Dödisgropen

By Jean Bolinder

Det finns en sägen på ön - kanske är den sann - om en död man som kom med båten och klev av för egen maskin. Han fortsatte sedan upp till klapperstensfälten och försvann ner i en dödisgrop. Inte nog med det - den som sa sig ha bevittnat hela skeendet påstod sig även ha hamnat i ett moln av tusentals måsar. Och att måsar egentligen bara är de dödas själar, det vet ju vem som helst.När Per får höra historien om den vandrande döingen blir han genast fascinerad. Det visar sig dock snart att öborna inte gärna pratar om händelsen - man misstänker nämligen att Djävulen haft ett finger med i spelet. Inte kan väl det stämma? Plötsligt börjar Per se en mystisk figur som mycket väl kan stämma in på hin håles beskrivning. Har den onde själv kommit för att hämta honom? Han bär ju trots allt på en brutal hemlighet... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 12, 2021
• ISBN: 9788726783193

Book preview

1987

Berättare:

Per ephraim monsson

1

Min invanda oro– ångest– melankoli saknar denna sommareftermiddag berättigande. Solen gassar, molnen bullar upp och fjorden glittrar tusenfalt.

Hummertinor staplade. Neonröda flöten. En kasserad dörr. En instoppad, snedsutten fåtölj med svart skinnimitation och gula mässingsspikar. Sjöbodarna lutar i rytm med Händels Watermusic i freestyleknappen i vänsterörat.

Den fernissade båten under bryggan guppar på sin ormande spegelbild. Där bortom ligger norskarnas tillfälliga besöksbåtar – plast, väldiga master, kolossala proportioner. Pengar. Maktdemonstration. Pinka revir så som jogginggalningarna rusar varv efter varv på ön för att tala om: Nu är vi här. Så här gör vi hemma. Så här gör vi nu och här. Nu vet ni att det är vi som är här och som rusar förbi orkidéerna, triften, kaprifolen och som dränker blomdoften i svettångor. Ett varv. Två varv. Tre varv.

Jag gör en skiss på lilla blocket. Himlen är Ceruleanblå. Molnen i Chinese White med inslag av Permanent Blue.

Långt ute kommer båten. En blå balja med vit överdel. Full med nya sommargäster som ska till ön och utbreda sina trendiga personligheter i egna revir, konkurrerande om plats med varandra, aldrig med öborna. Så som koltrastarnas revir aldrig har med människornas tomtindelningar att göra.

– Men snälla fröken. Det är mitt rum. Jag ska ha mitt rum. Jag har haft det i 17 år nu. Långt innan fröken började jobba här. Var är damen som var här förut? Vet ni inte? Det bör ni veta. Och jag ska ha mitt rum och därmed punkt och slut. Redan givit åt andra? Omöjligt! Jag sade särskilt till i telefonen. Jag har haft det rummet i 17 år fröken. 17 år! De där andra får flytta. Om jag så själv ska slänga ut dem!

Båten närmar sig alltmer. Som vanligt tycks den på väg att ränna in i bryggan när propellern slås back och snabbt bromsar farten. Gasten står beredd med trossen som en cowboy med sin lasso.

Han fångar in ön och tjudrar den vid båten.

2

Luckan i relingen öppnas och människorna väller ut. Jag tar fram min polaroidkamera och fryser ett ögonblick av debarkeringen:

En barnfamilj står på bryggen och fadern som är lång, ljus och blek pekar irriterad mot ett barn som ser upp mot honom, trotsig i ansiktet och arg. Modern håller därintill ett mindre barn i famnen. Bakom denna grupp, längre ut på bryggan, dompterar en gråhårig, skinntorr kvinna en hel grupp människor med tält, ryggsäckar och hoprullade madrasser. Hennes röst fastnar inte på bilden men den är svår att glömma och dränks inte ens av Water– music: gnälligt enveten fungerar den som cirkusdressörens piska och håller rovdjuren lika väl som de fredliga hästarna, på plats.

