Intill yttersta kanten

By Bo Ivar Nilsson

Genom de variationsrika texterna – både kortare skildringar och poesi- löper en röd tråd: relationen mellan det förgångna och det nu levande. I "Intill yttersta kanten" inspireras Bo Ivar Nilsson också av naturens kretslopp och årstidernas växlingar. Våren är uppvaknandets tid. Den frusna marken tinar och grönskan kommer långsamt tillbaka. Vårens ankomst upphör aldrig att beröra oss alla. Författaren frågar sig då: "Är det endast ungdomar som trånar i blomningslängtan?" – Vi anar att svar på denna fråga blir ett klart och entydigt NEJ. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 16, 2021
• ISBN: 9788726762488

Book preview

I

Ur livets värdehandling

Och så en dag …

Våren är uppvaknandets tid. Något händer innanför trädens bark. Något händer hos allt som knoppas. Och åkrarnas gråa taft gömmer hemligheter.

Och så en dag …

Savens blodomlopp fullbordas. Knopphöljets motstånd är förgäves. Mullens tak genombrytes.

Träden i tätskogen måste uppåt — för Livets skull. Löven på samma kvist genomkämpar sin födslovånda — för Livets skull. Sädeskornen i jorden oroas, grodd spirar, strån växer upp till stöd åt varandra — för Livets skull.

O, människohjärta med stigande sav i årsringskärnan! Du lilla skälvande ting som spänner i knoppbristningskrav, trånar i groningsbegär:

Likt trädet vill du uppåt mot ljushöjder, likt lövet utvecklas, likt sädesstrået på fältet tränger du efter stöd — för att själv orka bli till stöd. Ty själar har sina egna äktenskap — för Livets skull.

Vem förmår kämpa mot Våren?

Och så en dag …

Snödropparna

Ensam på gräsmattan …

— God Vår!

Är det någon som ropar? Vandraren i trädgården stannar och ser sig omkring men upptäcker ej en enda levande varelse.

Jo, en koltrast gungar i snöbollsbuskens nakna kvistverk. De två — han själv och fågeln — är vinterbekanta sen fönsterblecksveckornas dagar, då snön yrde och vred om nyckeln till låset för allt ätbart ute i markerna.

— God Vår!

En blick mot södergaveln. Fyra små snödroppar böjer sina huvuden. Han ser det.

— Vad ni är modiga som vågat er upp ur den skyddande jorden, säger han lågt. Känner ni inte hur vinden stundtals är bitvass, när den jagar runt knuten som ett koppel uppretade spaningshundar? Räds ni ej mörkret i svidande februarinätter? Och solen! Antingen ruvar hon girigt kring sin snåla värme och stänger in den som inom ett termoshölje eller också har hon förgätit att förnya bränslet i sin väldiga kamin. Men ni, små snödroppar, kisar likväl så vänligt och förväntansfullt uppåt mot den svala ljuskällan.

— Vi kunde inte sova längre, svarar snödropparna. Människorna behövde oss. Det är vår uppgift att lära dem framtidstro, lära dem leva vidare trots allt motstånd. Rester av förårstjäle, snödrivornas smutsiga kvarlåtenskap, alla halvruttna löv och allt nedvissnat fjolårsgräs kan inte förkväva vår glädje. Vi kommer för att tala om att ljus längtan bor i jordens mörka famn, att saven stiger i trädens stammar, att vetebrodden i översvallande livsbegär just nu vågar förbruka sin sista upplagsnäring — reservprovianten — i förvissning om nya framtida möjligheter. Därför vågar vi oss upp ur jorden. Därför möter vi vindarna utan fruktan, uthärdar nattmörkret och litar på solen. Ty efter oss ska VÅREN komma och söka fäste i människornas hjärtan.

Han som lyssnat till snödropparnas ord bryter två av dem. De ska förmedla ett budskap till någon som behöver det. De andra båda blommorna ska stanna kvar på sin växtplats, honom själv till ögonfägnad.

