Containerkvinnan

By Kim Småge

En hemlös man hittas knivmördad i Trondheims hamnområde. För kriminalassistent Anne-kin Halvorsen som är först på plats verkar det vara ett ganska enkelt fall, förövaren finns säkert bland de övriga uteliggarna i hamnen. Men på väg från brottsplatsen hör hon märkliga ljud från en sopcontainer och när hon lyckats öppna den möts hon av en förfärlig syn: tre grovt misshandlade kvinnor har lämnats att dö där. Endast en av dem klarar sig och Anne-kin blir starkt berörd av hennes berättelse. Snart står det klart att kvinnan, som kallas Sparven, är inblandad i en härva av handel med öststatsflickor. Men har containerkvinnans öde med den mördade lösdrivaren att göra och i så fall hur?

Kim Småge har kallats för Norges första ”krimdrottning” och hon har belönats med flera litterära priser. "Sub rosa” erhöll Glasnyckeln för bästa nordiska kriminalroman 1994. Hennes berättelser kännetecknas av levande personporträtt och trovärdiga miljöskildringar.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Mar 26, 2021
• ISBN: 9789178296606

Book preview

Edvard

Kapitel 1

–DET VACKRASTE DU KAN SÄGA till mig nu är att du kan stänga av vinden. Eller låna mig din jacka. Jag tycker inte det är det minsta vackert att det går vita gäss på fjorden. Jag fryser ihjäl!

Polisassistent Anne-kin Halvorsen ropar mot vinden och drar upp blixtlåset i jackan ända upp till hakan.

– Vekling, ropar hennes väl påklädde kollega Vang tillbaka medan han kliver över avspärrningen. Inte ett ord till om naturen som mäter sina krafter i ett rasande angrepp mot Trondheims hamn, från tillfällighetspoeten Vang. Han är i tjänst igen. Anne-kin Halvorsen också. Alldeles för tunnklädd under uniformen, lurad och dragen vid näsan av en ljummen septemberfönvind tidigare på dagen. Nu är fönen försvunnen, definitivt ur världen. Kvar finns bara vinden. Den har vänt och blivit ostlig och tagit med sig all den kalluft från gränsfjällen, från Finland, Ryssland, Sibirien som den lyckats få ner i säcken. Nu tömmer den säcken. Just här tömmer den säcken. I Nyhavn, Trondheims Nyhavn. Viner över asfaltöken och lagerbyggnader, över kranar, truckar, trailers, containrar. Fräser irriterat åt ett hinder från krigets dagar; ubåtsbunkrarna Dora I och Dora II, rundar hörn av tjock, grå betong och skapar extra turbulens på baksidan. De få båtar som ligger vid kajen rycker hetsigt i förtöjningarna och skaver fender-mot-kaj. Och de få människor som befinner sig där ser ut att kunna lyfta när som helst. Anne-kin kryper ihop, förbannar vind och väder och varma tröjor som ligger hemma i lådan. Hon hukar sig ner och studerar något på själva kajen.

Kritstrecken ser nya ut, tänker hon. Som om mordet just var begånget. Det var två dagar gammalt. Fyndet. Ändå såg kritkonturerna nygjorda ut. Torra, exakta kritstreck. Det hade inte regnat på flera dagar. Kritan var torr.

En fyrtiofemårig man, gammal bekanting hos polisen, hade legat här. För två dagar sedan. Knivstucken. Kniven hade gått rätt in i den tunnklädda och magra stackarn som just inte hade haft mycket till fettlager som kunde dämpa stöten. Perforerat de mest vitala organen. Det var en Securitasvakt som hittade honom. De hade finkammat hans närmiljö, sökt upp alla hans vänner och ovänner. Vänner och ovänner var i stort sett desamma. Vänskapen bestod så länge flaskan var full och polarn bjöd. Ovänskapen började i regel när den rundhänte ville ha sista droppen själv. Den gamla vanliga visan, tänkte Anne-kin. Men de stack inte kniven i folk så ofta förr i tiden. Förr i tiden skällde de törstiga kompisarna ut snåljåpen, knöt nävarna och lät okvädingsorden strömma över läpparna. I värsta fall blev det lite osynkroniserat slagsmål i veva-med-nävarna-stil. Där de, de törstiga kumpanerna, om de hade riktig tur, fick in en sving som resulterade i lite näsblod. Oftast slutade fäktandet med att den fäktande föll omkull. Förlorade fotfästet och dråsade i backen.

