Barkhes kors

By Bodil Mårtensson

Bodil Mårtenssons historiska spänningsromaner i nyinspelning upplästa av Janna Eriksson!

I november 1657 ingår Hanna Barkhe äktenskap med den ungerske furstesonen Gábor av Rakoczy. KungFrederik III av Danmark dansar och ler, men bara för att dölja oro och fara för landet. Den starka fästningen Frederiksodde har fallit för Sverige, och Karl X Gustav har svurit att förinta hela Danmark.

Hannas far, länsman Frans Barkhe, vet att hans före detta älskarinna vill honom och hans familj illa, men inte att dottern Magde riskerar avrättning. Familjekorsets gamla förbannelse slår allt hårdare mot släkten Barkhe, och nere i Kronborgs djupa källarvalv sluts en ohelig och ödesdiger allians.

”Barkhes kors” är tredje delen i trilogin om länsman Barkhe och hans familj. Det är en gripande skildring av människors liv i det krigshärjade 1600-talets Skåne, full av kärlek, konflikter och sammansvärjningar.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 31, 2019
• ISBN: 9789178293896

Book preview

döttrar!

Bodil Mårtensson

Barkhes kors

1

Herrens år 1657 led mot senhöst och kylan gjorde sig rejält påmind när körkarlen tog sig an sin uppgift. Kofferten hamnade med en hård smäll mot vagnens plankbotten. Hans genomfrusna fingrar förmådde inte hålla greppet fullt ut. Och därmed blottades det som dunklet tidigare hade förborgat.

Hastigt, så snabbt att ingen levande varelse hade minsta förnimmelse av det, öppnades det evinnerliga mörkret upp. När locket tillfälligt glipade av trycket trängde en svag ljusstrimma oväntat igenom.

Dammkorn så små att de var praktiskt taget helt osynliga för det mänskliga ögat yrde omärkligt emot den. De fladdrade till i strimman, och slukades liksom malen som helt hjälplöst far in i den förgörande elden.

I den enda korta reflektionen av ljus från ett helt annat tidevarv speglades allt som fanns förborgat där. Den fullständiga vidden av förbannelsen.

Ingenting av världens skeenden undgick den slipade blå safir som omgavs av gnistrande briljanter och pärlor. Eviga ädelstenar som likt tålmodiga väktare överlevde den ena generationen efter den andra.

Den förnämliga safiren var i sanning en spegel, en spåkula som visste berätta om flydda dagar och förutsäga kommande händelser. Den vittnade om orättvisor och gav näring åt berättigad hämnd.

Safiren var ett tidlöst öga.

Observatör tillika åklagare och domare i ett.

Den hade skådat människors storhet och tillkortakommanden genom oräkneliga decennier, hade beskådat utan känslor, förutspått utan att förhindra. Allt, precis allt, hade nödvändigtvis fått ha sin gång.

Straffet skulle komma i efterhand.

Briljanternas fasettslipning stal safirens blå färg, reflekterade och kastade den som droppar omkring sig. Som blått blod. Som stänk från skändliga våldsbrott där skräck och fasa regerat. Ett eko av avlägsna och sedan länge tystnade röster. Ekon som var fullkomligt otydbara men som omisskännligt ömsom hotfulla ömsom vädjande eller skräckslagna susade genom rymden.

Så plötsligt skars ljuset av.

Allt var åter mörker.

Men de öden som safiren genom århundraden observerat förblev fast i den, och vägrade liksom en plågsam svulst att dämpas eller sluta smärta.

Förbannelsen var mäktig och levde fortfarande kvar. Liksom sanningen gällande vem den skulle komma att drabba, hur och när, var djupt förborgad i dunklet ...

Så var ögonblicket förbi. Mörkret återställdes. Liksom hemligheten om förbannelsen över familjen Barkhes kommande öde.

Hur kunde det vara så otroligt nära, undrade hon, och ändå tyckas längre bort än universums alla glittrande stjärnor och planeter?

Hanna Barkhe, äldsta dotter till länsman Frans Barkhe och hans första hustru Ann-Marie, stod i fönstersmygen i sitt gemak på Kronborgs slott i Helsingör och såg med ett nästan tvivlande ansiktsuttryck över mot Helsingborgs slott på andra sidan det upprörda Sundet.

Den rasande höststormen från öster piskade upp höga vågor och skummet red topparna som hetsade svanar som kämpade förtvivlat för att hålla sig på toppen och inte gå under i de häftiga byarna.