Solen går ur moln. Han som uppfångat budskapet om en God Vår tycker det är som om snödropparna ler emot honom, så rent och skirt som bara en blomma kan det.

En blomma som bär fram ett löfte.

Omklädnadsrum

Vakna — Jord, vakna!

Skogarna måste dig.

Blommorna bidar dig.

Utsädet längtar dig

— — — dör för att leva.

Mänskosjäl — Vakna!

Ditt innersta söker dig.

Din nästa behöver dig

Tillvaron vill dig.

Lev för att mogna!

Mullen — — — Hjärtat — — —

Skapelsens eviga omklädnasrum.

Förårsgryning

Förårsgryning

är falska värmelöften

vid rågbroddens nattköldskamp.

— Ljugord mellan frostvindar.

Förårsgryning

är övergivna fågelbord

sen talgoxen fönsterflytt

och blåmesen tackat

för god traktering.

Men också:

ett nytt ljud i skogsbäckens

vattensång

under snötaksvalvet.

En drömsk blick ur kvinnoögon

när videknoppen spränger höljet,

snödroppssjälen lyfter drivan

och tanken vandrar

tillbaka mot våren

— den våren som …

Brusten illusion

Marsnatten bär snö i sin famn. När en gråblek, glåmig morgonsol tittar fram blir den överraskad. Förändringen är stor. Vitt över allt. Raps, vete, svarta fåror, ängsmarker och skogsdungar har fått ett nytt utseende. Stallängan med sitt härjade tak har lagt make up. Vit snö är fin kosmetik för en åldrande byggnad. På gårdsplanen har samlats mängder av snö. En hög driva glittrar och sträcker sig ända upp mot bostadshusets fönster. Det är som om den ville smyga sig in för att tigga värme men hindras av kallsinnigt fönsterglas.

Följande natt viner sydosten. Mark blottas. Jord och sand från fälten tränger på och häftar vid överallt. Snön förlorar sin renhet. För varje dag som går blir den allt mera sjaskig.

Finns något mer deprimerande i naturen än nedsmutsad snö? Totalnedstänkta snövallar längs med vägarna, solkiga av vägsalt och grus.

Dagsmejan gör sitt inträde. Rännilar bildas av smältvattnet, men nattkylan förstelnar allt på nytt. Dag efter dag gråter snön. Natt efter natt hårdnar den på nytt. Smältvattnet blir is, riskabelt för lårbenshalsar som halkan har ond begärelse till.

Det kommer för mig att snön har dåligt samvete. När solen lyser känner den ånger. Då frosten följer blir den bitsk och hämndgirig.

Stackars snödriva som aldrig kan bli smutsbefriad! Stackars du som tvingas hårdna under kölden! Du rår inte för all påverkan av din omgivning. Försvarslös ligger du där, du som trodde jorden vara bättre än den är. I annat fall hade du väl tiggt om att få stanna kvar i molnet. Nu måste du förintas utan resurser att än en gång få byta till rena kläder.

Ta det ej så hårt! Det är inte ditt fel att världen är farlig. Om det kan vara dig till tröst så vet, att du har många bröder och systrar som upplever detsamma.

Möte med våren

Möte med våren.

Några far till Mallorca, andra till Kanarieöarna, somliga nöjer sig med Paris.

Efter någon vecka kommer resenärerna tillbaka. Solbrännan från plagen ska visas upp för bekantskapskretsen — om den är äkta. Det vill säga solbrännan. De som aldrig orkade längre än till nattklubbarna ordnar den diskret med konstgjorda medel, så gott det nu går. Ingen kan rimligen återvända med oberörd hy och bleka kinder från Södern. Man måste bära med sig något synligt från den vår som man singlade rakt ned i, fullgången och försommarvarm. Våren som man under några flyende veckor spisade som en middag, färdigserverad med soldrink och tillbehör.