Förr i tiden. Men inte nu längre. Anne-kin studerar kritskissen av en manskropp och tänker stackars fan. Stackars de andra också. Alkisar som, för att de levde i Den nya tiden, hade börjat bära kniv, hota med kniv, vifta med kniv. Och fått in ett dödligt hugg. Ett dödligt hugg. Som säkert hade skrämt vettet ur dem, fått dem att hojta att nu fick han för helvete se till att vakna och kravla sig upp och bjuda laget runt på resten av flaskan och om han tänkte ligga där och spela död, så orkade de fan i mig inte spela med! De stack. Tack för supen, polarn.

Polisassistent Anne-kin Halvorsen drar ner huvudet ännu längre i kragen och låter Vang stå där och glo på kritkroppen. Hon vänder sig om mot fjorden. Huttrar. Visst gick den vit, och Vangs fjäll såg verkligen ut som teaterkulisser, alldeles för starka i färgerna. En övermogen, röd septembersol låg och vältrade sig över bergsryggarna, förgyllde höjderna, fjorden. Och hamnen. Visst var det vackert. Hade det bara inte varit så fördömt kallt. Och ett så uppenbart dråp. Som de, polisen, inte hade lyckats lösa. Istället stängde de av stället, stängde av hamnen, stängde för lastning och lossning, fick hamnstyrelsen att vänligt men bestämt flåsa dem i nacken och lyckades inte hitta den stackars suparkompisen som hade fäktat så olycksaligt med sin kniv! Turken, en riktig gammal österdaling, varför hade de inte sökt upp honom? Uppe i Bymarka bodde han, i nederkanten av en fördämning. Hade byggt sig en hydda som en bäver. Turken var knivexpert, levde på att tillverka knivar åt folk – knivskaft. Täljde i trä från björk, al, rönn och då och då från bearbetningsvärda parkträd. Honom borde de ha sökt upp. Men det var för långt bort, grabbarna på span var säkert rädda för att gå bort sig i den stora vilda skogen. Och Sundt, hennes chef Sundt, han som kutade i skogen nästan året runt, han sa, tänk han sa att informationen hon fått om att Turken bodde uppe i skogen, under den där fördämningen, var dumheter. Rent nonsens. Ingen bodde där uppe längre. Det visste han. Skogslöparen Sundt som inte ens noterade om han sprang på mossa, barr eller myr. Han bara sprang. Medan de stod här, på andra dygnet, innanför polisens plastremseavspärrning som fladdrade i vindbyarna, och glodde på en kritteckning på asfalten. För att hitta mördaren.

Assistent Anne-kin Halvorsen sparkar ilsket i beläggningen på kajen och går inåt mot några lagerbyggnader. Mot någonting som kan ge lite lä. Hon kan tänka lika bra i lä som i lovart. Det kan visst varelsen som kommer emot henne också. Smygande i en lågbent ålning runt hörnet kommer den, stor och brunsvart och med uppgift att skrämma vettet ur folk som inte har rent mjöl i påsen. Hennes mjöl är rent. Hon sätter sig ner på huk. Strax har hon den där, slick-slick-slick, innan ägaren upptäcker den reglementsvidriga rundslickningen och befaller NOG! Jycken är lydig, den drar åt sig tungan. Anne-kin reser sig. Ler genomfrusen mot mannen som står där: – Inte alls, Sæter, jag kan aldrig få nog med kärleksförklaringar från din jycke.

– Du har skämt bort honom, hör hon kollegan säga, du med dina godbitar. Anne-kin rycker på axlarna och smugglar in en pastill i munnen på jycken. Polishunden viftar på svansen, dreglar, smackar. Och spottar hastigt ut Fisherman’s Frienden. Tittar anklagande på henne. Vänder baken till och är inte med längre. Den gillar inte Fiskarens Vänner.

– Sorry, Garp, säger hon, jag trodde det var en klibbig Pimpim du fick. Hunden nickar nådigt. Alla kan ta fel. Låt det bara inte bli en vana.

