En kärnfrisk död

By Kim Småge

När femtonåriga Gry hittas drunknad strax efter ett träningspass i bassängen ställer sig alla frågan om hur det kunde hända. Hennes tränare är dessutom en av de mest ansedda inom sporten. Ganska snart står det klart att det inte var någon olycka, och när Anne-kin Halvorsen vid Trondheimspolisen pratar med Grys föräldrarna får hon bilden av en ung flicka som fullkomligt levde för sin simning.

Undersökningarna leder ingen vart, men precis när man tänker lägga ner utredningen dyker nya bevis upp och allting tar en oväntad vändning. Fallet verkar utveckla sig till en skandal som kommer att skaka hela Idrottsnorge.

Kim Småge har kallats för Norges första ”krimdrottning” och hon har belönats med flera litterära priser. "Sub rosa” erhöll Glasnyckeln för bästa nordiska kriminalroman 1994. Hennes berättelser kännetecknas av levande personporträtt och trovärdiga miljöskildringar.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Feb 15, 2021
• ISBN: 9789178296583

Book preview

Stendöd.

LÄNGST NER på Prinsens gata i Trondheim ligger kanalen. Till höger och vänster ligger bryggor som man inte har bränt ännu. Förr i tiden gjorde spårvagnen en elegant sväng från Olav Tryggvasons gata till Prinsens gata. Spårvagnsplinget är historia men svängen är kvar. Och i svängen ligger en stenklump som byggdes för stadens bästa – ett kommunalt badhus. Samt kommunala kontor. De senare lever sitt eget introverta liv, simhallen däremot har blivit en del av Trondheims Stads Historia. Flera generationer ungar har tagit sina första simtag där och flera generationer vuxna har tvättat av sig lorten där. Samt bastat. Allt slaskande har slitit på det kommunala bad-, sim- och bastuhuset, det har blivit lite nött i kanterna, lite flisigt, lite väl välanvänt. Men reningsverket måste ha varit genialt, det fungerade ännu. Saltvatten från fjorden. Åtminstone ville Anne-kin Halvorsen gärna tro att det fortfarande var saltvatten från fjorden som östes in, renat och uppvärmt. Hon står i duschen och trixar med vattenkranen så att den inte slås ifrån efter tio sekunder. Gamla knep. I grannduschen står Astrid, psykiatriker och just påtänkt som rättsmedicinare, arbetsplats Trondheims polisstation. Hon var den enda som hörsammade förslaget – eller utbrottet – i lunchrummet i torsdags.

Hör på pojkar, hade Anne-kin sagt, nu har vi fotbollslag och handbollslag och orienteringslag här i huset, för att inte tala om Taekwondo-grupper och pistolskyttegrupper, så hur skulle det vara med en simgrupp?

För kallt, hade kollegan Vang med sin tvinnade rödblonda mustasch och sina uppumpade biceps svarat. Han trodde hon ville locka ut honom på Trondheimsfjorden på vintern. Men flera hade tyckt att tja, jo, kanske simning inte vore så dumt, det var ju alltid bra med träning, och så fick man ju tvätta sig utan att komma hem till en iskall dusch när husets tonåringar hade tömt tanken. Ja, inte sant, hade assistent Halvorsen strålat och trott sig se halva polisstationen ta simborgarmärket.

Det hade stannat vid Astrid. Och henne själv.

"Karlar är såna, hade psykiatriker Astrid sagt för fem minuter sedan då Anne-kin stod och svor för att det inte kom fler. De är rädda om makeupen. Eller tupén." Hon plirade med svart kajal, vattenfast, mot Anne-kin.

Och om mustascherna, replikerade Anne-kin. Du vet väl att mustascher slokar i saltvatten och det är en bedrövlig syn. Hängmustascher.

Och våra gossar tycker inte om något som hänger… De hade fnissat som småtjejer och arm i arm löst biljett. Och nu stod de i duschen.

– Din kajal är inte vattenfast! ropar Anne-kin till rättsmedicinaren in spe. Denna bara flinar och drar på sig baddräkten, kommer närmare och viskar:

– Du Halvorsen, säg det inte till någon, men jag kan inte simma. Anne-kin ler.

