Finnbastu

By Nils Parling

I Raiskiberg är förhållandena tydliga och villkoren styrs utifrån Rinkafors Bolags intressen. Arbetet på skogsbruket är tungt och arbetarna som sliter dagarna i ända är beundransvärda. Som den seniga Erik Zakrisson, som rest från Norrbotten och hamnat i ett gudsförgätet ruckel, men som ändå oförtrutet knegar på. Livet är hårt, inte minst på grund av den grisiga skogvaktaren Råberg, men trots det är stämningen fylld av humor och dråplighet.Finnbastu är en samling noveller berättade ur arbetarnas perspektiv. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726940640

Book preview

Finnbastu

I den vedermödans tid, då inhumant bolagsvälde och brösthög förmansdiktatur gjorde det omöjligt för vanligt enkelt arbetsfolk att existera under Rinkarfors Bolags regim, miste Raiskibergs by i likhet med så många andra bergslagsbyar hälften av sina inbyggare.

Och tid gick. Högkonjunkturen trädde in. De öronhöga diktatorerna begynte ängslas. Beställningar flöt in, men att fullfölja leveranserna var svårt eftersom arbetskraft saknades. Den hundrahövdade bolagshydran tvingades släta ut varggrinet till ett låtsat välvilligt leende. Tvingades lossgöra några av sina många huvuden från hydrekroppen. Skickade dem ut i världen att skaffa arbetsfolk till bolagets skogar. Leende värvare gick till Finland, till Tyskland och Danmark. Välvilligt lockande: Ett härligt land! Mjölk och honung! Bara kom!

Och främlingarna kom. Rinkarfors Bolags skogar blev plötsligt något av en jättelik separator i vilken tusenden av främmande arbetare separerades. För alla som lockats av anbuden stannade visserligen inte. Det kom danskar som stannade en månad och tyskar som strävade ett par veckor och finländare som jobbade ett par dar och försvann eller lyckades finna sig tillrätta någotsånär och blev kvar på de torvor som bröts nån gång för tre-fyrahundra år sen av slitkusar från deras eget land, från Suomis Savolaks. De sistnämnda var inte så många, men tillräckligt ändå för att besätta några tiotal torp som förut i långa tider legat öde.

Till Raiskibergs by kom Öljyraanta. Och Lillebäcks torp fick ta emot familjen som bestod av Veiko Öljyraanta själv samt hustrun očh tre flickor i skolåldern. Raiskibergs skogvaktare tog i egen hög person emot familjen som anlände med en bolaget tillhörig lastbil. Slog i hand och välkomnade en bredaxlad krigsveteran med ett ansikte där granatskärvor likviderat ett öga och plöjt besynnerliga, nu vita ärrmönster. Så till kvinnan med välvillig näve och till slut till småflickorna. Visste Öljyraanta att han nu var kommen till paradis? Här skulle förvisst bli härligt att leva! Här fanns jord, här var skog i oändlighet och bra priser! Det var bara att sätta igång och ösa in pengar! Häst skulle han få på kredit av bolaget, kor likaså. Varsågod! Allt vad ni behagar!!!

Och Öljyraanta log så ärrmönstren blev som ett spindelnät och den äkta glädjen över mottagandet strömmade över i hans friska öga medan emaljögat kikade kallt realistiskt på skogvaktare Råberg och lät sig inte påverka.

— Dack! Million dack! sa han. — Jag höra her komma bra! Det skönt börja leva nytt!…

Och kvinnan hans log och barnen gladde sig och allt var frid och fröjd.

Den kvällen gick Öljyraanta gårdssyn. Och han fann att lagårn var gammal och stallet litet och ruckligt, uthusen verkligen lite si och så. Men han hade sett långt sämre i sin hemtrakt i fjärran Suomi och ingen hade beklagat sig. Åkrarna var visserligen i vanhävd men tämligen släta och stenfria, så inte heller detta störde nämnvärt den nykomne. Han var stark och morsk och full av god arbetsvilja, nog skulle det ordna sig med jorden.

Men det var iallafall något som han inte alls kunde lika. Det fattades ett stycken uthus. Han sökte det förgäves. Lättade på dörrar och gluggar till alla skjul och skyven, till alla små bodar och laduruckel, men för var dörr eller glugg han öppnade för insyn blev hans uppsyn änmer bekymrad. Och när allt var genomsökt och han inte funnit sitt sökandes mål, vände han sig till hustrun som också var med för att riktigt se över de nya möjligheterna.

