Edda: Sämund den vises skaldeverk

By Fredrik Sander

Edda - Sämund den Vises skaldeverk indeholder Fredrik Sanders oversættelse af samtlige digte i Den ældre Edda, en række oldislandske kvad, flere sagastykker og uddrag af Snorres Edda. Sander arbejdede på værket i næsten tyve år, og da det blev udgivet i 1889, tiltrak det sig stor opmærksomhed. Fem år efter udgivelsen modtog Sander en af Kungliga Vetenskapsakademiens fornemste priser for oversættelsen.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 6, 2021
• ISBN: 9788743084556

Fredrik Sander

Nils Fredrik Sander (1828-1900) svensk digter og oversætter, som også havde flere høje embedsstillinger indenfor svensk kirke- og kulturliv. Han blev kongelig majestæts kancelli, blev tilknyttet Nationalmuseet i Stockholm og valgtes i 1889 ind i Svenska Akademien.

Book preview

Indhold

Udgiverens forord

Til Hans Maj:t Konung Oscar II.

FÖRRA AFDELNINGEN Tiden intill Kristi födelse och Frodefridens häfvande

Första sånggruppen: De äldsta sagominnena

1. Valans spådom

2. Tor färdas i österväg

3. Kvädet om Vägtam

4. Balders död og Hel-färd

Andra sånggruppen: Första vandringsskedet

5. Vaftrudners ordskifte

6. Skirners friarefärd

7. Tors strid med Rungner

Tredje sånggruppen: Andra vandringsskedet

8. Groas trollsång

9. Fjölsvinns ordskifte

Fjärde sånggruppen: Tredje vandringsskedet

10. Odens korpgalder

11. Kvädet om Hymer

12. Loketrätan eller Ägers dryckesgille

13. Grimners ordskifte

14. Tors färd till Geirröds gård

15. Harbardssången

16. Kvädet om Trym eller Hammarhämtningen

Femte sånggruppen: Fjärde vandringsskedet

17. Gylfes gäckande

18. Kvädet om Völund

Sjette sånggruppen: Samhällsutvecklingen och sedeläran

19. Kvädet om Rig

20. Den höges ord

SENARE AFDELNINGEN Tiden efter Frodefridens häfvande intill hedendomens undergång och kristendomens seger

Sjunde sånggruppen: Vändskedet

21. Sången om kvarnen Grotte

22. Loke stjäl brisingasmycket

23. Lokes fängslande

Åttonde sånggruppen: Femte vandringsskedet

24. Allvis' ordskifte

25. Kvädet om Helge Hjorvardsson

26. Första kvädet om Helge Hundingsbane

27. Andra kvädet om Helge Hundingsbane

28. Sinfjötles död

Nionde sånggruppen: Sjette vandringsskedet

29. Gripers spådom. Första kvädet om Sigurd Fafnersbane

30. Reidmars ordskifte. Andra kvädet om Sigurd Fafnersbane

31. Fafners ordskifte

32. Segerdrifvas ordskifte

33. Sigurd kommer till Brynhild

34. Gudrun Gjukesdotters dröm

35. Sigurd äktar Gudrun

36. Gunnar friar till Brynhild

37. Brynhilds och Gudruns träta

38. Brynhilds sorg

39. Stycke af ett kväde om Sigurd

40. Första kvädet om Gudrun

41. Tredje kvädet om Sigurd Fafnersbane

42. Brynhilds Hel-färd

43. Niflungarnes dråp

44. Andra kvädet om Gudrun

45. Tredje kvädet om Gudrun

46. Oddruns klagan

47. Kvädet om Atle

48. Sången om Atle den grönlänske

Tionde sånggruppen: Sjunde vandringsskedet

49. Hyndlasången

50. Svanhilds giftermål och död

51. Gudruns eggelse

52. Hamders ordskifte

Elfte sånggruppen: Åttonde vandringsskedet

53. Gna

54. Heimer och Aslög

55. 56. Ragnar Lodbrok och hans söner

57. Två kämpar

58. En stod i skogen

Tolfte sånggruppen: Kristendomens seger

59. Norna Gest

60. Solsången

Udgiverens forord

Nils Fredrik Sander (1828–1900) er i dag bedst kendt som digter og oversætter, men i sin samtid var han mere end dette. Han havde flere høje embedsstillinger indenfor svensk kirke- og kulturliv. Han var personlig ven med den svenske kronprins, den senere kong Oscar II. Han blev kongelig majestæts kancelli, var en tid tilknyttet Nationalmuseet i Stockholm og valgtes i 1889 ind i Svenska Akademien.

