Skogsvandringar

By Hans Lidman

Det är en sällsynt kväll, en kväll som kanske aldrig återkommer. Aldrig har Svarttjärns vatten varit så blankt och aldrig har himlen flammat som nu. Skogen mörknar och ur det tigande dunklet komma de med dröjande steg. Skogens vilda djur. Inom kort har kvällen övergått till natt. Skogsvandringar är en samling skildrande naturberättelser av författaren och fotografen Hans Lidman. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 31, 2021
• ISBN: 9788726654639

Book preview

Blankt vatten

Blanktvatten! Har ni någonsin tänkt på, hur mycket dessa två små ord inrymma? Har ni tänkt på, att de gömma på de ljuvligaste och skönaste synintryck, som det mänskliga ögat kan uppfatta, att de innesluta den fullkomliga stillheten, att de ge uttryck för ett själsligt lugn, en andlig vila, så stor och så djup, att det endast är några få av oss som fatta den. De flesta av oss bli så lätt sentimentala, när vi se en spegelblank vattenyta. Vi hänge oss åt romantiska dagdrömmar och egga upp oss till dåraktiga tankar mitt emellan sjuklig fantasi och förvrängd verklighet. Vi blunda för det blanka vattnets skönhet, och i stället för att suga åt oss den rofyllda vila, som strålar oss till mötes, vända vi bort med uppjagat sinne och orosfylld själ.

Det är dåraktigt att med sådana ögon och med sådana tankar se på det kanske vackraste, som vi ha i vår svenska natur. Kanske inse vi det, men våra tankar och vår sinnesstämning kunna vi icke själva råda över. Under vårt kärva yttre gömma vi ofta små dagdrömmande självplågare, vilkas tankar så hjärtans gärna löpa bort från vardagens enahanda, bort till sagans och romantikens ouppnåeliga värld, till en värld, där vattnet alltid är blankt.

Det finns dock en, som kan konsten att på rätt sätt njuta av det blanka vattnets skönhet. Det är fiskaren.

Det är högsommar. Luften doftar av nyutsprucken grönska, och solen gassar från en molnfri himmel. Det är varmt, det är mitt i sommarens första värmebölja.

Jag ligger på mage på tallbackens gråvita matta av knaprig renlav. Ett stenkast under mig rinner Svartån fram, den är svart, blank och trolsk. Den liknar en jätteorm, som makligt slingrar fram genom den ängsullvita myren, vars knotiga martallar liksom stigit åt sidan med blottat huvud, och vars gamla mossbevuxna lågor blinka med sömniga ögon, liksom de gjort så många gånger förr, då öringens pulsande vak brutit skogens stora tystnad.

Svartån är så ovanligt stilla denna dag. Stränderna äro kantade av runda näckrosblad, och här och var står en vasstapp och gungar nästan omärkligt för strömdraget. På en plats har ån delat sig och bildat en liten ö, bevuxen med vass. Där är vattnet mera grunt och stritt, och där står ett koppel småöring och vakar hela dagen. Men vaken äro så små, att de knappast synas i det svagt glittrande strykvattnet. Då märkas storöringens vak ute på det blanka vattnet mera, trots att de förekomma mycket sparsamt.

Jag ligger och fröjdas åt det blanka vattnet. Det är en sådan obeskrivlig njutning att ha en stilla och orörd vildmark alldeles under sig, en vildmark full av ihåliga torrfuror, silvergrå lågor och hemlighetsfullt vatten, i vilket det finns så mycket, som man endast kan gissa sig till. Det är en vila för ögonen att se martallarnas uppochnedvända spegelbilder i den mörka vattenytan eller att låta dem svepa över ängsullens dunigt mjuka och vita mattor, över vilka skira blåvingar fladdra omkring i förtroligt sällskap med kopparbruna, surrande humlor. Tystnaden lägger sig som balsam på en jäktad själ — trollsländornas rasslande vingar hör jag icke, icke heller ormvråkens klagande skri där högt upp i rymden. I likhet med näbbmusens förskrämda pip och lekattens ilskna väsande smälta deras ljud in i naturens andhämtning så väl, att jag knappast hör dem. Jag skulle uppmärksamma dem mera, om de tystnade.

Men ett av de många ljuden bryter av mot de andra och hörs mycket väl. Det är storöringens vak i det blanka vattnet. Det är ett ljud som de flesta lystrar till. Lekatten stelnar till på sin låga med rynkad nosspets, fiskgjusen stannar på flaxande vingar däruppe under molnen, och älgmulen höjer sig betänksamt över buskmarkernas bredbladiga ormbunkar. Och i mitt eget bröst hugger det till, och mina ögon suga fast vid vakringarna, vilka hastigt breda ut sig över blankvattnet för att slutligen försvinna i ett skimrande glitter.

Vid min sida ligger flugspöet, men det får vila i dag. Jag vill inte störa den vackra tavlan, som breder ut sig under mig. Visst vore det nöjsamt att få se öringen suga i sig torrflugan med ett stillsamt kluck och sedan få brottas med honom bland guppande näckrosblad och bugande vasstrån, men det får vara till en annan gång. Nu har jag kommit till Svartån för att glädjas åt dess stillhet och skönhet, nu vill jag fröjdas åt en trolsk vattenspegel, vilken bara skogens egna djur få bryta.