Allt eftersom åren gått har det blivit något av en status att fara våren i möte. Resa hemifrån i sommarkläder, trots snöflingor och regnbyar. Vad spelar det för roll. Allt det där ska man ju på några timmar lämna bakom sig.

Man har förstås nödgats arbeta hårt i förväg för ledighetens skull, och än mera intensivt får man göra det efter hemkomsten. Ordna extraknäck. Det tog hårdare på reskassan än beräknat. Oväntat många slantar gick åt vid sidan om. Och så måste man givetvis ha någon souvenir med hem och lite extra spännande utfyllnad i resväskan. Det är inte alla resenärer som tullen kontrollerar, och kanske det lyckas!

Sedan är man här igen och tycker grått och tänker svart.

Man kan se rött också om tröttheten och misshumöret bildar bolag — efteråt. Naturligtvis gäller inte detta dig, som läser detta. Du reser alltid med ögonen öppna och tillräckligt utrymme reserverat i hjärnans magasinslokaler. Framtida hämtningsställen vid kommande behov.

Men vi som av en eller annan anledning ej kan komma ifrån, inte har råd eller som vill uppleva våren på ett annat sätt, vi stannar kvar. Det är inte något de sura rönnbärens resonemang. Vi trivs bäst med att låta naturen själv bestämma utvecklingstakten och är följsamma med den. Vi går hemma glada och ljushyllta och spanar grönt. Upptäcker den första snödroppen i trädgårdstäppan. Det står en värmering kring den. Den syns inte, den känns inte. Bara finns där. Titta in i den svaga urholkningen av drivan! Snön talar om orsaken. Det är blomman som andas. Och en dag märker vi, hur mossan på den gamla gråstensbumlingen vid infartsvägen eller på stengärdet i rågången börjar bli grön. Mossan vet av mångårig erfarenhet, hur den hårda stenen kan absorbera vintersol, och utnyttjar den kunskapen.

Vi som går här hemma märker också, när liten späd vårlök räcker upp sin bladhand, innan blomman vågar följa exemplet. Och vi ser dag från dag hur den berömde vårkönstnären stryker en svagt grön bottenfärg på trädgårdstäppan och klöverängen. Det är hänförande att se hur rågen och vetet på nytt börjar njuta av livet efter ansträngande marsfrostnätter, när dagen står i vänte. Höstrapsen som har så begränsad livslängd och som därför tar vara på varje minut och rätar ryggen, när kvicksilverpelaren i termometern besegrat nollstrecket — nästan. Någon risk får allt levande ta. Det vet alla övervintrande fåglar, men för den skull stänger de inte ute sitt morgonkvitter.

Det är ljuvligt att möta våren på hemmaplan. Ge den tillräckligt med tid att gå oss fatt. Upptäcka morgon efter morgon hur marssolen lyfter sitt strålspett och bänder på horisontlinjen, liksom för att vidga den och höja himmelskupan en smula. Det är behagligt att kura i den uppslagna rockkragen, när aprilskuren faller, och samtidigt glädjas, när regndropparna börjar leka diamanter på skogarnas alla nakenkvistar och på enarnas vinterbarr i solglittret efteråt.

Och så åkrarna! Lerkokorna vitnar när det torkar upp och talar om precis var dräneringsrören ligger gömda i jorden. Dessa röda tegelkanaler som hemligt transporterar bort överflödsnederbörden och släpper ut den i floddiken och bäckar, låter det filtrerade, kristallklara vattnet klucka fram mellan stenar och tuvor i sitt sökande efter havets stora famn. Det är skönt att då och då vandra längs risiga markvägar eller åldriga pilevallar, där träden står som knotiga landstormsgubbar i ständig vakttjänst, medan rester av fjolårslöv prasslar för ens fot. Den okunnige anser dem fula. Den okunnige vet inte, vilka ömma barnsköterskor allt det gulbruna, till synes förbrukade är. Hur de skyddar det frostveka, ängsligt vindrädda, som börjat spira inunder. Fjolårslöven smulas ej till stoft förrän de vårdat färdigt, vad de anförtrotts att ta hand om.

