Hemlighetsfulla och fantastiska historier

By Edgar Allan Poe

"Hemlighetsfulla och fantastiska historier" är samlingen för den som vill bekanta sig med Edgar Allan Poe och hans numera klassiska litterära verk. Efter inledningen med den omåttligt populära dikten "Korpen" följer ett stort antal noveller som alla visar varför Poe anses vara en av världens mest tongivande författare genom tiderna. Klassiker som den brutala deckaren "Morden på Rue Morgue" samsas med psykologiska thrillers som "Den svarta katten", där huvudpersonen drivs till våldsamt vansinne av sitt eget husdjur. Samlingen är ett gediget stycke litteraturhistoria och ett måste för varje bokälskares kollektion. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 11, 2020
• ISBN: 9788711524114

Edgar Allan Poe

Edgar Allan Poe (1809-1849) was an American poet, short story writer, and editor. Born in Boston to a family of actors, Poe was abandoned by his father in 1810 before being made an orphan with the death of his mother the following year. Raised in Richmond, Virginia by the Allan family of merchants, Poe struggled with gambling addiction and frequently fought with his foster parents over debts. He attended the University of Virginia for a year before withdrawing due to a lack of funds, enlisting in the U.S. Army in 1827. That same year, Poe anonymously published Tamerlane and Other Poems, his first collection. After failing to graduate from West Point, Poe began working for several literary journals as a critic and editor, moving from Richmond to Baltimore, Philadelphia, and New York. In 1836, he obtained a special license to marry Virginia Clemm, his 13-year-old cousin, who moved with him as he pursued his career in publishing. In 1838, Poe published The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket, a tale of a stowaway on a whaling ship and his only novel. In 1842, Virginia began showing signs of consumption, and her progressively worsening illness drove Poe into deep depression and alcohol addiction. “The Raven” (1845) appeared in the Evening Mirror on January 29th. It was an instant success, propelling Poe to the forefront of the American literary scene and earning him a reputation as a leading Romantic. Following Virginia’s death in 1847, Poe became despondent, overwhelmed with grief and burdened with insurmountable debt. Suffering from worsening mental and physical illnesses, Poe was found on the streets of Baltimore in 1849 and died only days later. He is now recognized as a literary pioneer who made important strides in developing techniques essential to horror, detective, and science fiction.

Book preview

1892.)

Första serien

Guldbaggen

För många år sedan blev jag intim vän med en mr William Legrand. Han var av en gammal hugenottfamilj och hade en gång varit rik, men en hel följd av motgångar hade bragt honom till fattigdom. För att slippa ifrån de förödmjukelser, som följde med hans olyckor, lämnade han sina förfäders långvariga hemvist, New Orleans, och slog sig ned på Sullivans ö nära Charleston i Syd-Carolina.

Denna ö är ganska egendomlig. Den består av föga annat än havssand och är omkring tre engelska mil lång; dess bredd överstiger icke på något ställe en fjärdedels mil. Den skiljes från fastlandet genom ett knappt märkbart sund, som slingrar sig fram genom vassnår och gyttja, och är ett älsklingstillhåll för sumphöns. Som man väl kan fatta, är vegetationen ringa eller åtminstone dvärgartad. Inga träd av ansenlig storlek finnas. Nära västra stranden, där Fort Moultrie är beläget och där man byggt några usla träkåkar, som under sommaren bebos av dem, som fly undan Charlestons damm och feberdunster, kan man visserligen träffa på några dvärgpalmer; men med undantag av denna västliga udde och en hård, vit strandbank utefter kusten är hela ön betäckt av en tät underskog av den av Englands trädgårdsodlare så högt prisade luktmyrten. Denna buske uppnår här ofta en höjd av femton till tjugu fot och bildar en nästan ogenomtränglig småskog, uppfyllande luften med vällukt.

Längst in i denna småskogs skrymslen, icke långt från den östra eller avlägsnare ändan av ön, hade Legrand byggt sig en liten koja, där han bodde, då jag först av en ren tillfällighet kom att göra hans bekantskap. Denna utvecklade sig snart till vänskap — ty hos denna eremit fanns mycket, som var ägnat att väcka både intresse och aktning. Jag fann honom vara en man med stor bildning och ovanlig begåvning, ehuru behäftad med folkskygghet och ett nyckfullt lynne, omväxlande mellan entusiasm och melankoli. Han hade fört med sig mycket böcker men läste dem sällan. Hans förnämsta nöjen voro jakt och fiske, eller också strövade han omkring på stranden och i myrtenskogen för att söka snäckor eller insekter; hans samling av de sistnämnda kunde ha väckt en Swammerdamms avund. På dessa strövtåg åtföljdes han vanligen av en gammal neger vid namn Jupiter, som hade blivit frigiven före familjens iråkade fattigdom men som varken genom hotelser eller löften kunde förmås att avstå från vad han betraktade som sin rättighet, att följa sin »massa Will» i hälarna. Det är icke otroligt, att denna Jupiters envishet framkallats av Legrands släktingar, som ansågo honom något rubbad till förståndet och på detta sätt trodde sig kunna bereda honom en viss tillsyn och vård.

Vintrarna under Sullivansöns breddgrad äro sällan synnerligen stränga, och behovet av en eldbrasa på hösten är en sällsynt händelse. Omkring mitten av oktober 18 ... inträffade emellertid en ovanligt kall dag. Strax före solnedgången strövade jag fram genom småskogen till min väns stuga. Jag hade icke besökt honom på flera veckor, ty jag var för tillfället bosatt i Charleston, som låg nio mil från ön, och svårigheterna att komma dit och dän voro på den tiden långt större än nu. Framkommen till stugan, klappade jag på som vanligt, och då jag icke fick något svar, tog jag nyckeln på dess vanliga gömställe, låste upp och gick in. En präktig eld brann i spiseln — en ny men ingalunda oangenäm syn. Jag kastade av mig ytterrocken, drog fram en länstol till den sprakande brasan och satt och väntade lugnt, att mina värdar skulle komma hem. Strax efter mörkningen kommo de och togo emot mig på det hjärtligaste sätt. Jupiter skyndade sig med ett vänligt grin från öra till öra att anrätta några sumphöns till kvällsvard. Legrand hade ett av sina anfall — jag vet icke något annat namn — av entusiasm. Han hade funnit en förut okänd mussla, som utgjorde en ny art, och vad mera var, han hade med Jupiters hjälp lyckats fånga en skalbagge, alldeles ny som han trodde, men om vilken han ville höra mitt utlåtande följande morgon.