Det var i början av november månad. Bröllopsförberedelserna för giftermålet mellan länsmansdottern Hanna Barkhe och furstesonen Gábor av ungerska huset Rakoczy led, liksom året självt, mot sitt slut. I morgon skulle detta gemak bli hennes bröllopssvit.

Allt hade i princip gått enligt planerna, men politiska förvecklingar vid Frederiksodde hade försenat det hela. Den 24 oktober, blott en och en halv vecka sedan, hade svenskarna gett ett dolkstygn som hart när fått allt att stanna av. Den mäktiga fästningen, försvaret av Danmarks södra del, hade stormats och slutligen erövrats.

Uppbragdheten i det danska riket var stor. Svensken hade fått ett fast grepp om hela Jylland, och steget över till Fyn och vidare marsch mot Köpenhamn var hotfullt nära. Framtiden var fylld av mörka moln, men på ytan möttes hotet med falsk glättighet.

Länsmansdotterns bröllop blev plötsligt en än allvarligare pusselbit att visa upp och kung Frederik III fruktade inte det som just skett, utan dansade glatt och skålade brudparet till!

Det var ännu inte riktigt mörkt ute, konstaterade Hanna. Skyarna på andra sidan kusten svepte upp bakom kärntornet på Helsingborgs slott och framhävde det mot den dramatiska natthimlen.

Hon inbillade sig att hon faktiskt såg ljus i fönstren på de övre kamrarna där borta på borgen. Svaga, men dock. Och för ett kort ögonblick undrade hon om hennes far, den mäktige länsmannen där, kanske just nu befann sig bakom ett av dessa upplysta fönster.

Blickade han också, liksom hon, ut över det upprörda Sundet i kväll?

Det hade varit meningen att han skulle ha kommit över med sitt sällskap redan i kväll. I morgon skulle han ge hennes hand i giftermål här på Kronborg. Men planerna hade ändrats och denna afton, hennes sista som ogift, fick hon i stället tillbringa i ensamhet och grubbel.

Se, fröken Hanna, hade skräddarmäster Mortensens hustru sagt när hon för ett par dagar sedan stolt förevisat brudklänningen för Hanna, har ni någonsin skådat en underbarare skrud?

Klänningen var i sanning helt enastående. Inte i sin vildaste fantasi hade Hanna kunnat drömma om att skräddarmäster skulle kunna åstadkomma något så magnifikt av tyget hon valt. Eller rättare sagt accepterat utan att egentligen bry sig om vilket, eftersom hjärtat ännu blödde så våldsamt av den svåra kärleksförlusten efter den mördade envoy Richard Barclay.

För Hanna handlade inte detta om ett plagg hon skulle vara stolt över att visa upp sig i, eller ens såg fram emot att bära. Inte alls så som det anstod en lycklig blivande brud.

För det var något hon ändå aldrig skulle kunna bli.

Hennes liv hade efter Richards död helt enkelt genast reducerats till ett namn på ett papper – undertecknat av hennes far och hennes blivande make, furstesonen Gábor av huset Rakoczy.

Hon var en handelsvara – inte en stolt och självständig individ såsom hon för en andlöst kort sekund drömt när det engelska sändebudet Richard Barclay famnat henne. Så villigt hon då hade låtit övertyga sig om att det faktiskt fanns äkta kärlek och passion. Inte bara en position som livegen spelpjäs i politisk opportunism eller konvenansavtal.

Men den natten då Richards blick slocknat i hennes famn efter svärdsstriden med en främling där i lustpaviljongen vid Rosenborgs slott – då hade även hennes liv gjort det.

Mordet på Richard Barclay för ett par månader sedan i slottsträdgården utanför Köpenhamn hade varit ett fullkomligt dråpslag – även för Danmarks viktiga relationer med omvärlden, och inte minst England.

Men Hanna själv hade om och om igen frågat sig om detta var priset, eller rättare sagt straffet, för att hänge sig åt den passionerade kärleken utanför äktenskapet?

Straffet att som ännu levande tvingas följa den andre ända i döden, vilket hon sannerligen upplevde sig ha gjort, och tillbringa resten av livet i ett ingenmansland mellan liv och död?

I så fall var det en tung bot för den äkta kärleken. En som definitivt inte behövde erläggas i resonemangsäktenskap, där inget större själsligt engagemang än ett salongsfähigt uppträdande krävdes.

