Värmland och kriget 1563-70

By Lars Erik Westlund

År 1563 inleddes det krig som i historieskrivningen har kommit att benämnas nordiska sjuårskriget. På den ena sidan stod Sverige, på den andra Danmark och dess allierade hansestaden Lübeck och Polen. Kampen om herraväldet över den avtynande Ordensstatens domäner i Baltikum var en av orsakerna till kriget, en annan var oenigheten om rätten till vapnet tre kronor och med detta förknippade territoriella anspråk. Kriget fördes i Sverige, Norge och i de då danska Skånelandskapen, till sjöss och i Baltikum. Fred slöts 1570 i utmattningens tecken och utan att några landavträdelser kom att ske. Däremot måste Sverige erlägga en »lösen« om 150 000 daler för att återfå Älvsborg, som danskarna erövrat i krigets inledningsskede.

I denna bok skildras sjuårskriget till lands i allmänhet med tyngdpunkt på de händelser som i särskilt hög grad berörde värmlänningarna och de ryttare och knektar som rekryterades ur deras led. Utförligt beskrivs den svenska arméns fälttåg i Norge 1567, vilket företogs genom Värmland, likaså de upprepade svåra förhärjningar som under kriget drabbade denna gränsbygd. Också framväxten av den svenska stående armén och de värmländska ryttar- och knektförbanden ges stort utrymme. Framställningen vilar i betydande mån på otryckta källor.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Feb 17, 2017
• ISBN: 9789175694634

Book preview

ff.

KRIGSFOLKET

ILIKHET MED SINA FÖRETRÄDARE på den danska tronen betjänade sig Fredrik II företrädesvis av utländska legotrupper, värvade framför allt på tysk mark, och endast i mindre mån av inhemskt folk, genom frälsets rusttjänst och knektutskrivningar. I Sverige var förhållandet det klart motsatta. Här dominerades armén efter den omdaning som hade inletts under senare delen av Gustav Vasas regering av krigsfolk som rekryterats i det egna landet; det gällde i särskilt hög grad infanteriet. Därtill kom rusttjänsten och uppbådet (eller utgärdsfolket). Örlogsflottan, som i stort sett hade byggts upp från grunden sedan 1520-talet och som förstärktes ytterligare av Erik XIV, bemannades av framför allt svenskar, men sjöfolk rekryterades även utanför rikets gränser. Av blandad extraktion var också artilleriets relativt fåtaliga personal, i det mobila fält- eller landtågsarkliet, på befästningar och på örlogsskeppen.

Den danske kungen betalade i stor utsträckning sina trupper med lånade pengar och med medel som uppbringades genom extraskatter. Inte heller för Erik XIV förslog den ordinarie skatteuppbörden till att bekosta den äventyrliga och expansionistiska utrikespolitiken, men han kunde under flera år i stället tära på de betydande reserver som fadern samlat i den kungliga silver- eller skattkammaren, huvudsakligen härrörande från brytningarna vid Salberget och konfiskationerna från landets kyrkor under de närmast föregående decennierna, och som utomlands genererade rykten om den svenske kungens stora rikedom. Brytningarna som skedde vid Salberget under 1560-talet gav dock ingen större vinst. Däremot bidrog bl.a. inkomsterna från kaperierna av fartyg som trotsade förbudet mot direkthandel på Narva till att täcka de svenska krigskostnaderna, likaså i någon mån försäljningarna av det salt, som tvångsköpts till underpris av framför allt nederländska köpmän, vilkas skepp prejats in till svenska hamnar (inrikes kunde detta salt ändå avyttras till priser som var förmånliga också för köparna).¹⁰⁹ Ett särskilt stort byte togs sommaren 1566, då den svenska flottan i närheten av Bornholm lyckades uppbringa över femtio nederländska skepp lastade med salt.

Vid tiden för Erik XIV:s avsättning var emellertid silverkammaren i det närmaste tömd, kaperiverksamheten hade avtagit medan skulderna till inoch utländska köpman för levererade varor (även för kungens privata lyxkonsumtion) kontinuerligt hade ökat. Rykten som gjorde gällande att kung Erik hade grävt ned en stor silverskatt i närheten av Stockholms slott strax innan det intogs av hertigarna upptog länge Johan III:s tankar, men saknade uppenbarligen all grund.¹¹⁰ För att med ytterligare utmyntning få fram medel till krigsfolkets sold och andra utgifter nödgades landets nye härskare i stället nedsmälta bl.a. sitt eget bordssilver samt pålägga sina undersåtar både tvångslån och en extraskatt för samma ändamål, den s.k. silverskatten 1569–70. Samtidigt minskades myntens silverhalt i omgångar, en utväg som tillgripits redan under Erik XIV:s regim och som i högsta grad kännetecknade den danska krigsfinansieringen. Devalveringen som företogs i Sverige 1575 medförde att de närmast föregående årens försämrade mynt erhöll kursen 26 mark mot normalt omkring 4 mark i förhållande till den värdebeständiga dalern, en relation som följande år nedsattes till (som bäst) 32 mark för gamla mynt som fortfarande cirkulerade ute i handeln.¹¹¹

Men även om den svenske kungens undersåtar först i krigets slutskede pålades en allmän penninghjälp¹¹² hade de inte tidigare skonats från särskilda skatter med anledning av kriget. Under hela den tid som ofreden varade måste landets allmoge årligen utgöra mer eller mindre dryga kostgärder till krigsfolkets underhåll. Dessutom uttogs vid flera tillfällen utgärdshästar, d.v.s. dragare till framför allt artilleriets behov, och även på annat sätt fordrades allmogens bistånd för att transportera kanoner och annan materiel. Härtill kom de s.k. köpgärderna, vilka visserligen innebar att ersättning utgick för de varor etc. som krävdes, men sannolikt inte efter gällande marknadspriser.¹¹³

Ryttarna

Rusttjänsten var grunden för uppkomsten av det världsliga frälset (adeln) och för dess skattefrihet, och innebar att varje frälseman skulle utrusta (en) ryttare med häst och rustning. Det dröjde till 1525, och tydligare 1526, innan rusttjänsten graderades efter inkomsterna av arvegods och förläningar, även om den i någon mån kan ha utgjorts i anseende till förmögenheten redan tidigare, men först under Erik XIV:s regim infördes kontrollåtgärder som mer konsekvent möjliggjorde en sådan differentiering, och ännu under hans regering (men inte senare) var förmågan att över huvud taget fullgöra rusttjänst en förutsättning för att den enskilde frälsemannen inte skulle berövas »sköld och hjälm« och hans gods »komma under skatten«. Mindre burgna frälsemän hade tidigare under 1500-talet tillåtits att uppfylla sin rusttjänst i form av en utrustad fotsoldat, men sedan Erik XIV tillträtt rikets styrelse tillkom denna ynnest endast den finska adeln, ¹¹⁴ som i betydande utsträckning bestod av knapar. Under sjuårskriget uppsatte adeln i Finland med tiden en hel fänika knektar. Den förbättrade kontrollen, en indexreglering av inkomsterna av förläningarna och de uppoffringar som kriget allmänt medförde även för frälset innebar att rusttjänsten under Erik XIV:s regering uppfattades som skärpt jämfört med tidigare.¹¹⁵ Likafullt förekom alltjämt betydande försummelser i fråga om rusttjänstens fullgörande.

De ryttare som frälset uppställde för sin rusttjänst under sjuårskriget utgjorde två à tre förband eller s.k. fanor, benämnda efter de rusttjänstpliktiga frälsemännens (dominerande) landskapstillhörighet, såsom västgötaadelns fana. Det förekom också att ryttare som utgjordes för rusttjänst ingick i de nedannämnda besoldningsfanorna.¹¹⁶ Härtill kom den fana som hertig Magnus var ålagd att uppsätta för sitt furstendöme och sedermera även de ryttare som hertig Karl skulle utgöra.¹¹⁷ Från slutet av 1500-talet blev det allt vanligare att adeln löste sin rusttjänst med pengar, vilket medförde att de ryttare som verkligen utgjordes kunde sammanföras till ett enda förband, den s.k. adelsfanan.

För att fylla behovet av beridna krigare intensifierade Gustav Vasa under 1530-talet rekryteringen av besoldningsryttare (eller med en annan i litteraturen förekommande benämning: landsryttare), ¹¹⁸ vilka för sin tjänst erhöll lön samt fritt borgläger (kost, logi och foder). Dessa ryttare hade antingen själva tagit värvning eller var utrustade av någon annan, ofta en frälseman.¹¹⁹ Även besoldningsryttarna, vilkas antal snart kom att betydligt överstiga dem som frälset utrustade för sin rusttjänst, var indelade i landskapsbaserade förband.

Också andra av kronans karlar till häst uttogs till krigstjänstgöring.¹²⁰ Dit hörde under sjuårskriget de s.k. hingstridarna, som förutom att rida in hästar fungerade som kunglig eskort. Hingstridarna var under Erik XIV:s tid fördelade på två fanor, efter sina enhetliga rustningar benämnda blanka respektive svarta ryttarna. Till det beridna gardet hörde dessutom hovfanan, som likaledes deltog i militära operationer under sjuårskriget. Som redan framgått nyttjades också fogdekarlarna för militära ändamål.