— Jeflar tysen! Inket basto!

De båda talade alltid finska sinsemellan, men Öljyraanta var så upprörd över bristen att han rent glömde sig och istället använde sig av den smula svenska han lyckats tillägna sig.

Han sa detsamma till en granntorpare som nyfiket gjort sig ett ärende neröver för att kanske få ett tillfälle att bekika nykomlingarna. Men grannen blev inte alls smittad av Öljyraantas tydliga indignation. Bastubad hörde i bygdens allmänna begrepp till sägnerna från forna tider.

— Hä! Bastu! sa han och rev sig bakom örat. — Tja-a, vem har bastu! Vad skulle det förresten va bra för?…

— Ni inte bada basto, frågade finnen förvånad.

— Nhä-ä! sa grannen. — Nhä-ä! Bada basto…

Öljyraanta skakade sitt ärriga huvud.

— Svenske man inte bada basto! Svenske man alla mycket tjitig! Finske man inte bada basto, då finske man sjuk, jo! Jag måste, annars jag inte kan arbeta. Konstig! Svenske man kanske sjuk om han ren, inte tjitig?…

Grannen strök sig över sitt brungarvade torparansikte och såg nästan lite generad ut. Sa:

— Om det kan va så jäkla viktigt så får du väl bygga dej ett!

— Bygga, sa finnen. — Men jag inket virke! Var jag få virke?

Ja, se den frågan kunde inte grannen svara på. För enligt hans egen erfarenhet gällde det näranog att krypa på knä för att böna sig till en planka till ett bristfälligt stallgolv. Så hade det varit förr, stort bättre var det inte nu! Och något så onödigt som ett bastu…!

Öljyraanta tilltalade skogvaktaren angående bristen redan första dagen i arbetet:

— Var jag få virke till basto?

Men Råberg var nu en sådan man att han hade mycket lätt för att byta fysionomi. Idag var hans ansikte ett annat och nytt. Eller rättare sagt, det var urgammalt. Ty han var av gamla skolan och hade gjort sina lärospån under slavpiskardrill och det var endast med största motvilja han vid särskilda tillfällen la sig till med nya tiders mera humana uppsyn. Så han rynkade pannan så att borstfrisyren blev som på en retad igelkott och spottade i mark och sa:

— Fan ska Öljyraanta med bastu till! Ni har kommit hit för att jobba i skogen och inte som badmästare! Ni arbeta! Bastu, åhnej!

Finnen såg ganska förvånad ut.

— Men jag arbeta ju! Jag hugga, sedan köra häst!

Iallafall såg det ut som om han vid närmare eftertanke ilsknat till lite över skogvaktarns bitska uppsyn och snäva ord, för han slog plötsligt fast yxan i en tall och korsade armarna över bröstet.

— Om inket basto jag inte arbeta! Vassego titta!

Skogvaktarn svor. Men mer blev inte av det. Finnen tog sin yxa under armen, redde sig att hålla sin loven.

— Jag tänka först du bra man, sa han hårt. — Men nu jag tänka annat. Nu jag gå till skogsförvaltareman, fråga virke. Jag måste!

Han gick. Först hem, så till bussen som skulle föra honom ner till samhället och bättre förståelse. Fick audiens hos skogsförvaltaren. Frambar sin begäran. Kom med hot när förvaltarn inte syntes vilja vara med på noterna.

— Om jag inket basto jag fara helvete bort annan plats! Inte arbeta her! Nej!

Det tog skruv. Vad skogvaktarn i sitt barska nit inte beaktat, såg den högre förmannen klart och tydligt. Finnen var beredd att hålla ord. Och i dessa tider fick man vara aktsam och fresta behålla var man som ville ta yxa eller töm på bolagets mark. Det var order från högsta instans att man i mesta möjliga mån skulle försöka tillmötesgå krav från de nyanställda.