De fingranskar området en gång till. Det finns så mycket spår, så in i helvete mycket spår. Spår efter lastning och lossning, truckar, rastade hundar och kärlekspar. Av ett eller annat slag. Somliga använde kondom, andra inte. Spår efter olika nattliga sammankomster med olika gäster och olika kvarglömda föremål. Flaskor, de flesta hela, halsdukar, smutsiga kammar, chokladpapper, kassar och tobakspungar. Det enda färska var förresten tomflaskorna och tobakspungen. De måste ha fått bråttom, stuckit iväg hals över huvud, blivit skitskraja och flytt utan att rädda sin Eventyrblandning. Förresten låg allt det kvarglömda i polishuset, här på kajen fanns bara kritstrecken kvar. Det enda som återstod var en massa kritstreck och en allt surare hamnstyrelse som ville ha området frisläppt för det området egentligen var till för: Båtar. Fraktfartyg och fiskebåtar och oljefartyg och allt som gav inkomster. Lastning och lossning, aktivitet. Bara inte kritstreck. Avspärrade med polisens plastremsor.

–Hej, Garp, ler Anne-kin, jycken nosar kring henne.

– Har du just börjat jobba, du med? Ägaren står borta hos Vang, det ser ut som om de är i full gång med att briefa varandra, pekar och nickar. Ser oerhört upptagna ut. Så gnäller jycken. Lägger svansen lågt och kretsar först kring ägaren. Ingen respons. Så kommer den fram mot Anne-kin. Gnäller en gång till.

Så tar den sikte på ett mindre blåsigt ställe. Inne längs med lagerbyggnaderna. Hon följer efter, hon är lätt att övertala, fryser som bara den. Kollegan Vang och hundägaren får gärna för henne stå där ute på den öppna platsen och tro att kulingen har något svar att ge dem om mordet. Plötsligt får hon vinden rakt emot sig, jycken vikar av runt ett hörn. Hon hukar sig ner, rundar ännu ett hörn och så är de i lä. Då stannar hunden, vänder sig om, ger henne en kort, otålig blick och fortsätter. Huvudet och nosen håller den lågt. Resten av kroppen också. Anne-kin blir förvånad. Märkvärdigt uppförande, tänker hon, polishundar gör inga sådana konster på lek, jycken kanske har fått vittring på något? En kvarglömd vante? En tom flaska? Ett paket Eventyrblandning? Hon följer efter. Hukar sig ner och följer efter. Containern jycken tar sikte på står intill lagerskjulväggen, utanför avspärrningen, en vanlig grå, bucklig, välanvänd container. Sopcontainer. Hamnstyrelsens bidrag till renhållningen. Jycken går ända fram, vädrar, gnäller, spetsar öronen. Och markerar! Markerar som knarkhundar markerar. Du är ingen knarkhund, Garp, tänker assistent Halvorsen, det är du faktiskt inte utbildad till. Vad fan är det du nosar efter? Skrapar med tassen efter? Polisassistent Halvorsen hör ett kort skall, och så sätter jycken Garp sig på baken och sitter orörlig. Ljudet av skallet försvinner i vinden.

Plötsligt tycker hon att hon hör ett annat ljud. Det försvinner i vinden det också. Eko, tänker Anne-kin, det måste vara ekot av jycken. Som studsat mot en container och tillbaka igen? Då hör hon ljudet igen. Som av en människoröst, följt av ett par dova bankande ljud. Det skall Garp ger till är så högt att de båda tjänstemännen ute på kajen blixtsnabbt vänder sig om. De stirrar in mot henne, mot jycken, mot skjulväggen. Och mot containern. Hon vinkar, vrålar mot vinden: – Kom hit! Här borta! De är redan på väg. Kollegan Vang först, hundägaren hack i häl.

– Lyssna! avbryter Anne-kin Halvorsen. Håller upp handen och ber vinden ta en paus. Det är nästan så att den lyder. Och de hör. Långt inifrån hamnstyrelsens buckliga sopcontainer hör de svaga bankljud. Och några människoljud. Det är någon därinne!

