Makten Marken Språket och Brödet

By Olavi Räihä

Denna bok tar, i tre delar med oss genom Tidsresan om Sverige-Finlands historia och om de finska och svenska folkens öden samt de båda nationernas utveckling till fullvärdiga demokratier. I det inledande kapitlet återger jag fragment om min barndom och uppväxt, flytten till och om livet i Sverige samt om tankar som till sist, äntligen fick mig att på äldre dagar ta till orda. Om den brinnande lusten att skriva uttryckte sig Märta Tikkanen förträffligt i intervjuserie Mästaren i SVT: Om du absolut inte kan låta bli, då ska du bli författare.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 19, 2021
• ISBN: 9789180273305

Olavi Räihä

Tidsresan blev en utflykt för mig i den Svensk-Finska historien genom tiderna. Intresset för historia har alltid funnits och genom denna bok har jag fått nya insikter och historiska upplevelser, speciellt om Finlands historia. Boken är skriven med både humor och allvar och jag tror att den kommer att tilltala många läsare. Reskamrat Åke Hällgren

Book preview

Makten Marken Språket och Brödet

Denna bok tar, i tre delar med oss genom Tidsresan om Sverige– Finlands historia och om de finska och svenska folkens öden samt de båda nationernas utveckling till fullvärdiga demokratier. I det inledande kapitlet återger jag fragment om min barndom och uppväxt, flytten till och om livet i Sverige samt om tankar som till sist, äntligen fick mig att på äldre dagar ta till orda. Om den brinnande lusten att skriva uttryckte sig Märta Tikkanen förträffligt i intervjuserie Mästaren i SVT: Om du absolut inte kan låta bli, då ska du bli författare.

Kolmeen osaan jakautuva teokseni vie meidät aikamatkalle läpi Ruotsi- Suomen historian seuraamaan sekä tarkastelemaan molempien kansojen kohtaloa ja kehitystä kohti nykymuotoista demokratiaa. Kirjan johdanto-osa kuvailee lapsuuteeni liittyviä muistoja ja kasvuvuosiani, sekä Ruotsiin muuttoa aikuisiällä ja alkuvuosien elämää uudessa maassa. Tapahtumien ja kohtaamisien kautta mieleeni alkoi avautua näkymiä ja ajatuksia, jotka lopulta pakottivat minut kirjoittamaan niitä sanoiksi ja kertomukseksi. Pontta ajatuksiini sain, kun kirjailija Märta Tikkanen kuvaili Ruotsin Television haastattelusarjassa, Mästaren osuvalla tavalla kirjoittamisen halun poltteesta:

Jos et mitenkään pysty estämään itseäsi, niin siinä tapauksessa sinun on pakko tulla kirjailijaksi.

MEMENTO

– Genom sin gränslösa intelligens och den allsmäktiga fantasin har människan fått tillräckligt kraft för att kunna förinta jorden och sig själv.

– Men, har människan fått tillräckligt sunt bondförnuft, att inte göra det?

– Olavi Räihä

Innehåll

Inledande kapitel

Första delen

SVERIGE–FINLAND 970–1809

Sveriges tillkomst

Birger jarl (1210–1266)

Korstågen till Estland och Finland

Kolonisering av Finland

Kalmarunionen. Den hurtige hertigen Erik av Pommern (1382–1459)

Gustav Eriksson Vasa (1496–1560)

Kristian II (1481–1559). Stockholms blodbad

Gustav Vasa i Dalarna, frihetskriget

Upptakt till reformationen

Reformationsriksdagen i Västerås 1527

Dalupproren.

Suverän Sverige. Tyska perioden 1538–1543

Dackefejden 1542–1543

Exceptionella ledarstilar, ryska kriget 1554–1557

Freden i Novgorod 1557

Sannsagan om den De la Gardieska ättebluffen

Brödrafejden mellan Vasasönerna: Erik (1533–1577)

Johan III (1537–1592)

Sigismund (1566–1632)

Klas Fleming (ca 1530–1597)

Klubbekriget 1596–1597

Sista inbördeskriget i Sverige

Karl IX (1550–1611)

Gustav II Adolf (1594–1632)