Mängden ryttare i den svenske kungens tjänst höll sig på en någorlunda jämn nivå under sjuårskriget. Registret från mönstringen i januari 1563 upptar 4 724 ryttare och med hertigarnas rusttjänst sammanlagt 5 424 ryttare. Motsvarande förteckningar från 1566 och 1569 redovisar sammanlagt 4 921 respektive 5 302 ryttare.¹²¹ I dessa numerärer ingår även de utländska ryttare som för tillfället stod i svensk tjänst.

Antalet ryttare per förband varierade betydligt, trots utfärdade föreskrifter om att en fana skulle bestå av 300 ryttare, jämnt fördelade på fem kvarter om vardera fyra rotar à 15 man.¹²² Registret upprättat efter den senaste mönstringen t.o.m. 10 juli 1566 upptar sammanlagt arton fanor av vilka den minsta bestod av endast 118 man, men den största av 463 man; medelvärdet var 273, medianen 280 man.¹²³

Åtminstone från mitten av 1200-talet fanns tid efter annan tyska ryttare i svenska regenters och tronkrävares sold, och under Sturetiden uppehöll sig även kontingenter av utländskt fotfolk tidvis i landet.¹²⁴ Av det främmande krigsfolk som Gustav Vasa nyttjade utgjorde ryttarna endast en liten del.¹²⁵ Under Erik XIV:s regim var förhållandet det omvända. Till en början tog han utländska fanor i tjänst för framför allt kriget i Baltikum, däribland balttyska förband, die Hofleute, men från och med sjuårskrigets utbrott förlades de också i Sverige. Enligt en förteckning upprättad i samband med mönstringen i januari 1563 fanns då tre tyska (eller balttyska) fanor i svensk tjänst i Estland, vilkas sammanlagda manskap motsvarade ungefär ⅙ av alla ryttare som redovisas i registret. Sannolikt var dock andelen tyska ryttare vid denna tid ännu högre.¹²⁶ I en förteckning från 1565 upptas tjugo ryttarförband i Sverige av vilka fyra var tyska och en skotsk, och i Baltikum fanns samtidigt ytterligare två tyska fanor i den svenske kungens sold.¹²⁷ Hösten 1569 ingick sju utländska fanor i den del av den svenska armén som befann sig i Sverige: tre skotska, tre tyska och en engelsk.¹²⁸

Att ta legotrupper i tjänst var förenat med dryga kostnader och stora besvär. Det fick inte minst den danske kungen och hans undersåtar erfara under detta krig. För svensk del finns redan i Erikskrönikan en skildring av hur tyska ryttare i hertigarna Eriks och Valdemars tjänst omkring 1308 i samband med sin förläggning och proviantering våldför sig på bönder i trakten kring Söderköping (»giordo them wald ok mykin vnade«), ¹²⁹ och senare under 1300-talet, under mecklenburgarnas regim (kung Albrekt och hans inflytelserike far), skall tyskväldet ha varit särskilt pressande för landets invånare. Erik XIV var i grunden skeptisk till de främmande förband som var i hans tjänst, ¹³⁰ men det hindrade honom inte från att under hela sin regeringstid använda sig av utländska ryttare och knektar, vad gäller de senare visserligen i ringa omfattning, men snarast som ett resultat av misslyckade rekryteringar (se nedan). För att ha bättre uppsikt över de tyska ryttarna ville han att dessa helst skulle vara förlagda i Sverige.¹³¹ Hos i synnerhet die Hofleute fanns dock ett motstånd mot att låta sig brukas någon annanstans än i Livland, ¹³² men under några år i mitten av 1560-talet tjänstgjorde ett av deras förband i Sverige, en fana under befäl av Klas (Klaus) Kursell. Problemen med de tyska ryttarna och knektarna medförde att kungen vid flera tillfällen förespråkade att dessa (framför andra) skulle användas vid stormningarna, i synnerhet i den inledande, särskilt utsatta fasen, ¹³³ och han avrådde från att inlägga tyskar som besättning på de nyintagna slotten.¹³⁴ Den nyktra synen på de värvade tyskarna avspeglade sig också i hans kritik av fältöversten Klas Kristersson (Horn) vid tiden för den svenska etableringen i Baltikum för att denne hade behandlat de svenska knektarna sämre än de tyska trots att dessa var främlingar, som tjänade endast för pengar medan svenskarna var hans egna undersåtar, som vågade »lÿff, blodh och all theris wällfärdh, för wårtt och Rÿgessens bästhe«.¹³⁵

Med sin strävan att överflytta tyska förband till Sverige kan kungen även ha velat åstadkomma någon lindring i trycket på de livegna estniska bönderna.¹³⁶ Erik XIV hade liksom senare svenska regenter under 1500-och 1600-talen en uttalad vilja att försöka stävja de balttyska adelsmännens tyranniska förhållningssätt gentemot sina landbor, men utan att röna någon nämnvärd framgång. I sin ratifikation 1561 av ridderskapets försäkran hade han måst bekräfta dess rätt att utöva sin hävdvunna domsmakt (Hals- und Handgericht) över den en gång betvingade estniska allmogen (ett våldsamt bondeuppror riktat mot framför allt tyskarna hade brutalt nedslagits kort före danskarnas försäljning av Estland 1346, men ännu så sent som hösten 1560 uppstod, i den allmänna oredan, en resning bland bönderna i Harrien och Wiek, vilken dock snart kvästes¹³⁷), och hans senare ambitioner att åstadkomma en revidering av adelns privilegier på denna punkt blev resultatlösa, trots ordern till hans ståthållare i Estland om att »småhathe« adelsmännen där tills de upphörde med sitt övervåld mot bönderna och avgav ed av samma slag som hans övriga undersåtar.¹³⁸ Die Undeutschen eller »de untyska« (icke-tyskarna) var och förblev prisgivna åt sina herrars godtycke.¹³⁹

I 1560-talets Sverige saknades inte klagomål över det egna krigsfolkets »gästning« i allmänhet.¹⁴⁰ 1566 ställdes en bonde i Glanshammars socken i Närke till svars inför Höga nämnden för att han i något sammanhang hade dristat sig till att anklaga t.o.m. majestätet personligen för att krigsfolket genom sina marscher och förläggningar fördärvade och förtrampade säden och höet för bönderna och tillfogade dem »all öffwerwoldh och orätt«.¹⁴¹ Hösten samma år uppvaktades kungen av västgötabönder som ödmjukt begärde att Bohus eller Älvsborg återigen skulle belägras¹⁴² (den närmast föregående belägringen hade hävts tidigare samma år och en ny som planerats strax därefter hade måst inställas till följd av fiendens infall). Besvären med att utgöra gärder, transporter och annat till ett sådant företag var tydligen att föredra framför det sysslolösa krigsfolkets krävande närvaro. Om hertigarnas krigsfolk under resningen 1568 skaldade hertig Karl själv i sin rimkrönika att »der sådan her fram drager / tett mÿckett almogen skader«¹⁴³.

De som härvidlag utmärkte sig var emellertid de utländska ryttarna. Vid upprepade tillfällen besvärade sig smålänningar, västgötar och andra över deras rov och våldsamhet.¹⁴⁴ Ett odaterat rannsakningsprotokoll från 1560-talets förra hälft redovisar tyska ryttares rov från 131 bönder i Småland. Många bönder uppgav att de hade bestulits på spannmål (inte sällan rätt stora kvantiteter) och matvaror, men också sängkläder och yxor var ett vanligt byte. Det förekom vidare att bl.a. hästar, smådjur, salt, silverföremål och pengar försvann i samband med gästningen.¹⁴⁵ Även på andra sätt kunde främlingarna dra på sig böndernas missnöje. Då tre tyska ryttare i sitt borgläger i Östergötland drack den danske kungens skål blev de övermannade och fängslade av sin värd och andra uppretade bönder för att sedan överlämnas till fogden.¹⁴⁶

Erik XIV ignorerade inte klagomålen. 1564 lät han avrätta en tysk ryttmästare, som något tidigare hade fått order om att straffa dem av sina ryttare som begått övergrepp mot civilbefolkningen i Västergötland och Småland, men tydligen utan resultat. Den avlivade ryttmästaren, Kristoffer Eichelberger, ¹⁴⁷ hade dock en något annorlunda karriär. Han befann sig i Sverige redan i början av 1550-talet eller kanske ännu tidigare, ¹⁴⁸ stod i Erik XIV:s tjänst medan denne endast var »utvald konung« (genom att vara äldste sonen till den dåvarande regenten i det nyblivna arvriket) och residerade på Kalmar slott, ¹⁴⁹ ansågs i början av 1560-talet vara en lämplig kunskapare i Brandenburg, ¹⁵⁰ men utnämndes i stället till ryttmästare våren 1562, då han fick överta befälet över en fana tyska ryttare som var stationerad i Estland och som enligt kungen bestod av en samling »olÿdachtige och halsstarrige mÿtemaker« (orosstiftare).¹⁵¹ Följande år befann sig Eichelberger med ryttare i Finland¹⁵² och deltog sommaren samma år med sin fana i den kungliga hären för aktionen mot hertig Johan, ¹⁵³ varefter han förflyttades till Sverige, där hans förband närmast förlades i Västergötland.¹⁵⁴ Under sommaren kommenderades Eichelberger och hans ryttare till Småland, ¹⁵⁵ där de snart ådrog sig klagomål för sin hänsynslösa framfart bland bönderna med rov och våldgästning.¹⁵⁶ Inte långt därefter avrättades Eichelberger.