Nej, våren får inte störta över oss. Våren ska man invänta. Bida den färdig och — minnas. Det var då, då! Det var så, den gången när … Hennes ögons innanhav med böljespegel och allt. Hans fasta lugna arm runt midjan … MINNS du …? Minns DU? Den lilla skogsgläntan med filten och din termosflaska? Det var den våren med dubbelväntan. Minns du den låga brädstapeln vid stranden och de vinterbommade badhusen? Hur vi gemensamt läste den nya vårdikten. Läppar i möte. Oförglömliga ord. Det var den våren, då kastanjen ångade sprängvild med klibbiga knoppar i sprickningslängtan, och hjärtat var likadant. Den våren som …

Också i år är det vår. Vad gör grå hår vid tinningarna! Rynkor på panna och kind! Vad gör det om du och jag aldrig nånsin råkar varandra, vi som inte tänker Balearerna eller någon kanarieö. Vi som låtit Guds rika natur slå rotskott i våra själar. Vi finns till likväl, fast vi ej är instuckna i något ressällskap eller tas om händer av någon förekommande flygvärdinna, bland människor som är på väg bort eller hem. Vi som väntar på våren lever i tysthet en och en, men alltid — och det är det ljuvliga — alltid på väg HEM. Hem till det egna hjärtat, när vi går ut för att stilla och varsamt i överväldigande tacksamhet ta emot VÅRENS underbara gåva.

Kära läsare! Sätt dig en stund i tankarna vid min sida! Om du är tjugo år eller åttio betyder ingenting. Bara vi två på en gång upptäcker den första tussilagon i jordens lervas på vägsläntens nyvävda vildgräsduk.

Magasinsjournal

Klockan är tre på morgonen. Sydostvinden som varit så ivrig flera dagar i följd har inte vaknat än. Hela naturen är ett enda stort försök till tystnad. Inte ens svalorna har startat insektsjakten. Långtradaren, som nyss rusade förbi, tar sitt eget oroliga buller med sig. Den mäktiga poppeln vid gårdens infartsväg, som en av ingvarssönerna planterade på sin sons bröllopsdag för etthundrafemtio år sen, rör inte en kvist. Till och med den nervösa avenboken längst bort i trädgårdens nordvästhörn håller alla sina löv stilla, ängslig att spilla den svala daggen. Pilevallen i ägogränsen står på ett led i givakt! Bladuniformerna är välputsade. Det är som gällde det en generalsinspektion. Eller kanske är det i försvarställning mot något farofyllt i vänte. Blommorna vid boningslängans södersida trycker sig tätt intill varann, precis som barnungar vilka överraskats av natten och inte hittat hem. De unga, späda rapsbaljorna ute på åkerfältet viskar lågmält med varandra om sådant som den fullmogna dagen aldrig bryr sig om att lyssna till.

Stillheten räcker ut sin seende hand och bara ger och ger och ger.

O, du människohjärta med din geigermätare och på nattlig jakt att spåra livsfarlig strålning. Det är endast tystnaden som förskaffar dig tillräckligt säker isolering och avstängdhet.

Allt i naturen vårdar sin egen slutenhet. Allt i naturen behöver samla sig inför den nya dagen som bidar med sin tidsstudiebok bakom morgonrodnadens jalusi, bidar med sitt arbetskrav och sitt obevekliga: du måste!

Stillhet! Stillhet! Ge åt mig av din kraft! Lär mig använda den som uppsamlingsskål för växandets livgivande droppar! En magasinerad tillgång under den larmande dagen, när den står där med tillvarons dammiga last av allehanda styckegods, som kanske ej består av något annat än varuprover utan värde.

Vårdagjämning

Vårdagjämning — vilket ord! Vilket strålande ord!