Så fick Öljyraanta sitt bastuvirke. Han blev kvar i skogsarbetet. Och på kvällarna snickrade han. I en gammal bodlänga spikade han masonit på väggarna och slängde med fart upp en skorstensmur. Skaffade vattenvärmare. Köpte ett gammalt bensinfat, gjorde eldrum under och pulade fatet fullt av stenbumlingar. En vecka av sömnlösa nätter. På sjunde dagens kväll stod där rök ur skorstensmuren. Med far och mor i spetsen travade familjen Öljyraanta spritt nakna tvärsöver gårdsplan in i den heta lokalen. En halvtimme senare kom tre halvkokta finnjäntor glädjestrålande ut igen och skuttade iväg tilll källan där de under höga jubeltjut började ösa iskallt vatten över varandra. När ännu en kvart förflutit kom hustrun, gladögd och mjuk i rörelserna. Och efter ännu en halvtimme Öljyraanta själv, nigande, hoppande, rödkokt och rusigt glad i synen. Hojtade åt en granne som svedde förbi på moped:

— Hå! Nu komma annan man! Nu komma tjugo år yngre man! Hej!

Och liksom för att bevisa sitt påstående hjulade han spänstigt på händer och fötter ända bort till källan. Grannen som hjulade sena tiders mekaniska påfund höll i häpenheten över det nakna finska hjulandet på att hjula i diket men lyckades manövrera sig tillrätta igen och knorrade vidare tills han längre ner i byn träffade på en annan granne. Då ströp han gasen, bromsade in och klev av. Och ivern att berätta gjorde hans röst nästan viskande andtruten när han sa:

— Du, Johan! Du ska si! Idag badar Öljyraantas bastu! Spritt språngande nakna va dom! Och finnfan slog hjul och skrek hej!

— Um, mumlade grannen och nickade förnumstigt. Dom har sina seder, Spritt nakna, jojo! Nå, jag säjer då att jag för min del…

Vad han sa blev inte uttalat och motiverat. Det behövdes inte heller, för mopedgrannen tycktes iallafall, kanske helt enkelt genom någon sorts telepatisk förbindelse, uppfatta den andres mening.

— Ja, inte jag heller! En vet ju inte…

Och så blev det en stunds samtal om vädret och skördeutsikterna innan mopedmannen for vidare.

Men ur skorstenen på finnens bastu stod röken tät mot skyn. För finnen hade suttit över många bad sedan avfärden från hemlandet och nu tänkte han förmodligen ta igen det försummade. Det stannade inte med första kvällen. Nej, andra och tredje även sprang nakna finnjäntor och en gladögd finnkvinna av och till mellan hus och bastu och finnen själv slog hjul efter hjul över gårdsplanen mot kallkällan. Men fjärde dagens afton gick Öljyraanta byarunt i alla tio stugorna och bjöd:

— Nu basto eldat! Vassego komma bada! Alla komma, vassego!

Ty han var en vänsinnad man som gärna ville giva sina nya grannar någonting för att vinna deras hjärtan. Men Hackus-Kal hade inte tid och Johan Liten skulle iväg att se om fisket och Linus Storm måste kupa potatisåkern och Elov i Skuldberg fick lov att laga en slåttermaskin. Inte heller någon av de övriga torparna visade benägenhet för bad. Han Öljyraanta fick väl ha tack för vänligheten, men se det var nog så att man hade rakt inte tid. Och om det nu var så att kvinnorna deras kanske skulle haft lust att pröva på den nymodigheten, så gick det ju inte för dem att tacka ja till ett erbjudande från helt främmande man. De bjöd väl på kaffe och visade välvilja mot nytorparn och tänkte kanske på sina män som levande hjul av spänst men mera blev det inte. Iallafall hade inte Öljyraanta eldat sitt bastu förgäves den dagen heller, för när han gick hem mötte han Hackus-pojkarna och Johan Litens ungar och smågluttarna från Skuldberg. Och dem fick finnen med sig. En och annan mindre kavat tvekade väl lite när bastuhettan slog emot dem från den öppna dörren, men inte länge, ty feg tvekan inför äventyret är en långlivad historia i kamraters mun. Finnen klädde själv av sig och blev en av dem fast betydligt mer utvecklad. Och han gick mellan ångande gryta och rödhet kamin och hällde skopor av vatten på de heta stenarna så ångan sprutade. Och pojkarna skrek sin förtjusning medan svetten flöt grå från deras lindrigt rena kroppar och pormaskarna stank åt alla håll ur porerna. En halvtimma kokte han ungarna, så kylde han dem omsorgsfullt vid källan. Och han sa för var och en som tackade för visiten:

— Ni känna det maka gott! Nu tala pappa och mamma säja vassego komma bada vilken dag det passa!

Och han log varmt efter den bortgalopperande ungskocken och skrek skämtande:

— Nu komma vilda pojkar! Bada flera gång jag kanse bäst låsa flickor in i kammare!