En annan av de tyska ryttmästarna, Jost von Ahlefelt, ställdes våren 1566 till svars inför Höga nämnden och dömdes tillsammans med ett tjugotal av sina egna och några andra ryttare till döden och avrättades för vad som betecknades som myteri, men de hade också grovt förbrutit sig mot kungens undersåtar »så att fiennderne icke någenn tijdh wärre kundhe emott them handle«. För att öka domstolens legitimitet hade den för ändamålet utökats med ett tiotal tyska militärbefäl. Det var kungens vilja att en del av ryttarna skulle avrättas i Västergötland för att visa invånarna där att »wÿ sådanne otilbörlige handlinger som the [= tyskarna] haffue ther bedriffuitt icke wile haffue onepste«. Andra av fanans gemena ryttare benådades till livet, men skulle sändas till bl.a. Sala silvergruva på arbete och där drivas på med hugg och slag. Ryttmästaren själv skulle före sin avrättning underkastas pinligt förhör, d.v.s. tortyr, för att avpressas ytterligare upplysningar om sina och andras förrädiska förehavanden.¹⁵⁷ Också Jost von Ahlefelt hade varit i svensk tjänst under flera år.¹⁵⁸

Avkunnade och exekverade dödsdomar till trots kvarstod problemen med de svårhanterliga legotrupperna och de löstes inte heller med resningen 1568. Under de månader som upproret varade värvades nästan alla de främmande förbanden i landet för dyra pengar till hertigarnas här genom att ryttarnas innestående löner utbetalades, ¹⁵⁹ och kort efter maktskiftet tog Johan III några ytterligare utländska fanor i sin tjänst. De skriftliga förpliktelser som befälen för några tyska och skotska fanor avkrävdes i samband med en avlöning för flera månader vintern 1569 om att ersätta bönderna som de gästat¹⁶⁰ fyllde kanske sitt syfte, men i så fall bara kortvarigt. Snart rådde nämligen närmast upprorsstämningar i både Småland och Östergötland på grund av närvaron av ryttarna och deras »löse koner och annedt onÿttigdt folck«. Både kungen och hertig Karl oroade sig över allmogens »ymmell och grunck« (knotande och knorrande). Också i andra landskap där främlingarna var förlagda ådrog de sig upprepade klagomål och gjorde allmogen »fast mothwillige«. I Ale härad i Västergötland utlovade bönderna sommaren 1569 att skänka »pÿl och Lodh« till de tyska ryttare som låg i borgläger där, d.v.s. hotade med att gå till väpnat angrepp mot dem, vilket redan tidigare uppgavs ha skett åtminstone i Småland.¹⁶¹ Om ett av förbanden, en fana anförd av den högättade skotten Anders (Andrew) Keith, konstaterade kungen själv att det bestod av »ett ondtt och wanartigtt folck«.¹⁶² Keith själv skulle senare komma att bli befryndad med Johan III (genom sitt äktenskap med ett kusinbarn till kungen) och utnämnas till friherre.

Hertig Karl påminde vintern 1569 sin regerande broder om att de beträffande borglägren hade lovat bönderna »att the icke skole så beswärede bliffue här effter, ssom thet vdi Konungh Erichz tidh skedde«, ¹⁶³ men det var ett löfte som var svårt att infria. Hertigens hållning i frågan var inte heller konsekvent. Senare samma år förespråkade han att ytterligare tyska ryttare borde värvas (om medel härtill fanns tillgängliga) eftersom han inte kunde tänka sig att den svenske bonden hellre skulle vilja låta utskriva sin egen son eller legodräng »ifrå plogenn« än underhålla en (främmande) krigsman året runt! Skottarna däremot var enligt hans uppfattning mera till skada än till nytta.¹⁶⁴

De utländska ryttarna vållade oro på flera sätt vid denna tid. Slitningar uppstod mellan tyskarna och skottarna – våren 1570 uppgavs att varhelst de kom tillsammans bemötte de varandra som fiender med hugg och slag¹⁶⁵ – och bland de skotska ryttarna uppstod ett rykte om att den svenske kungen skulle ha uppmanat bönderna att jaga iväg dem från Sverige eller helt enkelt lägga ned dem.¹⁶⁶ Andra uppgifter gjorde gällande att skottarna hade för avsikt att sätta sig i besittning av något slott här i landet för att få ut sina innestående löner, ¹⁶⁷ vilket framstod som så mycket hotfullare eftersom en kupp av detta slag nyligen hade genomförts av andra av kungens utländska ryttare mot slottet i Reval, men som lyckligtvis nedslagits. Påståendet att allmogen skulle ha fått kunglig tillåtelse att med våld fördriva de förhatliga ryttarna trodde kungen emanerade från en order som han tidigare under året givit ståthållaren i Västergötland om att bönderna själva fick freda sig mot krigsfolkets övergrepp om inget annat hjälpte.¹⁶⁸ Som ett motdrag ansåg han sig därför nu vara tvingad att i stället hota västgötarna med att han skulle inkalla polskt, litauiskt och »hedniskt« krigsfolk till Sverige genom bl.a. sin svåger i Polen om bönderna gick till aktion mot de förtryckande gäster som redan fanns hos dem!¹⁶⁹ Skrämseltaktiken framstår som föga genomtänkt, men samma eventuella slaviska tillskott hade han tidigare använt som ett påtryckningsmedel för att övertyga sig om undersåtarnas lojalitet gentemot danskarna.¹⁷⁰

Emellertid måste också mer tilltalande löften tillgripas. Bönderna utlovades salt, som de led brist på, ett beprövat sätt för att vinna allmogens sympati och som Erik XIV vid upprepade tillfällen och av skilda orsaker hade praktiserat.¹⁷¹ De lockades också med skattebefrielser. Redan våren 1569 meddelades både smålänningarna och östgötarna att deras årliga ränta för innevarande år skulle nedsättas till hälften på grund av besvären med de skotska ryttarna¹⁷² och även för västgötarnas del ställdes någon tillfällig skattesänkning i utsikt, ¹⁷³ men under sommaren återtogs utfästelserna av den vankelmodige regenten med hänvisning till bl.a. försörjningsläget på hans slott och gårdar.¹⁷⁴ Situationen krävde dock att samma grepp prövades även följande år, och nu utan ångerrätt. Smålänningar och västgötar utlovades befrielse från årets årliga ränta i sin helhet, ¹⁷⁵ ett beslut som tydligen ändå inte fullt ut efterlevdes av alla fogdar, ¹⁷⁶ medan östgötarna skall ha sluppit erlägga åtminstone årlig fodring.¹⁷⁷ Vid årets slut måste kungen lova också ölänningarna någon kommande skattebefrielse på grund av deras bekymmer med de engelska ryttare som var förlagda hos dem.¹⁷⁸ Dessutom lät Johan III vintern och våren 1570 flera av de tyska och skotska ryttarförbanden i hans tjänst få sin bärgning genom att grundligt förhärja Bohus län, Viken och andra norska gränsbygder (se nedan). Därigenom skulle de egna undersåtarnas klagomål stillas för stunden.

Omedelbart efter att de första underrättelserna inkommit i december 1570 om att ett fredsavtal hade ingåtts och att kriget därmed var tillända lät kungen förkunna att de utländska ryttare som befann sig i Sverige skulle avskedas vid årsskiftet; endast några av de förnämsta »junkrarna« hade han för avsikt att behålla i sin tjänst.¹⁷⁹ Snart utfärdades emellertid nya order. Avdankningen framflyttades till utgången av mars månad, ¹⁸⁰ och en del av de beridna soldenärerna skulle bli kvar i landet till dess att deras och de övriga ryttarnas löner hade betalats. Kronans skulder till de kostsamma utländska ryttarna var numera större än vid tiden för resningen mot Erik XIV: någon månadssold hade de inte uppburit sedan slutet av år 1569 och inte heller andra avtalade ersättningar till befäl och manskap hade den nya regimen förmått att betala.¹⁸¹ Härbärgeringen av de ryttare som skulle bevaka fordringarna ålades åtminstone till en början prästerna, vilkas motvilja mot det påtvungna sällskapet krävde att de rättvist nog lovades frihet från den s.k. taxan, en pålaga som en gång i tiden hade införts som en ersättning för just borgläger.¹⁸²

Avbetalningen blev en utdragen historia. En räkenskap rörande de aktuella sju förbanden visar att först 1573 var skulderna till två skotska och en tysk fana klarerade, medan den engelska och den tredje skotska fanans fordringar då hade sjunkit till i sammanhanget obetydliga belopp. De återstående två förbanden, båda av tysk extraktion, hade däremot ännu vid denna tidpunkt ansenliga ersättningskrav på kronan.¹⁸³ Den ena av dessa fanor, anförd av Berend Sasse, vållade bekymmer också på annat sätt genom att dess ryttare mot givna order samfällt höll sig kvar i sina borgläger hos bönderna i Västergötland. Johan III utfärdade upprepade order till sina befattningshavare i landskapet om att avhysa merparten av ryttarna, om så krävdes med våld och med allmogens bistånd.¹⁸⁴ Själva beklagade sig ryttarna över sin stora nöd på grund av de obetalda lönerna.¹⁸⁵ Bekymren med tyskarna avtog efter en tid, men avbetalningen på skulderna till dem för deras tjänstgöring under sjuårskriget pågick ännu under 1580-talet.¹⁸⁶

