Hård höst

By Nils Parling

Vid Lobergets skogar sätter det stora skogsbolaget villkoren. Trots att de redan äger nästan all mark försöker de girigt roffa åt sig den lilla mark som fortfarande ägs av privatpersoner. Markägaren Hiskia Zakirsson är en av de som för en evig kamp mot bolagets långa fingrar. Men betydligt större prövningar väntar Zakirsson och det lilla samhället, när spanska sjukan år 1918 sveper över världen och slutligen når Loberget. Hård höst är en karg och mörk, men ändock hoppfull, beskrivning av livet under det tidiga nittonhundratalet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726940596

Book preview

1

Hiskia Zakrisson, Lobergs-Hiskia kallad, satt i skjortärmarna vid köksbordet och läste i en gammal tidning, som en förbivandrande gårdfarihandlare fört med sig nerifrån samhället. Det var kanske inte så mycket av intresse för redan föråldrade nyheter, utan mera för att ha något att förströ sig med i den tomma tystnaden.

Genom västerfönstret föll de sista gyllne strålarna från en sjunkande sol in mellan pelargoniorna. I sockerskålen vid Hiskias vänstra armbåge gonade sig en fluga i solskenet. Den putsade benen och ansade vingarna, balanserande på en kantvänd sockerbit. Borta i hörnet, intill den blåmålade skänken, knäppte det gamla morauret sönder tystnaden i torra tjäckanden. Det och så prasslet när Hiskia vände blad, var det enda som störde stillheten.

Men så dunsade det ute på förstubron. Dörren slang upp och in kom Engla, så vitmaten skvätte ur hinkarna hon bar.

Hiskia blängde upp över tidningskanten. Det yviga skägget som omramade hans ansikte och kom honom att se ut som ett åldrat manlejon, runkade och blicken vässte. Men om han ämnat komma med en förebråelse för den utspillda mjölken, så kom den aldrig över läppen, för Engla vart före med det ärende som vållat brådskan.

– Det går en oxe på Kulleråkern, flåsade hon. Så schavade hon bort till diskbänken och hävde upp mjölkhinkarna, torkade sin snipiga uppnäsa med avigsidan av en senigt mager näve. Blev sen stående, en smula framåtlutad, uppenbart spänd på effekten av meddelandet.

Lobergs-Hiskia grymtade till, ett undertryckt morrande. Så slängde han tidningen på bordet – flugan upphörde med kvällsputsen och for som skjuten ur en ärtkanon mot taket. Han kom emot bordskanten med höften när han häftigt reste sig, så kaffekoppen han haft bredvid sig tog ett skutt på fatet och vände ner örat. Hans tunga skalle kastade lite hetsat och en grov och luddig näve drog upp byxorna med ett hastigt ryck. Tung som en björn lunkade han mot kammardörrn, som nästan fylldes mellan karmarna av den fyrkantiga figuren. Engla stod kvar vid diskbänken. Hennes svarta, en aning sneda ögon blänkte av intresse, vaksamt, på samma gång lite skyggt.

När Hiskia kom ut igen bar han en kort remingtonkarbin i handen. Andra handen fumlade in en mässingsblank kott i patronläget.

– Djävla ungar, morrade han, när han strumpfotad tassade förbi henne. Om di int haft så brått iväg!

– Stövlarna, kom det från kvinnan. Men han tycktes inte höra, tog ut genom dörrn och lät den stå öppen efter sig. Kvinnan vid diskbänken ruskade på sin svarthåriga skalle, borstade bort några höstrån från klänningslivet och drev efter i Hiskias spår, stack försiktigt fram skallen vid dörrposten, spanade, med händerna höjda mot öronen.

Därute låg Hiskia i ställning vid verandabänken, på knä och med karbinen stödd mot räcket. Den blåblanka pipan pekade stadigt österut mot åkermanen. Från livremmen pekade kniven som en röd visare ner över den spända byxbaken mot en grå strumphäl med stopp i omaka grovt garn.