Hanna svepte sjalen tätare om axlarna, och vände fönstret på Kronborgs slott ryggen. Det drog kallt och isigt vid karmarna, och hon hade stått där i bara nattlinnet och tittat alltför länge. Som om hon omedvetet velat mana sin far att komma genast.

Genomfrusen tvingades hon nu att ge upp sitt enträgna försök att nå honom med bara tankens kraft.

Nej, varför skulle jag ha kunnat det, mumlade hon till de kalla väggarna, när jag inte förmått nå honom under hela mitt liv, inte ens när vi befunnit oss i samma rum?

Utom för ett enda ögonblick, insåg hon plötsligt.

Då, när han satt uppenbarligen räddningslöst förlorad i fångcellen på Blåtorn och såg den grymmaste avrättning i vitögat.

Då, när hon var hans enda kontakt med yttervärlden, hade hon tyckt sig skymta ...

Hon tänkte först ödmjukhet. Men nej, så insåg hon att det var en term som aldrig skulle kunna passa väl ihop med hennes far, länsman Barkhe. Vad hon i stället förmodligen sett, insåg hon nu, var säkerligen krypande inställsamhet. Det låg avgjort hans personlighet närmare till hands. I alla fall i nödfall som då, när hans maktfullkomlighet inte kunde tillåtas visa sitt rätta kynne.

Hon suckade, men inte djupt utan bara så lätt, i några korta andetag, som om en stor tyngd låg över bröstet. Åh, om hon bara hade kunnat gråta! Men det kan man inte i ingenmansland.

Så plötsligt tvärvände hon igen och stirrade på vad hon trodde sig ana var ljus från slottet tvärsöver sundet.

Stod han kanske ändå inte i detta nu och tittade över mot henne – och undrade hur hon, hans förstfödda dotter, hade det?

Hon hoppades på något märkligt sätt att det ändå förhöll sig så. Att han skulle sträcka ut sin själ att möta hennes. Denna sista natt då hon först och främst skulle vara hans dotter – inte någons hustru.

En lätt knackning på gemakets dörr förde henne abrupt tillbaka till verkligheten.

Kom in, sa hon tonlöst men ändå respektingivande.

Kammarjungfrun Ebba steg inom tröskeln och neg djupt för länsmansdottern. Hon visste att fröken Hanna aldrig var högdragen fast hon var en mäktig högreståndsperson i riket. Och i morgon skulle hon bli furstinna i vardande i det mäktiga furstendömet Ungern.

Önskar fröken Hanna något mer för natten? undrade Ebba underdånigt, och försökte att inte snegla avundsjukt på den blivande bruden.

Titeln fröken var nymodig, men det som kungligheter importerat och med ensamrätt slitit ut ärvdes, liksom klädesplagg, nedåt i hierarkin.

Hanna hade aldrig riktigt vant sig vid tilltalet, men det kunde ju rent kvitta. Efter denna natt skulle hon inte längre kunna nyttja det.

Nej tack, jag har allt jag behöver, ljög hon. God natt.

God natt, fröken Hanna, svarade kammarjungfrun och backade ut lika ljudlöst som hon kommit, jag önskar ljuva drömmar.

Hanna nickade vänligt, men sa inget.

Visst var det sant att hon hade både tvättvatten och ett överflöd av rent linne. Torkad frukt, nötter och sött vin fanns på skänken, två värmekrus gjorde nytta mellan bolstren och täckena och ett oklanderligt rent och snyggt nattkärl stod under sängen.

Brudklänningen vilade på den stoppade karmstolen bredvid skrivbordet, och skor och strumpor stod redo under den. Till och med ett skrivbord fanns, men lusten att skriva var helt frånvarande.

Nej, inget fattades henne.

Utom … allt.

För viljan att leva, själva livsglädjen, hade stulits den där natten då hon hållit Richard Barclays huvud mot sitt bröst i paviljongen och tvingats höra honom dra sitt sista andetag. Och ingen, absolut ingen, hade hon kunnat anförtro sig till.

Definitivt inte sin far, som precis som vanligt hade haft nog med sina egna problem, glädjeämnen och ambitioner. Och även om så inte hade varit fallet misstänkte hon att han absolut inte skulle ha tagit en sådan bekännelse på annat än fel sätt.

Du understår dig alltså att skämma ut mig offentligt! skulle han säkert ha rutit. En högreståndsflicka som du – indragen i sjaskiga kärleksaffärer med simpla dueller om gunst!