Ryttarna i Värmland

Det värmländska frälset var under 1500-talet fåtaligt och relativt påvert. Värmlänningar deltog som det tycks i den beridna härstyrka som Gustav Vasa kallat till Västerås för vapensyn tjugondedag jul 1533¹⁸⁷ och som han sedan drog vidare till Kopparberget med för att hålla räfst med dem som ansågs ha anstiftat klockupproret två år tidigare. Antagligen hade landskapet varit representerat också i den ryttarskara som kungen samlat i samma stad 1528 inför rannsakningen på landstinget i Tuna med Daljunkerns anhängare.¹⁸⁸ Att den värmländska rusttjänsten (delvis i form av fotsoldater) likväl var helt obetydlig framgår av en längd över rusttjänsten 1528–29¹⁸⁹ och av registren som upprättades över det krigsfolk som skulle utgöras för arvegods och förläningar under grevefejden, bl.a. till det svenska fälttåget i Halland och Skåne 1534–35.¹⁹⁰ Ett större värmländskt inslag i denna armé utgjorde faktiskt landskapets relativt få fogdekarlar.¹⁹¹ Dessa senare deltog också, i likhet med fogdetjänare från andra landskap, i den kungliga hären i Småland under Dackefejden 1542–43 och uppbar därmed tärepenningar för »then Smolandske resan«.¹⁹² Möjligen bidrog även det värmländska frälset med något folk för samma ändamål i den återupptagna och avgörande striden med upprorsmännen i enlighet med de beslut som fattades vid herredagen i Örebro i januari 1543.¹⁹³ I en längd från en mönstring som hölls 1556 med det krigsfolk som utgjorts till Finland för rusttjänst under det då pågående kriget mot Ryssland upptas för Värmlands del endast Botvid Larssons (Anckar) änka Karin Svensdotter (Kart) på Agnhammar i Grums socken, som låtit överskeppa en knekt till fronten i öster.¹⁹⁴

Värvningen av besoldningsryttare medförde med tiden en ökning av antalet beridna krigsmän också i Värmland. I en rulla över ryttmästaren Jöns Bondes fana från 1561 upptas 509 ryttare samt 24 beridna drängar, främst västgötar, men också dalbor och värmlänningar, ett trettiotal.¹⁹⁵ Bland dem som utrustade besoldningsryttare i Värmland fanns landskapets adel och andra som innehade frälsejord här. Både Knut Gustavsson (Roos af Hjelmsäter) (eller Knut Ribbing) på Krokstad i By socken¹⁹⁶ och den ofrälse Per Larsson på Bro (Östbro) i Bro socken var vid denna tid ålagda att utrusta vardera en ryttare för sina jordinkomster, ¹⁹⁷ men uppställde mångdubbelt flera som de erhöll betalning för.¹⁹⁸ Betecknande nog var båda bland de många rusttjänstpliktiga i landet, däribland t.o.m. rikets då tre, nyutnämnda grevar, som 1565 åtalades vid Höga nämnden för att ha försummat just rusttjänsten.¹⁹⁹ Också under de första åren av sjuårskriget uppgick de värmländska ryttarnas antal till omkring 30–40 st. (inklusive några drängar) och räknades liksom ryttarna i Dalsland åtminstone ännu 1564 mer eller mindre formellt till den nämnda västgötafanan, som då stod under befäl av Kristoffer Torstensson (Forstenasläkten), men var vanligen förlagda i sina hemlandskap för att bevaka gränsen där.²⁰⁰ I 1565 års jordebok uppges om en av ryttarna, Bengt Eriksson i Torp i Långseruds socken, att han har blivit »slagen aff fienderne«, ²⁰¹ kanske under det dansk-norska härjningståget i Fryksdals och Jösse härader hösten detta år.

Ett kungligt beslut sommaren 1566 om att uppsätta en särskild fana i Värmland och Dalsland under befäl av den västgötske frälsemannen Brynte Birgersson (Lillie)²⁰² blev aldrig effektuerat.²⁰³ Inte heller kom kungens utnämning av Nils Tordsson till ryttmästare i Värmland i slutet av samma år att omsättas i praktisk handling.²⁰⁴ Något år senare gick uppdraget i stället till fogden i Västersysslet Per Nilsson (Gyllenstråle).²⁰⁵ I enlighet med utfärdade order²⁰⁶ skedde då under några få år en omfattande ökning av ryttare i Värmland och Dalsland. I april 1567 mönstrades sammanlagt 57 ryttare (och två drängar) i de båda landskapen, men i mars 1569 108 st. och i februari 1570 144 st., ²⁰⁷ en ökning med omkring 150 procent på knappt tre år. Av dem som utrustade ryttare enligt mönstringen i februari 1570 höll 111 st. vardera endast en man, som i flertalet fall sannolikt var identisk med rusthållaren själv. Ökningen var markant också enbart i Värmland, från 40 ryttare (och två drängar) vid mönstringen i april 1567 till 81 ryttare i februari 1570. Strax efter krigsslutet valde emellertid hertig Karl att upplösa Per Nilssons fana, ²⁰⁸ men behöll en del av de värmländska ryttarna för att med dessa och knektar från landskapet bevaka gränsen mot Norge (förhållandet till Danmark var spänt under hela 1570-talet). Liksom tidigare stod krigsfolket vid gränsen under befäl av Per Nilsson.²⁰⁹ Andra ryttare från Värmland befann sig i början av 1570-talet i Baltikum och ingick där i en då nyligen tillskapad fana som bestod av ryttare från hertig Karls hela furstendöme.²¹⁰

Den inför krigsutbrottet aktualiserade kontrollen av danska ryttare i svensk tjänst (se nedan) berörde också den fana till vilken Värmlandsryttarna räknades.²¹¹ I ett par sammandrag rörande danska ryttare i tre västgötafanor åren 1562–63 upptas fjorton jutar i Olof Stakes fana av vilka fyra var bosatta i Värmland enligt andra källor: Lars Skåning, Tomas Bagge, Påvel Rasmusson och Gunne skrivare.²¹² Några av dessa ryttare hade vistats i Värmland under en längre tid. Gunne skrivare var redan 1546 härads-skrivare i det då ännu odelade värmländska fögderiet²¹³ och innehade senare samma tjänst i det nybildade Östersysslets fögderi, ²¹⁴ medan Tomas Bagge var fogdekarl i Västersysslet åtminstone 1552.²¹⁵ De danskättade ryttarna uppbar lön ännu 1563, men i en rulla för samma fana för år 1564, då Kristoffer Torstensson (Forstenasläkten) hade tillträtt som förbandets yttmästare, saknas Tomas Bagge, medan Gunne Hansson (Gunne skrivare), Lars Skåning och Påvel Rasmusson redovisas som »dannske kare«, som inte hade erhållit någon lön.²¹⁶ Under samma rubrik upptas ytterligare en ryttare, Kristoffer Henriksson, som enligt andra källor var bosatt i Värmland.²¹⁷ Ett par av dessa ryttare återkommer emellertid i några senare rullor från krigsåren och kan därmed betraktas som rehabiliterade. Både Påvel Rasmusson och Kristoffer Henriksson ingick i den styrka värmländska och dalsländska ryttare som våren 1567 deltog i fälttåget i Norge, ²¹⁸ och 1570 var den senare en av tre kvartermästare i den nybildade men strax avvecklade Värmland-Dalslandsfanan, ²¹⁹ medan Påvel Rasmusson, bosatt i Åmot i Eda socken, benämns »skytt« ännu i början av 1580-talet.²²⁰ Om en annan värmländsk ryttare, den nyssnämnde Bengt Eriksson i Torp i Långseruds socken, är känt att han vid sin död i mitten av 1560-talet hade en norrman i sin tjänst, ²²¹ vilket tydligen var helt i sin ordning.

Knektarna

Infanteriet var länge liktydigt med uppbådet. Enligt landslagen var landets invånare skyldiga att »a landæmære land at væria« medan det för härfärd längre ut fordrades menigheternas samtycke.²²² Erfarenheterna från bl.a. Småland i början av 1500-talet visar emellertid att med det egna landet kunde allmogen avse ett ganska snävt område, den egna hembygden, det egna landskapet eller liknande.²²³ Samma inställning gjorde sig gällande även hos den värmländska allmogen, bl.a. under nordiska sjuårskriget (se nedan), men också långt senare.²²⁴ Skördearbete och andra ofrånkomliga göromål knutna till de egna näringsfången bidrog till att ytterligare begränsa bondeuppbådets tillgänglighet.