Det bankar igen. Jycken skäller. De hör en röst. Röst? Nej, röster låter inte så. Tre par händer lägger sig samtidigt på locket, griper tag om kanten. Lyfter upp det. Och öppnar. Ett moln av flugor stiger upp ur öppningen, feta, blåglänsande spyflugor. Anne-kin Halvorsen duckar blixtsnabbt, lämnar fritt fram för rymlingarna. Som en svart bisvärm far de förbi öronen på henne.

Så lutar de sig över kanten och kikar ner. Containern är nästan full, någon håller på och renoverar, nerrivna tapetrester, brunfläckiga masonitskivor, unkna bitar av heltäckningsmatta och en lukt, en stank som är värre än de värsta lukter hon känt. Hyreslängorna i Østbyen luktade 4711 jämfört med det här, utedassen på Lamoen luktade vårluft jämfört med det här. Här luktade det död. Död. Förruttnelse och död. Men det där huvudet som ligger mitt i avfallet är inte dött, det är inte helt livlöst. I alla fall inte ögonen, de skiftar mellan ångest och ännu mer ångest. Och den där handen som sträcker sig mot containerväggen blöder, blöder från sönderslagna knogar. Hon hör ett stönande, det kommer från henne själv, eller från Vang. Och så hör hon en kvinnoröst rossla fram något som kan vara: Please help me. Då är assistent Halvorsen och assistent Vang redan i full färd med att vräka undan och ut plankor och mattbitar, masonit och tapeter. De gräver sig nedåt för att frigöra det ännu levande huvudet med de ännu inte helt slocknade ögonen. Hugger tag i skräpet och hivar ut det på kajen. Lukten blir värre och värre ju längre ner i containern de kommer.

– Handskar! Sprutspetsar! hör hon kollegan ropa varnande. Han har just kallat på förstärkning, plus ambulans.

Rosa jumper, tänker Anne-kin när hon snuddar vid något. Det här har varit en rosa jumper. Hon jobbar på att frigöra överkroppen på människan som ligger därnere. Och hör ett stön av smärta. Hon kanske har brutit något, nacken, ryggen, de kanske borde ta det lite lugnt tills ambulansen med yrkeskunnigt folk kommer? Men det gick bara inte att ta det lugnt i den här lukten, gick inte att låta kvinnan ligga en sekund längre än nödvändigt nere i den här stanken. De måste få upp henne, de står i var sin lucköppning och gräver och kastar, gräver och kastar. Nästa lager är tegelstenar, hela och halva röda tegelstenar med grått murbruk. De borde haft handskar, arbetshandskar. Murbruksdamm blandas med stanken, gör den bokstavligt talat till synlig materia. De slår av på takten, låter dammet lägga sig, inser att de är på väg att kväva stackarn därnere. Men inte ett ljud hörs från kvinnan, inte en hostning, inte minsta stönande, ingenting. Men ändå, det finns någon sorts liv i de rödsprängda ögonen. Assistent Anne-kin Halvorsen möter hennes blick, jo det är någon sorts liv. Hon känner hur raseriet är på väg, skjuter undan det, har inte tid att tänka på hur och varför och vem just nu, nu ska hon djupare ner, få loss kvinnan och få upp henne i friska luften.

Plötsligt hör hon ett utrop, det kommer från kollegan Vang. Hon vänder sig hastigt om mot honom. Hör samtidigt sirener som närmar sig.

– Helvetes jävlar! hör hon honom flämta. Han står med en jackärm i händerna. Och fram ur ärmen sticker ett par smala, vita fingrar. På två av fingrarna sitter det ringar, smala silverringar. Och naglarna är röda, lite avskavt röda. Resten av kroppen är täckt av tegelsten. Anne-kin tar tag i den närmaste, vill vräka undan den. Tankarna är i fullt kaos. Vad i helvete är detta? Vad i helvete betyder det här! Under tegelstenen ligger ett huvud, nej, herre min gud, två huvuden. Tätt, tätt, ligger de. Övertäckta av blod och hår, cementdamm och skräp. Anne-kin ryggar bakåt, ser hur Vang tar ett hårt tag om containerkanten, benen viker sig under honom. Själv fångas hon upp av hundägaren innan hon dråsar i marken. Till tack spyr hon ner hela hans uniform.