Pojkarna som badat i finnens bastu kom igen. Och deras reklam i respektive hem blev till sist som Jerikobasuner. Murarna föll, inte i första nafset, men så småningom. Nyfikenheten tog överhand över försiktighet och blyghetskänslor. Den första som kom var Johan Liten som sagt ifrån att han för sin del… Kom traskande en kväll när det rök. Stod på gårdsplan. Tittade ut finnen på backen.

— Guddag, Öljiranta. Si jag tänkte… en har ju aldrig sitt ett tocket där bastu… Hur det kan si ut inni…

Och finnen fattade kvickt galoppen.

— Ja vassego titta! Jag min familj badat. Nu vassego bada om vill, vassego!

Med varsamma händer föste han Johan Liten före sig in i bastun. Och Johan Liten stack in skallen i hettan och sa:

— Det va som helvitte! Å fan nu svor jag! Guförlåte mej synna!

Finnen trugade och bjöd, och tillslut hade han grannen avklädd och beredd för kokning. Lärde honom hur det hela skulle gå till och lämnade honom att bada bäst han tålde. Sa när han stängde dörren:

— Nu du se komma annan gybbe! Komma tjugo år ung gybbe! Jag tänka hustru tycka bra!

En halvtimma efter kom en rödmosig och renskållad Johan Liten ut med undertröjan knuten runt länderna. Svalkade av sig vid källan. Klädde så på sig och ilade på snabba fötter mot sitt hem efter att ha tackat av Öljyraantas hela hushåll. Finnen själv gick in i sin bastu, sköljde det grådaskiga granneflottet från sittlaven, sopade ut björklöven efter kvastbasningen och stängde för kvällen.

Med Johan Litens besök var bybornas förut ådagalagda ovilja mot bastubad besegrad. Ty med det badet kom reklamen riktigt igång. Johans moped surrade som ett nektardragande bi hela dagen efter och när kvällen kom anlände ett halvt dussin proselyter, män och kvinnor, och anhöll vördsamt att få pröva om reklamen höll vad den lovade, om en bastuvisit verkligen var så välgörande som Johan påstått. Och Öljyraanta eldade och kokade besökarna belåtna, med påföljd att han nästa kväll fick dubbla antalet. Kväll efter kväll rök bastuskorstenen och ångorna ormade sig ur alla väggspringor som ångorna ur en miniatyrvulkan. Tillochmed gamla skrynklade Maja-Lena i Fallgropen vågade sig dit för att se vad verkan ett bastubad kunde ha på hennes sedan årtionden aldrig tvagna kropp. Var det verkligen så, att denna badning tog kål på reumatismen?. Klart att hon inte på nåt sätt ville omrikta vår herres vägar eller rubba den oryggliga förgängelsens cirkel — men det var faktiskt så att nån påstått att man kände sig frisk och ung efter ett sådant bad, mjuk och slät i skinnet! Vad sa finnen?…

Jo, finnen log välvilligt och lämpade den gamla tanten in i bastun.

— Jo, du gamla gymma! Nu komma annan gymma!

Och efter en liten överblick med skämt i rösten:

— Nu komma sjytti år yngre gymma…

Raiskibergs bybor fick verkligen smak för bastubad. Nästan att man skulle kunna tala om renlighetlidelse. Man trängdes på lavarna som löksill i burk. Man glömde skogsblyghet och falsk skamkänsla och badade gemensamhetsbad huller om buller, flickor och pojkar och käringar och gubbar om varandra. Den ende som aldrig besökte Öljyraantas ångande etablissemang var skogvaktare Råberg. Detta faktum ventilerades nog ibland, byborna emellan, och ofta nog hette det då:

— Sicken erbarmlig lortgris! Bevare oss väl hur en tocken måtte se ut på kroppen!

Att Råberg hade eget badrum i sin högmoderna bungalov och att man förr fällt förgrymmade anmärkningar över slik dyrbar lyx, hade man givetvis alldeles glömt bort.

Nu vet ju var och en att ett rykte sällan eller aldrig nöjer sig med att stanna inombys. Så inte heller reklamen kring Öljyraantas bastu. Sålunda spred sig talet snart nog till samhället. Vederbörligen omstuvat nådde det omsider magistratens öron.

Kyrkoherden sa följaktligen en dag i smått viskande ton till sin vän