I skuggan av ett hjälteland

By Charlotta Sjöstedt

Det sattes upp en svensk frivilligkår för Norge i början av 1945 när man befarade skoningslösa slutstrider i det tyskockuperade grannlandet. Den svenska regeringens beslut om frivilligkåren var ett av många långtgående neutralitetsbrott till förmån för den allierade sidan i kriget. I Norge opererade också en svensk gerillagrupp med namnet Fritjof. I skuggan av ett hjälteland berättar de frivilligas rafflande historia med ingredienser som avlyssnade telefonsamtal, vådaskott och jakt på förrädare. Den innehåller driftighet och idealitet, men också arrogans och kriminalitet. Till det viktigaste källmaterialet hör två personakter hos SÄPO. Den ena gäller socialdemokraten Conny Andersson och den andra Christer Strömholm, den legendariske fotografen.Vetenskapsjournalisten Charlotta Sjöstedt har gjort omfattande efterforskningar om de frivilliga i svenska och norska arkiv. På 1990-talet lyckades hon också spåra upp ett antal av dem som fortfarande var i livet och intervjua dem.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728119143

Book preview

Charlotta Sjöstedt

I skuggan av ett hjälteland

SAGA Egmont

I skuggan av ett hjälteland

Omslagsfoto: Medlemmar i grupp Fritjof, fotograf okänd. Fotot förvaras på Arbetarrörelsens arkiv.

Copyright © 1999, 2021 Charlotta Sjöstedt och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788728119143

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

1992 fick jag av min vän Greta Segerson veta något som för mig var en fullständig nyhet. Hon sa att det i slutskedet av andra världskriget hade funnits en organisation av svenska militärer som tänkte slåss mot tyskarna i Norge. Hennes nyligen bortgångne man Bengt Segerson hade varit medlem. Saken var okänd bland historiker visade det sig, så jag fick lust att själv söka i arkiven. Det blev ett mycket större jobb än jag hade tänkt mig. I Stockholm hittade jag material i Krigsarkivet, Arbetarrörelsens arkiv, Riksarkivet, Stockholms stadsarkiv och hos SÄPO. I Oslo fanns det på Riksarkivet, Utrikesdepartementet och Hjemmefrontmuseet. Jag gjorde dessutom omkring 30 intervjuer och läste tidningar från 1944 och 1945. Resultatet blev den här boken. Den innehåller många personnamn och det kan vara svårt för läsaren att komma ihåg vem som är vem. Därför finns sist i boken ett register med korta beskrivningar av samtliga nämnda personer.

Under mina undersökningar fann jag överallt i litteraturen, arkivmaterialet och intervjuerna samma grundläggande uppfattning. Sverige förlorade och Norge vann ära genom andra världskriget. Synsättet uppstod medan kriget pågick och det har levt vidare i det allmänna medvetandet både här och i Norge. Enligt den vanligaste historieskrivningen stod norrmännen rakryggade upp till försvar av demokratin medan svenskarna svansade för Hitler. Norge vann en moralisk jätteseger över Sverige. Även historiker som anser att det den svenska statsledningen gjorde är försvarligt menar att Sverige förlorade ära. Det här fick mig att börja undra över vad ära egentligen är. Hur ser de underförstådda föreställningar ut som gör att ett visst handlingssätt ger ära och ett annat vanära? Hur styrde dessa föreställningar människors handlande medan kriget pågick? Och hur har de styrt historieskrivningen? Jag insåg att frågorna var grundläggande också för det jag själv undersökte, svenska militära frivilliginsatser för krigets Norge. Jag fann mig mitt uppe i en studie av ärans väsen.

Göteborg november 1998

Charlotta Sjöstedt

För broderfolkens frihet

I mitten av juni 1945 har Oslo firat befrielsen i över en månad. Motståndsrörelsens ledare och fotfolk har trätt fram och hyllats. Kungafamilj och regering har kommit hem från exil i London. Parader, galaföreställningar, idrottsevenemang och jubelkonserter har avlöst varandra den senaste tiden. Nu har den riktiga sommarvärmen kommit också. En morgontemperatur på 19,8 grader noteras den 20 juni. Personer i ansvarig ställning klagar över feriementaliteten. Landet behöver rustas upp.