– Det är tidigt, viskade kvinnan. Om di hör det dit ner…

Hiskia inlät sig inte i svaromål. De grova nävarna kramade stock och kolvkrök. Näsan låg som en kraftigt uppåtvrängd krok intill den uppdragna hanen. Högra kindens grånade skägg flöt ut som en bred tofs av granlav över raden av mässingsstift i den repiga kolven.

– Res dej, ditt djävla kadaver, puttrade han mellan spända läppar och fixerade kornspetsens vassa kon genom skåran i klaffsiktet.

Därborta på den kullriga åkern, bara cirka hundrafemti meter från stugan, gick oxen som Engla talat om, på knä med den raggiga baken i vädret. Det var bara den stillsamt vaggande baken och ett stycke vitstrumpat ben som skönjdes, resten var skymt av ett stenröse i åkerkanten, närmare husen.

Hiskia småsvor i skägget. Ett sånt förbannat as! Mitt i den redan av tidig torka taniga och glesa hösthavren! Böka kring! Förstöra! Nå, det skulle inte bli nån vana! Bara denna första, sista gång! Om den ville resa sej aldrig så litet nu…

Som om påverkad av gubbens tanke och vilja höjde den raggige där borta plötsligt sin svartgråa mankpuckel över röset. Älgen tog ett par glidande steg. Det tunga huvudet med bara ett par små knappar till horn och stora, vickande öronlurar, vreds mot husen, vändes oroligt av och till. Kvinnan vid dörrkarmen slog häftigt händerna för öronen, i samma ögonblick som den blåblanka gevärspipan på räcket hoppade till och spydde en rykande flamma. Knallen rev ett brakande hål i kvällsstillheten. En gråvit fågel som med vickande skoftpinne pilat kring ute på gårdsplan, flydde med ett vasst sirrevitt i långa luftskutt upp till takåsen av stallet.

Hiskia grinade i skägget. Det var inget fel på hans hörsel och en tolvochsju remingtonkula slår inte an alldeles ljudlöst. Det raggiga muskelberget på åkern sackade till vid det grova smackandet, svängde ett ögonblick den krumma mulen efter marken när frambenen plötsligt ville vika sig. Men så ryckte den mäktiga kroppen åter upp sig med skallen bakåtkastad. Ett vacklande språng, ett liksom tvekande långsteg, ett till, så stilla på stela ben, lite svajande.

– Bättre kan du! Ur åkern bara! Ner i snärket med dej!

Hiskia var på fötter nu. Ögonen glittrade vasst under risiga bryn. Vänstra handen for ner i byxfickan efter en ny patron medan den högra vant och självständigt gjorde patron ur; tomhylsan hoppade ner på bräderna med en liten smäll, rullade in mellan strumpfötterna och blev stilla. Så gick geväret upp på nytt, täckte reträttvägen mellan älgen och tätsnåret.

Men det blev inget mer skott. Djuret därborta försökte nog, med kurs mot gärdsgårdshörnet och grovskogen. Det blev bara några vacklande, stötiga steg i halvt språng och med sänkt skalle. Där åkern slöt i en liten tvär slänt mot kärrdraget och slysnåret av asp och björk, svek krafterna. Med en tungt stånkande hostning gick älgen överända. Det dunsade lite och en gråvit benslana viftade några gånger över åkerrenen, så vart det stilla och tyst.

Hiskia sänkte bössan, skrockade i skägget. Det dunsade lätt på trappan bakom honom. Han vände sig om, fortfarande grinande, medan han plundrade geväret och stack patronen tillbaka i fickan.

– Här är di, sa Engla och hade ställt ner ett par rödnosiga smorlädersstövlar på bräderna. Det var upphetsning i hennes svarta ögon.

Hiskia gav kvinnan en uppskattande blick. Det var ingen fara med Engla. Hon var visserligen inte hans hustru utan mera en tillfälligt anställd. Men hon höll att slita och lita på. Hon visste sin plikt mot husbonde och gård. Och hon var inte för intet syster till Ronkarbergs-Vilden. Hon knep käft om sånt som fordrade tystnad. Lastgammal var hon inte heller, bara femtiett.

Han räckte henne geväret och tog stövlarna.

– Häng in henne, nickade han. Jag får dra henne sen! Djävla ungar som ska löpa!