Stönandet hon hör kommer från Vang. Han ser nästan svimfärdig ut, stora karln står och vacklar. Och det karateslag han riktar mot kajskjulsväggen kunde utan vidare ha gått rakt igenom. Assistent Anne-kin Halvorsen stapplar fram mot containern igen, lutar sig över kanten, böjer sig ner och trevar efter något, finner det och tar tag. Griper tag om en hand med blodiga knogar och håller. Håller och håller. Hackar fram meningslösa fåniga ord om att snart blir allt bra, att snart tar vansinnet slut och allt blir bra och snälla du, håll ut, du måste hålla ut, hör du det!.

Den svaga tryckning hon känner i handen behöver inte vara inbillning.

Kapitel 2

DET VAR INGEN SOM VÄGRADE jobba övertid på akuten när ambulansen kom in med tjutande sirener. Polisassistent Anne-kin Halvorsen tycker hon är i vägen var hon än befinner sig. Det springer vitklädda fram och tillbaka genom dörrar och korridorer. Egentligen har hon inget att göra här längre, transporten är avklarad med henne som medföljande hjälp till att hålla flaskor, sjukhuset har fått all aktuell information, hon själv har fått de grå papperspåsarna med kläder för närmare undersökning på polishuset och hon borde se till att komma iväg till Tekniska med påsarna. Men hon fortsätter att vanka fram och tillbaka och ser lika spänd ut varje gång det går i en dörr. Please help me, hade kvinnan lyckats pressa fram. Så skulle ingen Trondheimsflicka säga, ingen söder ifrån eller norr ifrån heller. Anne-kin har en brinnande lust att rota i papperspåsarna för att få fram deras identiteter. För de var tre. Två av dem hade i alla fall varit i livet, den tredje såg hon att ambulanspersonalen bredde ett lakan över. Kanske satt hennes chef på kriminalen just i detta ögonblick och skrev under obduktionspappren. Den verkliga anledningen till att hon gick här och vankade var att hon ville försäkra sig om att det inte blev fler obduktioner. Du är ingen anhörig, Halvorsen, säger hon till sig själv. Det bara kändes så. Den där lilla sparven till flickunge du satt och höll i handen, kunde nästan ha varit din dotter. I alla fall lillasyster.

Om någon ändå kunde komma och säga något! Men ingenting sipprar ut från operationssalar och intensivvårdsrum. Hon ser ingen som kommer med vare sig hopp eller sorg i blicken, hon frågar och får ständigt samma vi-får-vänta-och-se-svar.

Till slut går hon, tar med sig tre gråa papperspåsar och går motvilligt ut från regionsjukhuset. Levererar dem till Tekniska och upptäcker att chefen, Sundt, har efterlyst henne. Han håller krismöte. Hennes närvaro är önskad, om det kan tänkas passa henne. Anne-kin suckar, Sundts ironi är minst sagt genomskinlig, han är bara ute efter att göra henne förbannad. Så att det blir ett utåtriktat adrenalin och inte ett inåtriktat adrenalin. Sundts eget ordval, varje gång han delar med sig av sin hemsnickrade krispsykologi.

Kapitel 3

ALKISMORDET I NYHAVN får förnyad aktualitet, i alla fall i medierna. Där spekuleras det i kopplingar. Och teorier som borde ha fått uppfinnarpris lanseras. Anne-kin Halvorsen tycker det är roande läsning, det bor mången deckarförfattare i mången murvel. I övrigt är ärendet föga roande.

– Jag klarar inte att hålla en professionell distans, Vang, klagar hon för sin kollega. Jag tar med mig hela skiten hem, blir så förbannad och rasande att…

– Jaså? Är inte det ditt normala tillstånd då? svarar den mustaschprydde, rödblonde, totalt oemotståndlige kollegan och ryggar hastigt undan. Håller ursäktande upp händerna i luften. Vit flagg.

– Men ska vi inte istället koncentrera oss på… på vem det är som tar fel på kvinnor och skräp? Han vänder sig om mot bildskärmen igen.