Karl Johan, paradgatan framför andra, har högsäsong. Ännu finns inte mycket nya kläder att köpa i affärerna så de sommarklänningar som syns på flanörstråken är slitna. En nyhet i stadsbilden är alla engelska och amerikanska uniformer. I fönstren sitter här och där planscher som visar vad de olika gradbeteckningarna står för. Aftenposten har annonser för kurser i engelska och en Mr. Flush gör reklam för medel som ska mildra krigets verkningar hos det vackra och svaga könet. Eyeflush og Micro Poudre er her, Lipstick & Rouge er i emning.

Sällan har en stad varit så full av hjältar som Oslo i juni 1945. Sällan har en stad varit så mättad av uppfyllda drömmar.

Den tyska kapitulationen den 8 maj innebar ett mycket plötsligt maktskifte i Norge. Verkningarna av detta tränger nu med viss fördröjning ut i samhällets alla delar. Allierade soldater har anlänt och tyska soldater är på väg att skickas hem. Rättsprocesserna mot quislingarna är i full gång. Myndigheterna beslagtar deras förmögenheter och de bestulna söker efter sina ägodelar. I Norge räknar man vid den här tiden med två i grunden olika slag av medborgare. Patrioter och landssvikare. Världen är så entydigt svart och vit den kan bli. Aftenpostens krönikör tar sig ett glas öl på en friluftsrestaurang och ser pappersdukarna fladdra av somriga vindkast. Men han är irriterad över musiken som strömmar ur serveringens högtalare. Sångerskan låter som Zarah Leander, naziartisten. I sin krönika den 21 juni skriver han: Det kan godt være at en nøytral iakttaker som står på en annan klode og ser på våre reaksjoner nu, kan kalle dette intoleranse, men han får heller gjøre det. Vi orker ikke å være så svært tolerante akkurat i øyeblikket. Ungefär vid samma tid är den svenske medborgaren Lennart Bagger-Sjöbäck i Oslo på permis. Han behöver inte anstränga sig för att få en glad kväll. Här festas frejdigt. Men Lennart har också ett annat ärende. Måndagen den 18 juni besöker han USA:s ambassad på Drammensvej 98. Han tänker anmäla sig som frivillig i kriget mot japanerna.

Kriget är slut i Norge, i hela Europa är det slut och Lennart har fortfarande inte fått slåss för sin övertygelse. När Finland försvarade sig mot ryssarnas anfall 1939 var han för ung. I maj 1945 låg han i beredskap i ett svenskt frivilligförband i Värmland för att delta i den väntade skoningslösa slutstriden i Norge. Men tyskarna gav sig hur häpnadsväckande lugnt och stilla som helst. Nu är han värvad till Grupp Fritjof som faktiskt opererar i Norge, men det Lennart får vara med om är bara efterspelet.

Lennart Bagger-Sjöbäck känner skuld över de eftergifter gentemot tyskarna som Sverige gjort för att hålla sig utanför kriget. Hans meningsfränder har fått sätta livet till medan han har gått trygg där hemma. Han vill göra sig av med den där skuldkänslan. Japan är hans sista chans.

Kriget kommer till Norden

Redan före andra världskrigets utbrott deklarerade Sverige, Finland, Danmark och Norge att de tänkte försöka hålla sig utanför den hotande europeiska storkonflikten. Tidigt på morgonen den 1 september 1939 gick Tyskland till angrepp mot Polen. Två dagar senare förklarade England och Frankrike Tyskland krig. Världskriget hade börjat. I Sverige förstärktes beredskapen och flottan, flyget och kustartilleriet mobiliserades. Men det var inte något imponerande försvar som kunde uppbådas i början av kriget innan den svenska rustningen kommit igång. Både i London och Berlin räknade man med att Sverige skulle kunna stå emot ett tyskt anfall högst några veckor.

De stridande parternas sjökrigföring slog hårt mot svensk handel och sjöfart. Sverige blev mer beroende av import från Tyskland som uppträdde med en stormakts självsäkerhet. Den tyska riksledningen noterade att svensk press stödde västmakterna i kriget och att Sveriges regering inte försökte förhindra det. Detta ledde till att Sveriges ambassadör i Berlin fick meddelande om att Tyskland betraktade Sverige som ett ovänligt sinnat land. Tyskland gjorde sin egen speciella tolkning av neutralitetsbegreppet och då ingick att pressen inte fick ta ställning för någon part i kriget.