Han stampade pustande på sig fotfodralen och lufsade iväg, rak kosa dit bort där den raggige lagt sig till ro i kanten av kärrslaget och slysnåret. Kvinnan stod ett ögonblick med geväret i händerna och såg efter den björntunga, skäggiga och hårrufsiga gestalten i brunrutig skjorta och blaggarnsbyxor som korvade sig över stövelskaften. Hon ruskade lätt på huvudet, ögonen glittrade uppskattande.

– Sextifem, mumlade hon för sig själv. Hon flen lite inåtvänt.

Men så suckade hon en smula på det och vände iväg in.

Det var vårskum natt, när Lobergs-Hiskia omsider var färdig med den hastigt påkomna slakten. Han hölls hela tiden i buskslyet och visade sig inte på åkrarna mellan husen och slaktplatsen. Inte förrän allt var klart och de renskurna köttsjoken låg där prydligt staplade på huden och benbråten lyste i skymmet som en slarvig hopkastad hög av störar och vränger. Då gick han stillsamt spejande upp till redskapslidret efter en spade, hämtade en säck i boden och näverskäppan med grovsalt i lagårdssvalen. Så drev han bort till vedbodbacken, ställde ner saltkåsan och la säcken över. Karade med spaden undan kasorna kring den sexhornade klumpsågbocken, tog om ett av hornen och vrängde med ett häftigt ryck bocken på kant. Han skrattade gumrande för sig själv, när den breda brädlämmen som var stadigt spikad vid bockbenen vändes upp och blottade en djup källargrop med ett stort träkar på botten. Karet gapade tomt, när han ställde sig på knä och lyfte av locket.

Ungefär en timme senare var hud och vom och benbråte efter älgen nergrävda i kärret nedanför åkern och alla graverande spår så gott sig göra låtit överslätade och täckta med ris från en röjhög intill. Köttet låg saltat i det stora karet i den förträffliga källargropen på vedbacken. På sin träläm över stod den sexhornade sågbocken som en trogen väktare, med spån och kasor högt upp på benen.

Hiskia blev stående en stund ute på gårdstunet. Lät nattluften svalka sin svettiga kropp. Spanade långt ut över åkrar och täkt och nattskumma skogar mot en fjärran horisont. Där nere i söder, djupt i dalen, skimrade ljusprickar i dalskymmet. Där låg samhället, bolagsägda Stenforsens Bruk, med nymodigt elektriskt ljus på stolpar längs vägarna till massafabriken.

Lobergs-Hiskia nickade tungt sin grårisiga skalle, grinade lite.

Där nere låg samhället, ja! Häruppe på Loberget, högt under bleka vårnattsstjärnor, var han själv! Fri man på självägd torva och med egen skog! Enda självägan på mils omkrets, sen Stenforsens Bolag lagt under sig allt övrigt! Om man undantog Ronkarberg uppe i nordväst, men det hemmanet var inte större än ett gammalt kåkruckel och plätten det stod på…

Här var han så smått kung i eget rike. Ingen skulle kunna störta honom, inga bolagsfinter få honom att abdikera, hur man än försökte från det hållet. Det hade han svurit på.

Man hade försökt, javäl! Med alla medel. Men Lobergs-Hiskia gick inte på kreditåtlar. Och brännvinströskeln klev han rakryggat över, när andra slog tårna emot och stöp och skrev namnen på kontrakt som gjorde dem till bolagsslavar på torparrenden, när de förut varit fria män. Brännvin var till för att drickas så länge man stod för det, och ingen hade supit Lobergs-Hiskia från sans och vett i de åren och inte sen heller.

Och nu! Ja, man satt där man satt! Tretton tunnland åker och femhundra skog! Välbehållen i eget hus, med häst och fyra kor, en knippa fjäderfän och en julgris vart år, lite pengar på bank så man redde sig om det skulle knipa till med svårår! Man satt här med hederlig lagfart under arselet! Varken lockbeten eller trakasserier kunde göra något åt den saken!