Sturekrönikans uppgift om att var femte man utgjordes från den västra till den östra riksdelen under kriget mot Ryssland 1496 speglar knappast det faktiska utfallet i hela riket, men kanske, som krönikan antyder, i Norrland;²²⁵ därtill hade vid samma tid man ur huse beordrats i Finland.²²⁶ Efter att danskarna infallit i Västergötland vintern 1511 utgick påbud till övriga riket om att i varje lagsaga »vtnempnæ« var tredje man (unga, friska karlar) som uppnått myndig ålder (15 år), utrustade med armborst, pilar och andra goda vapen samt sex veckors kost.²²⁷ Något allmänt uppbåd behövde dock aldrig utgå, då danskarna snart retirerade efter att ha förhärjat även delar av Småland. Under Kristians restaurationsförsök 1531–32 ersatte Gustav Vasa en tidigare befallning om uppbåd²²⁸ med en begäran om en penninghjälp för att betala värvat krigsfolk.²²⁹ På likartat sätt betraktades den extraskatt som uttogs 1535 under grevefejden som en avlösning för uppbåd. Då kungen 1537 agiterade mot de redan då skattetredskande smålänningarna påminde han dem om hur det var i sturarnas tid, då bönderna »hafve skolet gå utt man af huse och matseckien på riggien emott fienderne och hafve dog föge kunnet upjage eller bedrifvit«.²³⁰

Uppbådet hade emellertid inte spelat ut sin roll. I ett rådslag vid tiden för riksdagen i Västerås 1544 tilldelades det en kompletterande funktion: i kritiska situationer skulle allmogen utgöra var sjätte man (i Småland var femte), men vid verklig fara (»högsta nöd«) gällde man ur huse.²³¹ Frågan är dock om detta förslag fick någon praktisk betydelse. I varje fall under nordiska sjuårskriget förekom andra kvoter. För försvaret av det egna landskapet var parollen oftast »man ur huse« eller att det skulle ske med hjälp av »menige man«, en oprecis formulering med den troliga innebörden mesta möjliga manskap; för försvaret av bråtar e.d. på annan plats begärdes var tredje, var fjärde eller var femte man. Bönderna i gränslandskapen anmodades under sjuårskriget att dessutom (tillsammans med krigsfolk) bege sig in i fiendeland. Även för sådana krigsoperationer påbjöds vanligtvis förhandlingar om att utgöra och med vapen och kost utrusta var tredje, var fjärde eller var femte man. Det förekom att manskapet uttogs genom lottdragning.²³² Som tidigare²³³ uppträdde bönder från de olika landsändarna tillsammans i fält. Norrlänningarna som deltog i fälttåget i Norge 1567 fördes av två hövitsmän, men dessa hade under sig tre respektive två kvartermästare, en per landskap.²³⁴ Som organisatörer av uppbådet på ett ännu mer lokalt plan fungerade fjärdingsmännen och länsmännen.²³⁵

Även uppbådets tidvis revolutionära funktion – manifesterad under bl.a. Engelbrektsupproret och befrielsekriget – återuppväcktes under dessa år, då hertig Karl i augusti 1568 beordrade de södermanländska bönderna att gå man ur huse, ²³⁶ dock med ovisst resultat. Större framgång med bondeuppbådet skulle hertig Karl komma att ha trettio år senare då hans konflikt med kung Sigismund utmynnade i en militär kraftmätning som medförde att landets laglige regent miste sitt svenska regentskap till förmån för sin farbror, usurpatorn.

Systemet med fast anställt, inhemskt fotfolk, som utgjorde det bärande inslaget i Erik XIV:s armé, hade börjat växa fram endast några decennier före sjuårskrigets utbrott. Redan på 1510-talet skall emellertid bönderna i Kalmar län ha varit befriade från skatten därför att de alltid skulle vara »redebogne« med sina armborst.²³⁷ Det är möjligt att liknande arrangemang, sprungna ur uppbådsskyldigheten, förekom även i andra gränstrakter under denna oroliga tid, då riksföreståndaren Sten Sture d.y. sökte stöd bland de breda folklagren gentemot unionsförespråkarna, ²³⁸ inte endast av nationalistiska skäl utan också driven av ambitionen att omvandla sin maktställning till ett fullödigare regentskap. Ännu något tidigare, under Svante Nilssons tid som riksföreståndare, hade fogden i Värmland Olof Björnsson en större mängd karlar i sin tjänst än vad som eljest var normalt. 1505 uppgick deras antal till 40 à 60, och »gørss fflære swene behoff ta ffangher jak tom hervel«, utlovade han.²³⁹ För de fiskaliska sysslorna behövde han inte förfoga över en så stor uppsättning fogdekarlar. I stället bör deras uppgift ha varit att delta i landskapets försvar och i de mindre räder som bl.a. Olof Björnsson ledde från de västsvenska gränstrakterna in i Norge under konflikten med kung Hans. Andra skrivelser från samma tid vittnar om fogdens svårigheter med att få medel till karlarnas lön i form av pengar och kläde.²⁴⁰ Rekryteringarna kan, som brevet antyder, ha skett i Värmland, men frågan är hur pass god tillgången var i landskapet på vapenövat folk som dessutom var beridet, vilket här främst torde avses.

I befrielsekrigets slutskede, sedan de utdragna belägringarna påvisat bondeuppbådens otillräcklighet, använde sig Gustav Vasa av svenskt avlönat fotfolk vid sidan av de tyska legosoldater som förmedlats av Lübeck, ²⁴¹ men större delen av dessa knektar (både svenskarna och tyskarna) avskedades sedan kriget vunnits.²⁴² De knektar som kvarstod i tjänst kan sägas ha utgjort embryot till gårdsfänikan eller kungens livgarde till fot. Värvningarna som företogs med anledning av den fördrivne kung Kristians återkomst till Skandinavien bedrevs även inom Sveriges gränser. Ökningen av fotfolk i den svenske kungens tjänst vid denna tid var dock föga uppseendeväckande – våren 1532 utbetalades lön till cirka 200 tyska och drygt 300 svenska knektar.²⁴³ Tillvägagångssättet upprepades i större omfattning under grevefejden 1534–36. Sommaren 1534 utgick order till befattnings havare i flera landskap om att anta allt folk utan tjänst som de kunde komma över, i synnerhet unga dugliga karlar; en fördel var om de »wäll kunne wmgå med rör«.²⁴⁴ I oktober samma år hade rekryteringarna lett till att kungen förfogade över nästan 1 700 svenska »fotgångare«, ²⁴⁵ men bland knektarna som 1536–37 uppbar lön dominerade tyskarna.²⁴⁶ Det spända förhållandet till Danmark under de närmast följande åren förde med sig ytterligare värvningar, men i huvudsak utomlands. 1540 skall den svenske kungen ha haft sju tyska fänikor i sin tjänst.²⁴⁷

Stridskrafterna som stod till Gustav Vasas disposition då Dackefejden utbröt några år senare bedömdes emellertid vara otillräckliga för att nedkämpa bondehären. Så snart kungen sommaren 1542 hade underrättats om att smålänningarna höjt upprorsfanan beordrades fogdar och andra i kungens tjänst i de olika landsändarna att sammankalla frälset och dess manskap, men också att själva anta krigsfolk. Anmaningarna hade viss effekt, och åtminstone i Dalarna och Östergötland utgjordes folk efter överenskommelser med menige man, ²⁴⁸ ett förfarande som nära anslöt till uppbådet med dess proportionella uttag. Men upprorsmännens framgångar och deras farliga, om än trevande förbindelser med de tyska furstar som verkade för att störta den svenske kungen – pfalzgreven (senare kurfursten) Fredrik, vars gemål var dotter till den avsatte Kristian II och systerdotter till den tysk-romerske kejsaren Karl V, samt hertig Albrekt av Mecklenburg, befryndad med sin namne på den svenska tronen under senare hälften av 1300-talet²⁴⁹ och svärson till en syster till kung Kristian – tvingade Gustav Vasa att vintern och våren 1543 företa nya värvningar också i Tyskland.²⁵⁰ Därigenom tillfördes han ytterligare minst sju fänikor.²⁵¹ Med dessa knektar genomfördes vissa operationer mot hertig Albrekt, varvid de styrkor som denne samlat i Mecklenburg upplöstes.²⁵²

Vid denna tid, då det småländska upproret i praktiken var nedslaget, stod det emellertid klart att Gustav Vasa hade för avsikt att bygga upp ett inhemskt, stående infanteri. Alltjämt utgick befallningar till befttningshavare i de olika landskapen om att anta knektar, och i ett brev från sommaren 1543 framträder konturerna av den nya organisationen. Knektarna skulle alltid stå till kungens förfogande, men när de inte var i tjänst stod det dem fritt att bruka sina gårdar »och then dell som bönder böör att achte«. För att man skulle veta var de »skole tages igen när man them behöffver« skulle de uppskrivas i ett register, alltså rullföras.²⁵³ Det senare betecknade inte något alldeles nytt, då förteckningar av ett eller annat slag hade upprättats även tidigare i samband med att folk utgjordes (proportionellt) till uppbåd.²⁵⁴ Senare under året kompletterade kungen sina föreskrifter rörande knektarnas rekrytering och anställningsvillkor: helst borde ogifta karlar antas, de skulle erhålla årslön men då de var i kronans tjänst uppbära månadssold, d.v.s. högre ersättning, och mönstring med varje förband borde ske minst en gång om året.²⁵⁵ På ett rådsmöte följande år förespråkades ytterligare rekryteringar vid behov; samtidigt framhölls fogdarnas och andra kungliga befallningsmäns ansvar för knektarnas mobilisering²⁵⁶ En viktig princip fastslogs sedan i de krigsartiklar som Gustav Vasa utfärdade 1545 för sina knektar: det var deras plikt att tjäna både »innan landz och vthan«.²⁵⁷ För de svenskar som hade antagits till knektar gällde med andra ord inte landslagens bestämmelser om uppbådets geografiska begränsning.