»Och varför inte i afton?» frågade jag, i det jag gnuggade händerna över elden, och önskade hela skalbaggssläktet för hin i våld.

»Ja, om jag bara hade vetat, att du var här!» sade Legrand; »men det var så länge sedan jag såg dig, och hur kunde jag ana, att jag skulle få ett besök just i afton? Jag mötte på hemvägen löjtnant G ... från fästningen och lånade honom dumt nog skalbaggen, så att du omöjligt kan få se den förrän i morgon. Stanna här över natten, så skickar jag Jupiter efter den i soluppgången. Det är det mest förtjusande ting i skapelsen.»

»Vilket, soluppgången?»

»Ä prat! — jag menar naturligtvis skalbaggen. Den är av en lysande guldfärg — ungefär av en valnöts storlek — med två kolsvarta fläckar nära ena ändan av ryggen och en något längre fläck vid den andra. Antennerna ...»

»D’ä’ inte någe tenn i den, massa Will, de’ ska’ jag tala om för er», avbröt Jupiter, »baggen ä’ en gullbagge, äkta gull varenda bit av’ en både utom och inom, utom vingarna — aldrig känt en så tung bagge i hela mitt liv.»

»Må så vara, Jup», svarade Legrand med, som jag tyckte, litet mera allvar än saken fordrade, »men det är väl intet något skäl för dig att låta fåglarna brännas. Färgen», här vände han sig åter till mig, »är verkligen sådan, att den nästan ger stöd för Jupiters åsikt. Aldrig har du sett en mera strålande metallglans än hos denna skalbagges skal — men det kan du inte döma om förrän i morgon. Emellertid kan jag ge dig en föreställning om formen.»

Därmed slog han sig ned vid ett litet bord, på vilket fanns bläck och penna men icke något papper; han letade i en låda men fann intet.

»Gör ingenting», sade han till sist, »det här kan duga». Och han tog ur västfickan upp vad jag tyckte vara en tämligen smutsig skrivpappersremsa och gjorde ett hastigt utkast med pennan. Under tiden satt jag kvar vid elden, ty jag kände mig ännu frusen. När teckningen var färdig, räckte han mig den utan att stiga upp. Just då jag tog emot den, hördes ett högt tjut åtföljt av en skrapning på dörren. Jupiter öppnade, och en stor newfoundlandshund, tillhörig Legrand, kom inrusande och hoppade upp och överhopade mig med smekningar, ty jag hade vid mina föregående besök visat honom mycken uppmärksamhet. När han slutat sina glädjesprång, såg jag på papperet och fann mig för att säga sanningen icke så litet brydd över vad min vän hade tecknat.

»Ja,», sade jag efter att ha betraktat det några minuter, »det här är verkligen en egendomlig skarabé, det måste jag bekänna, alldeles ny för mig. Jag har aldrig sett något liknande — om inte möjligen en dödskalle, något som han liknar mer än någonting annat jag haft tillfälle att se.»

»En dödskalle!» eftersade Legrand. »Nåja — må vara — den har utan tvivel någon likhet med en sådan på papperet. De två övre svarta fläckarna se ut som ögon, inte sant? och den längre fläcken nedtill som en mun — och så är formen av det hela oval.»

»Kanske det», sade jag, »men Legrand, jag fruktar, att du inte är någon artist. Jag måste vänta, tills jag får se skalbaggen själv, om jag skall kunna göra mig någon föreställning om dess utseende.»

»Men jag förstår inte», sade han något stucken, »jag ritar något så när bra — borde göra det åtminstone, ty jag har haft skickliga lärare och smickrar mig med att inte vara ett komplett dumhuvud.»

»Men, min kära vän, då skämtar du», sade jag; »det här är ett ganska passabelt människokranium — ja, jag vill påstå, att det är ett högst förträffligt kranium enligt den vanliga föreställningen om dylika fysiologiska exemplar — och din skarabé måste vara den besynnerligaste skarabé i världen, om den liknar det här. Nå, vi skulle kunna få i gång ett stycke ganska hemsk vidskepelse av den här föranledningen. Jag förmodar du kommer att kalla skalbaggen scarabæus caput hominis eller någonting i den vägen — det förekommer många liknande benämningar inom naturalhistorien. Men var äro de där antennerna du talade om?»

»Antennerna!» sade Legrand, som syntes bli ovanligt het; »jag är säker på att du måste se antennerna. Jag gjorde dem lika tydliga som de äro på originalet, och jag förmodar, att det är tillräckligt.»

»Gott, gott», sade jag, »kanske du gjorde det — men ser dem gör jag inte».

Och jag räckte honom papperet utan någon vidare anmärkning för att icke reta honom. Men jag kände mig på det högsta förvånad över den vändning saken tagit; hans dåliga lynne var mig oförklarligt, och vad teckningen av skalbaggen angår, voro där alldeles säkert inga antenner synliga, och det hela ägde ovillkorligen en stark likhet med de vanliga dragen av en dödskalle.

Han tog emot papperet tämligen fnurrigt och ämnade just krama ihop det, tydligen för att kasta det på elden, då en tillfällig blick på teckningen plötsligt tycktes fängsla hans uppmärksamhet. I första ögonblicket antog hans ansikte en blodröd färg för att ögonblicket därpå bli dödsblekt. Under några minuter fortfor han, där han satt, att på det uppmärksammaste granska teckningen. Till sist isteg han upp, tog ett ljus från bordet och gick och satte sig på en sjömanskista i det bortersta hörnet av rummet. Här företog han en ny ivrig granskning av papperet, i det han vände det åt alla håll. Han sade emellertid ingenting, och hans uppförande förvånade mig på det högsta; dock ansåg jag det klokast att icke öka hans tilltagande dåliga lynne genom någon anmärkning. Om en stund tog han ur rockfickan upp en väska, lade omsorgsfullt papperet i den och låste in båda i skrivbordet. Hans sätt blev nu lugnare, men den första entusiastiska minen var alldeles borta. Dock syntes han nu mera tankspridd än trumpen. Ju längre det led på aftonen, desto mera försjönk han i drömmar, ur vilka inga skämtsamma yttranden av mig förmådde väcka honom. Det var min mening att tillbringa natten i stugan, såsom jag ofta gjort förr, men då jag såg min värd vid detta lynne, ansåg jag det bäst att ta avsked. Han försökte icke övertala mig att stanna, men då jag gick, skakade han hand med mig till och med hjärtligare än vanligt.