Och här satt man lämpligt nog, tyckte Hiskia. Lagom långt från folk. För ärenden som exempelvis nu i kväll. För andra också, som tarvade tystnad. Orättrådighet? Åhnej! Bara fria mäns seder som hölls i hävd! Arv så att säga, från stela, obändiga fäder som tagit sig sin självklara rätt utan att fråga herrar och förordningar. Förste bebyggaren här var väl inte en sådan veling att han tillät stordjur tumla ner svedjans växande korn! Då var jakten visserligen fri ännu och kolonisatören från Savolaks kunde opåtalt ta vad han tarvade från skogen. Sen kom hårdare tider med inskränkningar och förbud. Men inte kunde en sentida ättling som Hiskia på Loberget stillasittande och menlöst se älgar bärga havren långt innan den gått i ax! Och tröt soviet så sket han blankt i vad almanackstiderna fordrade och fyllde behovet som det bäst passade sig!

Hiskia Zakrisson sträckte lite på den breda ryggen där han stod. Han gjorde en lätt grimas, för hur det nu var hade det bråda arbetet satt en liten ömma i korskotorna. Han lyddes neråt stallet till Bruntes dova hovdunkande och tänkte på skabbsalvan han köpt för två riksdaler och ett kvarter brännvin av Vittjärnsgubben. Gick väl till bättring så småningom, han hade ju bara smort ett par gånger än. Den Vittjärns-Karl var välfrejdad nog och kom väl inte bara med bocktalg och munväder. Fastän trolla, som vidskepligt folk sa? Nej, slikt gick inte i Hiskia Zakrisson!

Han tog med handen åt byxgylfen men kom ihåg sig och böjde sig ner och strök den blodiga näven i gräsdaggen, torkade av den mot byxlåret innan den fick ta itu med ärendet.

Så stod han där och stånkade lite välmåga och kisade neråt österledet, medan han lät strålen sissla i gräset framför stövelnosarna. Kom väl snart hem, pojkarna, från kafferepet borta i Håbyn. Nå, man missunnade dem inte ett lördagsnöje! Fast det skulle ju inte varit ur vägen om de varit hemma och hjälpt till, när det råkade bli så hastiga vändningar som i kväll! Man var dock sextifem och det var inte riktigt som förr, man nödgades erkänna det för sig själv om också inte för andra! Och nu?… Ja, man hade väl gjort rätt för sig! För det och mer till!…

Med tungan vällustigt kanande över hakans skäggtorva knäppte Hiskia gylfen och vände iväg in. I köket var skumt och tyst. Han sparkade av sig stövlarna, fick eld på fotogenlampan på skänken och flyttade den till bordet. Tog fram tvättskålen och sköljde händerna i kallt vatten från kopparsån inom dörrn, diskade av den söliga kniven, strök bladet torrt mot byxbenet och stack den åter i slidan. Så slog han ur det röda vattnet i slaskbyttan vid diskbänken, ställde undan fatet och gick till skafferiet närmare dörrn, fick fram en literbutelj och en plåtmugg. Så blev han stående ett ögonblick och lyssnade. Runkade på skallen och tog fram en mugg till, grinade i skägget och gick och ställde ifrån sig butelj och dryckeskärl på bordet. Tassade till kammardörrn.

– Engla! Sover du?

Han fick ropa en gång till innan ett yrvaket läte från någonstans bakom dörren till lillkammarn längst in kom hans skägg att på nytt klyvas i ett grin. Ögonen glänste till som av hemlig inre tillfredsställelse.

– Kom ut så tar vi oss en liten sup!

Han väntade inte på svar, gick bort och satte sig, ryckte ur korken och slog i. En från stank av finkel spred sig i köket.

Engla kom hasande ut med en grå kofta utanpå särken. Hon stracklade lite sömnigt på stegen, nästan som oxen förut, innan den la sig till ro, tänkte Hiskia och kraxade ett litet skratt. Hon slog sig ner på stolen mitt emot honom, sträckte ut en näve efter muggen, gäspade och sa:

– Jasså, det är färdigt! Ja, jag kunde fäll ha hjälpt te…

– Vem fan har bett! Det är inget fruntimmersgöra, sa Hiskia, och arvet från fäderna sjöng kärvt i orden. Fast vill du kan du fäll slänga över te bror din i morrn. Han kanske vill ha en kluva. Ifall han int har…

– Han har nog, trodde Engla.

