I skuggan av ett brott

By Per Nilsson-Tannér

Östen Alstanius har tagit många tveksamma beslut på i sin jakt på förmögenhet. En gång i tiden var han trolovad med Anna, kvinnan som även bar hans barn, bara för att lämna henne när det stod klart att familjen var barskrapad. Han tog istället sikte på Götilda, vars familjegård ryktades gömma både guld och gröna skogar. Det var inte förrän efter giftermålet som Östen insåg att så inte var fallet. Plötsligt stod han på mark som knappt gick att bruka - och med skulder upp över öronen. En annons i tidningen ger Östen nytt hopp, efter flera iskalla år i äktenskapet med Götilda. Tjugotusen kronor utlovas till den som tar hand om en nyfödd pojke. Men har bondeparet det som krävs för att ta hand om ett oönskat herrskapsbarn? Östen hoppas innerligt på en arvinge till gården. Någon som kan ta över när han inte själv orkar längre. Men kommer den lille pojken, som får namnet Ulf, att vilja bli bonde? Vad händer med gården om han istället väljer sin egen väg? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788726117721

Book preview

Per Nilsson-Tannér

I skuggan av ett brott

SAGA Egmont

I skuggan av ett brott

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1945, 2022 Per Nilsson-Tannér och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726117721

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord.

Föreliggande bok skrevs långt innan jag debuterade som riktig författare. Den skrevs inte med mitt hjärteblod, men med en 19-års ynglings ohämmade inspiration, med ärlig vilja att lägga en bygdetradition tillrätta. När jag nu ett par decennier senare går igenom det gulnade manuskriptet, finner jag mycket, som bort vara annorlunda. Men det har sina risker att vid mognare år korrigera ungdomens gärningar …

Av denna orsak går boken ut i den form den fick den gang man var tyve år. Välsignelse på vägen!

Förf.

Kapitel I.

Östen Alstanius kom gående över det småkulliga gårdstunet med breda, fasta steg. I den gråa vadmalsbyxan och den mörkbruna skinntröjan tog han sig ut som en storbonde, vilket han också var. När han nu stannade ute vid källarbacken och gjorde solhylla, såg han i morgondiset en lång räcka tegar och åkrar, som alla var hans. Och alla hans åkrar hade solläge; de sluttade ned mot sjön, Blåsjön, som i dag var ljus och mild och glänste som silver i gasset. Han såg Björnön, Hage och Valma byar på andra sidan sjön. Han kände folket i dessa byar mycket bra. I sin ungdom rodde han ofta över Blåsjön om lördagskvällarna. Han hade friat där borta i Valma. Men det blev ingenting med den historien. Flickan, som han giljade till, var fattig, och så … ja, det var ett och annat, som kom i vägen.

Men varje morgon, när Östen var på väg till stallet för att morgonrykta kamparna, stannade han och tittade utåt sjön. Stannade just här vid källarbacken och andades in den härliga morgonluften. Var det vår, var skogshöjderna kring Valma så underbart blåa, och om sommaren låg den röda byn i en sådan saftig grönska. Höst och vinter sågs många lampor lysa och tindra genom mörkret, och vid en av lamporna satt hon … över ett av tunen gick hon, Anna. Nu betydde det ju ingenting för Östen, om Anna satt vid en lampa eller gick över ett gårdstun, nej, inte numera. Men i alla fall: det var något som lockade där på andra sidan. Det var någonting, som han inte kunde glömma.

Denna morgon sken solen, och molnen stod ljusblå och stilla över Alsta by. Det var vår. Såningsarbetet pågick för fullt, och Östen hade två dagkarlar sittande inne i stugan vid kaffebordet. Klockan var sex, det var två timmar ännu till frukost, och karlarna, som skulle köra välten och såningsmaskinen, tuggade de tjocka rågbrödsskivorna med god aptit. Nu var jorden torr och fin för sådden. Folk spådde torrsommar igen, så det gällde att raska på med vårbruket, om det skulle bli någon skörd.