Finland var det första nordiska landet som mot sin vilja drogs in i andra världskriget. Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen Finland. Sveriges situation blev med ens mycket allvarligare. Någon vecka tidigare hade de båda fienderna Tyskland och Sovjet, till världens förvåning, träffat en överenskommelse om nonaggression. Tyskland stod alltså åtminstone passivt på Sovjets sida i konflikten. Den svenska regeringens linje blev att ge så mycket hjälp till Finland som möjligt utan att Sverige blev direkt inblandat i kriget. Någon svensk neutralitetsförklaring i den finsk-sovjetiska konflikten utfärdades inte. Finland stöddes genom betydande leveranser av krigsmateriel och på diplomatisk väg. För att inte hamna på kollisionskurs med både Sovjet och Tyskland samtidigt ingick den svenska regeringen en överenskommelse med Tyskland om järnmalmsexport på tio miljoner ton per år. Sverige fick i gengäld ökade varuleveranser från Tyskland. Allteftersom kriget gick skulle handeln västerut sedan minska och Sverige bli mer och mer beroende av import från den europeiska kontinenten.

Medan finska vinterkriget pågick fortsatte Hitler och andra tyska ledare att ge uttryck för sitt missnöje med den svenska pressen. De ledande politikerna i Sverige började oroa sig för att frispråkighet hos tidningarna kunde betyda risk för att Sverige drogs in i kriget. Bland annat utrikesministern kom med uppmaningar till pressen om återhållsamhet. Också genom lagstiftning och förändrad tilllämpning av tryckfrihetsförordningen fördes en repressiv presspolitik. Med några få undantag accepterade tidningarna att den fria debatten om utrikespolitik ställdes in under de krigsår Tyskland hade övertaget. Bland undantagen märktes Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och tidningen Trots Allt!.

Under de första veckorna av konflikten i Finland, som kom att kallas vinterkriget, hade Sovjet stora framgångar. Finland begärde att Sverige skulle tillåta svenska frivilliga att ansluta sig till de finska styrkorna. Den 4 december hade Finlandskommittén bildats i Sverige för att värva frivilliga. En häftig och känslomässigt engagerad opinion krävde att Sverige skulle bistå Finland. Regeringen tillät att frivilliga reste och den bidrog också med utrustning till dem. Men de fick resa obeväpnade och försågs först när de kom fram med utrustning som skickats från Sverige. Den svenska hjälpen spelade en viss roll på några frontavsnitt.

Den 13 december 1939 presenterade statsminister Per Albin Hansson en nybildad samlingsregering där alla riksdagspartier utom kommunisterna var representerade. Det var på grund av det yttre hotet som det gick att få socialdemokraterna, högern, folkpartiet och bondeförbundet att regera tillsammans. Inrikespolitiska stridsfrågor lades åt sidan. Det gällde att föra Sverige genom krigsåren och behålla neutraliteten. Till utrikesminister utsågs diplomaten Christian Günther som inte var partipolitiskt engagerad. Det gjorde att regeringen i stor utsträckning blev kollektivt ansvarig för utrikespolitiken, även om Günther visade sig bli en mycket aktiv utrikesminister.

Sovjets krig mot Finland innebar i förlängningen ett hot mot Sverige från flera håll. Frankrike och England deklarerade att de hade planer på att skicka trupper till norra Skandinavien och deras intresse var inte bara att hejda Sovjet i Finland utan också att hindra export av svensk järnmalm till Tyskland. Hitler gjorde klart att om franska eller engelska militära förband rörde vid svensk mark så skulle Tyskland ingripa. För att undvika att kriget skulle komma till Sverige försökte utrikesminister Günther fredsmedla mellan Finland och Sovjet.

I början av februari 1940 inledde Sovjet en offensiv på Karelska näset mot ett underlägset finskt försvar. Finlands ställning försämrades kraftigt. Den aktivistiska opinionen i Sverige höjde tonläget, men regeringen höll fast vid medlingslinjen. Taket för antalet frivilliga som fick åka till Finland höjdes till 12 000. Som mest befann sig omkring 8 000 svenska frivilliga i Finland under vinterkriget. Ett mindre antal norrmän och danskar anslöt sig också.

De sovjetiska arméerna avancerade in i Finland. Västmakterna ville ingripa, men fick besked att den svenska regeringen inte skulle tillåta transitering av franska eller engelska trupper genom Sverige. Enligt utrikesminister Günther var Sverige nu inne i en kapplöpning med katastrofen och han arbetade hårt för att få igång fredsförhandlingar mellan Finland och Sovjet.