Jag lättar på öronknappen och lyssnar:

– Och allt bagage förs vidare på flakmopeder. Se till att allt kommer med. Det går annars inte att ansvara för förluster.

Bredvid står några öbor och väntar lugnt på att få gå ombord. Landgången ligger öde eftersom en kvinna med barnvagn blockerar den upptill. Bakom henne trängs otåliga turister.

Gasten försöker hjälpa men knuffas av en fet man med fiskarhatt och blänkande drag fastsatta i den.

– Se till att vi får komma fram nu då!

På bilden väger kvinnan just upp barnvagnen på bakhjulen för att svänga. Hon har ett oroat uttryck i ansiktet.

Har hon någon karl med på resan? Jo, där är en. En rödhårig och fräknig kille med hög ryggsäck, barn vid ena handen och en stor bag i den andra.

Kaptenen tittar ut genom styrhyttens glugg. Måsarna kretsar oroligt över båten. Fiskarna menar att det är gamla öbor som tagit måsars gestalt och som nu övervakar livet i denna lilla hamn, i denna lilla by om tjugu hus. Det finns de som kan peka ut vilken gubbe som lever vidare i vilken mås.

– Det där är far min!

Och måsen ser på den påstådde sonen och likheten finns där i sättet att vrida huvudet och kika.

Verkligheter och overkligheter griper in i varandra på kortet jag tar med polaroidkameran.

3

Femtifyra fyllda. Grått hår, tunt över hjässan om än ingen flintskalle. Tänderna tämligen hårt restaurerade, ett par proteser på höger sida.

Ofta om natten drömmer jag om kvävningsdöden. Eller att jag sitter fast. Ett slags förstadium till att kvävas. Jag går ner i gruvor för att rädda barn men fastnar i en gruvgång. En gorillaunge har krupit ner i en underjordisk gång och gorillan är rasande. Jag kryper in och givetvis sitter jag som en kork i en trång flaskhals. Vaknar och kippar efter luft, hjärtat bultar och fladdrar. Ångesten förgiftar själen, våldtar alla tankar.

– Hur blir det?

Det är Anders Jöransson, en gammal före detta fiskare som kommer fram och kikar på teckningen.

– Äh, jag bara skissar.

– Inte fan vet jag hur du kan få till det. Likt blir det. De är vänliga och uppskattande, öborna.

– Inte fan vet jag själv hur jag får till det. Har aldrig gått i någon målarskola. Det har jag ju sagt dig förut, förresten.

Några av de nyanlända ska ner i en båt. Det är bylten som hivas från bryggan. Båten guppar. En man är nära att falla i vattnet. Bär sig klumpigt åt som om han aldrig klivit i en motorbåt förut.

Den som hamnar i fel element är i fara. Som Carlsson i Hemsöborna. Hade han hållit sig på landbacken hade han inte drunknat.

Nemesis saepe illius qui aliam uxorem deperdit. Illa saepius moritur morbo uterino, e. gr. haemorrhagia s. cancer uteri. Ille saepius aquis suffocatur.

Linné. Vedergällningsboken. Den som gör hor med en gift hustru drabbas av Nemesis divina. Horkonan dör av livmodercancer och horkarlen drunknar för det mesta.

Skulle det gälla skulle var och varannan svensk drunkna. Carlsson lägrade för övrigt ingens hustru. Madame Flod var änka och pigan Clara ogift.

– Men du säljer bra, fortsätter Anders sitt filosoferande kring min målargärning. Vad du nu gått i för skolor eller inte gått i för skolor så vill folk ha vad du gör. Man ser vad det föreställer.

– Mycket folk med båten. Jag gillar inte det. Det känns… oroande.

Han fortsätter att titta. Kollar perspektivet på hängrännan som är trasig och har rostfläckar. Lägger huvudet på sned och jämför hur bodarna står i förhållande till varandra.

