Attentatet mot Hitler

By Allt om Historia

Sex gånger försökte tyska officerare döda Hitler under hösten 1943 och sommaren 1944. Sprängmedel i personliga gåvor, attentatsmän beväpnade med handgranater och pistoler, ja till och med självmordsbombare med fickorna fulla av sprängmedel jagade Führern som otvivelaktigt uppfattade faran. Säkerhetsarrangemangen omkring nazistregimens ledare var därför enorma när officeren Claus von Stauffenberg i juli 1944 reste till Hitlers Führerbunker i Ostpreussen för att ta livet av först Adolf Hitler och sedan hela Tredje riket. Claus von Stauffenberg var inte ensam; han var bara en bricka i en grupp adliga officererares plan för att störta nazisterna och sedan sluta en skonsam fred med britter, ryssar och amerikaner innan Tyskland lades helt i ruiner av de framstormande fienderna. Hur nära var det egentligen att lyckas?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788728117699

Book preview

Hitlers motståndare

1. Skräck och terror i Tyskland

1944 är Tyskland genomsyrat av Gestapos skräckvälde. Officerarna som planerar att mörda Hitler lever i ett land där en vits om Führern, en suck över krigets gång eller bara fel frisyr kan påkalla den hemliga polisens uppmärksamhet. Gestapo har på tio år fått ögon och öron överallt.

Av Else Christensen

Prinz-Albrecht-Strasse i Berlin är namngiven efter prins Albrecht av Preussen, som 1830 flyttade in i ett av gatans förnäma palats och 1944 är den breda gatan fortfarande värdig en prins. Här spatserar berlinarna på sina söndagspromenader och de avslappnade stadsborna kan njuta av den myckna grönskan längs den luftiga allén eller gå till ett av de många muséer som gömmer sig bakom de fina fasaderna.

På ytan liknar allt en idyll på Prinz-Albrecht-Strasse, men faktiskt har färre och färre sökt sig hit sedan slutet av 1930-talet. För gatans bästa adresser har övertagits av nazistregimens mest skräckinagande instanser. Härifrån styr nazisterna såväl SS och koncentrationslägren som underrättelsetjänsten. Och här, sida vid sida med konstmuséer och etnologiska samlingar och alldeles intill självaste prins Albrechts gamla palats håller Gestapo – Nazitysklands hemliga polis – till.

Adressen Prinz-Albrecht-Strasse 8 uttalar berlinarna nu helst med en viskning. De modiga som vågar närma sig berättar rysande att det från byggnaden ljuder skrik från de stackare som förbrutit sig mot diktaturens lagar om blind lydnad och ovillkorlig offervilja. Gestapo, Hitlers hemliga polis, styr från 1933 och fram till Nazitysklands undergång 1945 tyskarna med järnhand. Var och en som uttrycker kritik av eller blott skepsis inför nazistledarna eller den nazistiska ideologin riskerar att bli förhörd, fängslad och straffad. Allt eftersom kriget går allt sämre för Tyskland stramar Gestapo åt greppet. En vits, en käck anmärkning eller bara en annorlunda klädsel eller en avvikande frisyr räcker 1944 till att rättfärdiga tortyr, koncentrationsläger och i värsta fall döden.

Gestapo står över lagen

Gestapo grundades 1933 genast efter nazisternas maktövertagande. Då utnämnde Hitler Hermann Göring, Tysklands dåvarande riksdagspresident, till inrikesminister för Preussen, Tysklands största och viktigaste delstat som utgjorde två tredjedelar av landet och omfattade huvudstaden Berlin. Som inrikesminister hade Göring kontroll över polisen och han skred genast till handling. En av hans första åtgärder i ämbetet blev att förbjuda polisen att ingripa mot Hitlers Sturmabteilung – även kallad SA eller brunskjortorna – som sedan 1920-talet hade härjat på gatorna och klått upp politiska motståndare. Därefter avskedade Göring de poliser som inte stödde nazisterna och ersatte dem med 50 000 lojala män. Hjälppolisen fick vida befogenheter. Trots att de varken hade tränats eller utbildats till poliser kunde de arrestera folk om de ansåg att de uppförde sig misstänkt.

Den 26 april 1933 upprättade Göring Die Geheime Staatspolizei, den hemliga statspolisen, en kår som skulle fungera som nazistregimens förlängda arm. Beteckningen Gestapo uppstod enligt uppgift när en medarbetare på ett postkontor i Berlin blev irriterad över att det långa namnet inte passade in i formatet på postväsendets gummistämplar. Eftersom stämplarna bara hade plats för sju bokstäver förkortades organisationens namn till Gestapo.

Att Gestapo inte var upprättat för att hantera lag och rätt, stod snart klart för tyskarna. Kort tid efter att organisationen bildats fylldes fängelserna med människor som påstods ha internerats för att beskydda kriminella mot de goda medborgarnas vrede. Sommaren 1933 hade cirka 100 000 tyskar fängslats sedan det nazistiska maktövertagandet och 500-600 hade avrättats eller dött till följd av misshandel.

Den 10 februari 1936 beslöt den nazistdominerade riksdagen att Gestapo skulle verka över hela riket. Samtidigt antog riksdagen en bestämmelse som fastslog att varken instruktioner utställda av eller handlingar begångna av Gestapo skulle kunna underkastas administrativa rättsinstanser. Bestämmelsen klargjorde att Gestapo stod över lagen och att dess officerare och agenter hade fria händer. De kunde, om de ville, arrestera och förhöra folk utan laglig grund, skicka dem i koncentrationsläger eller avrätta dem på stället utan någon slags rättegång.