Som digter var Sander oprindeligt optaget af antikken og flere rejser til Grækenland styrkede denne interesse yderligere. Men Sander var også nationalromantiker og stærkt optaget af det nordiske, derfor satte han sig for at sammenligne de homeriske digte med eddadigtene, de græske heltedigte med de oldislandske kongesagaer og den græske folkedigtning med de nordiske folkeviser. Lighederne fik ham til at overveje en direkte græsk indflydelse på de nordiske folk.

Sander udgav adskillige bøger om norrøn digtning og nordisk mytologi, bl.a. flere sagaoversættelser og en Nordisk mythologi. Hans hovedværk var dog en stor Edda-oversættelse – Sämund den Vises Edda – som kom i 1889. Han havde arbejdet på den i næsten tyve år. Det var en pragtudgave med guldsnit, illustreret af en række svenske kunstnere og dedikeret til kong Oscar II. Det næsten 500 sider store værk indeholdt alle Den ældre Eddas digte, adskillige andre oldkvad, dele af Snorres Edda, enkelte sagastykker samt et langt og vidtløftigt efterord. Denne samling af forskelligartede tekster under ét er blevet kaldt »et mytologiskt-historisk collagebygge« (Nils Håkanson). Sander sammenstillede eddadigtene med de øvrige norrøne tekster for at skabe et sammenhængende hele – »ett organiskt, berättande skaldeverk« over hele den nordiske myteverden, ligesom han forsøgte at etablere en kronologisk orden i materialet, hvilket fremgår af de sektioner, som digtene blev inddelt i.

Sanders tolkning af teksterne og den overordnede ramme, som disse sættes ind i, fremgår af det næsten 150 sider lange efterord og af listen med ordforklaringer. Digtene tolkes nærmest allegorisk og forståelsen af mytologien er fantasifuld og helt styret af det overordnede mål, som Sander gerne vil nå frem til – et stort sammenhængende nordisk epos, der kunne sidestilles med de græske. »Detta skaldeverk är en codex för hela den germaniska stammen: stor är i sanning dess skådeplats, ty den omfattar Europas alla länder, och dess innehåll vidrör strängar, som ännu vibrera hos oss, de gamla nordmännens ättlingar.«

I sin samtid mødte Sander kritik for sin fantasifulde og vilkårlige tolkning af teksterne og da han blev valgt ind i Svenska Akademien, var det ifølge Nils Håkanson under forudsætning af, at velkomsttalen skulle indeholde en utvetydig afstandtagen til Sanders »mytologiska galenskaper«.

Denne genudgivelse indeholder hele Sanders oversættelse af eddadigte, oldkvad, sagastykker og uddrag af Snorres Edda. Teksterne bringes i samme orden og under samme overskrifter som i originalen.

Sanders efterord og ordforklaringer er derimod udeladt, ligesom det ikke har været muligt at gengive illustrationerne.

Skønt Nils Fredrik Sander mødte kritik for sine mytologiske spekulationer, er det dog værd at notere, at kritikken ikke gjaldt selve oversættelsen. For den modtog han derimod den prestigefyldte Letterstedska pris af Kungliga Vetenskapsakademien i 1894.

Carsten Lyngdrup Madsen

Heimskringla Reprint

Till

Hans Maj:t Konung Oscar II.

Oden, gamle guden, sade:

Frukten ej för kamp och möda,

Gån till striden segerglade,

Jag är huld mot vapendöda!

Kort är lifvet, äran varar,

Gör med lust och mod ditt val;

Den, som lifvet icke sparar,

Lefva skall i Valhalls sal.

Onda makter med de goda

Brottas ständigt och förmätet,

Räds du då att spjutet bloda,

Skall du dö, med namn förgätet.

Själf den fromme, rene Balder

Föll för mörkrets falske vän,

Men besjungen utaf skalder

Kommer han med ljus igen.

