Den lilla vävaren

By Elsa Beskow

En finstämd och mysig sagosamling av den folkkära Elsa Beskow!
Sagosamlingen inleds med dikten "Den lilla vävaren", det sista Elsa Beskow skrev innan hon dog. I samlingen ingår också sagorna "Fiskarstugan vid havsstranden", "Den sönderslagna mjölkflaskan", "Familjen Råttbom och Kyrktorparbarnen", "Trollsaxen", "När Anders hämtade snö till julen", "Rör i grytan mor lilla" och "Äppelhuset".

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 8, 2024
• ISBN: 9788727031880

Book preview

Elsa Beskow

Den lilla vävaren

SAGA Kids

Den lilla vävaren

Copyright © 2024 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727031880

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Elsa Beskow hade själv planerat denna sagosamling strax innan sin död. Tre av sagorna har förut varit publicerade: Familjen Råttbom och Kyrktorparbarnen, Rör i grytan mor lilla samt Äppelhuset. Av de övriga torde När Anders hämtade snö till julen vara äldst, skriven för 25 år sedan.

Den sönderslagna mjölkflaskan kom till för några år sedan. En recensent av barnböcker sade sig ha tröttnat på alla elefanter, giraffer och fantasifigurer, och efterlyste någon som kunde skriva för barn om vardagsting, om bilar och sopnedkast. Det roade min mor mycket att efterkomma denna begäran.

Dikten Den lilla vävaren var den sista hon skrev, och på sin dödsbädd bad hon mig ta fram den. Hon läste den själv högt, det var något hon ville säga oss barn med den. Därför har den fått inleda sagosamlingen och ge namn åt den.

Bo Beskow

Den lilla vävaren

Det var den lilla vävarn

som stängdes i en bur.

Han lyckades att rymma,

men ingen visste hur.

Vart tog den vävarn vägen

som rymde ur sin bur?

Han flydde in i skogen

till träd och vilda djur.

Vad gör han där i skogen

bland träd och vilda djur?

Han sitter glad och väver

djupt under gran och fur.

Vad kan den vävarn väva

där under gran och fur?

Han väver mjuka mattor

åt markens alla djur.

Vad mönster har den väven

som vävarn väver på?

Mångtusen fina rankor

mot mossa grön och grå.

Den har så konstrikt mönster

av blommor och av blad

att när man ser den mattan,

så måste man bli glad.

Men det är trist i skogen

bland snår och skygga djur,

är det ej synd om vävarn,

som rymde ur sin bur?

Ack nej, han visslar lycklig

sin egen melodi,

och trädens alla fåglar

de stämmer glada i.

Ty skogens alla fåglar

och markens alla djur

de fröjdas åt att vävarn

har sluppit ur sin bur.

Fiskarstugan vid havsstranden

I en liten stuga nära havsstranden bodde en fiskare med sin gumma. För var dag for han ut och fiskade, utom om det var mycket dåligt väder. Då satt han hellre inne i stugan hos gumman, och när de hörde hur det stormade där ute brukade de säga till varandra:

— Det är allt bra skönt att ha en så präktig stuga som vi har!

Medan gubben var ute på sjön skötte gumman om kon och grisen och satte potatisgrytan på elden tills gubben kom hem. Alltid hade han några fiskar med sig hem, som dög att steka till middan, hur klen fångsten än blev. Men ibland fick han så mycket fisk, att han kunde fylla hela sin kärra med den och dra den till stan och sälja fisken på torget. Då var han så belåten.

En mörk höstkväll var det ett svårt oväder. Det regnade och stormade, och sjön slog i stora vågor upp på stranden. Gubben och gumman satt inne vid sin brasa.

— Stackare dom, som är ute i sådant väder! sa gumman.

— Ja, tänk vad vi har det bra i vår varma stuga, sa gubben.

— Bara det inte vore så ensamt här, sa gumman. Det är så tomt, sen barna blev stora och reste från oss!

I detsamma hörde de ett jämrande läte utifrån.

— Hörde du far? sa gumman. Vem kan väl vara ute i detta väder!

Fiskaren gick och öppnade dörren, och där stod en liten våt kattunge på förstubron och jämrade sig så ynkligt.

— Titta mor, nu får du sällskap, sa gubben.

— Oj oj, en sån liten stackare, sa gumman, och hon tog den lilla frusna katten i famn och pysslade om den på alla sätt.

Katten trivdes så bra i stugan och följde med gumman överallt, när hon gick i sina sysslor. Och hur liten han var dröjde det inte länge förrän han började ta råttor. Det var en ovanligt duktig katt, för att vara så liten.

Så dröjde det en tid tills det rätt som det var, en oktoberkväll, blev ett förfärligt oväder igen. Stormen tjöt, och haglet slog mot stugan så det smattrade.

— Stackare dom som är till sjöss i detta väder! sa gumman där hon satt vid spisen med Misse i knät.

— Ja, här sitter vi och har det så bra i vår varma stuga, sa gubben.

I detsamma hördes ett klagande tjut därutanför, och katten hoppade ner på golvet.

— Hörde du far? sa gumman.

— Det var bara vinden som pep i skorsten, sa gubben.

Men Misse gick mot dörren, som om han ville ut, och då gick gumman och öppnade litet på dörren, bara lagom för att släppa ut katten. Då tog vinden dörren och smällde upp den med en skräll, och gumman fick se en liten våt hund, som satt på förstubron och skakade av köld.

— Har man sett en sån liten stackare! sa gumman. Och så tog hon upp hunden i sitt förkläde och skyndade sig att stänga dörren. Sen svepte hon in hunden i en gammal ylleschal och gav honom varm mjölk att dricka och pysslade om honom på alla sätt. Och hunden somnade så gott.

— Så där ja, nu har vi två barn i stugan! Nu får vi se om de kan samsas, sa fiskaren.

Och det gick verkligen riktigt bra. Det dröjde inte länge förrän de lekte tillsammans som goda vänner. Men gumman måste jämt tänka på att vara riktigt rättvis. Om hon tog Misse upp i knät så ville Rufs också ligga där, och gav hon Rufs en godbit så skulle Misse genast ha likadant.

Och så gick en tid i frid och sämja. Fiskaren fick ofta god fångst den hösten. Ibland, när det var lugnt på sjön, fick Rufs och Misse följa med i båten. Det var som om det följde fiskelycka med dem, tyckte fiskaren. Han drog ofta i väg till stan och sålde fisk, och då frågade han sig för i stugorna vid vägen om någon förlorat en liten brun hund eller en svart och vit kissekatt. Nej det hade ingen, och det blev gubben glad åt, för både han och gumman hade fäst sig så vid de båda djuren, att de rakt inte ville bli av med dem.

Så kom det, sent i november, en svår ovädersdag, ännu värre än de föregående. Sjön var alldeles svart med fräsande vitt skum på de skyhöga vågorna. Stormen ven om stugan så den skakade, fast den var så väl byggd. Gubben och gumman satt vid spisen, och Rufs och Misse tryckte sig tätt intill dem, medan de lyssnade till larmet utanför.

— Stackare, stackare, dom som är ute till sjöss i detta väder, sa gumman.