Det var ungefär en månad efter denna tilldragelse (och under denna tid hade jag icke sett till Legrand det allra minsta), som jag i Charleston fick ett besök av hans tjänare Jupiter. Jag hade aldrig sett den gamle hederlige negern se så nedslagen ut, och jag fruktade, att min vän träffats av någon svår olycka.

»Nå, Jup», sade jag, »vad står på? Hur är det med er herre?»

»Jo, sanningen att säga, massa, han inte så bra han borde.»

»Inte bra! Det gör mig verkligt ont att höra. Vad klagar han då över?»

»Ja däri ligger de’, aldrig klaga över nå’nting, men i alla fall vara mycke sjuk.»

»Mycket sjuk, Jupiter! Varför sa’ ni inte det genast? Är han bunden vid sängen?»

»Nej, de’ ä’n inte — han ä’ inte bunden nå’nstans — d’ä’ just där skon klämmer — mitt sinne vara mycke tungt för stackars massa Will.»

»Jupiter, vad menar ni egentligen? Ni säger, att er herre är sjuk; har han inte sagt er vad han har för ont?»

»Nå nå, massa, inte värt att ta vid sig så förskräckligt för den saken — massa Will säga det inte vara någe åt’en alls — men varför går han då omkring och ser ut så här, med huv’et ner och axlarna i vädret, så vit i syna som en gås? Och så håller han hela tiden på me’ krumelurerna ...»

»Med vad för slag, Jupiter?»

»Med krumelurerna på tavlan, de besynnerligaste krumelurer jag nånsin sett. Jag säga er, jag känna mig pin rädd. Tvungen hålla noga öga på’n. Häromda’n rymde han från mig, innan sol’n gått opp, och var borta hela guds långa da’n. Hade skurit mig en duktig påk för att ge’n ett rejält kok stryk, när han kom hem, men va’ en tocken mes, att jag inte hade hjärta te’t — han såg så jämmerlig ut, stackarn.»

»Huru! — vad! — jaså! — noga taget tror jag ni gör klokast i att inte vara för sträng mot den stackars karlen — slå honom inte, Jupiter, han står inte ut med det. Men har ni inte något begrepp om vad som förorsakat detta illamående eller rättare detta hans förändrade uppförande? Har ingenting obehagligt inträffat, sedan jag såg er?»

»Nej, massa, de’ har inte varit någe obehagligt sedan dess, det va’ förut, fruktar jag — de’ va’ just den da’n ni va’ där.»

»Huru, vad menar ni?»

»Kors, massa, jag menar skalbaggen, så nu vet ni de’.»

»Vad?»

»Skalbaggen — jag ä’ säker massa Will bli’t biten nånstans i huv’et av den där gullbaggen.»

»Och vad skäl har ni, Jupiter, för en sådan förmodan?»

»Klor, massa, och käft me’. Aldrig sett en så’n satans bagge, han sparka’ och bet allt, som kom nära’n. Massa Will fånga’n först, men släppte’n igen mycke’ hastigt. De’ va’ då han blev biten, d’ä’ tvärsäkert. Jag tyckte inte själv om utseendet på baggkäften, så jag ville inte ta’n me’ fingrarna utan fånga’n i ett stycke papper, som jag hitta’. Jag svepte in’en i papperet och stack en bit av’et i mun på’n — så geck de’ till.»

»Och ni tror således, att er herre verkligen blev biten av baggen och att det är detta bett, som gjort honom sjuk?»

»Jag tror inte någe om’et, jag vet’et. Vad ä’ de’ som gör, att han drömmer så mycke om gull, om inte att han bli’t biten av gullbaggen? Har hört talas om gullbaggar förr.»

»Men hur vet ni, att han drömmer om guld?»

»Hur jag vet’et? Därför att han talar om’et i sömnen — d’ä’ därför jag vet’et.»

»Det är bra, Jupiter, kanske har ni rätt. Men vad är det för lycklig omständighet jag har att tacka för äran av ert besök hos mig i dag?»

»Va’ sa’ massa?»

»Har ni något budskap från mr Legrand?»

»Nej, massa, jag har den här brevlappen.» Och därmed räckte han mig ett brev av följande lydelse:

»Bäste vän!

Varför har jag icke sett till dig på så länge? Jag hoppas du icke varit nog dåraktig att bli stött av någon liten häftighet å min sida; men nej, det är inte troligt.

Sedan jag senast träffade dig, har jag haft stark anledning till oro. Jag har något att säga dig, men vet knappast hur jag skall komma fram med det, eller om jag bör säga det alls.

Jag har inte mått riktigt väl de senare dagarna, och stackars gamle Jupiter nästan pinar ut mig med sina välmenta uppmärksamhetsbevis. Kan du tänka dig, häromdagen hade han skaffat sig en duktig påk för att tukta mig, därför att jag rymt från honom och tillbragt en hel dag ensam bland bergen på fastlandet! Jag tror verkligen, att det endast var mitt lidande utseende, som räddade mig från att få stryk.

Jag har icke fått någon tillökning i mina samlingar, sedan vi träffades.

Om du möjligen kan, så kom över med Jupiter. Kom äntligen! Jag önskar att få träffa dig i afton i och för en angelägen affär. Jag försäkrar dig, att den är av högsta vikt.

Din tillgivne

William Legrand.»

Det låg någonting i tonen hos detta brev, som gjorde mig högst orolig. Hela skrivsättet skilde sig väsentligt från Legrands vanliga. Vad kunde han gå och drömma om? Vilket nytt infall hade nu fått makt med hans oroliga hjärna? Vad kunde han ha för en »affär av högsta vikt»? Jupiters beskrivning av honom bådade intet gott; jag började frukta, att olyckan till sist blivit honom en alltför tung börda och verkligen rubbat min väns förstånd. Utan ett ögonblicks tvekan beredde jag mig alltså att göra negern sällskap.

Nedkommen till kajen märkte jag en lie och tre spadar, alla tydligen nya, liggande i botten på den båt vi skulle begagna.