När hans öga vänligt skådar

Öfver fält, af odlarn plöjda,

Vår och växtlighet han bådar,

Blom och ax i skogshult röjda.

Frey med lien går att skörda,

Där förut var ödemark;

Vill du gudens gåfvor vörda,

Vid din teg stå väpnad, stark! –

Var det godt, det gudaväsen,

Som förkunnat denna lära?

Hören sångerna och läsen

Sagan! Svaret ligger nära.

Om hon blodig lager skurit.

Gaf hon dock ett härligt arf;

Högt hon frihetsfanan burit

Genom dunkla tidehvarf.

Det är stort att gränser sätta

För sin makt, som ej vill på det.

Sången vet att själf berätta,

Hur det gick med öfverdådet.

När den starke, frie anden

Blifvit luttrad, from och god,

Gick han till sin »säng i sanden»,

Men hans hopp till himlen stod!

Jag har sökt vid forntids grifter

Tyda runor, som förvånat.

Forskat i de gamla skrifter

Och ej märkt, att håret grånat.

Konung, jag har tolkat länge

Runesång och harposlag.

Vågar detta vildrosklänge

Lägga ned för dig i dag.

För ditt ädla mål du verke,

Ingen makt skall det förrycka!

Rätten är ditt ögonmärke,

Dina länders väl din lycka.

Tack för allt! Jag älskar drömma

Samma dröm som fordom ung:

Nordens folk ej skola glömma

Brådt så god och kunglig kung.

FÖRRA

AFDELNINGEN

Tiden intill Kristi födelse och

Frodefridens häfvande

FÖRSTA

SÅNGGRUPPEN

De äldsta sagominnena

Valan Groa förtäljer om världsskapelsen och guldåldern, den

första folkstriden oeh tilltagande ondska, samt förutsäger

ragnarök. Tor färdas i österväg. Balders svåra drömmar.

Hans död och helfärd. Odensfolkets trångmål.

1.

VALANS SPÅDOM

1. Hören mig alla

heliga släkten,

större som smärre

söner af Heimdall!

Du vill, Valfader,

att väl jag förtäljer

fornmanna sägner,

de främsta jag känner.

2. Jättar minns jag

i urtid borna,

dem, som fordom

mig fostrat hafva;

nio minns jag världar,

nio verkträd,

världsträdet än

i växt under mullen.

3. Så var åldrarnas början,

där Ymer byggde:

var ej sand, ej sjö

eller svala vågor;

jord fanns icke

eller himmel ofvan,

gapande svalg blott,

men gräs intet.

4. Förrän Burs söner

bordskifvorna höjde,

de, som mäktade

Midgård skapa;

sol sken sunnan

på salens stenar,

då vardt groddbar grund

med gröna örter.

5. Sol grep sunnan,

i sällskap med måne,

med högra handen

om himlens hästdörr;

solen ej visste,

hvar sal hon hade,

månen ej visste,

hvad makt han ägde.

6. Då drogo de mäktige

till sina domaresäten,

alla heliga gudar

att härom rådslå:

natt och månskiften

namn de gåfvo,

morgon och afton

åren att tälja.

7. Asarne möttes

på Idavallen,

timrade höga

hof och altar;

grundlade ässjor

och guld smidde,

formade tänger

och tillredde verktyg.

8. Guldtafvel i gården

de glada lekte,

icke dem brast

öfverflöd af guld,

till dess att trenne

tursamör kommo,

mycket omåttliga,

från jättarnes värld.

9. Då drogo de mäktige

till sina domaresäten,

alla heliga gudar

att härom rådslå:

hvem en dvärgaskara

dana skulle

af bränningens blod

och den blånades läggar.

10. Där var Modsogner,

mästare vorden

bland alla dvärgar,

och Duren därnäst:

där danades många

mänskolika

dvärgar ur jorden,

såsom Duren sade.

11. Nye och Nede,

Nordre och Södre,

Östre och Västre,

Alltjuf, Dvalen,

Når och Nåen,

Niping, Dåen,

Bifur, Bafur,

Bömbur, Nore.

12. Vägg och Gandalf,

Vindalf, Toren,

Trår och Tråen,

Täck, Lit och Vitter,

Ny och Nyråd.