Östen skulle inte heller ha stått så länge vid källarbacken i dag och stirrat över till Valma, om det inte varit något särskilt — något alldeles särskilt att tänka på. Han ryckte på axlarna som för att slå bort de mörka tankarna, gjorde ännu en gång solhylla mot Valma och fortsatte över gårdsplanen. Stallporten stod redan öppen; pigan satt i ladugården och mjölkade. När Östen kom in i stallet, mötte honom en ångande värme, hästarna gnäggade förväntansfullt mot honom. Han hade försovit sig i dag, men dagkarlarna fick väl rensa rågen på logen, medan de väntade på att hästarna åt. Han lade hö i krubban, och gick ut i ladugården efter vatten i de två stora träbyttorna, som han ställde upp i krubban.

Han arbetade mekaniskt, huvudet var sprängfullt med tankar. Östen gick ofta i ett själsfrånvarande tillstånd, blev butter och otillgänglig och miste därför en om sänder av sina vänner. Han blev också nervös och tankspridd av detta, skrattade sällan och förstod sig snart inte på skämt. Tog han sig ett rus, blev han vild eller sentimental. Då ville han hämnas eller be om förlåtelse; aldrig skratta och glamma. Hustrun, Götilda, skrattade inte heller. Ett muntert skratt hade på mången god dag inte förirrat sig genom Östengårdens stora, oeldade rum. Här härskade tystnaden och missnöjet.

Östengården var en gammal burgen gård och burgenheten var av det slag, som inte tar sig uttryck i prål. Husen var bruna av väder och vind och en mångfald år. De stod i klunga uppe på sin backe likt en patrull gamla, grånade krigare på vakt. Det var storstugan med två skorstenar av kalkrappad natursten, smårutiga fönster och gammalt malmvirke i timringen. Det var sommarstugan med gammaldags brädtak och ett litet fönster på långväggen; stallet och ladugården under ett och samma tak, det var kornlogen med en enda liten glugg, som han öppnade vid tröskningen, så att dammet ångade som ur en badstuga. Ja, det fanns badstuga också med svarta lavar och välvd hällugn. Men det flammade aldrig någon stockvedsbrasa under loftarstenarna. Lavarna var upplag för tomma gödningssäckar och allsköns bråte, och dörren hängde på ett gångjärn och slamrade och slog i stormkvällarna. Och så var det smedjan med en urgammal smedkubbe, städ och blåsbälg av väldigt omfång. Nere i backen stod den grå vedboden med utskjutande lofttak och omgiven av höga travar solstekt tallved. Mot bryggstuguväggen klängde sig härbret, visthusboden, med loft och svalgång. Mellan bryggstugan och härbret, in under själva taket, gick den gamla formansvägen till havet. Numera löpte stora landsvägen nere vid sjöstranden, gamla forvägen var övervuxen med gräs, och mellan väggarna, över vägen, var en lång stör fastgjord för vädring av sängkläder och tork av mattor.

Det var en gammal gård Östen hade. Folk trodde att det fanns gammalt guld i gården. Dock var det bara Östen och Götilda, som visste besked om den saken. Östen hade fått kännedom om det verkliga förhållandet ett år för sent — sedan han gått i brudstol med Götilda enbart för det gamla guldets skull … men intet fick.

Götildas far hade satt fart både på guldet och skogen, och när Östen blev varm i kläderna i gården, sade han rent ut, att gubben intecknat till och med sikarna i Blåsjön. I stället för att få det bra, fick Östen alltså ta emot skulder och bekymmer i rikt mått. Han fick i åratal dragas med gamla skogsskulder och mellanhavanden från svärfaderns hästbyten. Han sade aldrig någonting om den saken, ty hade han ställt sig framför lasset, stretade han med det utan att bångstyras i skaklarna. Ingen visste heller, hur man hade det ställt på Östengården. Burgenskapen trodde man på, mest för de gamla, rejäla husens skull. Det var inte många som såg, att mycket var förfallet. Taket var trasigt, så att det regnade in, fönsteröppningarna lyste mångenstädes tomma och svarta, ladugårdsbesättningen var gammal och vanskött, jorden var under de första åren av Östens tid som bonde och regent på gården utpinad och mager. Det var bara att arbeta för att söka uppehålla skenet. Och på den punkten var den otillgänglige Östen en mästare. Förhållandet mellan man och hustru var inte det bästa. Det rådde tystnad, idel tystnad och kyla i gården.