»Vad är meningen med allt det här, Jup?» frågade jag.

»En lie, massa, och spadar.»

»Det ser jag nog, men vad ha de här att göra?»

»Massa Will ville ovillkorligen, att jag skulle köpa dom åt’en i sta’n, och fan så mycke pengar har jag måst ge ut för dem.»

»Men vad i alla mysteriers namn skall din ’massa Will’ göra med liar och spadar?»

»D’ä’ mer än jag vet, och hin ta mig om inte jag tror d’ä’ mer än han vet själv. Men de’ kommer alltsammans av baggen.»

Då jag fann, att ingen tillfredsställande förklaring stod att erhålla av Jupiter, vars hela förstånd tycktes ha gått upp i »baggen», steg jag i båten och satte till segel. En frisk bris förde oss snart till den lilla bukten norr om Fort Moultrie, och efter en promenad på ett par mil kommo vi vid tretiden på eftermiddagen fram till stugan. Legrand hade väntat på oss med otålighet. Han fattade min hand med en nervös häftighet, som oroade mig och stärkte de misstankar jag redan fattat. Hans ansikte hade en spöklik blekhet, de djupt liggande ögonen lyste av en onaturlig glans. Efter några frågor om hans hälsa och då jag icke hade något bättre att säga, frågade jag, om han fått tillbaka skarabén från löjtnant G—.

»Ja visst», svarade han häftigt rodnande, »jag fick den tillbaka följande morgon. Ingenting skulle kunna förmå mig att skiljas från den skarabén. Vet du, att Jupiter har fullkomligt rätt i fråga om den?»

»I vad avseende?» frågade jag med en dyster aning i hjärtat.

»I att tro den vara en skalbagge av verkligt guld.»

Han yttrade detta med en min av djupt allvar, och jag kände mig outsägligt förskräckt.

»Denna bagge skall göra min lycka», fortfor han med ett leende, »skall återinsätta mig i besittningen av mina familjegods. Är det då underligt, att jag prisar den? Sedan Fortuna funnit för gott att skänka den åt mig, behöver jag bara begagna den på rätt sätt, och jag skall komma i besittning av det guld, vars förkunnare han är. Jupiter, ge mig skalbaggen.»

»Va’ baggen, massa? Ser helst jag slipper besvära den baggen — massa får gå och ta’n själv.»

Därmed steg Legrand upp och gick med allvarlig och högtidlig min och tog den ur en glaslåda, där den var instängd. Det var en vacker skarabé och vid denna tid ännu okänd för herrar naturforskare, vilket naturligtvis gjorde den synnerligen värdefull ur vetenskaplig synpunkt. Där funnos två runda svarta fläckar nära ena ändan av ryggen och en avlång fläck nära den andra. Skalen voro utomordentligt hårda och glänsande och liknade fullkomligt polerat guld. Insektens tyngd var högst märkvärdig, och då jag tog alla omständigheter i betraktande, kunde jag knappast klandra Jupiter för hans åsikt om den, men för mitt liv kunde jag icke förklara hur Legrand kunde instämma i denna åsikt.

»Jag skickade efter dig», sade han i högtravande ton, då jag slutat min undersökning av skalbaggen, »för att få ditt råd och bistånd vid befordrandet av ödets och skalbaggens planer ...»

»Min kära Legrand», utbrast jag avbrytande honom, »du mår bestämt inte bra och gjorde klokast i att iaktta en smula försiktighet. Bäst att du går till sängs, så stannar jag hos dig några dar, tills det här gått över. Du är feberaktig och ...»

»Känn på min puls», sade han.

Jag kände honom på pulsen och kunde för att säga sanningen icke finna minsta tecken till feber.

»Men du kan vara sjuk utan att ha feber. Tillåt mig för den här gången att vara din läkare och ge dig en ordination. Först av allt skall du gå och lägga dig, och sedan ...»

»Du misstar dig», avbröt han, »jag mår så bra jag kan begära med min nuvarande starka själsspänning. Om du verkligen vill mig väl, så hjälper du mig att övervinna den.»

»Och hur skall det gå till?»

»Det är mycket enkelt. Jupiter och jag ämna oss ut på en expedition bland bergen på fastlandet och behöva därvid hjälp av en pålitlig person. Du är den ende vi i så fall kunna lita på. Antingen vi lyckas eller ej, kommer den själsspänning du nu ser hos mig att försvinna.»

»Jag gör dig gärna alla de tjänster jag kan; men säg mig, är det din mening, att denna infernaliska skalbagge på något sätt står i samband med din tillämnade expedition bland bergen?»

»Ja, det gör den.»

»Då, Legrand, kan jag inte deltaga i ett så galet företag.»

»Det var ledsamt, mycket ledsamt, ty då måste vi försöka på egen hand.»

»Försöka på egen hand! Karl’n är bestämt galen! Men vänta lite — hur länge ämna ni vara borta?»

»Antagligen hela natten. Vi bryta upp genast och är i alla händelser tillbaka vid soluppgången.»

»Och lovar du mig på hedersord, att då denna din nyck är över och skalbaggsaffären — Gud sig forbarme! — blivit ordnad till din belåtenhet, så vänder du om hem och lyder blint mitt råd som om det vore din läkares?»

»Det lovar jag. Och låt oss nu ge oss av, vi ha ingen tid att förlora.»

Med tungt hjärta följde jag min vän. Vi bröto upp omkring klockan fyra, Legrand, Jupiter, hunden och jag. Jupiter bar lien och spadarna. Han envisades att få bära alltsammans, mera, syntes det mig, av fruktan att anförtro någotdera av verktygen åt sin herre, än av något överdrivet nit eller tjänstaktighet. Han gick där och såg förskräckligt surmulen ut, och de enda ord, som kommo från hans läppar under hela vägen, voro »den förbannade baggen». För min del bar jag ett par blindlyktor, medan Legrand nöjde sig med skalbaggen, som han bar hängande i ändan av ett stycke pisksnärt och svängde fram och tillbaka, under det han gick, med minen hos en trollkarl. Då jag såg detta sista tydliga bevis på min väns sinnesrubbning, var jag nära att brista i gråt. Jag ansåg det emellertid bäst att hålla god min och låta honom få sin vilja fram, åtminstone för närvarande eller tills jag med hopp om framgång kunde vidtaga kraftigare åtgärder. Under tiden försökte jag, men utan att lyckas, att utforska honom angående ändamålet med besöket. Sedan han lyckats övertala mig att göra sällskap, tycktes han icke vilja inlåta sig på samtal om någon mindre viktig sak, och på alla mina frågor bevärdigade han mig icke med något annat svar än »vi få väl se!»