Nej, tröst och förståelse skulle hon sannerligen inte kunna förvänta att han skulle bjuda henne. Inte om hon kände honom rätt. Och det gjorde hon förmodligen.

Men förstod hon honom? Nej.

Och ändå kunde inte Hanna för allt i världen glömma mannen hon verkligen älskat under de korta timmar de haft tillsammans.

Richards död hade lämnat henne förlamad, helt kall inför allt annat. Det hopp om en lycklig framtid de båda upplevt hade stäckts för alltid. Hon kunde nu lika gärna ingå detta kallt planerade konvenansäktenskapet. För hon var ändå död inombords.

Nej, om sin far visste hon egentligen inte särskilt mycket. Och inte om sin tillkommande make heller. Det fanns avgjort inga känslor mellan dem. Att han valt henne av strategiska skäl tvivlade hon inte en sekund på. Men nog var det väl ändå, det gjorde ju saker och ting betydligt mindre komplicerade.

Hon kände sig med ens precis som den möbel hennes far alltid betraktat henne och hennes systrar som. En praktpjäs att förhandla priset på. Hon hoppades att länsman var nöjd med vad hon inbringat från den ungerske furstesonen.

Hanna visste inte hur hon skulle orka igenom bröllopet dagen därpå. Visste varken ut eller in. Hon var dödstrött, men alltför orolig för att kunna sova.

Men hon tvingade sig ändå till sängen. Lät sjalen falla till det iskalla golvet och kröp ner vid värmekrusen. De värmde hennes kropp, men nådde absolut inte den frusna själen.

I morgon skulle den enda skillnaden vara att hennes kropp värmdes av en mans.

Nåja, ett visste hon ju – det skulle i alla fall bli ett lugnt äktenskap, utan några större känsloyttringar eller överraskningar.

Furstesonen Gábor av Rakoczy vaknade till mitt i natten i sitt gemak på Kronborgs slott, vände sig i sängen och puffade till kudden. Var det stormens ylande utanför fönstret som väckt honom?

Plötsligt sköljde en blixtsnabb våg av panik genom hans sinne. Hade någon kommit honom på spåret?

Gábor satte sig kapprak upp i sängen med bultande hjärta.

Han hade nog nämligen i fyllan och villan på en fest för ett tag sedan råkat göra ett ödesdigert misstag, och oklokt babblat bredvid mun. Och ibland red maran honom om nätterna att det hela skulle bli upptäckt och komma till allmän kännedom.

Hade det bara gällt ett av alla de allmogens fruntimmer, de som han förgripit sig grovt på under årens lopp, hade han lätt kunnat vifta bort det med hela med ett charmfullt skratt.

Men nej, han hade nog dessvärre råkat nämna vissa detaljer från lusthuset på Rosenborgs slott där det engelska sändebudet Barclay blev mördat. Detaljer som bara den verklige mördaren kunde känna till.

Hur sticket tagit, och hur envoy Richard de facto fallit mot väggen ...

Gábor satte sig upp i sängen, drog några djupa andetag och till slut lugnade sig hjärtat en aning när han mindes.

Tack och lov hade övriga gäster på festen varit minst lika berusade av det goda vinet som han. Och han hoppades innerligt att ingen egentligen insett vad han verkligen hade sagt.

Om det hela spreds i maktens salonger skulle han i värsta fall kunna dra på sig engelske lordprotektor Cromwells onåd. Något som skulle kunna dra på honom allvarliga repressalier. Både handelsmässiga och politiska.

Vad skulle i så fall ske med Gábors planer att ta hemlandets makt med våld, om han inte kunde räkna med lordprotektorns goda vilja? Eller om viktiga handelsavtal helt bröts?

Men nej, det var säkert inget att oroa sig för lugnade han sig själv. Bara en mardröm som hetsat upp honom.

Nåväl, han brydde sig ändå inte särskilt. Fastän han mycket väl visste att Hanna Barkhe, som nu skulle bli hans nya hustru, förmodligen hyst mycket varma känslor för sändebudet i fråga.

Han brydde sig faktiskt lika lite om den omständigheten som han gjort när hans tidigare hustrur så hastigt och oförklarligt gått ur tiden.

I stället vände han resolut kudden på den svala sidan, och lade sig ner igen.

Nu skulle han sova vidare. I morgon skulle han gifta sig … igen.