Det är som om något lenhyllt och vänt, ljusögt och gott, sökt sig till oss efter vinterns nålvassa strävhet och surmulna butterhet.

Ibland förefaller det som om Vinterhalvåret och Sommarhalvåret tvingades in i ett omaka äktenskap. De är varandra så olika, både till seder och temperament. Den mörka vintern drar ner sommarens ljusa minne. Hon orkar inte längre. Vinterns kyliga blick och hårda röst äter sig in i henne, så starkt att hon håller på att ge avkall på sin egen goda vilja till värme och kärlek.

Fast kärlek — jag vet inte.

Det är som om de två, Vinterhalvåret och Sommarhalvåret, gått och gnatat länge på varann. Tristessen blir värre och värre. Det hela blir mer och mer ohållbart.

Emellanåt när den bleka vintersolen lyst en smula, och vi känt en liten aning av värme, så har det varit som om bägge parter sökt medling för att kunna fortsätta samlivet. Det är som om de visste, att de likväl inte kommer ifrån varandra. De hör ihop de två, Vinterhalvåret och Sommarhalvåret. Älska varann i nöd och lust går just inte. Men kanske det likväl är möjligt att fördraga varandra. Göra det för — barnens skull. Barnen som sover lite oroligt därute under de sista snöresterna eller som här och var en smula yrvaket skakar av de halvmultnade lövtäckena eller tittar fram under skyddsvarmt fjolårsgräs och med hungrig blick tigger om mat.

Det är detta som uppmanar Sommarhalvåret att fortsätta sammanlevnaden trots allt.

Men så blir det plötsligt kallt och rått igen. Värmen har svårt att bli bofast, därför att ljuset är så skyggt och ängsligt. Det tar tid, innan vi upptäcker hur dagen länges ett litet, litet stycke för vart dygn. Kväll efter kväll kommer ljuset senare i säng och stiger upp en aning tidigare varje morgon.

Så med ens går förändringen upp för båda parter. Ljuset bär ju värmen inombords. Och värmen ska komma tillbaka. Det är som om både Sommaren och Vintern plötsligt förstått, att osämjan varit en prestigesak, en maktkamp mellan dem.

Men nu!

Vårdagjämning. Med tonerna i den gamla folkvisan: Jämka bäst du jämka vill, mej ska du höra till … sjunger islossningsvindar och jäsande, vårmustig jord ut sin glädje.

Det går aldrig så långt att någon tränad advokat vanemässigt på sin skrivmaskin knackar ned den slitna frasen: På grund av djup och bestående söndring. Det behövs endast medvetandet om att ljuset på allvar kommit — värmen och ljuset. Dag efter dag ska värmen och ljuset gå segrande fram. Aldrig överlägset och triumferande. Nej, kärleksfullt och vinnande.

Det är dagarna strax efter vårdagjämningen. Nu ska vi helgstäda och driva björkris i vårt söderfönster. Hela naturen därute har gripit sig det verket an långt tidigare. Sommarens port står öppen och vid. Vintern opponerar sig inte längre. Väl kan det dåliga lynnet någon gång ge sig tillkänna med vassa järnnätter och fnurrig bisterhet. Iskall vårfrostmorgon kan skapa tillfällig ängslan hos allt det klorofylltörstiga som bidar i markerna. Men oron kommer att övervinnas och ängslan att försvinna. Ljuset ska bli allt starkare. Värmen allt mera intensiv.

När dagen åter börjar krympa och solskivan lite försagd, som gjorde den ett löftesbrott, drar sig allt längre bort, då vet Sommarhalvåret att hon magasinerat så mycket av sitt hjärtas värmeöverskott, att allt hon har kärt ska orka igenom, tills våren kommer på nytt.

I en siciliansk folksägen berättas det, att när Vår Herre höll på att skapa världen, ville han en gång veta, om han hade långt kvar med sitt arbete. Den