Trettioåriga kriget 1618–1648

Slaget vid Breitenfeldt 1631

Gustav II Adolfs död vid Lützen 1632

Slaget och plundringen av Prag

Drottning Kristina (1626–1689)

Karl X Gustav (1622–1660)

Karl XI (1655–1697)

Skånska kriget 1675–1679

Karl XII (1682–1718)

Det stora nordiska kriget 1700–1721

Peter den store åter i Baltikum 1703–1707

Fälttåget mot Moskva

Slaget vid Poltava och kungens flykt

Peter den stores triumftåg

Karl XII:s exil i Turkiet 1709 – 1714

Hemmafronten Sverige–Finland

Stora ofreden i Finland 1714–1721

Kalabaliken i Bender

Fångenskap, desperation

Skuldreglering. Karl XII:s fantomritt till Sverige

Anfallen mot Norge

Karl XII:s död, sista offren

Freden i Nystad 1721

Horns tid. Ulrika Eleonora (1688–1741), Fredrik I (1675–1751)

Hattarnas krig mot Ryssland 1741–1743

Dalaupproret 1743, Sveaborg

Adolf Fredrik (1720–1771). Lovisa Ulrika (1720–1792), Pommerska kriget

Gustav III (1746–1792)

Gustavs olagliga ryska krig 1788–1790

Myteri. Anjala-förbundet

Mordet på Gustav III den 16 mars 1792

Gustav IV Adolf (1778–1837), ungdom och uppfostran

Napoleon I, förspelet till det Finska kriget

Finska kriget 1808–1809

Finlands födelse som nation

Freden i Fredrikshamn

Gustav IV Adolfs öde och revansch

Andra delen

SVERIGE EFTER 1809

Karl XIII ny kung. Tronföljdsdrama

Karl XIV Johan (1763–1844). Oskar I (1799–1859).

Karl XV. Embryåt till folkstyre

FINLAND EFTER 1809

Andens jättar:

Adolf Iwar Arwidsson (1791–1858)

J.V. Snellman (1806–1881)

Fabian Langenskiöld (1810–1863)

Vägen till Kalevala: Elias Lönnrot (1802–1884), Z. Topelius d.ä. (1781–1831), Reinhold von Becker (1788–1858)

Lönrots vandringar

Tillkomsten av Kalevala

Lönnrot, finska språkets skapare

Från bokpärmar till folkets famn.

Finland blir åter krigsskådeplats: Krimkriget 1853–1856. Östersjökriget 1854

Oskar I (1799–1859) ville återta Finland

Aleksis Kivi (1834–1872)

Riksdagen 1863

Hungersnöd 1867–1868 i Sverige och Finland. Emigration till Amerika

Kvinnorna stiger fram: Maria Tschetschulin (1852–1917), Theodolinda Hahnsson (1838–1919), Hilja Haahti (1874–1966)

Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen, Minna Canth (1844–1897)

Första förtryckaråren 1899–1905

Mordet på Bobrikov

Första ryska revolutionen

Pehr Evind Svinhufvud (1861– 1944)

Det andra politiska mordattentatet 1905

Första val till enkammarriksdag 1907

Socialdemokratins eufori

Parlamentarisk illusion

Första världskriget bryter ut

Program för Finlands införlivande med kejsardömet, Svinhuvud till Sibirien

Den ryska revolutionen 1917

Skyddskåren, röda gardet

Självständighetsförklaring

Det finska infernot i tre faser 1918–1932, Inbördeskrig 1918

Kollektivt vansinne

Den finska konungasagan

Republik med strul och listiga finter

Sista attacken mot republikens födelse

Förste president K. J. Ståhlberg (1865–1952)

Andre president Lauri K. Relander (1883–1942)

Lappo-rörelsen

Egen lag, politisk mord tystas

Kidnappning av f.d. presidentparet

Nyorganisation. Presidentvalet 1931

Emils dröm

Mäntsäläupproret. Svinhufvuds radiotal

Vävbonaden Fröken Finland

Sverige efter 1866: Tvåkammarriksdag, rösträttsreformen. Personunion Sverige–Norge. Ålandsfrågan