Vi foro över sundet vid öns östra ända i en liten båt, bestego höjderna på fastlandets strand och gingo fram i nordvästlig riktning genom ett ytterst vilt och öde landskap, där intet spår av människofot kunde upptäckas. Legrand gick beslutsamt i spetsen och stannade endast ett ögonblick här och där för att rådfråga vad som tycktes vara hans egna landmärken från ett föregående tillfälle.

På detta sätt vandrade vi omkring två timmar, och solen höll just på att gå ned, då vi kommo in i en trakt ännu långt ödsligare än någon vi hittills sett. Det var ett slags taffelland nära toppen av ett nästan otillgängligt berg, tätt skogbevuxet från foten till spetsen och här och där bestrött med stora klippblock, som tycktes ligga löst på marken och i många fall hindrades att störta ned i dalarna endast genom stödet av träden, mot vilka de vilade. Djupa klyftor i olika riktningar gåvo landskapet ett ännu dystrare och högtidligare utseende.

Den naturliga plattform, dit vi klättrat upp, var tätt bevuxen med taggbuskar, där vi, som vi snart upptäckte, omöjligt kunnat bana oss väg utan tillhjälp av lien. På sin herres befallning började nu Jupiter röja väg för oss fram till foten av ett ofantligt tulpanträd, som jämte en åtta eller tio ekar stod på platån, vida överträffande dem och alla andra träd jag någonsin sett i lövverkets och formens skönhet, de vitt utbredda grenarna och ett i allmänhet majestätiskt utseende. Då vi kommit fram till detta träd, vände Legrand sig till Jupiter och frågade, om han kunde klättra upp i det. Den gamla mannen syntes litet häpen över denna fråga och dröjde med svaret. I dess ställe gick han fram till den väldiga stammen, gjorde långsamt ett varv omkring den och undersökte den ytterst noggrant. Då han slutat granskningen, sade han endast:

»Ja, massa, Jup aldrig sett träd han inte kunnat klättra opp i.»

»Upp med dig då, så fort som möjligt, ty snart är det för mörkt att kunna se vad vi ska göra.»

»Hur långt ska jag opp, massa?» frågade Jupiter.

»Klättra först uppför stammen, så skall jag sedan säga dig vad väg du skall ta ... Stopp! tag den här skalbaggen med dig.»

»Baggen, massa Will — gullbaggen!» utropade negern och ryggade tillbaka förskräckt — »va’ ska jag dra baggen med mig opp i trä’t för? Förbanna mig jag de’ gör!»

»Om du är rädd, Jup, en stor, grov neger som du är, att hålla i en oskyldig liten död skalbagge, så kan du bära honom i det här snöret — men om du inte tar den med dig opp på något sätt, blir jag tvungen att krossa skallen på dig med den här spaden.»

»Vad står nu på, massa?» sade Jup, som tydligen blygdes, så att han därför lät förmå sig att lyda; »alltid ska ni ställa till bråk med stackars gammal nigger. Jag bara skämta’. Jag vara rädd för baggen! Vad frågar jag efter baggen?»

Därmed fattade han försiktigt i yttersta ändan av snöret, och hållande insekten så långt som möjligt från sig, beredde han sig att stiga upp i trädet.

Tulpanträdet, Liriodendron tulipifera, den ståtligaste av de amerikanska skogarnas invånare, har som sagt en särdeles jämn och slät stam och uppnår ofta en betydlig höjd utan några sidogrenar; men vid mognare ålder blir barken knölig och ojämn, under det att en mängd korta grenar skjuta ut från stammen. Sålunda var i närvarande fall svårigheten att klättra upp mera skenbar än verklig. I det Jupiter med armar och knän fattade om den väldiga stammen så tätt han kunde, med händerna gripande tag i några utskjutande delar och med sina nakna tår stödjande sig på andra, lyckades han äntligen, efter att ett par gånger ha varit nära att falla, slingra sig upp till den första stora grenklykan och tycktes nu betrakta hela affären såsom i huvudsak avslutad. Risken med företaget var nu i själva verket överstånden, ehuru klättraren befann sig på en sextio eller sjuttio fots höjd över marken.

»Va’ väg ska jag nu gå, massa Will?» frågade han.

»Gå på uppför den största grenen — den som är på den här sidan», sade Legrand.

Negern lydde genast och, som det syntes, med föga ansträngning; han klättrade allt högre och högre, tills vi icke kunde se en skymt av hans trinda figur genom det täta lövverket. Om en stund hördes hans röst som ett hallå:

»Hur mycket högre då, massa?»

»Hur högt upp är du?» frågade Legrand.

»Ä, rysligt högt, kan se himmeln genom trädtoppen.»

»Bry dig inte om himmeln du, utan hör på vad jag säger. Se ned utefter stammen och räkna grenarna under dig på den här sidan. Hur många grenar har du passerat?»

»En, två, tre, fyra, fem — gått fem stora grenar, massa, på den här sidan.»

»Gå då en gren högre!»

Om några minuter hördes rösten på nytt och talade om, att den sjunde grenen var uppnådd.

»Nu, Jup», ropade Legrand, tydligen i stor spänning, »får du lov att gå ut på den grenen, så långt du kan komma. Om du får se något besynnerligt, så låt mig veta det.»

Hade jag kunnat hysa någon liten tvekan om min väns galenskap, så var den nu fullkomligt försvunnen. Jag hade intet annat val än att anse honom vansinnig, och jag blev allvarsamt orolig för, hur jag skulle få honom hem. Under det jag funderade på vad som lämpligast kunde göras, hördes åter Jupiters röst:

»Rädd för att våga mig långt ut på den här gren — rutten mest hela vägen.»

»Vad i himlens namn skall jag då göra?» frågade Legrand, tydligen i största förtvivlan.

»Göra?» sade jag, glad att kunna få in ett ord; »jo, kom med hem och lägg dig. Kom nu, så är du snäll! Det börjar bli sent, och dessutom minns du vad du lovat.»