Östens yttre skvallrade om välmåga och sinnesfrid, allt i Östengården hade skenet på sin sida — ingen människa hade tittat på gårdens baksida, ingen hade sett detta kyliga tomrum, som fanns i husen, i hjärtana, överallt. Folk trodde så, menade på det sättet — förhållandet var alltid ett annat.

En kväll hade Östen suttit och läst tidningen. Hans öga hade fängslats av en annons på sista sidan — en liten snålt tilltagen annons. Han läste den om och om igen. Så lade han bort tidningen, tände pipan och gick ut på förstubron och lyssnade till morkullsträcket i brynet. Så gick han ånyo in, tog tidningen och läste den lilla annonsen igen.

Den natten sov han oroligt. Annonsen lämnade honom ingen fred. Än hade han inte talat med hustrun om den, men han hade fattat sitt beslut. Han ämnade inte låta motsäga sig. Redan när han nu på morgonen steg upp ur sängen, hade han bestämt sig. Och när han med sävliga steg gick över gårdstunet i morgondiset och stod vid den grönskande källarbacken och såg rönnen knoppas och sjön glittra, tänkte han inte på Valma och Anna så mycket som på annonsen.

— Det skall bli så, sade han för sig själv, innan han gick in i stallet. Ja, så skall det bli!

Östen mötte dagkarlarna på trappan. De tuggade ännu så smått och torkade sig om munnen med handbaken. De var beredda att hugga i med arbetet på åkern, och de skulle klå duktigt, ty fanns det ingen annan fördel med Östengården, så var det likväl bra med mat här. Och detta värdesatte de två dagkarlarna mycket mer än ett glatt och gemytligt umgänge. För dem kom det på ett ut, om Östen och Götilda pratade med dem eller teg som muren.

— Hästarna har inte ätit än! sa Östen med morgonknarrig röst. Det dröjer väl en stund, innan vi kan ta ut dem. Men gå ner till logen, räfsa ihop halmen och rensa rågen! Kastskyffeln ligger på tröskeln, kvasten under laven och räfsan står upprest mot logväggen.

Östen pekade ner mot logen. Karlarna såg både räfsan, härbret, loftet, svalgången, Götildas brokiga fälltäcke på stången och allt vad de behövde se. De gick ned mot logen, och Östen steg in i storköket, där Götilda stod vid skåpet och diskade kaffekopparna.

Den gammaldags gedigenhet, som utvändigt gjorde sig gällande, var inomhus icke alldeles oförfalskad. Under svärfaderns storhetstid som skogsdrivare och hästhandlare hade han velat införa nya tider i bygden. Reformivern tog sig företrädesvis uttryck i några ganska smaklösa omdaningar på möbleringen. Det fanns ingen god smak i de möbler och prydnadssaker, som han hemförde från staden, bara en viss vräkighet, förenad med en ännu mer framträdande brokighet i fråga om stil och färg. Plyschsoffan på sina svarvade ben lyste röd mot det storblommiga tapetmönstret inne i salen. De mångfaldiga vägghyllorna var i likhet med den ofantligt snidade byrån belamrade med massor av snäckor i alla möjliga färger och storlekar, förgyllda vaser med Kinagräs och pappersblommor, små porslinshundar och kattor med sidenband om halsen och gnistrande pärlögon, statyetter av skinande porslin, förgyllda och målade. Och väggarna var beklädda med tavlor, föreställande ryske regentens hus och en sibirisk postskjuts i strid med vargar. Det fanns också ett par tänkespråk inom glas och ram uppsatta på lämplig plats i stora salen, där den färgade, svängda kakelugnen fyllde en stor del av rummet och verkade inträngd med våld och liksom stödde upp det låga taket.

Köket var inte så mycket påverkat av den nya tiden. Men svärfaderns moderniseringsnit hade gjort sig gällande även här. Det fanns både tavlor och tänkespråk, en grann tidningshängare, en konsollhylla med diverse prydnader, bland annat en tomte med avslaget huvud. Och paradhandduken ovanför kommoden bjöd God morgon liksom också handdukshängaren av mångfärgat glas.