– Det ordnar sej, säger hon utan att tro så mycket på den andras bekännelse, hoppa i bara. Det finns säkert dussintals där inne som kommer och räddar dej. Du ser ut som Gråtande barn med dina kajalstrimmor. Vädjar till beskyddarinstinkten. Den andra torkar sig med baksidan av handen.

– Inte ett jäkla simtag, säger hon. Anne-kin ser på henne.

– Du skojar väl? säger hon. Får en huvudskakning som svar. Då så, då får jag verkligen fräscha upp mina gamla konster, jag har nämligen varit…

– …simlärare, fyller Astrid i. Det står i dina papper.

– B-kurs i simning, svarar Anne-kin. När jag blev för lat för att slåss mot motståndet i vattnet tog jag en B-kurs i simning och började träna tjejer utan motstånd. Astrid ser granskande på henne.

– Jag förstår inte, säger hon. Vilket motstånd är det du pratar om?

– Det här. Anne-kin låter händerna glida över höfter och bröst. Som tio-tolvåring var det jävla kul att träna, ju mer du tränade desto bättre blev du. Men så kom formerna, kvinnoformerna. Gud, så orättvist jag tyckte det var att vara tvungen att träna mycket mer bara för att hålla de gamla längdtiderna. Det var då jag trillade av lasset. Förbannade pojkarna som aldrig fick former. Bara muskler.

– En sorglig historia, svarar Astrid, övergången till Qvinna slog alltså undan benen på ett lovande norskt VM-löfte? Hon håller handen för munnen och försöker se allvarlig ut.

– Glöm det, svarar Anne-kin. Jag blev inte ens klubbmästarinna. Men som tränare är jag bra, var jag bra, tillfogar hon.

– Ingen som har drunknat? Astrid frågar medan hon sätter skåpnyckeln runt ankeln.

– Om det behövs gör jag konstgjord andning på dej. Men inget mun-mot-munnande från mej, du kan vara lugn för läppstiftet. Anne-kin knuffar henne i sidan och de går in i simhallen.

Lukten från dagar, månader, år slår emot henne. De bortersta båda banorna, de tränade alltid på de bortersta båda banorna. Resten var till för allmänheten, motionärerna, en plaskbana och två simbanor. Lek och motion. På de båda bortersta kör man fortfarande seriös simning. En tränare går längs bassängkanten, en grupp ligger i vattnet. Fjäril. Tio-tolv år gamla flickungar forsar fram i fjäril. Anne-kin betraktar deras benkick, den är snygg, egentligen är det två benkickar för varje armtag. Mest effektivt på det viset. Det var en evig lögn att benen bara dinglar med, att det var armarna som var maskinerna, som hade kraften, som kapade tiondelarna. De hade bråkat om det, hon och de andra tränarna. Tränaren på kanten, en vältrimmad kvinna på sådär tjugofem, har fattat det där med benen, tänker Anne-kin. Hon vänder sig mot Astrid och sätter på henne en simdyna i plast. En viktig illusion. Som får nybörjarna att känna sig säkra och odränkbara. Utan någon sorts trygghet, ingen motivation, i alla fall inte för en nybörjare. Psykiatrikern tar emot och tackar. Står alldeles intill kanten och ser ut över den ocean som är Trondheims simhall, 25 x 12,5 meter, och bottenlösa 3,5 meter djup. Hon står där och vill så gärna, så gärna. Kasta sig fram och vara sjöjungfru eller delfin. Ser ut som en liten rädd och ängslig småflicka, konstaterar Anne-kin och drar åt simdynan extra hårt.

– Född och uppvuxen i Otta, ropar hon till Anne-kin, fick bada i den iskalla Gudbrandsdalslågen, är det underligt att folk har vattenskräck! Anne-kin flinar.

De börjar inne på det grunda, börjar med lek. Det slår aldrig fel, koka kaffe är lika roligt, i alla fall efter en stund, både för barn och vuxna. Få vatten i ögonen och inse att man inte automatiskt drunknar för det. Det var det som var eldprovet, att få vatten i ögonen, vara under vattnet och ändå vara levande efteråt.

– Kul! ropar Astrid efter en stund, sminket är borta. Jättekul, Halvorsen! Hon gör en frivillig dykning, böjer sig och tar fyra-fem simtag längs botten. Kommer upp och skakar ut det mörka håret. Den obligatoriska badmössan ligger kvar på bottenkaklet.