Rasbiologi i Sverige och Finland

Tredje delen

Finska språket i Sveriges Radio

Epilog, slutord

Inledande kapitel

Jag var nyligen sex år fyllda då min första outplånliga barndomsupplevelse etsade sig i mitt sinne. Året var 1944 under det andra världskriget och Sovjetunion hade på sommaren inlett en massiv storoffensiv på karelska näset och höll på att totalt krossa Finlands försvar. Jag, mor och min drygt ett år äldre bror samt kanske ett hundratal andra människor var ombord på en dubbeldäckad ångbåt. Vi evakuerades från Villmanstrand och fartyget förde oss längs Saimaa-sjön till trygghet in i landet. Sedan fortsättningskriget bröt ut 1941 hade jag lärt mig att krig var något hemskt och farligt och när flyglarmet ljöd, hade vi åtskilliga gånger tagit skydd i bombkällaren ett tjugotal meter från huset vi bodde i, mina två äldre halvbröder var inkallade och väntade på att sättas in som sista reserv.

Men, den starka upplevelsen var något helt annat. Som födelsedagsgåva hade jag fått en riktig fransk basker, sådan med tofs i mitten, och det var den absolut största och dyraste jag någonsin hade ägt. Med baskern något nonchalant snett på hjässan strosade jag stolt på däcket, gick till relingen och lutade mig över räcket för att bättre se det dånande och brusande vattensvallet i fören. Då kom plötsligt en kraftig vindpust som omfamnade baskern, lyfte den med ett ryck, vände upp och ned i luften och sänkte baskern i slow motion varsamt i vattnet. Chocken fick nackhåret att resa sig när jag paralyserad stirrade på baskern som gungande på vågorna avlägsnade sig och blev mindre och mindre tills jag inte såg den längre.

Historia, särskilt ur de finska och svenska folkens perspektiv, har alltid intresserat mig. I Villmanstrand blev jag under hela min uppväxttid påmind om det finska folkets krigshärjade öde under de gångna århundraden som de svenska kungarnas undersåtar. Under min värnplikt vid Nylands Dragonbataljon lärde jag om Hakkapeliternas ärorika historia. De var Nylands dragoner och Gustav II Adolfs elitkavalleri i den storslagna segern vid Breitenfeld 1631, vilket blev början på Sveriges stormaktstid.

Vid vägen upp mot fästningshöjden i Villmanstrand står minnesmonumentet från det ödesdigra slaget vid Hattarnas krig mot Ryssland 1741; i monumentet står en bit av stocken som sägs ha flutit på svenskt–finskt blod i parksänkan vid fästningen. I parken står även en hakkapelit-ryttarstaty av brons.

Om inbördeskriget 1918 berättar minnesplattan uppe på fästningen över de 300 röda som arkebuserades och massbegravdes i fästningsvallarna.

Frihetsmonumentet i centrumparken symboliserar för mig Finland, som varken blev kommunist- eller fascistdiktatur eller ett kungarike, utan en republikansk demokrati. Hjältekyrkogården i anslutning till parken berättar om att Finland förmådde behålla sin självständighet i det andra världskriget.

Vid flytten till Sverige 1965 var jag drygt 26 år gammal. Med i bagaget hade jag samma intresse för historia och ville lära mig i själva kungariket om det svenska folkets sanna lynne och karaktär. Stämde bilden av de riktiga svenskarna med den som florerade allmänt i Finland om strandsvenskar eller hurrin; att de finlandssvenskarna ansåg sig vara finare, klokare och i allmänhet av högre stånd än vi purfinnar?

Den stora barriären var emellertid att i det svenska språket var jag totalt stum, jag kunde inte ett enda ord, inte ens svära. Alla svenskar däremot tycktes kunna säga pärkyle (perkele), och Koskenkorva, men det hjälpte mig föga. På mitt första arbetsställe i Moheda, ett litet samhälle en mil från Alvesta i Småland, var jag den ende finländaren bland fyra nationaliteter; hela personalen bestod av ca trettio personer. Till råga på det hade jag ostimulerat och alltför enkelt eftertempoarbete som innebar att ingen behövde ta kontakt eller prata svenska med mig, och vice versa. Jag var en robot.