– Du har inte kamera till det här va?

Hur kan han tro det? Perspektivet har förskjutningar och förenklingar. Linjerna är sökande, ibland osäkert naiva som en yngling på upptäcktsfärd i en större stad än han tidigare varit i.

– Jag använder bara kameran som stöd för minnet när det är snabb rörelse. Som när båten kom och alla rusade av. Då fryser jag ett ögonblick för att ha som grund. Av den här skissen på lilla blocket och det som syns på fotot ska jag sedan göra den stora bilden. Med allt skräp som ligger här i hamnen och sommargästerna som kommer. En stor akvarellerad teckning.

– Oroande säger du?

Hans ögon är ljust blå som hade de vattnats ur under de sjuttiofem år han levat. Håret är tjockt och vitt. Han har kraftiga goggels och ser mest ut som en avsutten ekonom. Någon som driver konsultfirma med tjänster som stora företag kan dra av.

– Det finns konstnärer som arbetar direkt med fotografier. Jag tycker att det är lite av ett lurendrejeri. Bilderna får perfekta perspektiv men blir döda och livlösa. Det är inga konstverk utan ett slags handkolorerade fotografier. Sådana skulle aldrig jag göra. Ett konstverk är filtrerat genom ett psyke.

– Oroande? Nog kan man oroa sig när båten kommer. En gång var det en död med. Han klev av med de andra och såg likadan ut som de andra. Men i själva verket var han…

Han tittar begrundande på en mås som kommer glidande på utsträckta vingar och sedan pricksäkert landar på en stolpe med vit lampa.

… men i själva verket var han död.

4

Jag ger min vän Anders en skeptisk blick och ett småleende.

– Nu pratar du skit, Anders. Hur skulle han kunna vara död och gå bland de andra?

Det anser han inte värt försöka förklara. Istället motfrågar han:

– Ja, hur skulle han det? Det är det som är det obegripliga. Svaret retar mig.

– Det är inte alls obegripligt. Han levde så klart. Och du och dina vidskepliga kompisar inbillar er en massa och hetsar upp er i onödan. Hur såg ni att han var död?

Ett tremastat norskt skolskepp kommer glidande över bukten. Norska flaggan viftar på mesanmasten, svenska på focken – hon passerar genom svenskt vatten. En yngling står ute på bogsprötet och tittar ner i det klara vattnet efter grund – förhoppningsvis är det enbart övning. Skepparen bör veta var han går med hjälp av sjökort och ekolod.

Sommargästerna på bryggan kommer ihop sig om vem som ska bära vad. Den plåtbalja som fört dem till denna utpost i världen, är nu bara en vit och blå prick långt bort i sundet. Ett par blombuketter som slängts av bortfarande som vill vända åter en gång, gungar med vågorna som döende maneter. Det är blålila syrener, repade ur en av häckarna i backen ner mot bryggan.

En av männen i en grupp som väntar på att motorbåten ska komma tillbaka, får syn på mig och kommer knäande. Han är lång och mager, har sommarskjorta med krokodil, dyrbart skrynkliga byxor och färgrika docksideskor.

– Varför fick ni för er att karlen var död? envisas jag. Anders ger turisten en blick och tar fram sin pipa. Något svar kommer inte att ges så länge en utomstående finns i närheten. Den här har inte vett att hälsa utan går bara runt oss och ställer sig att kika över min axel på teckningen.

Jag håller just på att lägga French ultramarin på fjorden.

– Mmmmmmmmmm, utlåter han sig.

Sedan gör han paus för att begrunda och säger:

– Mmmmmmmm – inte illa. Inte illa alls.

Anders tänder och drar, drar och tänder och får så äntligen fram cancerfarlig rök som han med välbehag drar in, renar från tjära i sina gamla lungor och låter sila ut genom sina håriga näsborrar.

– Varför skulle det vara illa, undrar han.