– Jag tyckte du sa att du inte kunde simma, säger Anne-kin. Du simmar ju som en gud, kan du inte upprepa det där mästerstycket? Ovanpå?

– Om du insisterar, säger kollegan och kastar sig fram på 80 centimeters djup, tar tre tag och får vatten i näsan, hostar, harklar sig och ställer sig upp.

– Konstigt, säger hon. Jag har gått kurs i torrsim, jag kan allt i teorin, men så sker det något, plötsligt så… Hon kastar ett getöga mot tolvåringarna som forsar fram och tillbaka i den bortersta filen. Mitt nederlag, säger hon, att inte lära sig simma innan man fick nerver. Eller vattenskräck.

– Prat, säger Anne-kin och introducerar tre-simtag-påytan-leken. Så håller de på, länge. Ängslan börjar släppa taget, Astrid börjar så smått glömma vattenskräcken och den iskalla Gudbrandsdalslågen. En vatten-Tarzan ansluter sig och vill vara med och leka. Astrid nickar åt honom, det är en bekant. De sätter igång en sorts vattenflirt. Hon blinkar till Anne-kin, säger:

– Simma du, säger hon, ta milmärket eller vad det nu är som duktiga simmare tar. Jag plaskar lite härinne på det grunda. Anne-kin fattar vinken. Hon blinkar tillbaka och tar några tag, dyker under markeringen mellan lekbanan och motionsbanan och längre ut. I ögonvrån ser hon småtjejerna simma, ser den kvinnliga tränaren som går längs kanten, ger order, kommentarer, uppmuntran. Och tider. Tider är viktigt, men tränaren stressar inte med dem, hon kommenterar simtekniken.

Fin tränare, tänker Anne-kin, klubben har verkligen fått en fin tränare där. Hon vänder sig över på rygg, slappnar av och får en simmande mansperson i famnen.

– Förlåt, säger Anne-kin och lägger sig ytterst i banan. Hon stoppar visst upp motionssimmarna.

Simmarflickorna är färdiga, de klättrar upp och går, tränaren följer dem. Anne-kin simmar, ser i ögonvrån att Astrid har kul, en hand under hakan och en avvaktande, hon plaskar och ser inte alls ut att ha den minsta lust att lära sig simma. Astrid är i flirtartagen.

In kommer tränaren igen, ny baddräkt och handduk om halsen. Samt två nya tjejer. De går målmedvetet mot kanten, får en signal av tränaren och dyker i.

Bröstsim. Hederligt gammaldags bröstsim. Längd efter längd, konditionsidrott. Där det gäller att synkronisera, utnyttja flytet, få med sig armar och ben i samspel. Anne-kin stannar upp, betraktar tjejerna, de är bra, de är fan så bra. Tränardamen går längs kanten, hon har kastat ifrån sig handduken, går längs kanten och ser ut som om hon vore behängd med ett dussin VM-medaljer. Stilig dam.

Snygga de som ligger i också, de har perfekta vändningar, och så simmar de, herregud så bra de simmar! Anne-kin blir så intresserad av tjejernas simning att hon inte bryr sig om de sura motionssimmare som kolliderar med henne.

Två tjejer på samma bana, tränaren på kanten, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Samma avstånd, tjejerna simmar i samma tempo. Ett raskt tempo. Anne-kin är imponerad. Hon makar sig upp på land, tar tag i kanten och häver sig upp. Ser att tjejerna tar paus, tränaren sitter på huk, ger nya instruktioner, på’n igen. De två simmar som en klocka, timvisaren på tolv, minutvisaren på sex, perfekta vändningar. Men så händer något, snabbt börjar timvisaren ta in, äter sig meter efter meter mot parkamratens rygg. Tränaren ger signal att ta det lugnt. Ingen respons. Häpenheten när den andra tjejen märker tempoväxlingen, att hon har timvisaren mitt emot sig vid vändningen. Anne-kin ser ett litet flickansikte stirra häpet innan hon också slår om takten och försöker få samma avstånd igen. Tränaren blåser i pipan, stoppar dem, får upp dem på land. Hon ser inte blid ut. De försvinner ut i omklädningsrummet och en ny grupp med en ny tränare tar över.

Undras vad som pågår i omklädningsrummet nu? tänker Anne-kin, undras vilken metod tränaren tar till för att få dem att inse att sådant soloutspel är galet.