Nu har jag dvärgarne

med Regin och Rådsvinn

rätteligen uppnämnt.

13. Tid är att dvärgarne

i Dvalens följe,

de ljussökandes ätter,

till Lofar tälja,

dem, som sträfvat

från salens stengrund.

Örvangarnas boning,

och upp till kampvallen.

14. Där var Dröpner

och Dolgtraser,

Har och Högspåre,

Lävang och Gloen,

Dore, Ore,

Duf, Andvare,

Skirfver, Virfver,

Skafin, Åe.

15. File, Kile,

Funden, Nale,

Häpte, Vile,

Hanar, Sviur,

Billing, Brune,

Bild, Bure,

Frar, Hornbäre,

Fräg och Lone.

16. Alf och Yngve,

Eksköldbäre,

Fjalar och Froste,

Finn och Ginnar.

Alltid skall man minnas,

medan åldrar vara,

Lofars fäders

långa räcka.

17. Och från dylikt följe

drogo tre asar,

kraftiga och hugfulla

fram i huset,

funno å marken

litet mäktande

Ask och Ämbla,

utan bestämmelse.

18. Ande de ej hade,

omdöme ej heller,

ej blod, ej skick

eller goda ögon;

ande gaf Oden,

omdöme Höner,

blod dem Lodur gaf

och goda ögon.

19. Ask vet jag stånda,

Yggdrasil heter

höga trädet, vattnadt

af den hvita ör;

dädan kommer daggen,

som i dalar faller,

det står alltid grönt

öfver Urds brunn.

20. Dädan komma mör,

som mycket veta,

tre ur den sal,

som under trädet står;

de lag satte,

de lif korade

åt åldrarnas barn

och ödet åt män.

21. Urd hette den ena,

den andra Vardande,

de skuro å skid

Skuld som den tredje.

22. Heid de henne nämnde,

hvar till hus hon kom,

en välspående vala,

som varsel tog af stafvar;

sejd hon kunde,

sejdade af all sin hug,

var alltid i ynnest

hos ondskefull kvinna.

23. Hon minns det första

folkkrig i världen,

då Gullveig på spjutens

spetsar lyftes:

tre gånger brändes

den tre gånger borna,

ofta, ej sällan,

än dock hon lefver.

24. Då drogo de mäktige

till sina domaresäten,

alla heliga gudar

att härom rådslå:

om asarne skulle

skadan tåla

eller alla gudar borde

böter taga.

25. Oden slungade

sitt spjut mot flocken:

det var den första

folkstrid i världen.

Bruten var bordvägg

i asa-borgen,

krigspående vaner

vankade på fälten.

26. Då drogo de mäktige

till sina domaresäten,

alla heliga gudar

att härom rådslå:

hvem all luften

med lömskhet blandat

eller åt jättens ätt

Ods mö gifvit.

27. Tor ensam slog till,

trotsig af harm,

han sällan sitter still,

när slikt han röner;

där brötos eder,

ord och löften,

alla kraftiga aftal,

som kommit till stånd.

28. Hon vet, att Heimdalls

horn är gömdt

under det solvana

sällsamma trädet;

en å ser hon ösas

med örblandad fors

af Allfaders pant —

Veten I än eller hvad?

29. Ensam satt hon ute,

när den åldrige kom,

asagrubblarn,

och i ögat henne såg:

»Hvad frågen I mig?

Hvi fresten I mig?

Allt vet jag, Oden,

hvar ditt öga du dolt.»

30. [Hon vet, att Odens

öga är doldt]

i den märkliga

Mimers brunn:

mjöd hvar morgon

Mimer dricker

af Allfaders pant —

Veten I än eller hvad?

31. Valde henne Härfader

halsguld och ringar,

trollmedel till vinning,

och teckenstafvar:

hon såg vidt och bredt

i världar alla,

[mycket hon fattar,

fram ser jag längre].

32. Hon fann valkyrjor

fjärran komna,

redo att till gotars

gårdar rida:

Skuld bar sköld,

Skögul desslikes,

Gunn, Hild, Göndul

och Geirskögul.

Nu äro Herjans

nannor nämnda,

valkyrjorna, redo

till ridt öfver jorden.

