Mickel-Finne

By Per Nilsson-Tannér

Nybyggaren Mickel och hans familj på fru och sex barn, samt hans två bröder, korsar Bottenviken med båt. De söker sig bort från sitt fosterland Finnland till Sverige, där de ska skapa sig ett nytt liv. De vandrar genom de stora skogarna, tills de når Hasselasjön. Invånarna runt sjön välkomnar familjen, men låter dem inte stanna. De måste söka sig vidare, bortåt vidderna, för att finna sin egen mark. Lyckligtvis är det varmaste sommar och barnen springer förtjust över barrmark och skådar nya fåglar och djur för varje krön de bestiger.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 8, 2022
• ISBN: 9788726117677

Book preview

Per Nilsson-Tannér

Mickel-Finne

SAGA Egmont

Mickel-Finne

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1949, 2022 Per Nilsson-Tannér och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726117677

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I.

Främlingar går i land

Majkvällens stjärnor tindrade som bleka, avlägsna bloss över skogarna, där mörkret redan var så kompakt, att vandrarna måste gå med trevande, försiktiga steg för att inte halka över stenar och kullblåsta träd.

Det blåste upp till storm. Det suckade tungt i de laviga granarna, som svajade för vinden, och ibland kunde man höra ett skorrande ljud, när en stam gned sig mot en annan. Det lät som ett skärande skratt, och lillminstan, Matta, som bara var fyra år, smög sig intill sin mor och höll henne hårt i handen, där de trevande sökte sig in i skogen.

Långt borta kunde man höra havets dån. Vitskummiga vågor slungades in mot strändernas klippblock och piskades till skum, som fradgade över stenarna och flög med vinden in mot träden och blev hängande som lödder i de laviga grenarna.

Mickel Finne, som gick först i tåget, böjd under en tung börda av verktyg och kokkärl av enklaste beskaffenhet, hörde hur havet dånade, och han liksom led av vågornas vreda lek. Han tänkte på Mattis, som ensam med sin båt kämpade med elementen långt därute på havet — i mörkret och stormen. Mickel Finne hyste den största beundran för Mattis, men han höll också varmt av honom; utan Mattis uppoffrande hjälp, hade de ännu suttit hemma i Rautalampi uppe i Tavastland och kämpat med fattigdom, missväxt och fogdeförtryck.

Mickel gick med långa, tunga steg, och i den mån mörkret blev tätare, tog han allt varsammare steg. Han var främling i denna ödemark, han ville inte ta några risker; i denna kväll gick han som ledare för nio hemlösa människor, av vilka sju utgjorde hans egen familj och fyra ännu var små barn; ja, Örjan var också ett barn ännu, trots att han var storväxt och stark och sina modiga elva år. Av Örjan hoppades Mickel mycket — pojken hade det rätta kuraget både när det gällde lek och arbete, och av mycket att döma skulle han bli en duktig jägare och fångstman, ty Mickel vågade slå vad med vem som helst, att säkrare pilbågsskytt än äldstpojken Örjan stod inte att uppbringa i första taget.

När granstammarna ånyo gnekade mot varandra, så att det lät som en rovfågels hemska skrik i kvällen, stannade Mickel, såg sig tillbaka och liksom räknade sin styrka. Plötsligt axlade han av sin börda, strök med handen svetten ur pannan och inväntade Lasse, hans äldsta broder, som gick först och bar en tung skinnsäck.

— Du, Lasse, sa Mickel, nu tror jag att det är tid att vi skaffar oss en lägerplats för natten. Jag är rädd att barnen blir trötta, och alldeles riskfritt är det inte heller att gå omkring här i mörkret.

— Nej, sa Lasse, riskfritt är det inte, för rätt vad det är kan man halka på en sten eller snava i ett vindfäll. Och bryter man lemmar och ben nu, då blir det bekymmersamt.

Medan de två männen samtalade, kom de övriga vandrarna fram till platsen. Det var Mickels hustru Kersti och lilla Matta, det var de yngre barnen Kita och Anne och så var det Örjan och Pål, elva och åtta år och redan starka nog att ha var sin börda av husgeråd på ryggen. Sist i ledet kom Jon, Mickels yngre bror, knogande med en slipsten över sin ryggpåse.

— Tycker inte du som jag, Kersti, att vi skall slå läger för natten, sa Mickel. Jag är rädd att lill-Matta blir trött.

— Ja, sa Kersti, det är nog bäst att krypa till kojs.

— Jag är inte trött, sa Matta, men jag är så rädd för den stygga fågeln, som skriker i skogen.

— Det är ingen fågel! skrattade Pål, det är bara två träd som gnider sig mot varandra.

— Hur som helst, sa Mickel med höjd röst, så stannar ni här en stund, så skall jag se mig om efter en plats, där vi kan finna ly för natten.

Mickel hade inte mer än sagt dessa ord, förrän han försvann i mörkret. Man kunde höra ett par grenar knäckas, och sen var han som uppslukad i mörkret och den tilltagande stormen.

— Det blir nog kallt att ligga ute i natt! sa Kersti och svepte omkring sig en schal, som hon hade hängande över skuldrorna. Hon tänkte på hur mycket de hade frusit redan, då de färdades över den stormiga Bottenviken. De hade suttit hopkrupna, genomvåta och ruggiga, och känt hur den lilla båten kastats som ett nötskal på vågkammarna. Men de hade lyckligtvis kommit helbrägda i land; nu var de i det nya fosterlandet, så nu skulle de inte klaga. Det blir nog inga sötebrödsdagar, tänkte hon vidare, vi kommer att få söka oss in i de mörkaste skogarna, men vi har en kappe god och tung råg med oss, och går det oss väl, så kan det bli en liten skörd till hösten… Om Gud vill.

— Åja, men vi skall göra upp eld! tröstade Jon, vi har då både flinta och fnöske, och någon brist på ved är det inte här på trakten. Så vi skall nog få en skön och god natt.

— Ja, sa Lasse, det är ingen fara för att vi skall frysa, bara nu Mickel finner en torr och skyddad plats att göra upp eld på. Vi har varma skinn med oss, och det är ju barmark och långt ut i maj.

Örjan stod lutad mot en stam. Han lyssnade spänt mot stormen. Hans vakna blick liksom sökte borra sig in i mörkret, ty han trodde att det fanns åtskilligt villebråd mellan stammarna. Och så elva år Örjan var, så hade han hunnit bli en fullgod, alltid spejande jägare. Han visste vad det betydde att ha en knippa skinn — det gav både bröd och sovel.

Mickel kom plötsligt tillbaka, böjde sig ned och tog på sig den tunga bördan, som bland annat också innehöll en kappe råg, slängde den med en knyck på ryggen och sa:

— Kom nu, så går vi till vårt nattläger!

Han började sakta gå in mellan stammarna, och efterhand axlade de andra sina bördor och följde honom. Det blev inalles nio små och stora människor, som försiktigt trevade sig in genom skogen, där de snart nog försvann och där man en liten stund senare hörde hur en yxa