»Jupiter», ropade han utan att det minsta bry sig om mig, »hör du mig?».

»Ja, massa Will, hör er så tydligt som helst.»

»Skär i grenen med din kniv och se efter om den är mycket rutten.»

»Rutten, massa, alldeles säkert rutten», svarade negern om några ögonblick, »men inte så rutten, att den inte kunde vara värre. Kunna våga mig ut på’n, jag ensam.»

»Du ensam — vad menar du med det?»

»Kors, jag menar baggen. D’ä’ en rysligt tung bagge. Om jag skulle släppa ner den först, så håller nog gren sedan en enda nigger.»

»Din infernaliska skurk», ropade Legrand, tydligen mycket lättad, »vad är meningen med ditt dumma prat? Om du släpper baggen, bryter jag nacken av dig! Säg Jupiter, hör du mig?»

»Ja, massa, ni behöver inte väsnas så rysligt med stackars nigger.»

»Det är bra, hör då på! Om du ger dig ut på grenen, så långt du möjligen kan utan fara och utan att släppa baggen, så skänker jag dig en silverdollar, när du kommer ner.»

»Jag går, massa Will, jag går», svarade negern med stor iver — »mest ute vid ändan nu.»

»Ute vid ändan!» rent av gallskrek Legrand; »säger du, att du är ute vid ändan av den grenen?»

»Strax vid ändan, massa ... Ä, gud sig forbarme, va’ ä’ de’ här för slag, som sitter i trä’t?»

»Nå», svarade Legrand helt förtjust, »vad är det?»

»D’ä’ varken mer eller mindre än en dödskalle — någon har lämnat sitt huve kvar i trä’t och kråkorna har glufsat i sig varenda köttbit på’t.»

»En dödskalle, säger du? Gott! Hur är den fäst vid grenen, vad är det som håller den kvar?»

»En dödskalle, massa, alldeles tvärsäkert — ska se efter. Kors i all min dar, har väl aldrig sett på maken — det sitter en stor grov spik i skallen och håller den kvar vid trä’t.»

»Det är bra, Jupiter, gör nu precis som jag säger dig, — hör du mig?»

»Ja, massa.»

»Var då uppmärksam! Tag reda på dödskallens vänstra öga.»

»Ja visst ja! Men dödskallen har inga ögon, vet ja’.»

»Ditt dumma nöt! Kan du skilja din högra hand från den vänstra?»

»Skulle tro de’ — d’ä’ min vänstra hand jag hugger ved me’.»

»Ja visst, du är vänsterhänt; ditt vänstra öga är på samma sida som din vänstra hand. Nu, förmodar jag du kan finna vänstra ögat på dödskallen eller platsen, där vänstra ögat suttit. Har du fått reda på det?»

Det uppstod en lång paus. Till sist frågade negern:

»Har skallen också vänstra öga på samma sida som vänstra hand? Jag fråga, för skallen har inte minsta bit till hand. Nå, de’ gör detsamma. Fått reda på vänstra öga nu — här ä’ vänstra öga. Va’ ska jag göra me’t?»

»Fira ner baggen genom det, så långt snöret räcker — men akta dig att du inte släpper snöret.»

»Redan gjort, massa Will, lätt sak fira ner baggen genom håle’ — se efter honom därnere nu!»

Under detta samtal kunde vi icke upptäcka någon del av Jupiters person, men skalbaggen, som han firat ned, var nu synlig i ändan av snöret och glänste som en kula av blankt guld i den nedgående solens sista strålar, av vilka några ännu svagt belyste höjden, där vi stodo. Skalbaggen hängde där klar för alla grenar och skulle, om den släppts, fallit för våra fötter. Legrand tog genast lien och mejade av en krets av tio eller tolv fot i diameter mitt under insekten, varpå han befallde Jupiter att släppa snöret och komma ned från trädet.

Efter att med mycken noggrannhet ha slagit ned en pinne i marken precis på den punkt, där skalbaggen föll, tog min vän ur fickan upp ett måttband. Görande fast dess ena ända vid den punkt av trädet, som var närmast pinnen, rullade han upp det, tills det nådde pinnen, och fortfor därmed i den av de båda punkterna, trädet och pinnen, redan angivna riktningen till en längd av femtio fot, allt under det Jupiter med lien mejade av busksnåren. På den punkt, som sålunda uppnåddes, drevs i marken ned en ny pinne, och omkring denna som medelpunkt beskrevs en ungefärlig cirkel av omkring fyra fot i diameter. Legrand tog nu själv en spade, gav Jupiter en och mig en och bad oss ta i och gräva så raskt som möjligt.

Sanningen att säga har jag just aldrig varit synnerligen förtjust i dylika nöjen och skulle särskilt vid detta tillfälle gärna velat avstå, ty mörkret föll på och jag kände mig ganska uttröttad av den motion jag redan fått; men jag såg ingen utväg att slippa och var rädd att bringa min stackars väns lynne ur pämvikt genom att neka. Kunde jag ha litat på Jupiters hjälp, skulle jag icke ha tvekat att försöka få hem dåren med våld; men jag kände alltför väl till den gamla negerns sinnelag för att hoppas, att han under några förhållanden skulle bistå mig i en strid med hans herre. Jag hyste intet tvivel om att denne hade blivit smittad av någon vidskeplig tro på nedgrävda skatter, så vanlig i södern, och att denna hans fantasi blivit ytterligare stärkt genom fyndet av skalbaggen och möjligen även genom Jupiters envisa påstående, att det var »en bagge av verkligt guld». Ett sinne med anlag för periodiskt vansinne kan lätt förvillas av dylika ingivelser — i synnerhet när de stämma överens med förutfattade älsklingsidéer — och dessutom erinrade jag mig den stackars mannens yttrande, att skalbaggen var »förkunnaren av hans lycka». Nog av, jag kände mig djupt orolig och förlägen, men till sist beslöt jag att göra en dygd av nödvändigheten, att gräva med iver och sålunda så mycket förr genom hans egna ögons vittnesbörd övertyga visionären om falskheten av hans åsikter.

Sedan lyktorna blivit tända, togo vi itu med arbetet och grävde med en iver, som skulle varit värd en förnuftigare sak; då det röda ljuset föll på våra gestalter och verktyg, kunde jag icke låta bli att tänka på, vilken pittoresk grupp vi bildade och hur egendomligt och misstänkt vårt företag måste ha förefallit, om någon händelsevis hade kommit och överraskat oss.