Det försiggår förresten inte så mycket i omklädningsrummet för efter några få ögonblick är hon där igen, haren, och plumsar i. På trimbanan. Tjejen ser sammanbiten ut när hon kör igång, följer de crawlande lagkamraterna i träningsfilen. Hon ska väl simma av sig något, tänker Anne-kin och paddlar över mot Astrid som har kastat simdynan. Nu håller hon på med bentag med händerna i ett fast grepp om en korkplatta. Benen piskar upp och ner, mer över än under vattnet.

– Du tar dej! ropar Anne-kin, du ser ut som reklam för skumbad. Astrid ler brett mot henne.

– Benen flyter upp, jag visste inte att de var så lätta. Hon släpper brädan och kommer under, och upp igen flämtande och leende. Hade ingen aning om att vatten var så trevligt, Halvorsen, säger hon, det här måste vi göra ofta.

– Det står inte på förrän du simmar som en fisk, ropar hon.

– Jag tror dej, är svaret hon får innan Astrid dyker igen och skurar botten med sina fem simtag. Anne-kin dyker efter, skjuter ifrån från kanten och tänker andra sidan, det är länge sedan jag simmade på botten till andra kortsidan. Hon glider längs kakelplattorna, följer den kakelbelagda branten ned i bråddjupet, ser aluminiumgallret och en hårsnodd, ser buken på folk som simmar på ytan, känner trycket mot trumhinnorna, lite slarvig balans. Spelar ingen roll, hon skruvar kroppen i ett slags undervattensskruv och njuter. Känner sig som en sjöjungfru. Hon leker sjöjungfru med gälar En liten stund, ända till lungorna signalerar att hon inte har gälar ändå. Anne-kin skymtar väggen där framme. På tiden, tänker hon, nu har jag snart ingen luft kvar. Men jag klarade gamla konster.

Då ser hon den, ser en kropp liggande platt utsträckt på botten, en flickkropp. Det ser ut som om den vilar. Med ansiktet ner mot kakelplattorna vilar den. Armarna sträckta framåt. Benen lätt åtskilda. Anne-kin behöver inte tänka tanken till slut, hon fattar vad det är hon ser. Fattar samtidigt att hon själv måste ha luft, att hon måste få hämta andan. Att hon måste upp och hämta andan. Hon har inte gälar. Och lungorna värker. Vet samtidigt att det inte finns tid. Det finns ingen tid att andas. Andning är lyx. Hon måste få upp flickan. Jag måste få upp henne! Ett krafttag med benen och hon närmar sig den liggande kroppen, tar tag i den och försöker bogsera sig själv och en märkvärdigt tung flickkropp upp till ytan. Tar till krafter som inte vill därför att hon inte har någon luft kvar. Vattnet arbetar mot henne. Det går inte, lungorna är totalt tomma på luft. Reserven är förbrukad. Hon måste släppa. Nej, så fan om jag släpper! Anne-kin håller flickkroppen som i kramp, sparkar och simmar, simmar och sparkar ifrån som besatt, vill låta benen föra dem upp till ytan. Vill kollidera med vattenytan och komma upp i friska luften. Få luft.

Det är bottenplattorna hon kolliderar mot. Först med vänster häl, så med knäna. Hon står kvar där hon startade. Med sus i öronen och sprängande bröst måste hon släppa kroppen, munnen tar samtidigt in vatten, hon måste hosta, måste upp för att hosta. Anne-kin sparkar ifrån och går upp som en projektil, drar in luft, hostar och spottar. Harklar fram rösten och ropar ett HJÄLP! fullt av gurglande vatten och dyker ner igen. Tar ett hårt tag om en glatt kropp i baddräkt, styr den uppåt, är halvvägs uppe, inser snabbt att hon har fått hjälp, de har blivit två. Inte söla bort sekunderna, tänker hon, börja upplivningen på ytan, börja för guds skull redan på ytan! Vi måste börja… Den andre tar över. De är uppe. Och den andre tar över. Det är den manlige simtränaren. Han bogserar kroppen in till kanten, rullar sig över och upp, drar en livlös flickkropp med dinglande huvud efter sig. Anne-kin simmar efter. Så börjar han upplivningsförsök. Allt enligt boken, tänker hon med huvudet skvalpande av gröt och lungorna fulla av saltvatten. Allt enligt boken. Simtränare kan sådant. Hon hör någon ropa ambulans! Ser Astrid i full fart på väg in i vaktrummet i glas, hör en skingrande visselsignal och order om att alla ska upp ur bassängen. Förvirrade badgäster efterkommer ordern från badvakterna, de flesta vet inte vad som händer. Så ser de den utsträckta flickkroppen, ser en man jobba mun-mot-mun tätt över henne. Rädda föräldraögon räknar över sin egen avkomma, lättnaden när den är fulltalig. Anne-kin står allaredan på knä vid sidan av flickan, klubbkamraterna står förskrämt tryckta upp mot väggen.