– Ja, skål på dej då! Det här är int bockpiss!

– Jag sov, sa hon och tog sig en slurk ur muggen, grinade illa men tog sig i alla fall en till i nästa ögonblick.

– Unga människan! En lördagsnatt, när en ska supa och ha roligt!

Lobergs-Hiskias gråa ögon glittrade gäcksamt, när han vände muggen överända i skäggtorvan. Engla såg vart hans blickar gick och drog ihop koftan över särkurringningen med en lång och senig näve. Hiskia skrattade och vickade på buteljen, fyllde sin mugg.

– Dreck ur så får du en te! Vi får liksom fira det här med soviet, du och jag! Efter vi är ensamma…

Hon lydde. De svarta ögonen födde en lysten glimt när hon sträckte fram muggen. De drack igen.

– Ja, di är fäll på kafferepet nu, sa hon med ögonen långt borta. Di svänger sej. Eller ock är di fäll på väg hem kanske…

– Visst fan, jag får dra ren bössan, kom Hiskia ihåg.

Han reste sig och tassade in i kammarn. Kom ut igen med karbinen och en ståltråd med en tygsudd i änden. Försiktigt skruvade han av lampans vekhållare och doppade tygsudden i fotogenet, balanserade dit hållare och glas på nytt och gängade åt. Sa med en skälmblick:

– Det är med gevär som med fruntimmer, du Engla! En får hålla efter, si…

Han log åt hennes låtsat indignerade ögonkast och gillrade med något besvär tråden genom loppet, drog rent och siktade enögt mot lampan genom karbinens reffelskruv. Så drog han ett par gånger till, kikade och syntes nöjd, nickade åt kvinnan.

– Du kunde fäll gått du också! Men du geck int!

Engla fällde ingen kommentar. Lyfte muggen och drack. Hiskia gick in med geväret. När han kom ut igen ställde Engla just ner buteljen.

– Det är riktigt, sa han och såg hur hennes svartögon begynt skimra en smula fuktigt. En blir liksom styrkt…

Han satte sig åter, tog mugg och butelj och hällde upp. Det var bara halva kvarteret kvar i litern nu. Han korkade till den. Det räckte för Engla nu. Var väl nättopp ungefär lagom, tänkte han.

– Förbanne mej så pass te vida att en rentav kan tycka du sir tämligen fin ut, Engla! fortsatte han. Du är ju int alls illa! Int fet och pluskig, rentav riktigt nätt…

Han sträckte ut en luddig näve och grep om hennes handlov. Det surrade lätt i hans blod av en stigande upphetsning. Alltför gammal var man ändå inte, reflekterade han belåtet och kände efter neråt. Så drack han i botten igen, utan grimaser, precis som om han svalt källvatten.

– Du, Engla!

– Um!

– Skulle du villat gå på det där kafferepet, sporde han och klämde om den smala handleden lite grann.

Hon ryckte på axlarna.

– Det är halva milen! Och jag har ju korna, det blir jämt så sent!

– Bara korna? undrade han försåtligt lent.

På det fick han inget svar. Hon bara såg upp och mönstrade honom. Brännvinet hade drivit fram röda rosor på hennes magert bruna kinder. I blicken återkastades lampskenet som glöd. Pulsen i hennes handlove pickade hetsat, han kände den under sitt pekfinger.

– Ska vi gå in te dej kanske, undrade han ovanligt blitt. Och med en blick på flaskan: Den kan stå framme. Pojkarna kommer kanske inom innan dom går opp på bon, så får di ta skvätten…

Engla reste sig. Släppte koftan och stod och gned lite på handloven han hållit om. Sa plötsligt med spänd, häftig röst:

– Det vill ni, Hiskia! Det vill ni! Bara ha! Inget i stället!…

– Asch, muttrade Hiskia en smula irriterat. Bråka int! Du vet fäll…

Hon sänkte sina svarta ögon under hans blick. Axlarna kröp uppåt en aning. Så drev hon sakta mot kammardörrn med särken släpande kring de seniga vadorna. Hiskia blåste ut lampan och följde stillsamt gumrande efter, förbi kökssoffan som stod bäddad med brokigt lapptäcke och locket på ända bakom gaveln.