Företaget jag jobbade för hette Ing Torsten Ullman AB. Torsten var pistolskytt och bl.a. trefaldig olympisk medaljör, varav guld 1936. Efter tre månader i bubblan stegade jag in i hans kontor och läste från papperet jag hade skrivit: Får jag ett svårare arbete, stannar jag. Får jag inte, går jag hem, nu! Han började tala till mig men jag avbröt honom och upprepade: Jag förstår inte dig, du förstår mig. Svårare arbete, jag stannar. Inte svårare arbete, jag går hem, nu! Han tittade på mig en stund och sa sedan ja. Jag sade tack så mycket och gick tillbaka till eftertempot. Efter tre dagar kom han till mig och förklarade att han behöver duktiga yrkesmän och jag får börja som hjälpare på sexspindliga svarvautomater. Om jag efter tre månader ensam kan ställa om svarven för en ny detalj, kan jag titulera mig maskinställare och lönen skulle höjas därefter. Först bävade jag inför den till synes helt omöjliga uppgiften, men sen tänkte jag: Perkele, jag skall visa honom vem jag är. Jag tittade stint på honom, nickade och sa: tack, det skall jag göra.

Det blev min räddning från bubblan och den som jag kan tacka för att jag också klarade examen, hette Hans Olof Dahlström vars medhjälpare jag blev. Men, det absolut största var att han gav mig det svenska språket. Till de fem nya ord per dag som var min egen kvot, lade han till kontinuerligt nya ord och uttryck. Vi använde apa efter metoden, han uttalade en mening klart och tydligt artikulerande och jag upprepade det sagda flera gånger. Utöver åtta timmars intensivkurs på jobbet fortsatte det på fritiden. Vi bodde i samma trevåningshus i Torpsbruk, fyra kilometer från Moheda, och blev familjevänner. Hans fru Pirkko var krigsbarn och hade kvar en hel del av finskan vilket underlättade umgänget. Därtill var Hans Olof medlem i ett jaktlag och jag fick följa med honom för att t.ex. mata rådjur på vintern och fisketurer på sommaren. Under dessa turer utökades mitt ordförråd och begrepp om naturen i hög grad.

Efter ett halvt års intensivkurs i svenska kunde jag öppna de första svenska böckerna. Det var en givande djupdykning till om folklivet i Stockholm under andra hälften av 1800-talet med Per Anders Fogelström som guide, i hans strålande Stockholmsserie. Den mest omfattande skildringen av livsförhållanden för folket på landsbygden under samma tidsperiod gav naturligtvis Wilhelm Moberg med sin Utvandrarna.

Tidigt på 1970-talet bestämde jag mig för att stanna i Sverige, lära mig hur det svenska samhället fungerar och dra mitt strå till samhällstacken där jag kan. Det har jag kunnat göra inom bl.a. arbetarrörelsen som klubbordförande inom Metall i fyra år, som tolk inom kommunala verksamheter och rättsväsendet samt femton år som journalist på Sveriges Radio Västmanland. Därtill kommer andra samhällsuppdrag och naturligtvis kontinuerlig medverkan inom de svenska och finska föreningslivet.

Efter drygt fem decennier i Sverige och inför min annalkande 80-årsdag läste jag boken Viiden meren kansa (De fem havens folk), av Risto Isomäki. Den skönlitterära boken grundar sig på senaste genetiska, arkeologiska och språkvetenskapliga forskningsresultat och berättar fiktivt om de finska folkstammarnas förmodade ursprung och bosättning i Finland sedan 11 000 år. Risto Isomäki avslutar sin bok med de svenska korstågen på 1200-talet och konstaterar, fritt översatt,:Den självständiga östersjöfinska kulturens historia slutar vid tiden där Finlands skrivna historia brukar börja.

Då fick jag en överväldigande lust att skriva ner mina egna tankar och reflektioner om det finska och svenska folket. Grundtesen i mina konklusioner är att även det svenska folkets självständiga kultur slutade samtidigt som det finska. Sveriges historia under de följande sex sekler både skapades och skrevs av enväldiga kungar och härskare. Folkens öde var att födas, leva och dö för kung och fosterland, oavsett om den respektive monarken var av svensk, dansk, tysk eller fransk börd.