Vi grävde nästan oavbrutet i två timmars tid. Föga yttrades, och vårt största bekymmer var hunden, som oupphörligt gav skall och tycktes på det högsta intressera sig för vårt förehavande. Till sist blev han så högljudd, att vi voro rädda för att det skulle göra alarm, om det fanns några, som strövade omkring i grannskapet; rättare sagt, det var Legrand som fruktade det, ty jag för min del skulle ha blivit glad över varje avbrott, som kunnat hjälpa mig att få honom hem. Oväsendet tystades slutligen på ett radikalt sätt av Jupiter, som steg upp ur gropen med en min av butter beslutsamhet och band ett av sina hängslen kring nosen på hunden, varpå han med ett tyst och stilla skratt återvände till sitt arbete.

Två timmar hade som sagt gått till ända, och vi hade grävt oss ned till ett djup av fem fot, men ännu syntes icke ett tecken till några skatter. En allmän paus inträdde, och jag började hoppas, att farsen var slut. Men Legrand, ehuru tydligen mycket besviken, torkade tankfullt sin panna och började på nytt. Vi hade grävt ut hela cirkeln av fyra fots diameter, och nu utvidgade vi något dess omkrets och gingo ned ytterligare två fot. Men ingenting visade sig. Guldsökaren, som jag uppriktigt beklagade, klättrade slutligen upp ur gropen med den bittraste missräkning avmålad i varje drag och började långsamt och motvilligt ta på sig rocken, som han kastat av sig, då han började arbetet. Under hela tiden gjorde jag ingen anmärkning. Jupiter började på ett tecken av sin herre att samla ihop verktygen. När detta var gjort och hunden befriats från sin nosgrimma, vände vi under djup tystnad våra steg hemåt.

Vi hade kanske tagit ett dussin steg i denna riktning, då Legrand med en högljudd ed gick fram till Jupiter och högg honom i kragen. Den förbluffade negern spärrade upp ögon och mun, släppte spadarna och föll på knä.

»Skurk!» sade Legrand, i det han väste fram orden mellan sina hopbitna tänder, »din satans svarta skurk, tala, säger jag dig! — svara mig på ögonblicket utan alla omsvep! — vilketdera — vilketdera är ditt vänstra öga?»

»Ack, min gud, massa Will, ä’ inte de’ här mitt vänstra öga?» tjöt den förskräckta Jupiter, i det han lade handen på sitt högra synorgan och höll den kvar där med förtvivlad envishet som om han fruktat, att hans herre med ens skulle försöka rycka ut det.

»Jag kunde tro det! — jag visste det! — hurra!» ropade Legrand, i det han släppte negern och började utföra en mängd krumsprång och volter till stor häpnad för hans tjänare, som steg upp från sin knäböjande ställning och tyst stirrade än på sin herre och än på mig.

»Kom, vi måste gå tillbaka», sade Legrand, »spelet är ännu inte förlorat.»

Och han gick åter i spetsen fram till tulpanträdet.

»Jupiter», sade han, då han kom fram till dess fot, »kom hit! Säg, var dödskallen spikad på grenen med ansiktet utåt eller med ansiktet vänt mot grenen?»

»Ansiktet var utåt, massa, så att kråkorna lätt kunde komma åt ögona utan någe besvär.»

»Nå, var det det här ögat eller det här du släppte ned baggen genom?» frågade Legrand och vidrörde först det ena och sedan det andra af Jupiters ögon.

»De’ här öga’, massa, de’ vänstra öga’, just som ni sa’ mig», svarade Jupiter och pekade på sitt högra öga.

»Det är bra — vi måste försöka om igen.»

Min vän, i vars galenskap jag nu såg eller tyckte mig se en viss metod, flyttade därmed pinnen, som utmärkte stället, där skalbaggen fallit, omkring tre tum västerut från dess förra plats. Då han nu spände måttbandet från närmaste punkt på trädstammen och till pinnen liksom förut och därpå fortsatte i rak linje till ett avstånd av femtio fot, kom han till en punkt, som låg åtskilliga steg från den plats, där vi grävt.

Kring den nya punkten drog han nu en cirkel något större än förra gången, och vi började åter arbeta med spadarna. Jag var förskräckligt trött, men ehuru jag knappast förstod vad som hade förorsakat denna förändring i min tankegång, kände jag icke längre någon så stor motvilja för arbetet. Jag hade blivit högst oförklarligt intresserad, ja rent av livad. Kanske låg det ändå under Legrands excentriska beteende något — ett visst drag av eftertanke och överläggning — som gjorde intryck på mig. Jag grävde ivrigt och ertappade mig verkligen emellanåt med något, som mycket liknade väntan att få se denna inbillade skatt, som hade förvridit min olyckliga följeslagares hjärna. I ett ögonblick, då dylika tankeförvillelser som mest ansatte mig och då vi hade arbetat vid pass en och en halv timme, avbrötos vi åter av hundens högljudda tjut. Hans oro förra gången hade tydligen endast berott på lekfullhet eller nyck, men nu anslog han en bitter, allvarsam ton. Då Jupiter åter försökte med nosgrimman, gjorde han ursinnigt motstånd, hoppade ned i gropen och började häftigt krafsa upp jorden. På några sekunder hade han blottat en massa människoben, bildande två fullständiga skelett och bland vilka lågo åtskilliga metallknappar och vad som tycktes vara stoftet av multnat ylletyg. Några spadtag blottade klingan av en stor spansk kniv, och då vi grävde vidare, kommo tre eller fyra lösa guld- och silvermynt i dagen.

Vid åsynen av dessa kunde Jupiter knappast tygla sin glädje, men hans herres ansikte bar en min av ytterlig missräkning. Han drev likväl på oss att fortsätta våra ansträngningar, och orden voro knappt uttalade, förrän jag föll framstupa, i det jag trädde stövelspetsen genom en stor järnring, som låg till hälften begraven i den lösa jorden.

