En farande Sven: Konstnären Sven Linnborgs memoarer

By Sven Linnborg

Sven Linnborg (1857–1932) var en nationalromantisk stafflimålare, diktare och vagabond. Idag i stort bortglömd men under sin tid uppskattad och omtalad i lokalpressen. En av Jämtlands främsta kyrkomålare. Inför sin 75-årsdag skrev han sina memoarer, här för första gången publicerade. Läsaren bjuds på rafflande historier: Hur han som barn arbetade som forbonde. Den stränga modern som blev åtalad för att ha släppt in en frikyrkopredikant. En stormig natt hos två fäbodsflickor. Knektjobb vid Oscar II:s norska kröning. Hur han hamnade i Köpenhamns-politiets kurra. Äventyr i Paris konstnärskretsar – med pest, kolera, teaterbrand och ett beslagtaget lik. Vi möter sorgsna riksdagsmän, rika sågverkspatroner, en munter grevinna, en lappspråksforskare och en fiskande engelsk lord. Linnborg far till England, hjälper Scotland Yard att fånga en förbrytare, hamnar sedan i Kanada. Där träffar han barnhusbarn som skickats för att arbeta på farmer i vilda västern, en inrikesminister med smak för svenska flickor, en mystisk indiankvinna, samt två missar från Hertfordshire. De senare erbjuder honom att bli president över tjugotusen får på en stillahavsö. Vi får vidare höra om farorna för en nykterist med att sälja konst i Finland, ett försök att leja honom som lönnmördare, hur han blev strejkbrytare i Malmö, samt inte minst ett antal oknytta spökhistorier.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 22, 2014
• ISBN: 9789175692180

Sven Linnborg

Sven Linnborg (1857–1932) är en av våra idag mindre kända nationalromantiska målare. På sin tid var han mer omtalad och levde ett kringresande liv, flitigt anlitad för att dekorera Jämtländska kyrkor och avbilda norrländska skogspatroners ägor. Han målade gärna landskapsmotiv med fjäll och sjöar. Under 1910-talet utvecklade han en stiliserad nationalromantisk, dekorativ stil, kanske inspirerad av Carl Larsson. Karaktäristiskt är hans persikofärgade moln och solnedgångar. Han fick sin akademiska skolning vid Tekniska skolan i Stockholm, hos de danska opponenterna i Kunsternes Studieskole, samt på Académie Julian och Académie Nationale des Arts Décoratifs i Paris.

Book preview

Paradiset

Inledning

"Skriv dina memoarer, gamle gosse… skriv", sade mig en vacker vårdag min vän bygdekrönikören, som visat mig sin senaste bok, en fint präntad pjäs från ett förnämligt förlag.

Krönikören är i vanligt fall tystlåten, en tigare, som väger sina ord, varför jag hade vett att lystra till hans befallning, så att jag visste vörda den som ärligen menad. Åt ett vanligt munväder med samma bud, skulle jag gapskrattat som i hädelse, ty aldrig hade jag använt kortaste tanke på att skriva mina memoarer. Han fortsatte lågmält: – "Skriv! Visst måtte du ha betydligt manhaftigare saker att upprada i ord, än denna flock memoardiktande tiljornas madonnor, divor av många slag; på vägar och på hav ser, hör och snappar man väl färgstarkare, flera krumelurlinjade livsmoment, än inom kamrars höljen! Skriv!"

Jag skriver mina memoarer, jag som ej läst ett enda memoarverk, jag, som efter 1914 ej läst en rad s.k. skönlitteratur, jag, som har sjuttiofemåringens skälvande pänna i handen – skulle jag våga, våga försöket?

Jag saknar ju varje mönster, är utan varje slags förebild, utan ledning, utan ledsagare, utan hjälpare, utan stöd.

Må det vara hänt.

Jag lyder min hustru och krönikören, min hustru, som önskat en minnenas camera-obscurabilder från min långa sjuttiofemårslevnad. – Det må vara hänt!

Memoarer, antar jag, bör väl börja och utgå från mammas officin, vid moderns bröst, i hennes famn, den för ett barnaliv enda känsligast ansvariga, ett barns ende själasörjare, vars sakrament hålles i helgelse och ära.

På sjuttiofemårsdagen

SVEN LINNBORG

––– Innan jag börjar som memoarskrivare ville jag viska några ord mellan fyra ögon, viska i förtrolighet till den, under vars blick till äventyrs mitt skriveri kommer att vila, mönstras, rannsakas, gillas eller förkastas.

Jag kom att nämna här i inledningen att jag kände mig stå utan ledning, utan ledsagare, utan hjälpare, utan stöd.

Så har jag hört mången säga i en slags beklämmande bedrövelse, då det mörknat till för blick och sinne, då hågen varit utan drivhjul.

Med pennan i hand nu och när allt kommer omkring, så är jag så sant och visst icke ensam, icke utan ledsagare, vi äro två, ha alltid, så långt som jag kan minnas, varit två i sällskap, två som ledsagat varandra, på vägar, i varje rörelse, likt ett tvillingpar, två som tröstat varann, där det så behöfts, två som delat fröjder, besvär och mödor, sorger och vedervärdigheter. Vi ha samverkat i allt arbete, nogsamt aktgivande på faror, på de murknade spängerna ovan de svarta klyftornas djup. Vi äro två som kunna tänka lik, som kunna rätta varandra, där den svagare stakar sig, hugger i sten i övermod, hoppar över diken in på frostade marker, och där den starkare har luft att vara ostyrig, obeständig, upprorisk, vild, rå, simpel och lågsinnade, rovdjursbegärlig fördärvare, något av en djävul; strax är kamraten, ledsagaren framme med sin lykta, en strålkastare, och som med blid röst tillrättavisar och jagar bort de täta dimmorna, som skymde, där ögonen kröpo utefter marken, famlande, smygande som ett lurande rovdjur bland andra smygande, lurande rovdjur.