Ett register från 1545 upptar 2 077 knektar i hela landet, ²⁵⁸ enligt en uppgift från januari 1546 uppgick antalet knektar då till 3 217, ²⁵⁹ medan en annan sammanställning från samma år redovisar 4 578 man.²⁶⁰ Hösten 1551 fanns 10 462 knektar i Gustav Vasas armé.²⁶¹ Sedan de återkommande incidenterna vid finsk-ryska gränsen utvecklats till ett fullskaligt krig 1555 utgick snart nya påbud till fogdarna om att anta knektar. Sammanlagt överskeppades omkring 11 000 knektar från Sverige till Finland under åren 1555–56. Dessutom ökade under kriget de finska knektarnas antal till cirka 3 000 man. Kvar i den svenska riksdelen fanns samtidigt omkring 3 000–4 000 knektar.²⁶² Under de första åren av Erik XIV:s regim steg antalet knektar åter märkbart, från cirka 12 000 år 1559²⁶³ till 20 452 enligt den mönstring som företogs i januari 1563.²⁶⁴ En förteckning över rikets krigsfolk enligt den senaste mönstringen t.o.m. 10 juli 1566 upptar 22 290 knektar, ²⁶⁵ men enligt ett register som har åsatts dateringen december 1569 hade antalet då sjunkit till 15 353 man.²⁶⁶ Minskningen av antalet knektar i slutet av 1560-talet efter flera års krig och utbrott av pesten var alltså påfallande. Redan i början av januari 1568 ansåg den dåvarande svenska krigsledningen med den unge hertig Karl i spetsen att folket var »allestädis slätt vtschriff-witt, så att ther ähr nu inthet meere att tage«.²⁶⁷

De inhemska knektarnas organisation var starkt påverkad av den som tillämpades för tidens tyska landsknektar.²⁶⁸ Ett infanteriförband benämndes fänika, motsvarande tyskans Fähnlein, varmed egentligen förstods förbandets fana eller fälttecken (det förekom dock i samtiden att beteckningen fana användes också om fotfolksförband och fänika även om ryttarförband). En fänika i den svenska armén bestod i flertalet fall av folk från ett enda eller ett par landskap. Härom erinrar en paragraf i Erik XIV:s krigsartiklar om att hans knektar skulle förhålla sig väl mot varandra »så att vm flere, nationers och Lanndschapers infödde wore tillhope skall ingenn thenn annenn förwÿthe sinn Landzorth, härkompst eller någens tungemål förachte och bespotte, wÿd Lÿffzstraff«.²⁶⁹ Förbandet anfördes av en hövitsman, efter tyskans Hauptmann även kallad »hopman«. Bland övriga befäl märktes fänriken (bar fanan eller fänikan), kaplanen, profossen (övervakade ordningen), föraren (var ansvarig för marschvägens upprödjande, utsåg lägerplatser), mönsterskrivaren (skötte förbandets skrivgöromål), vaktmästaren (organiserade vakttjänstgöringen och truppens uppställning) och rumormästaren (ansvarade liksom profossen för ordningens upprätthållande men var underordnad denne). Till staben räknades också trumslagare, pipare, stockeknektar (profossens medhjälpare) och det högre befälets drängar, mönsterjungen. Tydligen förekom det ännu under sjuårskriget att knekthövitsmännen varken var läs- eller skrivkunniga, något som dock inte fritog dem från ansvaret för förbandets räkenskaper. Som Erik XIV inskärpte i en instruktion utfärdad sommaren 1565 dugde det inte att skylla ifrån sig på mönsterskrivaren, »som Ringe eller plat ingenn hörslo medh folkitt haffer«.²⁷⁰

Manskapet sammanfördes redan på ett tidigt stadium (likaså efter tyskt mönster) i rotar om tio man av vilka en utsågs till rotemästare, men från 1550-talets början även i stora rotar om två rotar eller underrotar under befäl av en överrotmästare, alltså totalt 21 man. I vissa förband förekom redan vid denna tid en uppdelning också i befallningar eller, med den snart vanliga benämningen, kvarter, omfattande fyra stora rotar eller 84 man under befäl av en kvartermästare. Under Erik XIV:s regeringstid eftersträvades ett mönsterförband som utöver staben och kvartermästarna bestod av 525 man, fördelade på fem kvarter om vardera 105 man, d.v.s. fem stora rotar om vardera två underrotar.²⁷¹ I likhet med vad som gällde för ryttarförbanden kom dock storleken på fänikorna att variera även fortsättningsvis. Sommaren 1565 ansåg kungen att en fänika med endast 300 man var stark nog för att delta i ett slag mot fienden.²⁷²

1563 lät Erik XIV dessutom sammanföra sina rytteri- och infanteriförband till större enheter, till vad som benämndes regementen. Fotfolket fördelades på tre regementen, enligt planen bestående av vardera tolv fänikor. Härtill kom det s.k. skeppsregementet i vilket ingick de fänikor som användes på örlogsskeppen (vid äntringar), men som även nyttjades för krigstjänstgöring till lands.²⁷³ Indelningen av krigsfolket i dels en lägre, dels en högre taktisk enhet kan ha inspirerats av den romerska härens organisation i kohorter och legioner.²⁷⁴ Också de tyska landsknektarna tillhörde i regel ett regemente under en överste, som hade slutit kontraktet med den furste som för tillfället betalade för deras tjänster. För Erik XIV:s infanteri fick denna organisation egentlig betydelse endast för de förband som räknades till det första eller kungens eget regemente med vilket även gårdsfänikan var förenad. Regementsindelningen överlevde inte sjuårskriget utan slopades för en längre tid med Erik XIV:s avsättning.

Även om Gustav Vasa i något sammanhang menade att knektarna antagits »med lämpor och utan stort rop« – en uppgift som har godtagits av sentida historiker²⁷⁵ – finns det andra uttalanden av honom som inte vittnar om någon större frivillighet. Redan under grevefejden i mitten av 1530-talet ansåg sig kungen, till följd av omfattande myterier, vara nödsakad att framhålla att de rekryteringar som då nyligen genomförts inte hade skett utan knektarnas »frij villia«, men av kungens utläggning framgår också att de som hade tagits ut var »löszninge karla«, ²⁷⁶ alltså karlar utan tjänst (jfr ovan). Från 1540- och 1550-talen föreligger uppgifter, som i ännu högre grad påvisar det tvång som förekom. Kungen själv klagade över att folk blev »truget« att ta tjänst som knektar, men beordrade samtidigt den ifrågavarande fogden att anta skräddare, skomakare och andra unga karlar som »drage sig vndan«²⁷⁷ (som inte erlade skatt), mutor gavs av dem som hade råd²⁷⁸ och under sådana rekryteringsformer kunde också »en hop barn, vnge Dränger och vttgamble karler«²⁷⁹ hamna i armén liksom de som befanns vara »blödige« och som därmed var odugliga.²⁸⁰ Vari mutorna bestod varierade förstås En rannsakning från Västergötland 1555 ger åtskilliga exempel. För en silversked om tre lod, en ost, två tunnor malt, en stut, två får och två lås, ett fläskstycke respektive två lass hö hade knekthövitsmannen låtit sammanlagt sju utskrivna knektar stanna kvar hemma i stället för att överskeppa dem till Finland med anledning av kriget mot Ryssland.²⁸¹

Också tillsynen över manskapet var bristfällig, men genom de direktiv som kungen utfärdade 1552 rörande en förbättrad rullföring var det hans förhoppning att man hädanefter skulle veta var knektarna uppehöll sig, vilket bl.a. skulle förhindra att personer utskrevs flera gånger till krigsmakten. Vid samma tillfälle uppmanades dessutom adel, fogdar, ryttare (»skytter«) och andra att inte behandla »våre« knektar illa. I stället för att kalla de nyantagna karlarna för »trööskere, burbengler och andre obeqvemlige nampn«, därför att de kanske inte var så skickliga, var det bättre att någon som var förfaren i rätt krigsbruk undervisade dem och lärde dem att skjuta och annat »hvad thed till hörer«²⁸²

Förhållandena var i stort sett likartade under Erik XIV:s regim och under sjuårskriget.²⁸³ Knektar antogs i samtliga svenska landskap liksom i Finland och i det ockuperade Jämtland. Erik XIV:s tvivel på jämtknektarnas lojalitet medförde dock att dessa hellre än att vakta gränsen i sitt hemlandskap fick tjänstgöra i bl.a. Estland och på örlogsskeppen. I Baltikum uppsattes – tydligen av svenskättade karlar – den s.k. estefänikan, som tjänstgjorde i Sverige. Det var givet att också de knektar som uttogs i de av Gustav Vasa tillskapade hertigdömena skulle stå under befäl av kungens fältöverstar. Rekryteringarna skedde under ledning eller överinseende av fogdarna och andra myndighetspersoner, däribland knekthövitsmännen, ²⁸⁴ men också drabanter utsändes i samma uppdrag till de olika landsdelarna.²⁸⁵ Fortfarande förekom det att ynglingar och vanfört folk uttogs, ²⁸⁶ vilket kunde förklaras med att var och en såg till sitt och försökte förhindra att den egna sonen, mågen, drängen etc. blev utskriven, ²⁸⁷ något som förstås var förkastligt. I stället skulle bönderna visa sig tillmötesgående eller »wällwillige«, som det står i bl.a. en fullmakt rörande utskrivningar i Värmland och Dalsland.²⁸⁸ Det förväntade förhållningssättet stod i samklang med de beslut om att utgöra folk till krigsmakten som kungen förmådde ständerna att fatta vid de tätt återkommande riksdagarna, ²⁸⁹ som också underställdes och fogade sig efter valda delar av hans utrikes- och krigspolitik i övrigt.²⁹⁰ Åtminstone de knektar som tillhörde kungens eget regemente, som han betraktade som ett elitregemente och vars manskap åtnjöt en större omsorg än annat fotfolk, borde vara »smucke manhafftige och duglige karler, medt hwilke man någet kan vträtte när så behöffwes«, alltså sådana som »driste sigh till at see en wredh karll vnder ögenen«.²⁹¹