Och skogens djur komma fram, ett efter ett. Där kommer den tofsprydda skrakfamiljen beskäftigt plöjande genom vattnet i perfekt gåsmarsch, där simmar en vattensork tätt intill strandens skyddande gräs, och där kommer älgen fram till vattnet, blöter sin mule och suger begärligt i sig stora klunkar av skogens friska, kristallklara dryck. Han rör sig sävligt och lugnt, och när han druckit färdigt, höjer han åter mulen och låter en liten fin silverstråle pärla tillbaka ned i ån, liksom sprutade han ut den mellan tänderna på pojkars lekfulla sätt. En stund dröjer han kvar vid åstranden, medan hans vackra spegelbild blir knivskarp i det blanka vattnet — sedan går han stillsamt och ljudlöst tillbaka och uppslukas snart av buskmarkernas täta bladverk.

Också andra djur spegla sig i det klara vattnet. Där kommer den korpsvarta spillkråkan i vågformad flykt, där kommer en sparvhök smygande längs skogskanten, och där ringlar plötsligt en orm in bland ängsullen. Och allt får jag se, bara för att jag lämnade storöringen åt sig själv, bara för att jag gladdes mera åt det blanka vattnet än åt lusten att se den vackraste bland fiskar kämpa sin sista kamp mot en vippande spöspets.

Högsommardagen går mot sitt slut. Den uppvärmda luften ligger ännu och skälver över land och vatten, men den tryckande hettan har gett vika för en friskare fläkt. Och bakom Svartbergets spetsiga puckel går solen blodröd ned.

Jag sitter i Svarttjärns murkna och mossbelupna eka och stirrar på en stillaflytande ölkork. Kvällen är så där rofyllt stilla och vemodsfull, som endast en högsommarkväll i milsdjup ödemark kan vara, och vattnet är blankt, blankare och klarare än spegeln själv.

Kvällen är tidlös. Hur länge jag suttit här i ekan vet jag inte, och hur länge jag skall sitta här vet jag heller inte. Sådant bestämmer man inte i förväg en kväll, då Guds hand ligger som ett skyddande vindfång över skönhetens utpost.

Fisket går dåligt. Ett par gånger har ölkorken gett ifrån sig ett par ihåliga kluckanden, och ett par pekfingerlånga abborrar ha då brutit vattenspegeln med små tumlande plask. Mera har inte kvällen gett. Men det gör ingenting. Det är inte för fiskets skull, som jag sitter här denna gudabenådade högsommarafton. Men fisket, för att inte säga den lilla ölkorken, har dock sin givna uppgift. Hade jag inte den att låta tankarna kretsa kring, och hade icke mina ögon den att vila på, skulle jag bli melankolisk av detta övermått av skönhet. Jag skulle låta blicken irra ut över det blanka vattnet, tanken och fantasien skulle få alltför fritt spelrum, och så skulle kvällen sluta i en vemodsfylld och bitterljuv längtan efter något, som jag ej skulle kunna göra klart för mig. Det blanka vattnet skulle göra mig nedstämd och sorgsen, skönheten skulle göra mig bitter.

Solen har sjunkit röd bakom spretiga torrfuror. Den tänder västerhimlen till ett jättestort bål, vars flammor slå högt mot skyn och begärligt slicka de spridda molntappar, som ligga utkastade här och var. Lyssnar jag riktigt noga, så tycker jag mig höra lågornas avlägsna dån — men det kan också hända, att det är Gud jag hör. För övrigt är allt stilla.

Nej, inte riktigt. Långt borta höres en ensam koskällas spröda klämtande, och ännu längre bort förtonar en fäbodflickas utdragna lockrop. Det låter som ett nödrop i kvällen. Korna ha väl börjat beta först sedan hettan lagt sig, och flickan har kanske svårt att få dem till valls. Hennes dag blir lång.

Det blanka vattnet leder också andra ljud till mitt öra. Någonstans på tjärnens andra sida jagar ett stim abborrar med pulsande plask, och på Svartbergets sluttning hörs braket av en tjäder, som flyttar sig upp på nattkvisten. Och när jag flyttar foten en smula för att benet icke skall domna bort, spritter en löja invid korken, så den flyger decimeterhögt ovan vattnet. Hon glittrar som silver i det röda kvällsskenet, och hennes vakringar ge länge liv ät den blanka vattenspegeln.

Det är en sällsynt kväll, en kväll som kanske aldrig återkommer. Aldrig har vattnet varit så blankt, aldrig har himlen flammat så som nu.