– Vi hjälps åt, stönar hon fram, fångar en glimt i tränarens ögon, de är rödsprängda. Hon lägger handflatorna över bröstet på flickan, faller in i samma takt som hans hjärtkompression. Han blåser. Ett. Hon trycker. Ett, två, tre, fyra, fem. Ett. Ett, två, tre, fyra, fem. De arbetar rytmiskt, som en kolv. In med luft. Ut med luft. In. Ut. Revbenen, tänker hon, jag får inte knäcka revbenen på henne, hon är så smal. Smal och fast. Som en tioåring. Starka armar, liten kropp. Hon ser inte hennes ansikte, tränaren står böjd över det, det rinner av hans hår, han jobbar och jobbar. Andas, tänker hon, andas, snälla du ANDAS! Kräks, börja gråta, slå till oss, vakna upp! De håller på i en evighet, varje inblåsning är en evighet, varje tryckning är en evighet. De byter, byter utan att tappa takten, ingen slutar, de kan inte sluta, de är programmerade för evig tid. Eller till krampen tar dem.

Långt borta uppfattar hon röster, skymtar i ögonvrån några vitklädda ben, en bår, oxygenapparat. Hör en röst mot sitt öra säga att de tar över. Ett, två, NU! De tar över. Utan att bryta rytmen. Då svartnar det för ögonen på Anne-kin, hon rullar över på de kalla, hala kakelplattorna och spyr. Hickar och spyr. Någon räcker henne en handduk, det är Astrid.

– Är du all right? frågar hon lågt, är skrämd i blicken. Hon sätter sig på huk, lägger handen på den spyende poliskonstapelns axel. Anne-kin snyftar, torkar sig om munnen och nickar.

– Tror det, svarar hon och sätter sig upp.

De har hållit på så länge, de har hållit på så allför, alltför länge, flickan skulle ha legat smått gråtande på kakelplattorna nu, hon skulle ha gnällt och frågat vad som hade hänt, hon skulle ha sagt att hon frös. Att hon ville hem till mamma. Inte ligga stilla med två vitklädda jobbande över sig.

– Jag har ringt stationen, säger Astrid lågt, vi har dem snart här. Anne-kin nickar, känner samtidigt att något inte är som det ska vara i bröstet, i lungorna. Det sticker. Svider.

Simhallen är utrymd, bara badvakten, ambulanspersonalen, Astrid och hon själv är där. Samt tränaren Han sitter efter väggen, huvudet ner mot knogarna, det ser ut som om han biter i dem. Biter och stirrar stelt mot henne som inte vill vakna, som inte vill andas. Plötsligt dänger han näven i väggen, slår så att Anne-kin rycker till.

– Andas, vrålar han, andas då, Gry! Andas för fan! Men hon som heter Gry lyder inte, tränarens kommando går inte in. Han sjunker ihop, knogarna är blodiga.

Polispatrullen kommer, de får en snabb resumé, kastar en blick på flickan, vill få klockslagen upprepade, tillkallar förstärkningar. Hon och Astrid får i uppgift att gå ut i omklädningsrummet, ta namn, skriva ner eventuella vittnen. Badvakten får samma uppgift. Han försvinner ut i herrarnas omklädningsrum. Innan Anne-kin går ut ser hon att flickan läggs på en bår, att hon får en filt över kroppen och en mask över näsa och mun. Så bärs hon ut.