Jag själv, den bångstyrige vilden, rå och brysk, simpel bracka, vilddjuret, kroppen som kryper utefter marken, kroppen med ögon som spejar utöver mossa, dymarker, djupa vatten, gärna ned i klyftors svarta djup, städse fikna efter förförelsetillfällen, rovdjuret lössläppt till dolska drifters övning, jag själv, kroppen, tar sig nu för att leka med ord, ord, ord, den lägre makten, jordkrypareförmågan är nu ordlekaren, och min kamrat är granskaren. Ja, min kamrat vakar, min ledsagare för, styr, ordnar – han är kaptenen, den ansvarige befälhavaren, då jag, kroppen, är skutan, alltid på något sätt skadad, murken, ett livlöst skräpväsen, som i ett faroögonblick kan gå till botten.

Jag, en lägre förmågan, rådvill, tafatt, ömkligt eländig i de få ögonblick, då ögat händelsevis virat iväg upp mot rymden, ut över vidder, jag ger mig på nåd och onåd helt i min ledsagares våld.

– Till den, som möjligen blir i tillfälle att mönstra, rannsaka min ordsamling, ville jag säga, att även den kan ha en kamrat, en ledsagare, en förare, en ordmönstrare, ordrannsakare. Dennes kamrat och min ledsagare mötas, växla handslag, och äro i en blink två vänner, som förstått varann utan presentation, ty de äro två med samma lynnen, kynnen, sinnen, förmågor. De bära samma slags lyktor, brinnande strålknippen i händerna. Deras ögon se genom pansarplåt, se genom väggar, de se havens bottnar, de se igenom ljungeldsspringorna in i mysterier. De besitta den högre förmågan, den högre makten, det högre medvetandet; vingade föra de oss två jordkrypareväsen överstigledes upp till tinnar på berg, upp till ljus, visande oss, jordkrypande ordlekare, något av det underbaraste sällsamma, som kan lånas åt en tanke, något som icke kan utsägas i ord.

Vi har var sina två viskande ledsagare vid våra öron, två som viska ut ord, rensa, ansa, likt frö, som blir utsäde, och där vart ord, likt frö, spirar, gror, blir en planta, blir ett träd, fyllt med frukter av många arter, närande eller tärande, i oändlighet alstrande, frukter till välsignelses njutning eller frukter till förbannelses fördärv, aldrig utrotade, likt ord som aldrig dö.

Dessa våra två kamrater kunna bli efter vårt, vår lägre makts, godtycke, antingen ljus dag eller mörk natt, antingen en ljusets ängel eller en Luciferos, Satan.

– Kärt barn har många namn på en vänsäll kamrat, vars egenskaper aktas, vårdas, ansas, för att bestå i varje slags väder. Utan denna kamrats ledning på färder, som äro vådliga, är vår vank som ett fammel i villa i nattmörker, där vi icke skymta en kubikmeter av den innehållsrika rymden – då äro vi, överlämnade åt vårt eget försvagade förnufts och vår förvirrande tankegångs godtycke, likt grodor i en dypöl, kavande i giftmängt vatten, och deras kväkande likna vårt munväders ordflöde, ljud, som äro till att lystras till av vegetationsödelagda markers rovdjur. Att då strö ut ord, är som att strö het aska ut över en färdigansad blomstergård, är att ödelägga. allt vad idag flit ytterst har mödat sig till med erfarenheter från fäderne, från gångna sekler, likt de gamla staterna i historien, de som visa oss sina gigantiska storheter och mödor i en hög ruingrus.

– Kärt barn har många namn, vackra namn. Pål och Pär ger en vän olika benämningar – någon kallar den tystnad, ty vår ledsagare är ingen pratkvarn, den vedervärdiga, vars fraser giftöda, någon kallar den det högre medvetandet, även själ, ande, ljus, liv, evighetsväsendets kvintesangs, slump, öde – kärt barn har många och vackra namn; unga flickor i Pingstljusa dräkter, de, likt liljor i örtagårdar, ha benägenhet att betitta den ledsagare, som de icke förneka, som de icke avvisa, för kärlek.

– Jag dristar att efter håg och förmåga låna dessa, nya ljusdräktsprydda flickors begrepp om sina ledsagares väsen, kärlekens, då jag här famlande prövar att leka med ord, ord! –

I

Barndomsåren

Min första förnimmelse av att se, bemärka med ögonen, att röras som varelse, att tänka, var vid tre års ålder. Insvept i en fårskinnsfäll lyftes jag ur en släde ut på snö med rödfärgade hus omkring, upplysta i en skum vinterkväll. Jag såg uppåt, mot höjden, såg en rörlig båge av färgade ljusränder flamma med rörelser, som två flockar av något i strid med varann, och vid sidan en mörkblå fläck med gnistrande ljuspunkter. Jag hörde veka, väna ljud, melodier, som närmade sig gården, och några frostvita, rykande hästar komma rusande, skakande melodierna ut från seldonen.

Så bars jag in i ett riktigt talgljusupplyst rum, där långa karlar avpälsades och visade sig i svarta kläder, och en man med grått hår hade gulgnistrande grannlåt på dräkten, och jag tyckte att han liknade den prydda julgranen, som stod i ett hörn i rummet.

Senare fick jag veta, att min mor och jag avflyttat från vår födelsebygd, Lillhärdal i Härjedalen, till vårt nya hem i Jämtland, att de svartklädda männen voro beväringsmönsterherrar och att den glittergrant utrustade gråhårsmannen var landshövdingen, en högadlig herre, samt att melodierna var bjällerklang.

Denna episod gjorde på