Skogen mörknar. Träden bli svarta, deras spegelbild i Svarttjärns vatten blir skarp och tydlig. Deras skuggor djupna och tätna, detaljerna suddas ut och flyta samman i en blåviolett halvdager, ur vilken man väntar att alla ens heta önskningar skola stiga fram och komma en till mötes. Och ur det tigande dunklet komma de på dröjande steg. Där stiger den vilda och lavbehängda urskogen fram ur sitt sista gömsle, där komma skogens vilda djur smygande till kallkällan på ludna tassar, där glittrar ett förstulet blinkande tjärnöga, fullt av vakande ädelfisk. Där stiger allt det vackra fram, som man drömt om i stilla och lyckliga stunder, och ur dunklet höja sig underfulla viskningar, som man förut förgäves lyssnat efter — allt medan branden i väster sakta tynar bort, skogen svartnar och vattnets blanka yta blir hård och kall.

Då har kvällen övergått till natt.

En ny dag randas. En ny högsommardag med all den fägring, som hör en svensk högsommardag till. En dag med sol och färg och silverglitter på spegelblankt vatten.

Dagen har just begynt. Små dimbankar komma drivande över den stora ödemarkssjön och bäddar stundom in allt i ett disigt töcken, som varken har början eller slut. Då måste jag sluta att ro för att icke tappa kursen, och då fara mina ögon kärleksfullt över kvällens och nattens fångst av vacker laxöring. Så stor är väl icke fångsten, där den ligger på båtens botten och kyls av morgonluften, men den är lika vacker för det. Och så minner den om kvällens lyckliga stunder därnere i Svartån, då spöet stod i krum och rullens sträva knäppningar överröstade koltrastens melodiska joller.

Men så driver dimbanken bort, och strändernas konturer skymta fram genom diset. Vattnet ligger blankt och grått — var det slutar och dimman tar vid kan jag icke se.

Tätt ovanför de drivande dimbankarna hänger en månskära. Den är tunn och isigt kall, där den ligger utkastad i dimvärlden, den verkar liten och övergiven. Och när dimman lättar en smula och visar en utskjutande landtunga, vars träd dödats av uppdämt vatten, så att de stå kala och livlösa, kommer ensamhetskänslan smygande. Allt omkring mig förefaller att vara så oändligt stort, dimman förstorar och förskjuter alla proportioner och gör trädskeletten till jättelika vålnader. Mellan de lätta dimslöjorna skjuter Svartbergets branta klippstup ut ur dimman skyhögt ovan huvudet, och bergjättarna runt om synas luta sina gråa lavstenshuvuden mot varandra och viskande överlägga om, vad de skola göra med det ensamma lilla pyret därnere i båten. Kanske diskutera de en liten övning i flyttblockskastning, så som de gjorde i ungdomens dagar, eller kanske de bara dra litet på den stelnade gammelmansmunnen och blinka en smula illfundigt med sina granitfärgade stenögon under de martallsbevuxna ögonbrynen …

Då ljuder plötsligt lommens klangfulla rop genom dimman. Det är nära, det går ej att lokalisera, det fyller hela sjön. Länge studsar dess eko mellan klippväggarna.

Jag huttrar. Dimman är kall och rå, den tränger igenom de tunna kläderna. Och händerna stelna i sitt grepp kring årorna.

Sådana gånger känner man sin litenhet som aldrig annars. Mot människor kan man vid behov visa nonchalans och överlägsenhet, men det går inte mot naturen, allra minst när den visar sina vackraste och mest storslagna sidor. Då blir man tvärtom ödmjuk — fastän man kanske icke alla gånger vill erkänna det utan ibland söker slå bort tacksamhetskänslan med dumt prat och simpla kraftuttryck. Men den finns hos en i alla fall, och när man är ensam och vågar blotta sin känsla, då böjer man sig inför den och tackar sin Gud för att man finns till och får se och höra allt det storslagna, det som aldrig någonsin kan beskrivas i ord, det som måste ses och upplevas, helst i stilla ensamhet.

Båten har blivit så ynkligt liten. Den är som ett litet tunt skal, där den irrar omkring i dimman, färdig att slås i stycken av första stormvåg eller klyvas av någon vass, uppskjutande sten. Det veka flugspöet och de vackra fiskarna på båtens botten ha mist sin charm, och kvällens fiske därnere i Svartån med alla dess spänningsfyllda och livgivande moment ha nu bleknat till tämligen betydelselösa bagateller. Nu har allt blivit så ändlöst stort, så fullt av djup begrundan inför tillvarons förunderliga gåta.

Jag slutar att ro och lägger försiktigt upp de bräckliga årorna, rädd för att störa vildmarkens stora tystnad. Och så kryper jag ihop på båtbrädan likt en frusen hund, och ger mig skogen och ensamheten helt i våld. Vattnet är åter blankt, lommens korta rop studsar med jämna mellanrum mellan bergknallarna och dimman fortfar med sin mjuka, rytmiska dans. Starkare än förr känner jag nu, att jag hör samman med de livlösa trädskeletten, med den bleka och ensamhetstyngda månskäran, med de grånade och nickande lavstenshuvudena runt omkring mig. Och mellan lommens slocknande rop tycker jag mig höra en liten viskning, som kommer farande över vattnet  :

— Skogen är ditt hem  …

Långskägglaven

De flesta människor ha vid sidan om sitt egentliga arbete en hobby,