I dörren till inre rummet vände sig Engla om.

– Om di kommer? sa hon tveksamt. Bal’n är fäll slut kanske. Di tör villa ha sej en smörgås innan di går opp på bon. Om soffa står tom. Ska en leva som…

Hon tvärtystnade, därtill nödd, ty Hiskia la skrattande sin stora labb över hennes mun. Han föste henne varsamt mot sängen. Föste henne lika varsamt ner i den, hon hann nättopp slänga av sig koftan över en stolskarm. Först nu tyckte han visst det var tid att ta upp hennes tveksamma ord till behandling. Gjorde nånting med tummen i vädret och sa:

– Än sen då? Vems är gårn?

Hon svarade inte, låg och bökade med täcket och makade sig tätt mot väggen. Han drog i spännet till livgehänget och lät det falla. Knivskaftet slog i golvet med en smäll.

– Gör jag int vad jag vill i mitt eget hus?

Han skrattade på samma gång bistert och upplivat och sparkade byxorna utåt golvet.

– Jo! sa han så och kullrade sig efter henne så bräderna knirkade och vren.

Den gamla moraklockan i hörnet hade nyss kraxat tre, när Torbjörn och Einar kom drumlande in. Då låg Hiskia, fadern, redan i kökssoffan. Han låtsades sova, låg stilla med det yviga skägget i en grå flod över lapptäckets kant och en hårig labb lagd över bröstet. Ena ögat kisade lite snett under sänkt lock.

– Gubben sover, mumlade Einar lågmält och slog sig ner på en stol vid bordet. Och brännvinet har han satt fram, si på tusingen!

Han fnissade slött och sträckte en näve efter buteljen. En kraftig näve; literflaskan försvann till hälften i greppet. Einar var stor och bred, en jätte till karl, grov som en galt över nacken och med överarmsmuskler som sprängde i kavajärmarna. Ansiktet glödde stort och godmodigt flinande under den okammade, råttbruna kalufsen. Han vaggade lätt med kroppen där han satt.

Torbjörn hölls borta vid skafferiet. Pysslade en stund och kom så till bordet, langade fram smörbyttan och en bordskniv, en torr brödkaka och ett stycke saltkött. Han svajade lite drucket. Över ena kinden glödde ett blodigt skrubbsår bakåt mot örat.

– Jo, di tar sej nån, sa han och slängde med skallen åt soffan till. Så bröt han brödkakan mitt itu, tog smör på sin halva, fick upp kniven ur livremsslidan och skar åt sig en köttbit.

– Hon är tarv som fan, Engla, la han till och bet in på smörgåsen. Vart visst int så mycke över…

Han petade tillrätta köttet på brödet och tog sig åt kinden med en behärskad smärtgrimas. Så högg han åter in på födan. Satt där rak och stel och tuggade med stampande käkrörelser. Han var inte så lång som brodern, inte så bred heller. Men han verkade på något sätt hårdare i kropp och händer och ögon. Nacken spände rak och stel. Håret var mörkare än Einars och mera tagelsträvt. Högernävens knogar rodnade skinnflått spruckna, när han tog muggen brodern slagit upp i.

Hiskia i soffan vände på sig. Den där skråman under tinninghåret på älsten drev honom att röja sin vakenhet. Han reste sig på armbågen.

– Ocka var det? sa han. – Vem kom ni ihop er med nu igen? Att du jämt ska råka i krakel, Torbjörn! Kan du int hålla fre! Ta hit en sup förresten!

Torbjörn vred på skallen mitt i en tugga och kastade en ovillig blick mot soffan.

– Det är slut!

Orden och tonen kom det att glittra till i Hiskias ögon. Skäggruskan på hakan vippade, reste sig liksom framåt. Handen kom och slöt sig om soffkanten, luden och stor.

Einar fnittrade till lite omotiverat, ett sisslande fånigt läte. Brödsmulor stänkte om munnen. Så svalde han och harklade sig.

