vid fönstret och tittar med stora ögon upp mot natthimlen. Den franske pojken har just väckts av larmet från luftvärnskanonerna omkring Caen några få kilometer bort. Från sitt rum i den lilla staden Bénouville kan han se skenet från de tyska strålkastarna som spelar över himlen i jakt på silhuetterna av allierade bombplan. Ljusstrålarna speglar sig i mässingsknopperna på sängstolparna när pojken lämnar fönstret och går bort till sin mormor som sover i samma rum.

Vakna. Vakna, mormor! Jag tror att det händer något nu.

I samma ögonblick kommer Alains far, René, in i sovrummet. Tillsammans tittar de ut genom fönstret i deras hus i en av Normandies många små städer. Ödet vill att familjen Doix bor just där D-dagen inleds denna mörka juninatt: i ett hus vid två broar som leder över Caenkanalen och Ornefloden. Från sitt hem blir familjen i dessa sekunder ögonvittnen till en av världshistoriens mest avgörande händelser. Men det vet ingen i familjen Doix när de plötsligt kan se flygplan flyga in på låg höjd. I fjärran rungar ljudet av det tyska luftvärnet vid Caen, men utanför fönstret glider mörka silhuetter ljudlöst genom luften.

Gud, det är inte vanliga flygplan, utbrister René Doix. Det är glidflygplan!

D-dagen börjar ljudlöst

Det som utspelar sig på himlen när klockan precis har passerat midnatt är inledningen på historiens största landstigningsoperation. D-dagen är i gång. 11 månader senare kommer amerikanska och brittiska trupper ha trängt Hitlers tidigare så mäktiga styrkor så långt tillbaka in i Tyskland att nazisterna kapitulerar och andra världskriget slutar i Europa. Och det hela börjar med de sex 20 meter långa glidflygplanen som i mörkret ljudlöst svävar obemärkta förbi det tyska luftvärnet med 181 brittiska soldater ombord.

I ett överraskningsanfall ska elittrupperna inta två strategiskt viktiga broar över floden Orne och den parallellt rinnande kanal som förbinder Caen med Engelska kanalen. Om de lyckas med att inta dessa två broar åtta kilometer från kusten kommer det att försvåra tyskarnas trupprörelser, särskilt för de pansarstyrkor som kommer österifrån. En lyckad operation kommer också göra livet mycket lättare för de allierade styrkor som ska landsättas från luften några få timmar senare på D-dagen, den 6 juni.

Dessutom behöver de allierade själva broarna för sin framryckning. Därför är målet att inta broarna så snabbt som möjligt innan tyskarna hinner spränga dem i luften. För att lösa denna första del av uppgiften befinner sig i varje glidflygplan två piloter: en vid rodret och en annan som kontrollerar kompass, tid och hastighet. Männen har tränat för detta ögonblick om och om igen i flera månader. De 16 piloterna – två i varje flygplan och fyra i reserv – har pressats hårt under träningen där de har lärt sig att nästan i blindo och i vilket väder som helst genomföra inflygningen och landningen på ett mycket begränsat område. De har övat i mörker och har därför burit glasögon med mörkfärgat glas för att bäst simulera den dåliga sikten under den nattliga landingen.

Nu närmar de sig fransk jord.

Piloterna kastas ut

Soldaterna som sitter ihopträngda längst bak i glidflygplanen har också genomgått hård träning. De hör till den brittiska arméns luftburna trupper i Oxfordshire & Buckinghamshires lätta infanteri. Även om de är tränade att kastas ut med fallskärm eller anfalla ljudlöst från glidflygplan, lider soldaterna denna natt av flygsjuka i de skakande planen vars tunna träskelett kränger till av varje vindpust. I ett försöka att lindra obehaget har soldaterna fått en måltid med lågt fettinnehåll före avresan kl 22.45 från en bas nära Bournemouth. De har också uppmanats att sjunga under resan. Därför är det till ljudet av It’s A Long Way To Tipperary som piloten Jim Wallwork styr det första av glidflygplanen, Horsa 1, mot målet:

Det var en stämning som i ett rugbylags omklädningsrum med sånger och vitsar. Men när vi på 6 000 fots höjd hörde ordern ‘kasta loss’, blev det tyst, berättar Jim Wallwork senare om ordern när glidflygplanet kopplades loss från det flygplan som hittills hade bogserat det mot franskt territorium.

Trots att de knappt 30 soldaterna i dess inre bara är lätt beväpnade med gevär, kpistar, lätta kulsprutor och några få granatkastare har flygplanets bärförmåga utnyttjats maximalt. Männen i Horsa 1 ska tillsammans med trupperna i två andra glidflygplan inta bron över Caenkanalen medan trupperna i de andra tre planen ska inta bron över Ornefloden. Även om målen är olika ska båda kommandogrupperna landa på samma plats: på den 500 meter breda tunga som åtskiljer Caenkanalen och Ornefloden – en av de strategiskt viktigaste platserna i Europa i detta ögonblick. Från landningszonen ska soldaterna storma bron över kanalen och bron över floden och säkra båda broarna.

Sedan glidflygplanet släppts vid området av ett Halifax-bombplan har ett ständigt högt pipande ljud fyllt dess inre. Ljudet kommer av den vind som susar genom revor och sprickor i den tygklädsel som täcker planets träskrov. Larmet förstärks av att dörren till flygplanet redan har öppnats, så att alla snabbt kan komma ut efter landning. Men knappt ett ljud kan höras nu när planet kopplats loss från Halifax-planet som fortsätter på sitt bombningsuppdrag som ska avleda tyskarna från den viktigare operationen riktad mot de två broarna.