Den finska regeringen tvingades slutligen efter Sovjets militära framgångar gå med på en fred med hårda villkor. Fredsavtal undertecknades i Moskva natten mellan den 12 och 13 mars 1940. Finland fick avträda betydande områden i sydöst och nordöst, men behöll sin självständighet.

I England och Frankrike beskylldes Sverige efter vinterkriget för att ha lämnat för lite hjälp till Finland, för att ha hindrat västmakterna att lämna hjälp och för att ha utövat påtryckningar på Finland att ge efter för Sovjets villkor. Fransk press talade om Sverige som bolsjevismens och Hitlers hantlangare.

Men i Sverige hade regeringen fått ett mycket brett stöd för sin politik, även om den aktivistiska opinionen varit stark. Per Albin Hansson fick massor av brev inte minst från kvinnor som bad att han skulle försöka bevara freden och inte ge vika för dem som hetsade för krig. Att Sverige klarade sig genom krisen under finska vinterkriget blev också en stor opinionsmässig vinst för Per Albin Hansson.

Hot mot Danmark och Norge

Men en ännu värre kris var redan på väg. Från slutet av mars 1940 började det komma rapporter till den svenska statsledningen om truppsammandragningar i de tyska Östersjöhamnarna. Detta var upptakten till nästa stora våldsutbrott inpå Sveriges gränser.

Västmakterna hade fortsatta planer på att stoppa Sveriges järnmalmsexport till Tyskland. Malmen skeppades ut via Narvik i Norge under den tid Luleå hamn var igenfrusen. Den 28 mars beslöt västmakternas högsta krigsråd att lägga ut minfält på norska vatten för att tvinga malmbåtarna från Narvik att gå ut på internationellt vatten. Den 5 april överlämnades varningar till de svenska och norska regeringarna och den 8 lades minorna ut. Det fanns också planer på att hindra malmfrakterna från Luleå och på att senare eventuellt besätta fyra norska hamnstäder.

Till Stockholm hade det dagarna innan kommit alltmer alarmerande uppgifter. Trupperna i Östersjöhamnarna gick ombord på transportfartyg. Den 8 april kom underrättelser via Köpenhamn om att tyska krigsfartyg och ett femtiotal transportfartyg observerats på väg norrut i Kattegatt. En lång kolonn infanteri och artilleri närmade sig tysk-danska gränsen.

När den svenska regeringen nu sammanträdde hade den insett att något skulle hända. Men det gick många rykten om förestående krigshändelser och det var svårt att veta vilka rapporter som borde tas på allvar. Man beslutade om en begränsad svensk mobilisering. Eftersom den engelska flottan behärskade havet utanför den norska kusten var det svårt att föreställa sig att tyskarna skulle försöka besätta hela Norge.

När flyglarmet gick i Oslo natten mot den 9 april 1940, var det många som irriterade sig på att de skulle behöva störas av en övning så dags. Knappast någon förstod att kriget hade kommit till Norge. Tysklands överrumplingstaktik lyckades fullständigt.

Ingen norrman var van att skjuta på folk och när de tyska trupperna vällde in i landet inträdde ett tillstånd av förvirring. Innan dagen var slut hade tyskarna besatt alla viktigare kuststäder. Bara i Oslofjorden gjorde de en allvarlig förlust, nämligen då kryssaren Blücher sänktes och omkring 1 000 man omkom. Det försenade erövringen av Oslo och gjorde att regeringen och kungahuset kunde sätta sig i säkerhet och senare undkomma till England.

Det är inte säkert att Norges försvar hade kunnat stoppa tyskarna ens om det varit förvarnat. Den brittiska marinen hade kanske kunnat göra något, men förstod inte vad det handlade om förrän det var för sent. Den norska regeringen, ledd av statsminister Johan Nygaardsvold, fick ett ultimatum. Om den inte gav upp skulle allt motstånd nedkämpas militärt. Regeringen beslutade att den norska krigsmakten trots dåliga utsikter skulle göra motstånd. Statsledningen med regeringen, stortinget och kung Haakon flydde till Hamar och sedan vidare till Elverum nära svenska gränsen. I Elverum gav Stortinget regeringen fullmakt att fatta beslut i dess ställe och att gå i exil om det skulle bli nödvändigt.

Få händelser har orsakat det svenska samhället en lika djup chock som anfallet mot grannländerna den 9 april 1940. Sveriges läge var extremt utsatt och det präglade också stämningarna i landet. Södra och mellersta Sverige var praktiskt taget utan försvar. De soldater som mobiliserats under vinterkriget låg i Norrland och var på väg hem.