– De är fler än du tror, Vang lille, mumlar Anne-kin och vänder sig mot sin egen skärm. Skriver in ankomst och avgång för båtar som legat vid kajen i Nyhavn, Transitkajen och Ladehammerkajen under den aktuella tiden, för in rutter, registreringsuppgifter om båtar, listor över last, certifikat osv. osv. Andra kollegor i utredningsgruppen gör samma sak med långtradarna och ytterligare en grupp ägnar sig åt företagen därnere. Om hamnen inte varit totalt avspärrad förut, så är den det i alla fall nu. Och hamnstyrelsen opponerade sig inte, inga andra heller. Fylleristmordet var en sak, men tre okända, oidentifierade kvinnor funna i en sopcontainer i jubileumsstaden Trondheim, det var bara förfärligt, fruktansvärt. Det var de ord som ständigt upprepades: "Förfärligt, alldeles förfärligt, rent fruktansvärt. Och här dessutom!"

Ännu värre blev det när kvinna nummer två dog. Hon och läkarna kämpade en ojämn kamp med döden. Bara Sparven levde. Identitet okänd. I fickor och kläder hittade man ingenting. Inte annat än att kläder och skor kom från stora butikskedjor, H&M och Skoringen. Sönderrivna, smutsiga, blodiga – men kläderna och skorna var trots det nya. På alla tre. Silverringarna var sådana som man kan köpa hos varenda gatuförsäljare och på varenda marknad. Och obducenten som skulle granska flickornas innanmäten skulle väl komma fram till att de såg ut som unga kvinnor brukar se ut inuti, oavsett nationalitet, tänker Anne-kin Halvorsen och trycker på skriv ut. Skrivaren börjar ticka och gå.

Hennes rapport från firman som höll på med renoveringen var sorglig läsning. Mänsklig tragedi skulle tidningarna säkert kalla det när det kom ut. Högstadieelev på praktikvecka rullar skottkärra efter skottkärra med tapetrester och masonitskivor, unkna bitar heltäckningsmatta och tegelstenar med murbruk till containern. Och tippar ut skräpet som han fått order om. Tegelstenarna först. Den preliminära obduktionsrapporten från patologen sa att den ena kvinnan dog av skallskador som förmodligen orsakats av en sådan tegelsten. Anne-kin ryser. Hon hoppas att detta aldrig når offentlighetens öron. Det kunde ha varit Kristian, hennes lillebror, niondeklassaren, som hade stenat denna kvinna till döds för att han bara gjorde sitt jobb. Det var en åttondeklassare och hans historia var precis den. Han hade bara gjort sitt jobb.

Securitasvakten som hittade den knivstuckne mannen hade också bara gjort sitt jobb. Gått sin vända och stämplat där han skulle stämpla. Han hade inte lagt märke till något speciellt förrän han rundade ett hörn. Den vanliga vägen, mellan två byggnader. Där låg det alltså en människa, han hade genast förstått att det var en människa som låg där. Om han hade lagt märke till något ovanligt, något speciellt? Inte annat än att det var en fin förnatt i september, att hamnområdet var relativt lugnt, att det stod en del bilar parkerade utanför bunkern. Inget ovanligt med det, tyskbunkern var inredd och uthyrd till diverse aktiviteter. Någon sålde hundmat och någon annan sysslade med fysisk fostran. Knarkarna höll till på det vanliga stället men alkisarna hade märkligt nog bytt tillhåll. I alla fall var de inte där de brukade vara. Bortsett från den där som låg där förstås. Securitasvakten hade känt igen honom direkt. Stamgäst i området liksom resten av det törstiga gänget. De störde honom aldrig. Och han störde aldrig dem. Men där kunde han inte ligga. Det var när han försökte skaka liv i honom som han förstod att han inte bara sov ruset av sig. Hade genast förstått det, backat undan och tillkallat polisen. Om han hade sett några andra? Nej, vem skulle det ha varit. Ingen promenerade väl i kvarteren och på kajerna i Nyhavn nattetid, varför skulle man göra det? Inte ens någon jävla hundluftare hade han sett. Men vänta lite, var det en bil som hade startat? Jo, det var det, det var en motor som hade varvat igång bakom några lagerbyggnader, på gatan bakom. Där var det en bil som startade. Nu kom han ihåg det. Säkert någon kroppsbyggare från gymet, eller en kontorschef som jobbat övertid. Inte något att fästa sig vid. Poliskåren fäster sig vid det. Vill ha honom till att minnas när och var och om han kunde komma ihåg