Som reskamrat till denna Tidsresa fick jag min gode vän Åke Hällgren. Även han har hela sitt liv varit intresserad och läst mycket om Sveriges historia, men hans intressesfär har även inkluderat Finland. Hans familj, syskon och föräldrar, flyttade för ett halvt sekel sedan från Bastuträsk i Västerbotten till södra Sverige. Han själv hamnade som sextonåring i Hallstahammar i Västmanland som invandrare i sitt eget land och har bott där sedan dess. Hans kompetens och sakkunskaper särskilt i svensk grammatik är guld värt för mig som jämt går bet på en och ett, men Åke fixar det.

Före färden vill jag dock påpeka att denna publikation inte är ett försök till någon vetenskaplig studie i historia. Jag betraktar boken som min tänkebokskrift, med egna eftertankar och reflektioner när jag så har tyckt. Följaktligen har jag i huvudsak hämtat fakta till de historiska skeden och händelser från världens största fria encyklopedi Wikipedia, som jag kallar för den allmänbildningshungriga allmogens akademi och varmt rekommenderar till alla.

Välkommen ombord!

FÖRSTA DELEN

SVERIGE–FINLAND 970–1809

Sveriges tillkomst

Årtalet skrevs fortfarande tresiffrigt när det blivande Sverige fick sin förste kung, Erik Segersäll, som man säkert vet något om. Han var också den förste svenske kung som lät sig döpas till kristendomen, men återföll snart till asatron igen. Sverige var då ingalunda något enat land. Danmark hade i sin besittning Skåne, Blekinge och Halland; Sverige bestod bara av landskapen Götaland, Sörmland, Närke, Västmanland och de uppländska folklanden.

Erik regerade från 970 till 995 då han dog på kungsgården i Gamla Uppsala. Han efterträddes av sonen Olof Skötkonung. Olof döptes till kristendom likt fadern, men han även förblev kristen och bidrog mycket till att Sveriges kristnande gick fredligt till, främst genom mission. Olofs regeringstid var mellan 995–1022.

Efter Olof Skötkonung och framtill 1200-talet hade landet sammanlagt 23 kungar och perioden präglades av våldsamma fejder mellan de erikska och sverkerska ätterna. Ätternas huvudmän störtade växelvis varandra i bittra strider och inte mindre än 15 av de 23 regenterna fördrevs, stupade i strid om makten eller mördades. De övriga dog sotdöden, eller häftig feber, vilka var de vanligaste dåtida dödsorsakerna.

Kampen om Östersjöhandeln och annektering av Finland genom de andra och tredje korstågen ledda av Birger Jarl och Torgils Knutsson

Från 1100-talet var Östersjöhandeln och kampen om herreväldet över Baltikum en evinnerlig orsak till krig efter krig. Det tyska Hansaförbundet med Lübeck som sin huvudstad var under 500 år den dominerande kraften över handeln vid Nord- och Östersjön. Danmark i sin tur var den starkaste militärmakten i Norden och Dannebrogen vajade stabilt på båda sidor av Öresund ända till det Skånska kriget och freden i Roskilde i Danmark 1658.

I denna kamp låg Sverige i början av 1200-talet hopplöst på efterkälken på grund av inre ränker och ett flertal uppror mot kungamakten i riket. De flesta anstiftarna till detta kaos fanns bland det sk. folkunga rote. Den bestod främst av uppländska stormän, folkungar, som vägrade acceptera att hela riket skulle bli centralstyrt och ha en enda kung som enväldigt överhuvud.

Birger jarl (1210–1266)

Samma år, 1210, som det första folkungaupproret blåstes upp, föddes Birger Magnusson, från 1248 Birger jarl, i Bjälbo i Östergötland. Han blev även stamfar till Bjälboätten. När Erik Eriksson läspe och halte återinsattes på tronen som kung 1234, blev den då 24 årige Birger hans starke man och stålnäven som grymt och effektivt gjorde slut på folkungaupproren och skapade förutsättningar för ett enhetligt kungarike. I Erikskrönikan från 1320 talas inte om svenskar utan svear, götar och upplänningar. Kungariket Sverige kan sägas ha bildats ca 1350 då Finland redan hade annekterats.