Östen gick fram till bordet, tog kaffekoppen, som han redan druckit ur en gång denna morgon, fyllde den till brädden med kaffe ur pannan och satte sig att dricka. Han satt hela tiden och vägde ena benet över knäet, tittade ut genom fönstret med vidöppna ögon och funderade på, hur han bäst skulle kunna framsäga det, som han hade ytterst på tungspetsen.

Götilda arbetade utan att säga ett ord. Hon hade ännu inte hunnit kamma sig, utan hennes grånade, korta hårfläta hängde ned över ryggen som en tumstjock repända. Hennes grå ögon var som vanligt rödkantade; det föreföll, som hon nyss hade gråtit. Allt detta observerade inte Östen. Han hade slutat att betrakta sin hustru. Hon arbetade, och därmed var han tillfreds.

Han reste sig, gick bort till skänken och hämtade tidningen, som han stoppat ned i lådan. Åter läste han annonsen. Han läste den flera gånger i följd som för att se, om han ändå inte glömt något ord. Så tog han upp slidkniven, strök eggen och skar annonsen ur tidningsbladet.

Han blev sittande med den lilla papperslappen mellan sina stora fingrar, vände och vred på den. Hustrun slog diskvattnet i grishinken, torkade kopparbaljan och reste upp den mot skåpet. Så vände hon på sig och tittade i förbigående på honom.

— Har karlarna börjat arbeta? frågade hon. Hon förstod, att nu var det något ovanligt med Östen.

Östen satt och vägde och slängde med benet över knäet. Han tummade papperslappen länge, innan han såg upp, mötte Götildas rödkantade ögon och lade papperslappen i fönsterkarmen.

— Ja, dom har börjat! sa han frånvarande.

Götilda tog grishinken i handen och gick mot dörren. Han såg det och rätade på ryggen som till ett beslut.

— Du! kom det strävt.

— Ja, svarade hon undvikande. Vad är det?

— Jag har tänkt på en sak, Götilda. Ställ ner byttan, får du höra.

Hon lydde, satte ned grishinken, strök med sin magra hand över det glesa håret och började därpå fästa upp flätan i en knut i nacken.

— Jag har tänkt ta ett barn! sa Östen och reste sig, blev stående och tittade ut genom fönstret.

— Ett barn! sa hon och höll en stor, rostig hårnål mellan läpparna. Sa du ett barn?

— Ja, jag sa ett barn. Är det så …? Han tystnade hastigt. Han måste ta det med lämpor nu.

— Var skulle du ta det?

— Jag såg en annons i tidningen.

— Ett främmande barn alltså? frågade hon.

— Vad annars? Något känt barn får vi inte … nej, inte tjugetusen kronor för.

Det skälvde till i Götildas ögonlock.

— Vad säger du, frågade hon ängsligt.

— Jag säger, att vi får tjugetusen kronor om vi tar barnet, som det står om i annonsen.

— Vad kan det vara för slags barn? kom det undrande från Götilda. Hon var van, att barn kostade pengar, i stället för att ge en hel förmögenhet.

— Det vet jag inte mer än du. Det är en pojke, det är det enda jag vet.

Det blev tyst en lång stund. Götilda satte upp flätan mer omsorgsfullt än hon plägade göra, och Östen satt och stirrade ut genom fönstret.

— Nå, sa han till sist, vad tror du?

— Det kom på så hastigt. Jag vet inte. Jag är snart gamla människan.

— Just därför kan vi behöva ett barn.

— Men om det varit en flicka!

Han spratt till. Här kom en invändning, som han inte gillade.

— Du tänker alltså inte på att jag blir gammal en dag. Och att gården kan behöva ses om också i fortsättningen.

— Ja, gör som du vill då …! kom det stilla och undergivet från Götilda.

En rodnad flammade på Östens kinder. Han var i färd att brusa upp igen, men han behärskade sig och sa undertryckt:

— Barn … har jag alltid längtat efter.

Götilda suckade. Hon höll på att säga, att om de bara välsignats med ett barn, så hade det kanske varit litet annorlunda även här i gården, men hon sa endast:

— Egna barn är en välsignelse.

— Egna eller inte — barn är bra att ha ändå! Några egna lär vi inte få, när vi inte fått dem hittills, och då har vi bara att välja på om det skall bli något. Och tjugetusen är inte heller så litet.