Kung Ludvig IX av Frankrike var en djupt religiös man och ansåg sig som Guds utpekade förkämpe sedan han frälsts från en allvarlig sjukdom i sitt trettionde år. Därför påbörjade han i djup tacksamhet i Herrens år 1270 ännu ett helgat korståg, det åttonde. Han tänkte rikta det mot Syrien för att därifrån än en gång försöka bana väg mot den heliga staden och bryta det islamska styret där.

Och hur tänker du? undrade hans hustru och drottning Margareta av Provence rättframt. Ska jag komma med nu också och hjälpa dig när det går galet, liksom förra gången i Damietta?

Han uppfattade hennes utmanande ton och fick anstränga sig för att inte gå i hennes grälsjuka fälla. Margareta var visserligen vacker, och han mindes med välbehag den tid då hon vunnit inte bara hans hjärta utan även platsen vid hans sida på tronen, men hennes skönhet hade alltid parats med en snabb replik, ett gott förstånd och höga ambitioner – alltför höga, enligt mångas mening. Ibland även hans …

Jag tycker inte att man ska tvivla på Herren vår Guds sätt att välja vägar för oss, påpekade han, bara för att vi inte omedelbart förstår varför.

Och om vi inte förstår varför, hur ska vi då kunna styra våra gärningar till hans fulla behag?

Än en gång en obehagligt träffsäker kommentar.

Kungen svettades, men inte för att han tänkte ge sig lätt i dispyten. De hade många, och oftast – hur hätskt ordbytet än kunde bli – slutade trätan i den äkta sängen.

De hade benådats med elva barn. Inte alla hade fått se vuxen ålder, men ändå – de var beviset på att Gud såg nådigt på deras äktenskap.

Åh, om hon bara ville låta bli, tänkte kungen nu i stället och försökte blåsa bort en svettdroppe från nästippen medan vapensmeden måttade in hans nya brynja och harnesk. Den gamla rustningen hade sett strid och det vore knappast värdigt för en Guds förkämpe som han att rida in i Jerusalem med både bucklad och rostig rustning.

Plötsligt var hon där, baddade hans näsa med sin parfymerade näsduk och log lite försmädligt åt hans hjälplöshet medan han stod där med armarna så patetiskt låsta av provningen.

Hon visste ju så väl att svetten var en rest av den fruktansvärda sjukdomen, malaria eller fièvre, en feber som nästan kostat honom livet. Men som tillfrisknandet ifrån hade stärkt hans djupa religiositet och fått honom att viga sig helt och fullt åt Gud och sina strävanden på jorden.

Han såg tacksamt på henne, och han tänkte att hon trots sin höga ålder om snart femtio år fortfarande var en stilig kvinna. Fast bara än mer bångstyrig och maktlysten än hon någonsin varit.

Om hon alltså bara kunde låta bli att ständigt påminna honom om den skamfulla fångenskap han och hans bror Karl råkat i hos araberna i Egypten runt seklets mitt. Då, när han skamligt hade behövt att hon löste ut både honom och brodern för reda medel.

Å andra sidan hade hon faktiskt i det läget haft möjligheten att förråda honom fullständigt. Hon kunde då ha övergett honom i fångenskapen och tagit makten över hans rike, precis som hon så många gånger låtit förstå att hon gärna gjorde. Och hur länge skulle han och Karl då ha överlevt i muslimsk fångenskap?

Men i stället hade hon förskansat sig i den kristna delen av hamnstaden Damietta vid Nilens utlopp. Hon hade tappert och med fara för både sitt och den nyfödde sonen Johan Tristans liv ändå fört förhandlingarna som frälst både hans och de andra korsriddarnas liv iland.

Efter några fruktlösa år av försök att förbättra de kristnas situation i Palestina därefter hade han likväl tvingats återvända hem till Frankrike med svansen mellan benen.

Och han hade sedan dess frenetiskt kämpat för att organisera det åttonde Korståget mot de otrogna som höll Herrens stad i sitt våld.

Gud styr – han allena råder, svarade han nu avväpnande och räckte henne fredfullt inviterande handen.

Lyckades han nu bara att erövra den heliga staden Jerusalem skulle han bli helgon för evinnerlig tid i himmelriket!

Han ville därför rakt inte bråka med henne för tillfället. De hade nyligen bråkat nog om att hon efter förste tronföljaren Ludvigs olyckliga död för ett tiotals år sedan försökt fästa näste i tur, tronföljaren Filip, i ett hårt myndighetsavtal. Ett som skulle ge henne stor makt om något hände kungen. Men det avtalet hade han lyckats få påven i Rom att annullera. Även om hon ännu inget visste om det sistnämnda.