Den tyska ledningen lät förstå att det bara var den strängaste neutralitet som kunde hålla Sverige utanför kriget. Klockan sju på morgonen dagen för anfallet lämnade den tyske ministern i Stockholm till utrikesminister Günther en skriftlig uppteckning över tyska krav på Sverige i den nya situationen. Sverige fick inte mobilisera, telegram- och telefontrafik från Tyskland till Norge genom Sverige fick inte hindras och malmleverenserna måste fortsätta. Den svenska regeringen svarade att den förbehöll sig rätten att vidta de åtgärder den ansåg nödvändiga för att upprätthålla neutraliteten och beslutade om en gradvis höjd beredskap. Under dagen fick regeringen veta att Danmark gett upp allt motstånd och att de större norska kuststäderna intagits. Sveriges situation förvärrades av att tyskarna lade ut en minspärr över Skagerack, så att de svenska förbindelserna västerut skars av.

När det finska vinterkriget bröt ut hade Sverige inte förklarat sig neutralt, men nu skulle en vägran att lämna en neutralitetsförklaring kunna betyda att Sverige anfölls. Tyskland fick försäkringar om att den svenska neutraliteten bestod. Detta mottogs med tillfredsställelse i Berlin, men samtidigt klagades över oriktiga och tendensiösa rapporter i svenska tidningar och radio om situationen i Norge.

Statsledningen väntade sig att Tyskland skulle ställa krav på att få transportera soldater genom Sverige och det pågick en slags mental mobilisering inför detta. Den 12 april sammanträdde utrikesnämnden. De närvarande var eniga i att det bara fanns en väg att gå. Sverige skulle vara strikt neutralt även om det betydde ett försvarskrig mot Tyskland. Denna politik deklarerades offentligt och samlingsregeringen följde den så länge striderna i Norge varade.

Samma dag som utrikesnämnden sammanträdde kom en förfrågan från den norske utrikesministern Koht om Norges kung kunde få komma till Sverige på genomresa utan att bli internerad. Günther svarade att kungen kunde få komma, men han kanske måste interneras. Enligt folkrätten fick ett främmande lands statsöverhuvud vistas i ett annat land, men inte utöva sin statsmakt därifrån. Den svenska utrikesledningen ansåg att kung Haakons önskade genomresa var en för liten fråga att riskera krig för. Det var en ståndpunkt som orsakade djup norsk bitterhet.

När Finland anfölls av Sovjet hade tusentals svenska frivilliga anmält sig för att hjälpa det finska broderfolket. Nu när Tyskland höll på att ockupera Norge fanns hos många svenska män samma vilja att bistå det norska broderfolket, men någon organiserad frivilligrörelse blev det aldrig. När det gäller Danmark kom frågan aldrig upp, eftersom i stort sett inget motstånd mot de tyska styrkorna gjordes. Men i Norge pågick strider och det fanns svenskar som ville bege sig dit.

På kvällen den 10 april kom den norske stortingspresidenten Hambro till Sverige. Han meddelade att den norska regeringen tacksamt tog emot anbud om frivilliga. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev den 11 april 1940:

Sedan radion på torsdagsförmiddagen spritt stortingspresident Hambros meddelande att norska legationen och konsulatet i Stockholm mottar anmälningar av frivilliga till Norge började omedelbart en stark tillströmning av unga män, som t v fingo uppge namn och telefon för att senare erhålla närmare besked från vederbörande.

Det uppstod en lång kö utanför norska legationen av svenska frivilliga. Men hela rekryteringen fick avbrytas. Det gick rykten i kön om att det kommit order från statsminister Per Albin Hansson om att ingen skulle få anmäla sig. Svenska soldater kunde behövas hemma. Men orsaken till att rekryteringen stoppades var en annan. Tyskland gjorde klart att svenskt militärt stöd till Norge inte skulle tolereras. Den 12 april ska Hitler ha uttalat att man från tysk sida måste kräva att den svenska regeringen varken direkt eller indirekt stödde en frivilligrörelse för Norge. Svensk hjälp skulle i vilket fall som helst bara fördröja den tyska segern där, menade Hitler. Detta fick det svenska utrikesdepartementet veta den 16 april. Då hade också fältmarskalk Hermann Göring framfört till svenska representanter att det var ett tyskt önskemål att svenska frivilliga inte fick stöd av sin regering. Tyskland kunde stödja sig på folkrättsliga regler om neutralitet. En neutral stat får på sitt område inte tillåta värvning av soldater till någon av de krigförande parterna.