Kraftig dykning är en del av manövern

Genast efter att det kopplats loss från Halifax-planet dyker glidflygplanet Horsa 1. Dels för att komma undan de luftvärnsgranater som avfyras mot bombplanen, dels för att få ner glidflygplanet på låg höjd så att det är klart för landning. Kommer planet in på för hög höjd tvingas piloten cirkla runt ett par varv vilket ökar risken att bli beskjuten. Många hoppas att när glidflygplanet dyker ska de tyskar som ser det uppfatta det som ett av bombplanen som träffats och är på väg att störta.

Jim Wallwork påbörjar de sista manövrarna efterhand som hans Horsa dalar längre och längre ner mot målet – ett trekantigt, 500 meter långt område med sin spets alldeles intill brons sydöstra ände. Piloterna kan se tyskarnas strålkastare och explosionerna i luften från luftvärnselden över Caen där Halifax-bombplanen utför sin skenmanöver. Fram till nu har det varit dålig sikt vid landningsområdet, men nu spricker molnen upp och piloten Wallwork ser för första gången den markplätt som all hans träning handlat om under de senaste månaderna:

Jag kunde se det hela. Floden och kanalen. Som silvertrådar i månskenet.

Till sin lättnad kan Wallwork se att riktningen mot landningsområdet är den rätta. Hastigheten på 150 km/h är dock högre än planerat och Wallwork ger därför andrepiloten John Ainsworth order om att utlösa planets fallskärm för att bromsa den sju ton tunga och 20 meter långa farkosten. Ainsworth trycker nervöst på utlösarknappen som är placerad över hans huvud. Fallskärmsutlösningen är en nödlösning som inte är ordentligt genomtestad, men D-kompaniets ledare, John Howard, har vägrat minska planets vikt med mer än de två män som han tvingats plocka bort. Inte någon ammunition har han velat lämna hemma och därför måste nu fallskärmen användas, vilket Wallwork nervöst följer:

När fallskärmen utlöstes fick den planets bakdel att lyfta och tvingade ner nosen. Det sänkte vår hastighet betydligt. Efter två sekunder kopplade vi bort fallskärmen och hastigheten var nu cirka 100 km/h. Noshjulet förstördes under landningen liksom plexiglasrutorna i cockpiten. Vi flög båda ur planet när det stannade. Jag landade på magen. Vi var båda mållösa. Ainsworth var fastklämd och såg väldigt medtagen ut. Jag frågade: ‘Kan du krypa?’. Det kunde han inte, men jag frågade om han kunde ta sig loss om jag lyfte det som höll honom fast. Det kändes som om jag lyfte hela glidflygplanet även om det säkert bara var en liten del, men för mig kändes det som om jag hade 30 mans styrka när jag lyfte och han kunde krypa ut.

En minut tidigare, kl 00.15, hade Jim Wallwork ropat kommandot håll i er, och soldaterna hade tagits varandras armar och lyft upp sina ben för att minska skaderisken under den förväntat hårda landningen.

En av soldaterna som upplevde Horsa 1:s landning var menige Denis Edwards:

"Vi spände våra kroppar och höll våra vapen i ett fast grepp. Det kom en mindre stöt, ett litet ryck och så en mycket större stöt när planet fick markkontakt. Men bara för ett ögonblick. Så kom det ett nytt ryck och vi lättade från marken igen i en eller två sekunder innan vi studsade vidare över det ojämna underlaget som om planet var en vild häst. Vi hoppade upp och ner på våra träsäten.

Utanför lyste gnistor upp i mörkret när glidflygplanet tappade sina hjul och gled på landningstället över den steniga marken. Så kom det ett ljud som om ett stort stycke tyg rivs i stycken med stor kraft. Så ett ljud som en åskknall och det var som om min kropp rörde sig i alla möjliga riktningar samtidigt. Det krossade planet gled och studsade över den ojämna marken innan det stannade och jag fann mig själv sittande i en mycket märklig ställning".

Soldaterna måste hamra sig ut

Tystnaden just efter landningen blev en enorm kontrast till de smällar som männen just hade upplevt. Allt som hördes var det dämpade ljudet av soldater som ojar sig. Ingen pratade, ingen rörde sig. Så ljöd ropet kom igen, grabbar, och soldaterna rycktes ur transen och grep tag i sina vapen – även Denis Edwards:

"Jag satt alldeles vid dörren, men nu spärrades utgången av en hög förvridna träbitar och tygklädsel från skrovet. Vi måste använda våra gevärskolvar för att slå oss ut genom bråten.

Där kunde jag se bron och dess stora metallkonstruktion framför mig. Piloterna hade gjort ett fantastiskt jobb. Det ramponerade planet hade efter den våldsamma landningen stannat knappt 70 meter från den bro som var vårt mål.

Jag började röra mig framåt och kastade en blick tillbaka mot glidflygplanet och kunde då se att hela fronten var intryckt. Nästan ända tillbaka till vingarna. Jag hade haft tur, men jag trodde då att de som satt längre fram än mig måste vara svårt skadade eller döda".

Alla ombord överlever dock landningen och några av soldaterna tar sig ut genom det krossade nospartiet istället för att använda dörren.

I detta läge när soldaterna springer mot bron inser försvararna, som i huvudsak består av tvångsinkallade östeuropeer, vad som håller på att hända.

17–årige Helmut Römer är en av