Det förekom redan vid denna tid att utskrivningarna skedde proportionellt efter antalet hemman eller »bönder«, ²⁹² men i huvudsak uttogs knektarna på andra grunder. Sven von Skara och övriga knekthövitsmän i Småland anmodades i augusti 1562 att till knektar anta så många som de »mest medh foge och lempe ther till beweke kann«, ²⁹³ och även i andra fall var målet att uppbringa »thett meste folk« e.d.²⁹⁴ En variant avseende Västmanlands och Närkes bergslag sommaren 1563 var »een hop folch«.²⁹⁵ Vid ungefär samma tid erhöll dalafogden Mickel Hälsing det mer preciserade uppdraget att »vttnempne till än 200 perssonner till knechter« för att fylla landskapets båda fänikor, ²⁹⁶ varför han tillfördes 200 mark som skulle utbetalas i handpenning, ²⁹⁷ men kort därefter utfärdades order till en annan av kungens tjänare att utta »alle the dugeligeste karler som i Dalerne kunne Finnes«.²⁹⁸ I fullmakter från Erik XIV:s senare regeringsår uppges att ändamålet med utskrivningen var att fylla en fänika, ²⁹⁹ en brist på manskap som enligt en kunglig rundskrivelse till knekthövitsmännen i oktober 1566 antogs föreligga på grund av »siukdoom«, d.v.s. pesten som hade härjat i Sverige under detta och närmast föregående år.³⁰⁰ En tid därefter uppgav knekthövitsmannen Sven Persson Dobblare att i Närke var folket så »vthdödtt« att han inte förmådde ersätta de avlidna knektarna i sitt förband med mindre än att besuttna bönder utskrevs, en beskrivning av pestens verkningar i detta landskap som kungen inte höll för sann. Dock påpekade han att även om man måste utta unga bönder till krigstjänst var det bara till deras fördel eftersom de erhöll frihet på sina årliga utlagor, god lön och »annett mere godtt«.³⁰¹ Bland skeppsfolket hade den smittosamma sjukdomen redan tidigare förorsakat stora förluster.³⁰² Enligt en uppgift rörande sjöfolk under befäl av Klas Kristersson (Horn) insjuknade eller dog 602 man eller omkring en tiondel under en fjortondagarsperiod sensommaren 1565.³⁰³

Som tidigare var inslaget av tvång sannolikt betydande, och rymningar var ingen ovanlig företeelse.³⁰⁴ Kungens krigsartiklar stadgade i flertalet fall livets förlust för rymningar i olika skeden; om någon försökte ta till flykten sedan förbandet ställt upp i slagordning eller i övrigt var i färd med att möta fienden skulle »thenn som nermesth honum står, stöte hiertet sönder i honum«.³⁰⁵ En profoss i Småland, Lars Västgöte, uppgav 1564 att när krigsfolket där skulle dra mot fienden höll sig så många av knektarna i Södra Möre undan att av tre fänikor kunde man knappt fylla en. Själva skall knektarna ha hävdat att de stannade hemma för hungerns skull.³⁰⁶ Även flera kungliga skrivelser berör svårigheten med att hålla samman krigsfolket sommaren detta år.³⁰⁷ Enligt en vid samma tid utfärdad fullmakt för profosserna hade dessa rätt att i närmsta träd hänga den knekt som hade kommit ifrån »hopenn« och som saknade sin hövitsmans bevis och pass. Som en extra ersättning för sin raska handläggning erhöll profossen den avrättades medhavda ägodelar, ³⁰⁸ men följande år blev i stället profossen Lars Västgöte och två av hans kolleger själva dömda till döden och avrättade för att de inte i tillräcklig omfattning hade efterspanat och straffat förrymda knektar.³⁰⁹ För en av sina knekthövitsmän framhöll Erik XIV vid ett tillfälle att de knektar som nyligen hade tillförts hans förband kunde brukas på örlogsskeppen »ther the icke haffue tilfälle bortlöpe, som wnder tiden skee pläger«.³¹⁰ På liknande sätt tillhölls skeppshövitsmännen att inte »så obeschede-ligen« hemförlova båtsmännen under vintern och annars eftersom dessa då lätt kunde hålla sig undan när man behövde dem igen. I stället skulle de beredas arbete på skeppsgårdarna (varven) eller på andra av kronans anläggningar.³¹¹

I de enskilda förbandens räkenskaper saknas däremot ofta noteringar om förrymda knektar, och när sådana »utgifter« bokförs rör det sig ofta om några enstaka personer under ett år. Flera undantag förekommer dock. Så exempelvis betecknas 39 knektar i en Upplandsfänika tillhörig skeppsregementet som förlupna 1565 och följande år avvek ytterligare 21 knektar i samma förband, men dessa avgångar understeg i betydlig mån antalet döda knektar i denna utsatta fänika dessa båda år, 258 st. respektive 108 st.³¹² I estefänikan uppges 26 knektar ha rymt 1565, ³¹³ och i samband med Stockholms belägring under resningen 1568 försvann inte mindre än 104 man i detta förband på samma sätt.³¹⁴ Emellertid upptas i vissa räkenskaper bland förlusterna ett betydande antal knektar om vilka närmare uppgifter saknades. En del av dessa knektar hade sannolikt dött medan andra torde ha hållit sig undan. Enligt 1565 års räkenskaper saknades besked om bl.a. 15 knektar i Långe Bengts fänika, 40 knektar i Mats Botvidssons fänika, 41 knektar i Erik Ålännings fänika, 34 knektar i Truls Skräddares fänika och 72 knektar i Tomas Olofssons fänika.³¹⁵

Det var inte den enskildes vilja som var avgörande då folk uttogs till krigsmakten även om hänsyn skulle tas till bl.a. gamlas och änkors behov av nödvändig arbetskraft, men att detta långt ifrån alltid respekterades³¹⁶ framgår av bl.a. en instruktion som Erik XIV utfärdade 1563.³¹⁷ Om en knekthövitsman i Närke, Lars Bös, berättades följande år att han till knekt hade uttagit en man trots att denne var ensam på sitt hemman. Mannen hade sedan beklagat sig hos översten för knektarna, som funnit att han talade sant och därför befriat honom från knekttjänsten, varpå Lars Bös hade hämnats genom att under en lång tid hålla mannen fängslad »bådhe i tornn och iärn«. För detta och flera andra övergrepp blev knekthövitsmannen dömd till döden av Höga nämnden, ³¹⁸ men fick av kunglig nåd behålla livet. Knappt ett och ett halvt år senare stupade han vid Bohus’ belägring.³¹⁹ Vid en mönstring 1565 av Lars Västgötes östgötafänika hemförlovade mönsterherren tolv nyantagna knektar eftersom deras mödrar var änkor med stora hemman och saknade annan hjälp.³²⁰ I det utkast till förbättring av adelns villkor som rådsherrarna försökte utverka åt sig själva och sina ståndsbröder under Erik XIV:s sjukdomstid sommaren 1567 efter Sturemorden fritogs, med hänvisning till att »thet pläger undertijden gå något oskickeligen och orätwijssligen til emot wår willie och befalldningh medh uthskriffningh på landet«, just adelns landbor om bonden var gammal eller vanför eller om brukaren var en änka och om landbon i dessa fall hade endast en son³²¹ – mer omfattande än så var inte adelns krav i denna fråga för tillfället. I de adelsprivilegier som Johan III utfärdade 1569 tillfredsställdes däremot ståndets kontinuerliga behov av dagsverksskyldiga underhavande genom att alla frälselandbor som bodde inom en mil från jordägarens sätesgård medgavs frihet från utskrivningar (den s.k. frihetsmilen enligt en något senare benämning) utom då »fienderne vore så när, att man af huse måtte upfordres«.³²²

Antagligen blev utskrivningarna också mer hårdhänta ju längre kriget pågick och i takt med att tillgången på lämpligt folk minskade. 1566 avlyssnade en av kungens inrikesspioner, kanske en till bonde förklädd långhårig drabant, hur man i Uppland beklagade sig över att alltför ungt folk utskrevs, vilket ingenting annat var än »folcke spille«. ³²³ Samma år gick rykten om att också kvinnor skulle tas ut till knektar.³²⁴ Emellertid förordade kungen under sina senare regeringsår att även bönderna genom en nämnd om tolv man skulle vara representerade då knektar antogs, en åtgärd som avsåg att förhindra klagomål³²⁵ och som var ytterligare ett steg mot den ordning för att anskaffa krigsfolk som är bekant från något senare tid.