Vi arbetade nu på fullt allvar, och aldrig har jag upplevat tio minuter av starkare spänning. På denna tid hade vi helt och hållet blottat en avlång träkista, som att döma av dess fullkomliga friskhet och märkvärdiga hårdhet tydligen måste ha undergått någon mineraliserande process — kanske med kvicksilverklorid. Denna kista var tre och en halv fot lång, tre fot bred och två och en halv fot hög och omgavs av ett slags gallerverk av smidda, nitade järnband. På vardera kortsidan nära överkanten funnos tre järnringar — alltså sex tillsammans — medelst vilka sex personer kunde få ett fast tag i kistan. Våra yttersta förenade ansträngningar tjänade endast till att helt obetydligt rubba kistan ur dess läge, och vi insågo genast omöjligheten att flytta en så stor tyngd. Lyckligtvis var locket endast fastgjort med två skjutreglar. Med bultande hjärtan och flämtande av ängslig iver drogo vi ifrån dem. I ett nu låg en skatt av oberäkneligt värde glänsande framför oss. Då ljusstrålarna från lyktorna föllo ned i gropen, blixtrade mot oss en glöd och en glans från en hoprörd massa guld och juveler, som alldeles bländade oss.

Jag vill icke försöka att skildra de känslor, med vilka jag stod där och stirrade på denna skatt. Häpenheten var naturligtvis den övervägande känslan. Legrand syntes fullkomligt tillintetgjord av själsspänning och yttrade endast några få ord. Jupiters ansikte bar under några minuter en så dödlig blekhet, som det enligt tingens natur är möjligt för en negers ansikte. Han stod som bedövad, slagen av åskan. Därpå föll han på knä i gropen, begravde sina nakna armar ända till armbågarna i guld och lät dem förbli där som om han njutit av ett bad. Till sist utbrast han med en djup suck och liksom talande för sig själv: »Och allt det här kommer från gullbaggen! Den vackra gullbaggen! Den stackars lilla gullbaggen, som jag bar mig så illa åt emot! Skäms du inte över dig själv, nigger, svara mig på de’!»

Jag måste till sist göra både herre och tjänare uppmärksamma på nödvändigheten att föra bort skatten. Det började bli sent, och vi behövde skynda oss, om vi skulle hinna få allt i säkert förvar före dagningen. Det var svårt att säga vad som borde göras, och mycken tid förspilldes på överläggning, så förvirrade voro allas tankar. Slutligen lättade vi kistan genom att taga ur två tredjedelar av dess innehåll, varpå vi med någon svårighet voro i stånd att få upp den ur gropen. De urtagna sakerna gömdes bland buskarna och hunden lämnades kvar för att vakta dem, med sträng befallning av Jupiter att icke på några villkor röra sig ur fläcken eller öppna munnen, tills vi återvände. Vi begåvo oss nu skyndsamt hemåt med kistan och kommo lyckligt och väl men efter ytterliga ansträngningar fram till stugan klockan ett på morgonen. Uttröttade som vi voro, stod det icke i mänsklig förmåga att genast företaga något vidare. Vi vilade till klockan två, sedan vi ätit en sen kvällsvard, och vände därpå genast om till bergen, försedda med tre duktiga säckar, som lyckligtvis funnos hos Legrand. Strax före fyra anlände vi till gropen, delade återstoden av bytet så lika mellan oss som möjligt, och utan att bry oss om att fylla hålen vände vi om till stugan, där vi för andra gången lade ned våra gyllene bördor, just som gryningens första matta strimma började glimma över trädtopparna i öster.

Våra krafter voro nu fullkomligt uttömda, men ögonblickets häftiga spänning nekade oss någon verklig vila. Efter en tre eller fyra timmars orolig slummer stego vi upp liksom på överenskommelse för att närmare undersöka våra skatter.

Kistan hade varit bräddfull, och vi använde hela dagen och större delen av följande natt för att granska dess innehåll. Man hade vid nedläggandet av skatterna icke iakttagit någon ordning eller beräkning, utan allt hade blivit hopat huller om buller. Efter en noggrann sortering av alltsammans funno vi oss vara ägare av en till och med större rikedom, än vad vi från början antagit. I reda pengar fanns något mer än fyrahundrafemtiotusen dollars, enligt så noggrann beräkning vi kunde göra av de olika guldmyntens värde efter tidens värdering. Där fanns intet silver, endast guldmynt av gammalt datum och mångahanda slag — franska, spanska och tyska pengar jämte några få engelska guineas samt några mynt, varpå vi aldrig förr sett prov. Det förekom några mycket stora och tunga mynt så nötta, att vi icke kunde tyda deras inskrifter. Några amerikanska pengar funnos icke. Svårare var det att värdera juvelerna. Där funnos diamanter — somliga bland dem ofantligt stora och vackra — tillsammans etthundratio och ingen av dem liten, vidare aderton rubiner av ovanlig glans, trehundratio smaragder, alla utmärkt vackra, tjuguen safirer och en opal. Alla stenarna hade blivit utbrutna ur sina infattningar och kastade lösa i kistan. Själva infattningarna, som vi plockade upp bland det andra guldet, tycktes ha blivit hopbultade med hammare liksom för att göra dem oigenkännliga. Utom allt detta fanns där en ansenlig mängd gedigna guldsmycken, nära tvåhundra massiva finger- och örringar, praktfulla kedjor — trettio till antalet, vill jag minnas — åttiotre stora och tunga krucifix, fem rökelsekar av stort värde, en väldig bål av guld, rikt utsirad med vinlöv och backanaliska figurer i drivet arbete, två utsökt ciselerade svärdfästen jämte många andra mindre saker, som jag nu icke kan påminna mig. Vikten av alla dessa värdeföremål uppgick till mer än trehundrafemtio skålpund, och då har jag likväl icke räknat med etthundranittiosju präktiga guldur, av vilka tre voro värda femhundra dollars stycken så visst som en. Många av dem voro mycket gamla och som tidmätare värdelösa, emedan verken voro mer eller mindre anfrätta av rost, men alla hade boetter av stort värde, rikt besatta med juveler. Vi uppskattade då på aftonen kistans hela innehåll till en och en halv miljon dollars, men vid en följande realisation av smycken och juveler — några få behöllo vi för egen räkning — funno vi denna värdering mycket för låg.

När vi äntligen slutat vår undersökning och ögonblickets ofantliga spänning i någon mån lagt sig, började Legrand, som såg mig nära att dö av otålighet att få en lösning på denna högst utomordentliga gåta, en fullständig och