STICKNINGARNA ger inte med sig. Då Anne-kin Halvorsen sitter på kontoret och fyller i sin rapport, går igenom hela händelseförloppet från A till Ö, om man nu kan kalla ett besök i simhallen för ett händelseförlopp, är det något med hennes kropp som inte stämmer. Samt någonting i bakhuvudet som vill tala om för henne vad det är. Hade de förbisett något? Var det något de inte hade rutiner på? Nej, de hade rutiner på allt, på mördade och förolyckade och gärningsmän och vittnen. Men hur var det med friska räddare, som stod på benen, med räddningsmanskap utan yttre skråmor och sår? Hur var det med rutiner på henne? Hon har vatten i lungorna, hon är säker på att hon har vatten i lungorna, saltvatten som har tagit vägen ner i luftröret. Vattenrester som ligger och skvalpar i lungblåsorna. Där ligger de och hindrar syreupptagningen, det är därför hon känner sig så matt.

Anne-kin undertecknar rapporten, tar ut kappan och skorna ur skåpet och går genom korridoren bort till Sundt.

Hennes chef, inspektör Sundt, sitter bakom skrivbordet, brunbränd och frisk sitter han där. Sundt är alltid brunbränd och frisk, oavsett årstiden. En friluftsmänniska. Aldrig några solarier för honom. Nu har han vakten fram till klockan tjugotre-noll-noll.

– Jag måste till doktorn, säger assistent Halvorsen och räcker honom rapporten. Jag måste få lungorna undersökta. Han ser frågande på henne, minns hur vrång hon var den gången han insisterade på att hon skulle söka läkare efter ett otäckt fall. Hur hon hade muttrat om att hjärnskakning, det hade hon då rakt inte. Bara skrubbsår, ingenting att besvära läkarskrået med.

– Jag trodde du hade läkarskräck, säger han. Och ångrar repliken i samma ögonblick. För Anne-kin svarar inte. Hon ser gråtfärdig ut, står och tittar ner i golvet och håller ena handen för bröstet.

– Jag får inte luft, säger hon lågt.

– Du ska till läkare, svarar chefen snabbt, naturligtvis ska du till läkare, låt mej ordna det. Han ringer ett par samtal, han har goda kontakter inom läkarkåren, Sundt, och kör iväg henne med polisbil.

Hon visste det innan de bar ut henne, visste det då hennes handflator pressades mot den våta, glatta baddräkten, visste det för varje inblåsning när det nästan hade svartnat för ögonen på henne, flickan hade legat för länge, hon hade upptäckt henne för sent, fått upp henne för sent. Det som aldrig, aldrig fick hända hade hänt. Hänt i en simbassäng som vimlade av folk, lekande och simmande över och under vattenytan, inte något omedelbart alarmerande med en flicka liggande utsträckt på botten. Med händerna utsträckta framför sig, som om hon simmade.

Anne-kin letar sig fram genom sjukhuskorridorerna, hittar den rätta, säger till sig själv att hon kan ta fel. Folk har legat i flera minuter under vatten, blivit uppdragna på land och blivit blåsta liv i igen. Ja, men det var i kallt, salt fjordvatten, eller kalla insjöar, älvar, inte i uppvärmt bassängvatten. Men ändå, ändå, ÄNDÅ! Det sticker i bröstet när hon rycker upp dörren och befinner sig i ett väntrum. Utom besökstid, det är bara hon och några barnteckningar där. Ungar på skidor som har fått medaljer, breda leenden som sträcker sig från öra till öra. Anne-kin blir stående mitt i rummet, hon hör en stol som skrapar, en dörr öppnas och hon tar emot en utsträckt näve. Och säger innan hon sätter sig ner i patientstolen:

– Jag har fått vatten i lungorna. Läkaren nickar, kommenterar inte att det nu är liksom hans jobb att ställa diagnosen. Han ber henne berätta. Efter en kort förklaring tar han henne med till ett annat rum fullt av instrument och britsar. Där undersöker och undersöker och undersöker han henne. Och hittar ingenting. Bara att hon har lite blodbrist och en smula för lågt blodtryck. Ändå hör hon honom säga:

– Smärtorna är verkliga nog, nickar han, men de kommer inte från något vatten utifrån, de är en reaktion på upplevelsen.

Han tar hennes hand.

– Du har varit simtränare, säger han.

Anne-kin nickar.

– Och nu har du upplevt det som är alla simtränares mardröm. Han frågar inte, han konstaterar.

– Det som gör att det knyter sig i bröstet, ger krampkänslor, tillägger han. Jag kan ge dig något muskelavslappnande. Samt en sjukskrivning. Anne-kin skakar på huvudet. Diagnosen är alltså nerver.