33. Jag såg för Balder,

den blide guden,

Odens barn,

ödet förut bestämdt;

högre än vallarna

vuxen stod där

smärt och mycket fager

misteltenen.

34. Vardt af den telning,

som visades mig,

den hotfulla sorgpil,

som Höd tog att skjuta.

Men Frigg begrät

i Fensalarna

Valhalls ve —

Veten I än eller hvad?

35. Balders broder

var boren tidigt,

blott en natt gammal

gick Odenssonen att strida

ej händerna han tvådde

eller håret kammade,

förrn å bål han bar

Balders fiende.

36. En å faller östan

genom etterdalar

med saxar och svärd,

Slid hon heter:

då kan Vale

våldsband vrida,

dess hårdare bojor

som bundna af tarmar.

37. Hapten såg hon kufvad

under kittellunden:

uslingen månde likna

Loke som inställsam.

Där sitter Sigyn

vid sidan af maken,

ej väl till mods —

Veten I än eller hvad?

38. Nordanföre stod

på Nidavallarna

en sal af guld,

det var Sindre-ättens;

men en annan stod

å Okolner,

den jättens brygdsal,

som Brimer heter.

39. En sal såg hon stånda

från solen fjärran,

å likstranden,

norr ut ligger dörren;

etterdroppar föllo

in genom ljoren:

den salen är omsnärjd

med ormaryggar.

40. Där såg hon öfver strida

strömmar vada

menedare

och mordvargar;

där sög Nidhögg

döda kroppar,

vargen slet män —

Veten I än eller hvad?

41. Öster ut den gamla

i järnskogen satt

och fostrade där

Fenrers barn:

varder af dem alla

ett visst något,

som i trolls skepnad

skall taga månen.

42. Det mättar sig med lif

af män, som dö,

och makternas boning

blodröd färgar;

skymdt varder solskenet

somrarna därefter,

alla vindar vidriga —

Veten I än eller hvad?

43. Satt där å högen

och harpan slog

sorglös Egter,

som svärdmör vaktar;

gol för honom

i gåskarlaskogen

fagerröde hanen,

som Fjalar heter.

44. Gol för asar

den gullkamprydde,

som härmännen väcker

i Härjafaders hall;

men en annan gal

under jorden,

en sotröd hane

i Hels salar.

45. Garm skäller mycket

vid Gnipahålan,

hvad fast var brister,

och Freke löper.

Mycket hon fattar,

fram ser jag längre,

till segergudarnes

svåra dödskamp.

46. Bröder skola kämpa

och banemän varda,

blodsband af systrars

söner kränkas;

hårdt är i världen,

otukt i växande,

den, som annans vif

till otrohet lockar.

47. Yxtid, svärdstid,

sköldar ligga klufna,

vindtid, vargtid,

innan världen störtar,

dån öfver tegarna,

trollen i flygfärd:

då skall ingen man

den andre skona.

48. Mimers söner resa sig,

murknande världsträd tändes

vid ljudet af gälla

gjallarhornet.

Högt blåser Heimdall,

hornet är i luften,

Oden mäler

med Mimers hufvud.

49. Står då Yggdrasil,

asken, och skälfver,

det gamla trädet ängslas,

men jätten slipper lös.

Alla våndas

å vägen till Hel,

innan Surt med sin tandgård

säfvet slukar.

50. Garm skäller nu mycket

vid Gnipahålan,

hvad fast var brister,

och Freke löper.

51. Rymer skyndar från väster

med skölden framför sig,

i jättevrede sig vrider

världsormen;

han vågskummet upprör,

men örnen skriar,

Bleknäbb naggar lik,

Nagelfar lossnar.

52. En köl far från öster,

komma månde Muspels

lydfolk öfver hafvet

med Loke till roders.

Allt afskums yngel

med ulfven nalkas,

med slikt är Byleists

broder i samfärd.

53. Surt far från söder

med svegafacklors eld,

valgudars sol

mot svärdet bleknar.

Stenar å fälten ramla

och trollen famla;

enhärjarne tråda helvägen,

och himlen remnar.

54. Hur är det med asar?

Hur är det med alfer?

All jättevärlden gnyr,

asarne äro till tings.