Nu såg hon länge på honom, och tog sedan hans hand.

Han må vara religiös intill svagsinthet, reflekterade hon, men han är min man och kung och han ser fortfarande bra ut och jag åtrår honom fortfarande.

Låt oss välsigna detta korståg och vår äktenskapliga fred genom coitus innan styrkan ger sig av till kvällen, föreslog han.

Ett äktenskapligt välsignat samlag var Gud behagligt. Och hade därför aldrig stridit mot Ludvigs starka religiositet.

"Mon Sir, svarade hon och sänkte leende garden, bien sûr!"

Hon samlade sina vackra kjolar, böjde älskvärt på huvudet och beredde sig att göra sig i ordning i sovrummet. Det var en omständlig procedur att få av alla huvuddukar, underkjortlar och ärmtyg – och att sedan fräscha upp sig både här och där.

Åh, förresten …, hejdade sig Ludvig just som han blev av med det trånga harnesket och lättare kunde prata, du behöver inte alls oroa dig för mig, för den här gången tar jag med både Filip, Pierre och … Johan Tristan!

Margareta av Provence var nästan ända framme vid dörren.

Hon tvärvände och såg klentroget på sin man.

Johan Tristan?

Ja, han är eld och lågor över äran och förtroendet. Och du vet ju väl att han tränats i alla ridderliga färdigheter, svarade Ludvig medan han krånglade sig ur brynjan. Han är tjugo år, och det är dags för honom att visa sig inför världen som en god Guds riddare.

Hon stod som frusen till is.

Johan Tristan … hennes favorit – född i belägringen av Damietta och kvar tillsammans med henne i sjunde korstågets kölvatten under flera år?

Hon älskade alla sina barn. Men han … han som kommit till mitt under den förfärliga belägringen av Damietta? Då, när hon inte från ena dagen till den andra vetat om hennes make skulle få strupen avskuren i fångenskap innan hon hunnit förhandla om lösensumman? Hade hon inte redan förlorat alltför många barn, varför behövde han nu ta med så många?

När chocken släppt och hon darrande vände sig hade kung Ludvig IX redan knäböjt i innerlig bön att få välsignat både rustning och korståg inför Herrens ögon.

Han var som borta för världen.

Och Margareta av Provence kunde än en gång bara konstatera att hon tyvärr gift sig med en religiös fanatiker av rang.

Å andra sidan, Sir, avbröt hon bryskt hans andaktsstund och väckte honom till verkligheten, tror jag att vi avvaktar med äktenskapliga förlustelser tills ni vänder tillbaka – men då endast om ni återkommer i sällskap med Johan Tristan!

Hon rusade ur rummet och smällde dörren så hårt efter sig att det rungade i palatset.

Kung Ludvig IX var helt ställd. Men han ryckte som vanligt bara på axlarna. Kvinnor – vem skulle någonsin kunna förstå sig på dem?

Tillsammans med bland andra sonen Johan Tristan påbörjade Ludvig IX kort därefter detta heliga åttonde korståg, utan att ha fått sina lustar stillade. Men han lämnade ändå slottet Vincennes bakom sig utan att en enda gång se tillbaka.

Margareta av Provence stod i fönstret till sitt gemak och såg deras ryggar försvinna bort i vägdammet som rök om hästarnas hovar.

Hon såg sin mans och sönernas ryggtavlor. Men längst, och med sorgsen blick, såg hon Johan Tristans som red nära sin far. Han var verkligen hennes favorit. Ja, flickorna var ju också fina, men det var pojkarna som bar namnet och stoltheten vidare. Det var så det var.

Hon kunde inte riktigt förklara det, men Gud fick ursäkta, hon hade faktiskt ett närmare förhållande till Johan Tristan än hans systrar, och närmare också än till både storebror tronföljaren Filip och den yngre sonen Pierre.

Ja, och kanske till och med själve kungen ärligt talat kom i andra hand?

Särskilt nu då han tagit även favoritsonen med sig på ännu ett av sina evinnerliga korståg. Landet hade behövt sin kung bättre, och alla de resurser som slösades på företaget hade kunnat användas på bättre sätt. Hon var övertygad om det.

Åh, hon var så arg på Ludvig i detta nu att hon knappt visste vad hon skulle ta sig till!

Men så log hon plötsligt när hon insåg att hon inte borde stå där tjura och sakna, utan i stället längta efter den dag Johan Tristan återvände.