– Jag behöver jobba, säger hon, ha folk runt omkring mej, tillsammans med mej. Hon vill inte bli sjukskriven, hon vill bara bli förvissad om att flickan som heter Gry är i livet, att modern sjukhusteknologi har klarat det de inte klarade i simhallen. Hon vågar inte fråga, kanske vet han inte, förresten har han väl tystnadsplikt dessutom. Upplysningarna ska gå tjänstevägen.

Defensiv. Det är länge sedan hon har känt sig så här defensiv, så förbannat hjälplös. Vatten i lungorna hade varit något konkret att förhålla sig till, koncentrera sig på. Det var något som gick över med antibiotika eller dränering eller vad nu behandlingen bestod i. Men en mardröm som snörde samman bröstet, hur skulle hon tackla den? Äta muskelavslappnande piller tills hon inte hade några muskler kvar?

– Sundt ville du skulle ta taxi tillbaka till stationen, säger läkaren när hon ska till att gå, jag kan ringa efter en. Och innan hon hinner säga varken va? eller tack har han slagit numret. Och inte kommenterar han hennes vägran att låta sjukskriva sig heller, bara ger henne ett konvolut. Som är igenklistrat. Det är till Sundt. Samt en liten cylinderbehållare med muskelavslappnande. Assistent Halvorsen kör ned den långt ner i fickan.

Jag glömde visst att säga tack, tänker Anne-kin då hon sitter i en taxi på väg tillbaka till stationen.

SUNDT ÄR INTE ENSAM. Han sitter tillsammans med Astrid, som är vit i ansiktet och försedd med en kaffekopp. Det ser inte ut att ha bott glädje i det ansiktet på länge, tänker Anne-kin, och kastar samtidigt en snabb blick på sin egen spegelbild. Samma sak. Blek och glåmig. Det är bara frilufts-Sundt som har ett lager pigmentfärg i ansiktet. Hon kommer ihåg kuvertet hon står med i handen, räcker det till Sundt. Han tar emot, öppnar. Läser. Lägger åt sidan och harklar sig. Ser på henne. Ser på Astrid. En Astrid som kvitterar med en nick. Anne-kin Halvorsen skärper sinnena, blir yrvaken. Det är något som händer och sker här, något utanför henne, något som angår henne. Hon kikar hastigt på Astrid igen. Kanske kan hon finna något slags svar där. Men kvinnan från Otta, som snabbdoppade sig i den iskalla Gudbrandsdalslågen och kunde ALLT om teoretisk simning men aldrig lärde sig att simma, ser plötsligt bara underligt annorlunda ut, på ett sätt professionell, inte lik den livrädda flickan som stod på det grunda och skulle ta sina första tveksamma simtag. Inte ett dugg lik. Hon ser gud hjälpe mig ut som en rättsmedicinare beredd att föredra en avhandling, tänker Anne-kin.

– Hur känner du dej? Assistent Halvorsen hör orden och känner den andras hand läggas över sin. Hon rycker till, ser ner på handen, ser den stryka över sin egen. Stryka och stryka. Som en modershand.

– Flickan… de klarade inte… hon är död, Anne-kin. Assistent Halvorsen hör orden, hör att Astrid säger att en flicka som heter Gry är död. Drunknad. I Trondheims simhall. För att ingen upptäckte det, för att hon upptäckte det för sent, för att hon inte hade luft och krafter nog till att få upp henne, för att hon måste släppa, för att…

– Du fick gudskelov inte vatten i lungorna, fortsätter Astrid, och Anne-kin förstår att läkaren har varit på tråden.

– Du gjorde ett fantastiskt jobb, hör hon vidare, ett fantastiskt fint jobb. Jobb, tänker Anne-kin, gjorde jag ett jobb? Att jag lät en flickunge drunkna för att jag inte klarade att få upp henne och blåsa liv i henne, kallar du det ett fantastiskt fint jobb! Och vad fan är det egentligen du håller på med nu, är du nu plötsligt på jobb? Psykiatrikerjobb? Hon möter Astrids blick. Nej, inte Astrids, de ögonen tillhör inte Astrid från Otta som är rädd för vatten. De tillhör en fackmänniska. En som har lagt på ny kajal men glömt rougen. En som kommer att fråga om hon vill prata om det, prata och prata. För att det gäller att prata det av sig.