— Hur kan folk skänka bort både barn och så mycket pengar?

— Det är en fin fröken, förstår du, som kommit i olycka, och nu vill hon utplåna det hela med att — ja, sälja barnet …

— Sälja … det är ändå bra hemskt!

— Bah! Om inte vi tar barnet, så håller sig någon annan framme, så på det sättet gör vi ingen synd. Det som är gjort i det här fallet, det är redan gjort.

— Vad heter pojken då?

— Det vet jag inte. Det betyder ingenting.

— Skall vi ta den som vår egen, är det meningen?

— Ja, det skall bli vår egen — få mitt namn och få rätt till gården.

— Skall han överta gården en gång alltså?

— Ja visst, han skall ju bli vårt barn.

— Tror du, att en så’n där herrskapspojke kan bli bonde?

— Bli bonde? Inte är väl sådana anlag medfödda?

— Man kan aldrig veta! Det är mycket som ärves.

Götilda fattade åter grishinken för att gå ut i ladugården.

— Skall vi alltså besluta oss för att göra det?

— Bestäm själv du, Östen! svarade Götilda och gick ut.

Östen svor för sig själv. Det var så likt henne detta att skjuta ansvaret över på honom. Aldrig deltog hon i hans intressen, aldrig delade hon något med sig. Hon gick och gick och gick … och teg och teg och teg.

Östen slog näven i bordet så att kaffekoppen hoppade. Så här hade det alltid varit. Både när de gifte sig och sedan. Innan hon var gift lydde hon far sin. Hon var inte som en annan flicka, utan höll sig inne och hemma. Och henne hade han, Östen Alstanius, gift sig med! Ha, ha! Han hånskrattade åt sig själv. Han, som kunnat träda i brudstol med vem som helst i socknen — som hade fått självaste prostens dotter till hustru, om han velat; han, som än i dag hade kvinnor som tänkte på sig och drömde litet smått om. Han gifte sig med Götilda, som varken sa ha eller ja.

Han började gå runt på golvet. Han tog långa, tunga steg så att tiljorna knakade. Inte älskade han barn, visst inte, men någonting måste göras. Han skulle lösa hypoteket, det sista märket efter svärfar, rumlaren. Och på något sätt måste det ske. Hypoteket var på femtusen kronor, och det var en ganska duktig summa.

Han gick ut, svängde förbi knuten och till härbret. Nyckeln låg gömd under ett gammalt spann i loftet, han sökte fram den, satte den i nyckelhålet och låste sakta och vant upp dörren, som långsamt gled upp. Han böjde huvudet under den låga karmen och steg in.

När Götilda stökat en stund med grisarna och kalvarna, började hon prata med pigan som just mjölkat den sista kon. Götilda hade blivit mer och mer förtrogen med pigan. Det var en klok flicka, som Götilda tyckte om och som hon gärna biktade sig för en liten smula, eftersom hon inte hade någon annan att göra det till.

— Tror du, att det blir svårt att sköta om ett barn, du Olivia? frågade hon.

— Ett barn?

Olivia blev stående med gapande mun. Ett barn? Hon hade inte hört på maken.

— Ja, ett litet barn, ett litet nyfött barn.

Olivia måste stirra på Götilda en god stund. Men hon fann henne inte vara på något sätt onormal, utan alldeles som vanligt.

— De’ tror jag allt skall bli ganska knepigt, skrattade hon.

— Tror du det? Men om vi skulle hjälpas åt, vi två, skulle det inte gå bättre då?

— Ha! Ha! Ha! Olivia hade sannerligen aldrig hört så dumt prat.

— Går husmor och … väntar barn?

Götilda rodnade.

— Ja, på sätt och vis, svarade hon. Det blir ju inte mitt alldeles, men det blir ett barn i alla fall.

— Som jag och husmor ska sköta om? Det här förstår jag sannerligen inte.

— Jo, si vi skall ta oss ett fosterbarn. Eftersom vi inte får något själva.

— Ja, si det förändrar ju saken. Åjo, nog kan vi sköta en barnunge, skall husmor si.

— Ja, du Olivia, du vill väl hjälpa mig