Slutmålet för kungens resa var att landstiga i Syrien och sedan ta sig söderöver mot Jerusalem, där moluckernas islamska välde fortfarande rådde. Att befria den heliga staden för gott skulle vara kungens sätt att visa heder och tacksamhet till Gud, som den gången frälst honom från en fruktansvärd fièvre – febersjukdomen som hotat att döda honom för tjugofem år sedan.

Men till minst lika stor del var hans mål att hämnas på Egypten som tjugo år tidigare hållit honom och hans bror Karl I av Anjou i grym fångenskap.

Hären var stark, och beslutsamheten likaså. Kungens bror Alphonse av Poitiers slöt upp i hären som skulle skeppas ut från den franska hamnstaden Aigues Mortes.

Första målet var emellertid Cagliari på Sardinien. Där väntade deras bror Karl I av Neapel – nu härskare över kungadömet Sicilien.

Nå, min son, frågade Ludvig Johan Tristan när de äntrade fartyget Blanche de Castille – döpt efter kung Ludvigs mor – som skulle ta dem över till den storslagna ön Sardinien. Känns det inte som om ditt hjärta brinner för att kämpa för Guds ära?

Jag står vid er sida, far, svarade Johan Tristan, men kände absolut inte inom sig samma rättfärdighetens svallningar som sin far.

Vad hans bröder egentligen menade om allt detta visste Johan Tristan inte. De var inte alls lätta att förstå sig på. Filip var undvikande och nästan barnslig fastän han var fem år äldre än Johan Tristan. Pierre var yngre, och en riktig sprätt som gärna lekte damernas riddare men säkert inte förstod vad ett riktigt krigståg var.

Johan Tristan delade absolut inte sin fars fanatiska religiositet, men han var född med ett varmt och medkännande hjärta. Utan att ha förmedlat sina tankar ens till sin mor, så kände han att någon borde följa med för att vaka över kung Ludvig. Och därför hade han motvilligt men ändå tagit sig an uppgiften.

Överfarten till Sardinien gick utan större svårigheter. Hela flottan klarade sig problemfritt över. Havet var lugnt och man såg, efter den långa ritten till Aigues Mortes, nu fram emot några dagars vila på ön medan kung Ludvig och hans bröder höll krigsråd.

Karl meddelade genast att han senare hade för avsikt att förstärka krigsföretaget med både sin egen medverkan och med ytterligare trupper.

Vad?, undrade kung Ludvig som trott att de skulle gjort gemensam avstamp från Sardinien till Syriens kust, Varför vill du nu inte omedelbart följa dina bröder på denna heliga resa?

Beatrice, svarade Karl och svalde hårt.

Både Ludvig och Alphonse förstod och korsade sig ödmjukt.

Så stolt kungaparet av Sicilien, Karl och hans sköna Beatrice, hade varit när han störtat den förre kungen där; Manfred av Neapel! Krönta av påven själv i början av januari 1266. Och följande år var hon redan borta ... död och begraven.

När hon blivit sjuk hade Karl genast tagit henne till Salerno på fastlandet. Scuola Medica Salernitana där var det enda hoppet om medicinsk räddning. Han hade stannat hela tiden vid hennes sida, men inte ens medicinarna där hade förmått rädda hennes liv.

Utom sig av sorg hade han låtit begrava henne där, en bit norrut i det fridfulla Nocera, som liksom hela Kalabrien tillhörde hans kungarike. Tillsammans med sitt eget hjärta hade han lämnat hennes stoft där. Det var fullkomligt tomt i hans bröst av saknad, men det fanns inte stor anledning att inte lika gärna bege sig tillbaka till sin huvudstad Palermo.

Väl tillbaka där hade han fått meddelandet att Tunisien, som stod i skatteförhållande till Sicilien, inte längre ämnade betala skatten. De hävdade att den var bunden till den tidigare kungen Manfred, och inte till dess nye härskare.

Sorgen och vreden hade genast gift sig i Karls bröst. Broderns korstågsplaner hade kommit mycket lämpligt. Nu gällde det bara för honom att styra om målet från Syrien till det enkelt besegrade Tunisien och sedan utkräva mångdubbel ersättning.

Jag har beställt nya själamässor för min högt älskade Beatrice, meddelade han nu sina bröder. Jag måste övervara dem personligen eftersom de är helgade vårt korståg, men jag möter upp med er så snart jag kan.