Anne-kin känner att det pirrar längst ner i ryggraden, nackhåren reser sig, något från barndom och uppväxt som säger att man ska klara sig själv, att man ska lösa sina egna problem, att man ska vara stark och fixa sitt eget liv. Att hon som sitter framför henne är ett främmande element i tillvaron, ett nederlag, en intervenering. Att hon upplever kaos nog som det är utan att analyseras och behöva prata och prata och prata. Lösa knutan med prat, dialog. Bli ett fall. Hon klarar det inte. Orkar inte vara samarbetsvillig på det planet. Sundt kunde ha frågat henne först så att hon hade fått välja. Då hade hon valt att åka hem, deppa med en CD-blues, äta muskelavslappnande och spela den sårigaste och råaste blues hon har. Grina lite och berätta för det tomma rummet hur inihelvete vämjeligt och rått livet kunde uppföra sig av och till. Det hade varit terapi för henne, inte människor som smög sig in i hennes själ. Hon går bort till vasken och tappar upp ett stort glas vatten, kallvatten, ser i ögonvrån att Sundt inte tänker permittera henne, att hon ska vara en snäll flicka och sätta sig ner, få hjälp, vara samarbetsvillig. Inget bråk nu, Halvorsen, står det skrivet i hans ansikte, han har väl anat oråd, han är en god uttolkare av kroppsspråk, Sundt. Hon sätter sig, till synes dresserad, svarar effektivt och verkar tillmötesgående. Men släpper inte in den andra. Det blir som en polisrapport. Jag är bra på polisrapporter, tänker konstapel Halvorsen, nu måste jag väl få lov att gå hem. När de närgångna frågorna kommer, tänker Anne-kin Halvorsen på något annat, svarar som hon ska, men tankarna är långt borta. Astrid, just utnämnd krispsykiatriker, verkar lite osäker. Hon söker Sundt med blicken.

– Tusen tack för hjälpen, säger Anne-kin snabbt och räcker fram handen, jag har ett möte… Hon ser på klockan. Kan jag gå nu? Hon ser på Sundt, stirrar honom rakt i ansiktet. Pressa mig inte! Hon ser chefens ögon smalna, kroppen verkar stel, förbannad. Så slappnar han av, möter hennes blick, sitter tyst en stund.

– Ja, du kan gå nu, Halvorsen, säger han. Nickar mot Anne-kin utan att se henne i ögonen. Det kan vara inbillning att han skakar lätt på huvudet, att han ser en smula uppgiven ut, tänker hon, det kan vara ren och skär inbillning. Förresten kan han skaka så mycket han vill, jag ska hem. För nu har hon inte bara en knuta i bröstet, nu känns hela kroppen på henne som en knuta. Snälla, omtänksamma Sundt, du begriper inte, och egentligen inte jag heller, men du tryckte på några knappar som har ett jävla ologiskt ledningsnät under panelen. Tyvärr. Hon säger adjö och kommer iväg.

Barnslig, barnslig, barnslig säger hennes steg när hon skyndar hemåt. Infantil reaktion heter det på rapportspråk. Men det satt så djupt, misstänksamheten och avståndstagandet som en sådan hjälpapparat representerade. Förr eller senare måste hon bearbeta detta idiotiska arv, men inte nu. Hon har mer än nog att bearbeta för ögonblicket, behöver ingen skuldkänsla för egna barnsliga reaktioner ovanpå alltsammans.

Den är inte särskilt vuxen, den handling poliskonstapel Anne-kin Halvorsen företar sig när hon kommer hem. Hon kastar de muskelavslappnande vita pillren i sophinken och sätter i sig en karaff vin. Bräddfull. Då telefonen ringer bryr hon sig inte om att svara. Hon har inte bråttom med världen utanför. Strax efteråt börjar faxen ticka och gå. Det är chefen Sundt som smyger sig in i hennes rus, som tickar ut i hennes rum med ett glatt faxpapper. Tränger sig på och vill bara hennes eget bästa – i orderform. Hon läser att hon ska ta några dagar ledigt, att han har upptäckt att hon kan ta kompledigt i stället för övertidsersättning så det ska hon göra. Han har redan ordnat allt. Klockslag, tid och PLATS! Hon, poliskonstapel Halvorsen, ska vara