Framför stendörrar sina

stöna dvärgarne,

väggbergens mästare —

Veten I än eller hvad?

55. Garm skäller nu mycket

vid Gnipahålan,

hvad fast var brister,

och Freke löper.

56. Då kommer Lins

andra lefnadssorg,

när Oden far

att mot ulfven kämpa

och Beles bane

blänker mot Surt:

där månde Friggs

Angantyr falla.

57. Då kommer Segerfaders

son, den starke

Vidar, att kämpa

mot valdjuret.

Å Hvedrungs son

sitt svärd han stöter

genom munnen till hjärtat:

hämnad är fadern.

58. Då kommer Lodyns

lysande ättling,

gångar Odens son

att ormen möta.

Honom dräper Midgårds

man i vrede,

månde alla enhärjar

utöda hans hem.

59. Öfver rymden gapar

jordomringlarn från nedan,

etter han fnyser

och frustar eld.

Blott nio fjät

går Fjörgyns son,

nedböjd, från ormen

den nidorädde.

60. Garm skäller nu mycket

vid Gnipahålan,

hvad fast var brister,

och Freke löper.

61, a. (Sn. E. I, 190.)

[Slits då bojan

å tunglets slukare,

som vållar Midgård

det mesta onda;

vildt han rasar

å Vigridsslätten,

alla slags fasor

följa hans blodspår.]

61, b. (Sn. E. I, 190.)

[Då kommer den mycket

modige Tyr,

griper, fast enhändt.

Allfaders glafven;

Garm han dräper,

själf dödligen sårad,

bägge hvarandra

till bane varda.]

61, c. (Sn. E. I, 192.)

[Då kommer den höge

Heimdall på Gulltopp

att misteltenens löntjuf

möta i tvekamp;

fast genomborrad

han gäckaren kväfver:

stum ligger Loke,

Bäfrast störtat samman.]

62, a. Solen börjar svartna,

jorden segnar i hafvet,

från himlen kastas

de klara stjärnorna;

elden slingrar sig

om släktuppehållarn,

högt leker hettan

med himlen själf.

62, b. [Nu Sköll genom rymden

ett rytande sänder;

dädanefter tystnad,

dimma och mörker.]

63. Upp ser hon komma

för andra gången

jorden ur hafvet

och grönskas åter.

Forsar falla,

örn flyger ofvan,

han, som från fjället

efter fisk spejar.

64. Asarne träffas

på Idavallen

att om den mäktige

Mulltinarn döma;

att minnas där

sina många storverk

och Fimbultyrs

forna runor.

65. Säd skall på osådda

åkrar växa,

allt ondt bättras

och Balder komma.

Bygga skall Höd med Balder

på Ropts hägnade tomter

som valgudar blida —

Veten I än eller hvad?

66. Månde ock därefter

de underbara

gyllne taflorna

i gräset varda funna,

dem i urdagarna

ägt hade

gudarnes furste

och Fjölners ätt.

67. Då kan Höner

fritt hämta sig lottspån,

[tenarna skaka

och skåda å blot];

men sönerna af de bägge

bröderna bebo

det vida Vindhem —

Veten I än eller hvad?

68. En sal ser hon stånda

mer än solen fager

och guldtäckt

å Gimle;

där skola dygdiga

drottmän bo

och allsköns sällhet

i evighet njuta.

69. Då kommer den härlige

till herradömet,

den starke ofvan,

som allt styrer;

han domar fäller

och frid stiftar,

stadgar hvad heligt

hållas skall.

70. Då kommer dunklets

drake flygande,

glitterormen nedan

från Nidafjällen;

öfver vallen far

och i fjäderdräkt bortför

Nidhögg lik —

Nu må hon sjunka!

2.

TOR FÄRDAS I ÖSTERVÄG

(UR DEN YNGRE EDDAN)

Det är upprinnelsen till denna beättelse, att Åk-Tor for med sina bockar och sin vagn, och med honom den ase, som är kallad Loke. De kommo fram emot aftonen till en bonde och fingo nattläger hos honom. Om kvällen tog Tor sina bockar och slaktade dem, hvarefter de, sedan skinnen blifvit dem aftagna, lades i en kittel; men när kokningen var gjord, satte sig Tor till kvällsvard med sina följeslagare. Till måltiden med sig bjöd han bonden, hans hustru och deras barn. Bondens son hette Tjalfe och dottern Röskva. Tor lade bockskinnen utmed elden och sade, att bonden och hans husfolk skulle kasta benen på skinnen. Tjalfe, bondens son, höll på med ena bockens lårlägg och spräckte den med sin knif för att komma åt märgen.

