Solen och frosten

By Hans Lidman

Solen, solen! Skogen förvandlas. Det dystra mörkret, det tysta hemlighetsfulla motas undan. Solen stiger och dess strålar bryts i otaliga snökristaller. Varje buske, varje uppskjutande planta och varje bågböjt strå blir ett skönhetens attribut. Skogen börjar leva.Solen och frosten är en samling poetiska naturskildrande texter av författaren och fotografen Hans Lidman. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 26, 2021
• ISBN: 9788726654424

Book preview

Solen, solen

Gryningen sjunker omärkligt in bland granarnas tunga massa, flimrigt grönblå, skälvande. Köldskotten ekar, snökristaller springer ut ur kvist och strå. Öringbäcken isar igen, svallar, sväller.

Granspirorna skiljer sig, skuggorna suddas ut. Snön blånar och vitnar.

Kylan bränner. Den sjunger – med en tunn svirrande överton.

Mården har sökt upp torrstubbens kvisthål, tjädern har lämnat nattkvisten. Och den första titan klänger bland tallens grenverk – hennes panndun står på ända, näbben är indragen, hon är uppburrad som en boll.

Då stiger solen bak skogsrandens taggiga silhuett. Tallkronorna sveps i en gulgrön slöja, stammarna blir gyllengula, lysande, skimrande. Och snön brinner.

Solen, solen!

Skogen förvandlas. Det dystra mörkret, det tysta hemlighetsfulla motas undan. Köldknäpparna går över i ekorrens prasslande skalbrytning, kylans svirrande överton sugs upp av titornas fina gnissel eller domherrens lågmälda och försynta vissling. Och solstrålarna bryts i otaliga snökristaller – varje buske, varje uppskjutande planta, varje bågböjt strå blir ett skönhetens attribut.

Skogen börjar leva. Slagskuggorna vandrar, de snötyngda träden står vita mot en knallblå himmel. På myren växer spåren fram, snirklande och korsande varann, på ängen har väddens och björnflokans snöiga kronor bildat ett småkulligt landskap med långa jämnlöpande skuggor.

Nötskrikan har fått sin beskärda del av slaskhögens godbitar – nu sitter hon på grankvisten och solar sig med indragen hals och uppburrad fjäderdräkt, förunderligt skön, slö och loj men alls inte förströdd. Och bland björkslyet på hyggets läsida står rågeten till buken i lössnön, lyssnar med resta öron, tittar sig om och tuggar. Och klipper stundom ett par spröda kvistar.

Solen värmer. Snörosorna på skogskojans fönster tunnas ut och försvinner, i tjärnens skyddade vik faller ett och annat av bladvassens tunga frostknippen. Domherrarnas vissling blir nyanserat mjuk och flertonig, talgoxen slår en kort, avklippt vårdrill.

Livet blir avspänt. Det mjuknar i sol och begynnande värme.

När rågeten ätit sig halvmätt, vänder solen och törnar in mot Svartbergets kulliga krön. Men då har näbbmusen klättrat upp vid rotens hål och narrats ut över myrens djupa snötäcke. Den kilar runt i snäva cirklar, sätter nosen i vädret, bländas av solljuset. Vänder tillbaka, hittar ej. Blir nervös, orolig. Tills den plötsligt rasar ner i ett skidspår.

Den följer skidspåret. Mot myrhalsen, mot den skyddande skogskanten.

Men plötsligt vänder den och följer spåret ut mot myrens mitt. Den ser inte spindeln, som lockats fram ur myrtallens tjocka bark, fallit ner i snön och nu kravlar omkring på stela ben. Den hör inte snösparvarnas fina gnissel, när de i väl sluten flock böljar fram och åter i solens sista strålar likt ett virvlande yrvädersmoln. Och den märker inte sparvhöken, som jagar en kastande och slängande tita, ut över myren, in i den ensamma tallkronans täta skydd.

Musens ögon svullnar igen, det rycker i pälsen. Men den kavar på, oförtrutet, energiskt. Slänger med nosen, stöter mot spårets kant, vänder helt om.

Solen kryper ner bakom bergskrönet.

En stund dröjer ett blekt sken över snön, en svag återspegling.

Sen mörknar det snabbt. Fåglarna tystnar, försvinner, ekorrens prassel upphör. Det är som om en kall vind drar över skog och myr. Snörosorna tar åter form på rutan, frosten skjuter sneda snöskivor ur halvtinade kvistar, köldskotten ekar på nytt.

Spindeln ligger kvar under tallens snö, med hårt sammandragna ben. Och näbbmusen har flämtat färdigt – kall och styv ligger den inkrupen vid spårets ena sida, längst ut på myren.

Snön blånar, skuggorna djupnar. Och granspirorna svartnar, flyter ihop.

Ny natt, ny brännande köld.

Den ljusa natten

Ännu i den blå skymningen är snön lös och kornig, särskilt i skyddade sydlägen. Solen har varit varm, dagsmejan ligger decimeterdjup.

Men frosten kommer. Den ligger i luften – doftig, ogripbar, stark och frisk som drivande milrök. Hundskallen ekar kilometervitt, en dörr slår igen långt i fjärran. Röken stiger lodrätt mot en mörknande himmel.

Det knakar i trädens grenar, det viskar i hårdnande kramsnö.

Över skogsranden stiger fullmånen, först rödmosig och insmickrande, sen vit och klar och kall.

Skymningen upphör. Den omskapas. De mjuka blåvioletta skuggorna från en grönblå västerhimmel jagas bort av det kalla och klara ljuset österifrån. Luften vitnar, hårdnar, får en metallisk skärpa.

Månen stiger, ljuset tilltar. Natten förvandlas till dag. Och dagsmejan fryser till skare.

Vid midnatt skidar jag ut. Bort mot skogen, ut över myr och äng – mot min ungdoms rika marker.

Månen står högt. Ljuset är starkt, lysande, utan att blända.

På myren glittrar tusentals snökristaller, vita, grönskiftande, blåskimrande, likt ett återsken av de stjärnor, som månen inte släckt. Björkstammarna ritar vita streck mot barrskogens mörka