Den anländande är fullt ut lika dum som han ser ut. Han svarar energiskt:

– Inte alls! Det är inte illa! Det är…

Som varande nybliven konstvetare och recensent väger han ett ögonblick ordet på guldbesman och meddelar:

… bra. Det är bra. Sannerligen. Sannerligen. Men skulle inte den där sjöboden stå mera rakt?

Jag kokar. Anders är lugn.

– Det skulle den. Men ena grundstenen har sjunkit en bit. Det är inte stabil grund här se. När man inte bygger på klippan direkt.

Men sommargästen är till och med dummare än han ser ut för och det är inte lite det:

– Jag menar på teckningen, säger han. Jag tycker sjöboden lutar för mycket där!

5

– Är det till att vara erkänd? vill karlen veta.

– Absolut inte, svarer jag snabbt. Och Gud ske lov för det! Men Anders inser att det bör talas klarspråk till denne man:

– Visst är Per Ephraim Monsson en erkänd kostnär, upplyser han. Han är representerad på muséet inne i sta’n. Och på Nationalmuseum också.

Det förra är sant, det senare inte.

– Får man köpa? undrar konstintressenten.

– Jag har försäljning i mitt gårdshus måndagar – fredagar kl 19.00– 21.00, rabblar jag.

Men jag tillägger inte välkommen då.

Han vill veta var jag bor och om det går att komma på andra tider. Jag upplyser om det första och säger nej till det andra.

– Vad kostar en sådan där… grej?

Skissen är inte tänkt säljas men vill och kan han betala för den så visst:

– Ett par tusen, drar jag till med.

Han behöver luft och drar in sådan med ett vinande ljud.

– Ett par tusen! Jag ler ondsint.

– Det är ju bara en skiss och jag vill inte vara dyr.

Det förvirrar honom så att han nickar instämmande. Därpå tar han fram ett kort med guldtryck och överlämnar det så allvarsamt som var det ett positivt utslag på en HIV– test.

Han heter Jacob Harkman och är publicity manager på ett multinationellt kemiföretag.

Man ropar på honom bortifrån bryggan. Båten är på väg tillbaka och nu ska han och resten av sällskapet fara till pensionatet bortom udden.

– Vem märkte att han var död? envisas jag. Anders blossar på pipan och säger:

– Egentligen var det måsarna. Gubbarna tittade på måsarna och såg på hur de betedde sig. Far min sade till de andra att karlen måste vara död och det hade alla sett att han var. En granne som nu är borta för länge sedan följde efter han på avstånd. De var nyfikna på vart han skulle. Fast det kunde de ju förstått ändå faktiskt.

Managerdirektören aktiverar sig borta på bryggan. Han hissar ner bagage i motorbåten och byxorna spänns kring de magra skinkorna när han sitter på huk. Knallröda strumphälar tittar upp ur skorna.

Jag vet att en man en dag ska komma med båten och söka mig. Han kommer inte att vara död men ha döden i ressällskap. Därför intresserar Anders’ relation mig. Och jag uppmanar honom att fortsätta berätta.

6

– Det var hösten 1923. I början på hösten. Någon av de sista dagarna i augusti eller någon av de första i september. 1923 var ett år som var lika regnigt som det är i år. Därför minns jag kanske det just nu. Jag var tonåring då och gick på sjön. Så jag var inte här när mannen kom. Far min berätta om’et.

Det var en regnig eftermiddag som båten lade till. Det var ångbåt på den tiden. Vedeldad. Och en enda person steg av. En man som var mycket lång och mager. Ansiktet såg ut som en dödskalle med djupt liggande bruna ögon. De brann. Ögonen brann som kol i skallen på honom. Och håret var svart och stripigt. Han såg ut som Döden själv.

Men det var inte det som jag tror att man fäste sig vid. Det var istället måsarna. När mannen kom lyfte de alla på en gång och kom farande mot honom. Det var inget anfall utan mera som… som om de var bekanta med varandra.