– Ni kan få mitt, far! Jag har allt fått en del förut…

– Nog kan vi dela, sa gubben kärvt och spände ögonen i Torbjörn. En har fäll fått dela förr, både ett och annat, med er! Gå efter en mugg, Torbjörn!

Den tilltalade som redan fört muggen halvvägs till munnen, hejdade sig. Satte sakta ner kärlet, blängde vasst åt soffan till men reste sig och gick med smörgåsen i hand till skafferiet, kom igen och slängde fram en mugg på bordet. Så skvätte han över hälften av sitt brännvin i faderns kärl och drack hastigt upp resten.

– Fy helvete, svor han vresigt och tittade nästan uppfordrande på bjässen vid andra bordsändan, när han åter satte sig. Denne flinade menlöst och slog också över av sitt i gubbens mugg, reste sig och bar till honom drycken.

– Var det för starkt, Torbjörn? undrade gubben försmädligt. Int har en hört dej svära åt brännvin förr!

Han tog emot det sonliga offret och svepte muggen i ett drag, ställde ner den vid soffbenet eftersom Einar genast återvänt till sin stol. Torbjörn svarade inte. Slickade sig om mun efter smörgåsen. Strök försiktigt med fingertopparna över kindens skada.

– Jasså, ni lyckades tigga er te lite stryk, sa Hiskia. Jasså, ni var tvungna te ta emot lite ändå? Och så sprang ni kanske?

– Int springer jag! Int springer jag om så själva…

Torbjörn avslutade inte meningen. Tittade bistert genom fönstret ut över morgonljus vret. Bet samman tänderna. Ena näven låg hårt knuten mot bordskivan.

– Det var Lisselåspojkarna och Klackarna nerifrån samhället och några te, upplyste Einar lamt. Och skogvaktarns Bruno hade di tagit te kamrat och han var full och oppkäftig! Hur di vågar, en sån skvallerpåse! Di var tie-elva stycken, jag räkna int så noga…

Torbjörn muttrade en skärrande svordom.

– Vänta mej, morrade han mörkt. Vänta mej, sa Styggen!

– Springer di på er ska ni helst göra opp på en gång och int bli nån skyldig, tyckte gubben i soffan. Men ni sprang alltså! Skalade iväg som vettskrämda harpesar med skiten rinnande kring bena!

– Int sprang vi, menade Einar. Det fanns förresten ingenstans te ta vägen! Di var runter ikring oss! Men så vart jag allt förbannad, thihihi! Di var dumma, di tog te störar, så jag vart arg…

Han skrattade, de väldiga axlarna guppade, munnen for opp på vid gavel och blottade ett staket av snusbrynta tänder.

– Jag klara mej nog, fortsatte han så. Men Torbjörn feck en dreck av en stör. Det var innan jag vart förbannad…

Gubben i soffan nickade. Blicken i de gråa ögonen mildrades något när den lades kring Einars kämpagrova gestalt.

– Jasså, du vart arg, Einar? Jasså, du vart ilsken då, vart du det? Torbjörn feck en störsmäll och då vart du arg…

– Ja, far! Så inåt i helvete arg så jag minns int maken, påstod Einar och log som åt ett sött minne. Ni vet, far, om jag blir ilsk, då är jag int rolig te tas med! Uj, jag är stark, jag är rent förfärligt stark! Så jag slog fäll några stycken överända, di var som skräp och boss! Sen sprang di! Fast di skällde förstås! Och Torbjörn där feck tvätta sej i Skvatterbäcken…

Hiskia drog upp täcket lite, smälte meddelandet. Vände sig till sin älste son som fortfarande glodde svart genom fönstret.

– Det står lite brännvin längst opp i skåpet. Du kan ta och smörja lite, Torbjörn! Så såret blir rent. Sen dricker vi kanske ur resten tesammans…

– Då hade ni i alla fall! morrade Torbjörn argt och gick till skåpet. Ni bara djävlas, för te visa…

– Hähähä, gnäggade Hiskia lågmält. Gubben är fäll gubben än som gubben sa! Men int djävlas jag! Int så farligt. Jag trodde det fanns mer kvar i litern. Men när nu int var så, tyckte jag vi kunde fäll dela. Int drecker en ur medecinen om en har nå annat!

Rösten var