Tor dvaldes där öfver natten. I ottan före dagningen steg han upp och klädde sig, tog hammaren Mjölner, lyfte den i vädret och signade bockskinnen: då stodo bockarna upp, men den ene var halt på ena bakbenet. Tor märkte det och sade, att bonden eller hans husfolk måtte hafva farit ovarsamt med benen, eftersom ena lårläggen var bruten. Ej tarfvas mycket att därom säga, utan måga det alla fatta, huru rädd bonden vardt, när han såg Tor låta brynen sjunka ned öfver ögonen; ty af hvad han såg utaf dem trodde han sig skola digna ensamt för synen. Tor knöt händerna om hammarskaftet så hårdt, att knogarna hvitnade. Men bonden gjorde hvad som var att vänta: han och alla hans hjon skreko fasligt, bådo om fred och bjödo till ersättning allt hvad de ägde. När Tor såg deras rädsla, gick vreden af honom; han blidkades och tog af dem i förlikning deras barn, Tjalfe och Röskva. Dessa vordo då hans lydpliktiga tjänare och följa honom sedan ständigt.

Tor kvarlämnade där sina bockar och började sin färd öster ut i Jättenhem allt intill hafvet, och han sam ut öfver dess djup; men när han kom till land, gick han där upp och med honom Loke, Tjalfe och Röskva. När de hade vandrat ett litet stycke, låg fremför dem en stor skogsmark; där gingo de hela den dagen intill skymningen. Tjalfe var den snabbaste fotgängare bland alla män, och han bar Tors matsäck; men något natthärberge var ej lätt att finna. När det var mörkt, letade de sig till ett nattläger och funno framför sig en skåle, som var mycket stor. Å dess gafvel var en dörr, jämnbred med hela skålen; där sökte de ut åt sig sitt nattläger. Men vid midnattstiden inträffade en stark jordbäfning, marken skakades under dem, och huset skalf. Då steg Tor upp och kallade på sina följeslagare; de spejade framför sig, funno på höger hand i midten af skålen en utbyggnad och gingo där in. Tor satte sig vid dörren, men de andra uppehöllo sig innanför honom och voro mycket förskräckta. Tor höll om hammarskaftet och var betänkt på att försvara sig. Därpå hörde de starkt buller och gny. Men när det dagades, gick Tor ut och fick se, att ett kort stycke ifrån honom låg där i skogen en man, som ingalunda var liten; han sof och snarkade hårdt. Då tyckte sig Tor finna hvad det varit för läte, som de hört om natten. Han spände kring sig sitt starkhetsbälte, och härigenom växte hans asakraft.

I detsamma vaknade mannen och steg genast upp. Men då är sagdt, att Tor denna enda gång af häpnad skyggade tillbaka från att slå till honom med hammaren, utan sporde han blott efter namnet. Han nämnde sig Skrymer. »Icke behöfver jag» — sade han — »fråga dig efter ditt namn, ty jag vet, att du är Asa-Tor. Men hvart har du dragit bort min handske?» Därpå sträckte sig Skrymer ned och tog upp sin handske. Tor såg då, att det var den, som han om natten hållit för en skåle, men utbyggnaden var handskens tumfinger. Skrymer frågade, om han ville hafva honom till sällskap, hvartill Tor jakade. Därpå tog Skrymer och löste sin matsäck och lagade sig till att äta dagvard; likaså Tor och hans följeslagare å andra sidan. Skrymer föreslog vidare, att de skulle lägga sin resekost samman, och Tor jakade äfven därtill, hvarpå Skrymer lade all maten tillhopa i en påse, som han tog på sin rygg. Hela den dagen gick han framför dem och tog stora steg; men fram emot kvällen uppsökte han åt dem nattläger under en stor ek. Skrymer sade då till Tor, att han ville lägga sig ned och sofva; »men I»