Hur ska vi kunna hitta varandra, frågade Ludvig, när vi redan befinner oss uppe i Syrien på väg ner mot Jerusalem?

Käre bror – kära bröder, utbrast Karl med en yvig gest mot dem båda, enligt ryktet ska emiren i Tunis vara mer än vänligt stämd mot vår religion. Varför inte ta Tunisien som bas och utgångspunkt?

Skulle han vara vänligt stämd?, undrade och Ludvig såg frågande på sin bror.

Jag har hört berättas det, svarade Karl, och på så vis hade han ju inte ljugit resonerade han. Och även att Egypten är beroende av Tunisiens stöd för att kunna bjuda motstånd.

Ludvig kunde inte annat än intresserat höja på ögonbrynet inför tanken på övertag mot Egypten.

Det lät kanske märkligt det hela, men både Ludvig och Alphonse tänkte att Karl ju hade betydligt närmare till Afrika än vad de hade uppe i Frankrike, så det var knappast otroligt att sjöfarare kommit med besked.

Gott, beslöt Ludvig, vi beger oss till Tunis och förhandlar där, så hinner du ifatt oss snart.

Nåja, fullt så enkelt som att förhandla kommer det ändå inte att vara, skrattade Karl mest av lättnad att bröderna svalt betet så godtroget. Emiren måste i alla fall bjuda något motstånd för formens skull, så bered er att inta med krigsmakten.

Bandet mellan bröderna var starkt, även om Ludvigs religiösa sinne hindrade honom att gå så bryskt fram med sitt folk som Karl enligt hörsägen gjorde hemma på Sicilien.

Men vad som hände i de otrognas land var en helt annan sak. För att säkra Jerusalem åt Herren Gud var alla medel tillåtna – för att Gud vill det.

Mina skepp är redan redo att knyta an till din flotta, Ludvig, förklarade Karl och höjde en sista skål för natten innan de gick till nattsömnen.

Tack min bror, svarade Ludvig. Vi sover gott, för Herren är på vår sida.

Redan nästa dag fanns det stunder då Ludvig hade anledning att betvivla sina egna ord. Överfarten från Sicilien till Afrika visade sig helt överraskande vara väldigt hård.

Stormvindar slet i seglen på Blanche de Castille, och de upprörda vågorna vräkte skeppen som trasdockor över havet.

Min Gud, bad kung Ludvig från däck mot de rasande makterna, varför har du övergett mig?

Min far, vädjade Johan Tristan, kom under däck – ta skydd från stormen. Det nyttjar inte vårt viktiga uppdrag att ni sköljs överbord av vågorna!

Sonen var den ende som kunde nå kungen i hans intensiva böner från däck. Som en yrvaken vände han blicken till Johan Tristan som kramade hans axlar. Tårar och snor rann samman över kung Ludvigs läppar och hans son torkade dem med skjortärmen medan han lyfte fadern från knäböjandet på det stormdrabbade däcket.

Min käre, snyftade Ludvig IX av Frankrike, du har rätt – vårt öde är i Guds händer och han för oss i hamn om det är så han har menat.

Natten under däck blev fruktansvärd. De som inte kämpade med mast och segel och att kolvpumpa vatten ur fartyget vred sig under däck i fruktansvärd sjösjuka.

Kung Ludvig var en av dem, och det fanns stunder den natten då han verkligen önskade att han hade fått dö.

Men så småningom bedarrade ändå stormen och morgonljuset trängde ända ner till det nu helt förorenade undre däck. Allt mänskligt och omänskligt hade hänt här denna natt i dödsångestens skugga.

Det var så att kungen undrade om inte det hade varit bättre för honom att ha fått stannat däruppe med de som kämpade mot naturkrafternas raseri. Men när han till slut genom Johan Tristans hjälp kom sig dit upp igen insåg han att han i sanning varit den lyckligt lottade.

På övre däck var det som om ett regelrätt sjöslag hade ägt rum. Plankor hade slitits loss, seglen var lika trasiga som om de utsatts för intensiv kanoneld. Ingen av alla de pinaler som funnits där innan stormen tog sin början fanns kvar. Manfolk som försökt hålla skeppet flytande i stormbyarna hade sköljts överbord tillsammans med packlårar, krutdurkar, till och med kanoner.

När Ludvig såg sig omkring upptäckte han manskap som fastnat i kanonhålen, sugits halvvägs ut av stormen och slagits medvetslösa av det rasande havet.