Måsarna är döda människor, det vet han. De ville hälsa på sin kamrat fastän han hade annan gestalt. Med mänskliga ögon sett hade han annan gestalt men för måsarna var det inte någon skillnad.

Han gjorde en gest med handen och då flög måsarna sin väg i diset. En av fiskarna som följde med båten sade att de låg en bit ut i fjorden och väntade. De makade sig knappt när ångaren kom. De verkade som… hypnotiserade. Men de väntade.

Fast ingen på ön sett den här manen förut, uppförde han sig som om han kände ön väl. Han klev iväg uppför stigen och frågade ingen efter någonting.

Vår granne följde efter. Georg Olander hette han. Det bar upp på hedarna kring berget. Högen. Och sedan på sydvästsidan ner mot bukterna. Det regnade och stigen var dränkt av vatten långa bitar. Men karlen bara klafsade på utan att bry sig. Han vände sig aldrig om heller och såg att han var förföljd.

Han gick som en zombie. Nere på gränsen till heden vid västra bukterna vek han mot söder och följde en kaninstig genom ljungen. Sedan gick han upp på klapperstensfälten och det kunde man ju ha anat om man tänkt efter. Att han skulle dras dit.

Han klättrade som en get över alla de sterila gråstenarna och Olander efter. Över berg bar det och nya klapperstensfält. Till sist var de inne på ett stort lutande fält mellan de två stigarna ner mot västra bukterna. Det började skymma och regnet tilltog. Olander halkade på stenarna och blev efter. Han skymtade den andre allt emellanåt men efter ett tag var han inte längre urskiljbar.

Den resande var helt enkelt försvunnen. Olander gick omkring på stenerna och försökte gå så hans steg inte hördes vilket inte var enkelt då stenarna lätt vickar till och ger ett dovt eko från sig.

Kusligt var det också. Olander kunde inte veta om den andre kanske stod och lurade på honom någonstans.

Men överraskningen kom från ett helt annat håll. Ett helt annat håll än Olander väntat sig.

7

Plötsligt, när han gick där och undrade om han inte borde vända hemåt igen, hörde han ett susande i luften. Det var högt och mäktigt och han kunde inte erinra sig att han någonsin hört något liknande.

Han spanade upp mot den grå himlen men såg först ingenting.

Sedan fick han syn på ett vitt moln som kom in över klapperstensfälten.

Det var ett egendomligt moln som svävade mycket lågt över marken. Det var vitt och verkade kompakt.

Molnet kom åt Olanders håll och han erkände sedan att han blev fruktansvärt skraj. Han hade varit sjöman och upplevt mycket i hamnstäder i alla de fem världsdelarna men så skraj som han blev nu hade han aldrig blivit. Det här var inte mördare, shanghajare eller rånare. Det var övernaturligt.

Inte blev han mindre oroad när han upptäckte vad molnet bestod av heller, det var nämligen ett otroligt antal måsar som bildade det. Tusentals måsar som flög så tätt att det var obegripligt hur de kunde få plats för sina vingrörelser.

De gled fram bara fem meter ovanför Olander men fortsatte till klapperstensfältets bortre del, den där stenarna är stora och där det finns dödisgropar – ja, du målar ju ute på klapperstenarna, Per, så du vet säkert. Det lär ha varit så att isen legat kvar i klumpar när havet brutit in och att stenblocken varvats kring de där dödisblocken. När de sedan efter kanske tusentals år smält, bildades gropar som finns kvar än, ja du har säkert sett dem. I Sibirien finns det kvar dödis i sådana där hålor, det är fantastiskt verkligen.

Nåväl, en bit bort i skymningen hördes straxt därpå ett fruktansvärt skrik. Sedan flaxade alla måsarna upp som duvor vid öppnandet av olympiska spel – eller är det avslutningen? Det kan vara detsamma du Per, måsarna for upp och försvann.

Och Olander rusade sin väg, halvt