Den svenska statsledningen gjorde vad den kunde för att slippa få meddelande om att tyska trupper ryckt in på svenskt territorium. Regeringen hade redan före de tyska påstötningarna kom insett att stöd till Norge skulle vara en provokation mot Tyskland. Den 11 april utgick en order om att fast anställda och inkallade värnpliktiga inte fick åka till Norge som frivilliga. Den 13 april träffade den svenske utrikesministern Norges diplomatiska sändebud i Stockholm Johan Herman Wollebæk. Günther förklarade att det inte fick upprättas någon byrå för värvning av frivilliga, varken privat eller offentlig. Norge hade också bett om livsmedel och vapen. Mat kunde den svenska regeringen bistå med, men inte krigsmateriel. Det var stor skillnad på den hjälp som Finland tidigare fått och den hjälp som Norge nu erbjöds.

Den 24 april mottog den svenska regeringen en not från den norska regeringen som uttryckte besvikelse över att svenska frivilliga hindrades att förena sig med de norska trupperna. Varför kunde inte Norge visas samma välvilja som Finland under vinterkriget? När noten överlämnades förklarade utrikesminister Günther att Sverige gjorde vad det kunde för Norge. Det som inte gjordes kunde inte göras. Men trots att utrikesministern försökte förhindra det var några svenskar djärva nog att ge sig av som frivilliga till Norge. Vissa av dem betraktades redan tidigare av det svenska samhället som politiskt opålitliga. De hade säkerhetspolisens ögon på sig.

Grupp Conny

Under mina efterforskningar om svenska frivilliga för Norge dyker det så småningom upp tecken på att SÄPO skulle kunna ha intressant material om dem i sina arkiv. Under kriget byggdes en väldig övervaknings- och censurapparat upp i Sverige. Allmänna säkerhetstjänsten var namnet på dåvarande hemliga polisen, SÄPO:s föregångare. Det rättsliga underlaget för övervakningen var de så kallade tvångsmedelslagarna som trädde i kraft 1939 och 1940. Säkerhetstjänsten registrerade personer som den bedömde som potentiellt farliga för statens säkerhet. Grupper där man misstänkte att det kunde finnas spioner och sabotörer övervakades. Framför allt drabbade det kommunister och nazister. Före april 1940 verkar tyngdpunkten i registreringsarbetet ha legat på kommunisterna. Under den här tiden upplevdes allmänt det stora hotet mot Sverige vara Sovjet. Statsmakterna var rädda för att svenska kommunister skulle ställa sig på angriparens sida om Sovjet gick till attack mot Sverige. Efter den tyska ockupationen av Danmark och Norge forcerades arbetet med nazistregistreringarna. 1944 var omkring 58 000 kommunister, 13 000 nazister och Tysklandssympatisörer, 4 000 syndikalister och 3 000 så kallade Englandsvänner registrerade.

Det är inte alldeles enkelt att få tillgång till handlingar hos SÄPO. För det första måste jag vara säker på att de dokument jag är intresserad av verkligen finns där. I maj 1996 har jag kommit så långt i min undersökning av Norgefrivilliga att jag tror mig veta att två av dem, Conny Andersson och Christer Strömholm, varit övervakade. Jag ansöker hos SÄPO om att få se deras akter. SÄPO säger nej. Absolut sekretess råder för alla handlingar i arkivet. Bara forskare kan få komma in. Samtidigt påpekar SÄPO att de inte har sagt att de papper jag vill se finns. Jag överklagar till Kammarrätten och till Regeringsrätten och får nej hela vägen. Men i samma veva kommer en lagändring som ger mig en ny chans. Regeringen kan göra undantag från sekretess för SÄPO-handlingar om det finns synnerliga skäl. Jag lämnar in en ny ansökan, den här gången till regeringen, och efter ett halvår kommer beslutet. Regeringen anser att mina skäl är synnerliga. Men vissa delar av Anderssons och Strömholms personakter kommer jag inte att få läsa, nämligen sådana där det framgår vem som har tjallat på dem. Uppgiftslämnarnas namn ska vara hemliga i evighet. Under hösten 1997 får jag komma och läsa handlingar hos SÄPO. Det är en omtumlande upplevelse. Jag får inte röra mig en meter utan övervakning i byggnaden på Kungsholmen i Stockholm. En arkivarie följer mig genom trappor, hissar och långa korridorer varje gång jag