Birger gifte sig med kung Eriks syster Ingeborg. När Erik dog barnlös 1250 blev Birgers son Valdemar Birgersson kung men fadern Birger styrde landet fram till sin död 1266. Under denna tid infördes de sk. edsöreslagarna som innefattade fridlagarna om hemfrid, kvinnofrid, tingsfrid och kyrkofrid, men även andra.

Birger befrämjade handeln genom att med Hamburg och Lübeck sluta ett handelsavtal som gav tullfrihet och möjlighet för tyskar att bosätta sig och bedriva handel i Sverige. Birger sägs vara grundare av Stockholm 1252 och han satte igång en kolossal byggboom av städer och slott.

Korstågen till Estland och Finland

Det klokaste steget på Sveriges väg till sin stormaktsepok, var utan tvekan idén att utöka riket och kolonisera Finland. Sanktionerande för detta kom från självaste Påven i Rom. Den romerskkatolska kyrkans världsmakt hade redan brett sig ut och låg som ett paraply över den europeiska kontinenten och Norden. Utanför denna paraplyskugga fanns dock fortfarande de estniska och finska folken. Dessa hedningar skall vallas till den heliga kyrkans fålla, bestämde sig påven för och detta beslut gjorde slut på de östersjöfinskafolkens självständighet, språk och kultur för nästan sjuhundra år framåt; och samma öde gick även det svenska folket till mötes.

Först pekade påven med sin korsstav mot de estniska öarna Muhu och Ösel, numera Saaremaa, dit de tyska svärdsriddarna med biskopen från Riga gjorde sitt korståg 1227.

Tio år senare, 1237, skickade påve Gregorius IX ett brev till biskopen i Uppsala. I brevet uppmanade han svenskarna att uppbåda ett korståg till Tavastland i Finland. Då syftet helgar medlet gav påven i förväg syndaförlåtelse och immunitet för vad man än gör med hedningarna.

Birger hörsammade tacksamt detta påbud som även välsignade hans erövringsplaner. År 1239 tågade han så till Tavastland med sina tyska och danska legoknektar och gjorde processen kort med de tavastiska bönderna, som var värnlösa mot Birgers harneskprydda här.

För att underlätta vidare expansion uppförde Birger jarl en första fästning. Den anlades på ruinerna av en fornborg från järnåldern. Fästningen kallas för Haga borg, Hakoisten linna. Den ligger på en plan berghäll 63 meter över närliggande Kermala sjön i Janakkala, 1,7 mil från Tavastehus. Förutom att befästa det erövrade området militärt, var det viktigt att skapa grunden till en enhetlig administration och styrning av landet såsom det var i Sverige. Efter att ha förberett även detta fortsatte Birger med sin här österut men blev besegrad av den ryske prinsen Alexander Nevskij i slaget vid Neva 1240. Efter Birgers korståg låg Sveriges östra gräns vid Kymmene älv.

Det tredje koståget, Torgils Knutsson (?–1306)

Vid det tredje korståget 1293 lyckades Torgils Knutsson vidga Sveriges maktsfär betydligt. Torgils erövrade Karelen och anlade Viborgs slott. Sju år senare, 1300, avancerade han till Nöteborg och uppförde fästningen Landskrona vid floden Nevas utlopp. Den förstörde ryssarna redan året därpå men på samma plats byggde svenskarna senare en ny fästning, Nyenskans. Med detta hade Torgils åstadkommit mycket viktiga befästningar vid finska viken för Sveriges fortsatta expansion.

Torgils Knutsson var riksmarsk och rikets regent som förmyndare till Magnus Ladulås´ son Birger Magnusson åren 1290–1298. Hemkommen från korståget i Finland lyckades Torgils 1303 förnya handelsavtalet med Hansan i Lübeck; avtalet innehöll även villkoret att Hansan inte handlar med Novgorod.

Tragiskt slut

Det som sedan hände var en underlig historia. Magnus Ladulås´ son Birger Magnusson kröntes till kung 1302 och han upphöjde samtidigt sina två bröder Valdemar och Erik till hertigar. Torgils blev svärtar till Valdemar då denne gifte sig med Torgils dotter Kristina. När en svår konflikt utbröt mellan bröderna stävjade Torgils det så att Erik och Valdemar lovade skriftligt att besöka hovet bara när de blev inbjudna.

Men, det tog inte länge innan Erik och Valdemar startade ett