Det förekom också att kungen eller någon i hans ställe utfärdade särskilda brev för personer som därmed befriades från utskrivning eller från vidare knekttjänstgöring (men som inte hade utmönstrats), och åtminstone i vissa fall var skälet att vederbörande behövdes som hjälp hemma hos sina föräldrar eller inte hade någon som brukade hemmanet åt sig.³²⁶ Strax efter maktskiftet 1568 förklarade Johan III som ett svar på klagomål från Västergötland att de som genom utskrivningar hade mist sin »Eniste Mansshiellp« skulle återfå sin son eller dräng.³²⁷ I bland var dock sådana befrielser förknippade med avgifter (eller mutor?). Hösten 1566 klagades över att en knekthövitsman hade uttagit några bönder och bergsmän trots att dessa hade stora hemman och trots att de varit utskrivna i salig konung Gustavs tid, men då sluppit ur tjänsten genom att erlägga fem oxar och fyra lod silver.³²⁸

Utskrivningen av sjöfolk följde samma principer. Folk till den svenska örlogsflottan rekryterades som nämnts till viss del utomlands, framför allt i Tyskland, ³²⁹ men huvudsakligen inom det egna rikets gränser. Värvare utsändes till åtskilliga landskap och städer, inte bara i kustområdena.³³⁰ Även till Värmland skickades vid något tillfälle skeppshövitsmän med uppdraget att anta folk till örlogsskeppen, ³³¹ men med ovisst resultat.³³² Också i dessa sammanhang förväntade sig kungen »wälwillige« undersåtar.³³³ Härtill kan läggas försök till tvångsrekryteringar i de norska gränstrakterna. Under belägringen av Bohus och Älvsborg våren 1565 avsåg Erik XIV att värva sjöfolk i Viken och samtidigt att med våld hindra danska värvare i samma ärende, ³³⁴ och under det större fälttåget 1567 i Norge beordrades de svenska fältöverstarna att anta folk både till armén och flottan.³³⁵ Ännu Johan III förespråkade utskrivning av norskt sjöfolk under ett förestående härjningståg in i Viken och Akershus län vintern och våren 1570. ³³⁶

Lokalt förefaller Gustav Vasa ha avsett att åstadkomma en disciplinering av potentiella upprorsmän genom den ökade inhemska rekryteringen av knektar. Känt är att tidigare Dackeanhängare utskrevs till krigstjänst och användes som knektar i Finland. Per Brahe menar i sin krönika om morbrodern (och svågern) att denne efter fejdens slut behöll »så mykitt aff thett wnga och ogifte folckitt wdj sin daglige tienste, som bruckades för krigzfolch alla städis både hema och bortto, så att man fick them så mykitt att giöra, att the finge släckia deras lust och förwette ther på örlig och krig, adt thenne meninge man sidan aldrig stod efter något örlig hema för theras egin dörr«.³³⁷ Ännu under nordiska sjuårskriget var en stor andel av de svenska fänikorna hemmahörande i Småland³³⁸ och fortfarande vid denna tid förekom det att nyantagna småländska knektar trakasserades både verbalt och fysiskt på grund av sin anknytning till upprorsmännens hemtrakter.³³⁹

En mer genomgripande effekt av omläggningen var givetvis ett minskat beroende av utländskt krigsfolk. Legotrupperna hade berett Gustav Vasa vissa bekymmer under Dackefejden³⁴⁰ och krävde dessutom betydligt högre lön än vad de svenska knektarna fick nöja sig med. Sedan det småländska upproret hade nedslagits avskedades flera tyska fänikor, och hösten 1545 uppgav Gustav Vasa att inget främmande krigsfolk längre fanns i landet, ³⁴¹ vilket inte uteslöt att enskilda utlänningar kvarstod i svensk tjänst, bl.a. som befäl.³⁴² På krigsutbrottet 1555 följde värvningar av något tyskt och danskt fotfolk³⁴³ men i huvudsak bestod infanteriet vid denna tid av inhemskt manskap.

De utländska fänikorna var som framgått få i den svenska hären också under Erik XIV:s regim. Enligt registret över rikets krigsfolk i januari 1563 var endast en av fänikorna utländsk, ett tyskt förband som stod under befäl av Hans Kraft och som var stationerat i Estland.³⁴⁴ Samma fänika kom även sedan sjuårskriget utbrutit att stå kvar i den svenske kungens sold och tjänstgjorde då i Sverige. 1565 deltog förbandet i erövringen av Varbergs stad, ³⁴⁵ då sex av dess knektar stupade och drygt femtio sårades, ³⁴⁶ och var sedan garnisonerat på stadens fästning under hela den tid som slottet var i svensk ägo under detta århundrade, d.v.s. till hösten 1569. Fänikans knektar bevisade under dessa år sin trohet mot den svenske kungen också genom att avvisa locktoner från det danska befälet i Halmstad.³⁴⁷ I övrigt betjänade sig Erik XIV endast i mycket blygsam utsträckning av utländskt fotfolk för tjänst i Sverige, men även i Baltikum dominerade de svenska (och finska) knektarna.

Något principiellt motstånd mot att i utlandet anta just fotfolk förelåg dock inte från Erik XIV:s sida även om han gentemot en av sina främsta krigsöverstar, Klas Kristersson (Horn), framhöll de svenska knektarnas duglighet, ³⁴⁸ och åtminstone under de första åren i mandat rörande utskrivningar inom landet påminde om de kända avigsidorna med inhyrt krigsfolk.³⁴⁹ I själva verket pågick under Erik XIV:s hela regeringstid försök att förse den svenska krigsmakten med utländska knektar. Huvudsakligen rörde det sig om tyskar, men 1563–64 avsåg kungen att värva skottar, 1566–67 fransmän och det sistnämnda året utfärdades instruktioner om att leja också tre fänikor schweiziska knektar.³⁵⁰ Det projekterade franska krigsfolket, som utöver tre fänikor om vardera 300 knektar omfattade tre fanor om vardera ca 150 ryttare (de låga numerärerna per förband i enlighet med fransk sedvänja), skulle brukas i Baltikum.³⁵¹ Om de tyska och schweiziska knektar som kungen väntade till Sverige våren 1567 sades däremot att de åtminstone initialt skulle föras till Sverige.³⁵² Om tre à fyra fänikor tyska knektar som skulle värvas ett par år tidigare hette det att de först kunde användas för anfall mot hertig Magnus på Ösel, men att de sedan skulle överskeppas till Sverige.³⁵³ Vid ett annat tillfälle avsåg den svenske kungen att däremot rekrytera knektar i fiendens territorier i Baltikum (på Ösel och i Kurland), vilka skulle tjänstgöra i Sverige eftersom »wÿ gärne wile Förstärckie wår krigzmacht här«.³⁵⁴

I rekryteringsförsöken i Tyskland uppges flera personer ha varit verksamma för Erik XIV:s räkning.³⁵⁵ I början av 1560-talet märktes i dessa sammanhang hans morbror hertig Frans av Sachsen-Lauenburg, som ju i egenskap av »krigsöverste« i svensk tjänst uppbar 3 000 daler i årligt underhåll.³⁵⁶ Vid samma tid upprätthöll kungen kontakt med den tyske greven och legotruppsanföraren Vollrad av Mansfeld, ³⁵⁷ en äventyrare, som i mitten av 1550-talet hade bedrivit stämplingar mot Gustav Vasa tillsammans med några gelikar, ³⁵⁸ men som sommaren 1561 var representerad vid Erik XIV:s kröning.³⁵⁹ En återkommande värvare på tysk mark var Jakob Hasbach, som sommaren 1563 hade utrustats med Erik XIV:s fullmakt för att där rekrytera ryttare och ett helt regemente fotfolk, ³⁶⁰ men 1565 och 1566 hade anspråken sjunkit till tre fänikor knektar.³⁶¹ Markgreven Kristoffer av Baden-Rodemachern, som ju varit i tjänst hos den svenske kungen redan innan han genom sitt giftermål blev släkt med denne, anmodades inför sin och sin nyblivna gemåls resa från Sverige 1564 att anta krigsfolk i Tyskland, ³⁶² och sommaren samma år försökte kungen att engagera också en annan av sina svågrar, greve Edzard av Ostfriesland, i värvningen av fotfolk.³⁶³ Om samma öppna attityd gentemot främmande krigsfolk vittnar kungens försök detta år att locka över danskarnas avgående överbefälhavare, greve Günther av Schwarzburg, och dennes landsmän i svensk tjänst, varvid Erik XIV ställde i utsikt att styret över det danska riket i en framtid skulle kunna komma att delas mellan honom och greven!³⁶⁴

Värvningsförsöken i Skottland 1563 sammanföll med den svenske delegaten Mårten Helsings förhandlingar om giftermål mellan hertig Magnus av Östergötland (vars sinnessjukdom bröt ut ungefär vid denna tid) och den skotska drottningen Maria Stuart³⁶⁵ (som Erik XIV själv tidigare friat till), och våren 1564 uppgav sig Erik XIV ha träffat ett avtal med en skotsk hövitsman, som skulle låta skeppa ryttare och knektar till Sverige via Trondheim, som svenskarna då tillfälligt besatte³⁶⁶ (i början av 1600-talet användes av nödtvång verkligen vägen genom Norge för att skottar som värvats av svenske kungen skulle nå hans territorium³⁶⁷). Vid underhandlingarna 1566–67 om det franska krigsfolket, som bjöds ut av ädlingen Jacques de Crussol, företräddes den svenske kungen av en annan fransman, kondottiären Pontus De la