Radiolyssning bestraffas med döden

Under krigsåren var Gestapo en välsmord maskin som leddes effektivt av den kylige byråkraten Heinrich Müller – Gestapo Müller i dagligt tal – med avdelningar över hela Tyskland. Organisationens officerare hade också mycket att göra. När krigslyckan vände under åren 1943-44 började motståndet växa inom delar av befolkningen. Samtidigt fick den yttre pressen nazisterna att slå ner hårt på varje avvikelse. En motståndsmän som Gestapo uppmärksammar är svarvaren Adolf Jentzen som arbetar på maskinfabriken Buckau-Wolf i staden Magdeburg. Under första världskriget kämpade Jentzen i Frankrike och massdöden på slagfälten fick honom att avsky krig. Till Jentzens stora harm sattes han 1939 till att producera vapen när fabriken styrdes om till krigsproduktion. Som utbildad svarvare fick han till uppgift att lära upp de franska och sovjetiska krigsfångar som under krigets första år placerades på fabriken som tvångsarbetare. Han kände medlidande med männen och började smuggla in små paket med mat och andra förnödenheter till dem. Samtidigt började han tillsammans med några kollegor lyssna till Radio London och Radio Moskva. Båda dessa aktiviteter var förbundna med stora risker; bara att lyssna till utländska radiostationer kunde bestraffas med döden. Men Jentzen fortsatte oförtrutet och kunde 1943 med glädje berätta för krigsfångarna att Tredje rikets styrkor nu trängdes tillbaka på alla fronter. Men en dag gick det galet, berättar dottern Elisabeth Zacharias, som då var 16 år:

"Min far berättade att några ur gruppen blev arresterade. Så sa min far: ‘I morgon går jag inte till arbetet. Då är jag inkallad till förhör’. Vi hade inte tänkt på att det kunde hända, men han kom inte tillbaka. På ett eller annat sätt fick min mor veta var han var och att han satt fången hos polisen.

Det gick en tid, 8 eller 14 dagar, då min mor gick dit med rena kläder. Men sista gången hon kom sa polisen att hon inte behövde komma den följande veckan för då skulle han inte vara där. Det beskedet tänkte min mor mycket på. Kunde det möjligen betyda att han skulle bli frigiven?

Men så fick min mor reda på att han satt hos Gestapo – i källaren. Det fick hon höra från min farbror som var SS-man. Sådant hände ofta i tyska familjer på den tiden. Min farbror var ingen fanatiker, men gick med i SS eftersom han var arbetslös och på det sättet fick han något att göra. Han föresatte sig att ta reda på var min far befann sig och hur det gick för honom. Han gick bort till Gestapo och frågade en sekreterare om det. Han sa också till sekreteraren att min far var en anständig människa och att han inte kunde föreställa sig att han hade gjort något fel. De svarade att han inte skulle lägga sig i om han inte själv vill åka fast".

Efter flera dagars svävande i ovisshet får familjen till slut det fruktade beskedet:

Min far hade lagts in på sjukhuset. Det fick vi veta av en granne som hade sett honom därinne. Han låg på samma sal som en familjemedlem som hon besökte. Hon gav min mor beskedet och så gick hon självklart också till sjukhuset. Han låg inte längre på samma sal utan hade fått ett eget rum. Hans läppar var helt uppsvullna och hela kroppen bandagerad. Min mor kunde bara växla några få ord med honom. De sista orden han sa var ‘säg ingenting’. Det sa han medan han försökte resa sig upp. Det är mitt intryck att han visste något som Gestapo ville få ur honom. Det måste ha varit orsaken till att de slagit honom. Han hade inte sagt det och nu fruktade han att de skulle hämta även min mor. Min mor grät när hon kom hem. Vi kommer inte få se far igen, sa hon till mig. Kort efter kom det ett telegram från sjukhuset där det stod att han var död.

Skämt är strängt förbjudna

Adolf Jentzen hade avslöjats av en informatör inom gruppen, visar det sig. Vilket inte var ovanligt. Antalet anställda medarbetare hos Gestapo var aldrig särskilt stort. 1944 sysselssatte organisationen 32 000 personer i hela landet och av dem var bara 18 500 officerare som utförde det egentliga polisarbetet medan resten var kontorspersonal som på olika sätt arbetade med administration.

Ändå var organisationens räckvidd enorm. Varje enskild gestapoagent hade byggt upp ett nät av spioner och informatörer och dessas förbindelser sträckte ut sig som ett spindelnät över alla delar av samhället. Informatörerna arbetade i hemlighet och befann sig överallt där tyskar rörde sig. En rar äldre granne, bankmannen, mjölkleverantören eller läraren – alla kunde de vara en av Gestapos hantlangare.

Ingen förseelse är för liten för att föras vidare. Det får prästen Joseph Müller från den lilla staden Groß Düngen i Niedersachsen erfara när han en dag 1944 besöker en av sina församlingsbor som är sängliggande. För att muntra upp patienten berättar Müller ett skämt. Historien handlar om en svårt sårad soldat, som vid fronten ber fältläkaren att visa honom de människor för vilka jag ger mitt liv. Snabbt hittar läkaren porträtt av Hermann Göring respektive Adolf Hitler och ställer fram bilderna på var sin sida om soldatens säng. Nu dör Ni som Jesus Kristus – mitt emellan två förbrytare, säger läkaren käckt med hänvisning till Biblens berättelse om Jesus som på korset hänger mellan två rövare.

Den sjuke mannens son som hört historien anmäler genast prästen till Gestapo som kallar in honom för samtal. Kort därefter avrättas han. Prästens förbrytelse registreras senare som Wehrkraftzersetzung – underminering av den militära kampandan. Även bara lusten att dansa kan föra folk in i myndigheternas sökarljus. Dansförbudet drabbar bl a den så kallade Swingjugend, ungdomar som möts för att lyssna och dansa till den förbjudna amerikanska swingmusiken. Fenomenet tas på så