Dyrköpta lögner

By Christina Gustavson and Nina Tegar

Lilian tar en simtur kvällen innan hon ska resa till New York för att äntligen få ställa ut på ett av de mest anrika gallerierna. Något hon längtat efter i hela sitt liv.
Hennes spelmissbrukande son Andreas är lärare i Strängnäs. Han råkar i klorna på farliga kontakter och snärjer in sig i en härva av lögner. Hans liv knakar i fogarna och på kort tid håller hela livet på att rämna. När Lilian dessutom försvinner är katastrofen total. Det visar sig att Lilian mördats och han blir misstänkt. Strax därefter hittas ytterligare en mördad person. Finns det ett samband?
Kriminalpoliserna Birgitta och Markus står inför två svårlösta fall. Tiden börjar bli knapp om ytterligare mord ska kunna förhindras.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 22, 2022
• ISBN: 9788728517222

Book preview

Christina Gustavson

Nina Tegar

Dyrköpta lögner

SAGA Egmont

Dyrköpta lögner

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022 Christina Gustavson, Nina Tegar och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728517222

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Prolog

Hon känner hur bladen tränger in i ena skinkan och skalar av en rejäl köttbit, som vore den en apelsin…

Kapitel 1

Måndag 17 maj 2021

I do, I do, I do, ja den känslan är så explosiv…, gnolade Lilian för hundrade gången, samtidigt som hon traskade ned mot sjön för ett härligt svalkande kvällsdopp enligt den egna åretruntrutinen.

Varför hade de spelat Arvingarnas låt på radion tidigare samma dag? Och på tv-programmet kvällen innan? Nu kunde hon omöjligt bli kvitt den, det var verkligen en slagdänga som hade satt sig. Fast å andra sidan, vad gjorde väl det? Det fick henne att vilja glömma det senaste sms:et. Att de inte tröttnade! Så mycket snack och lite verkstad.

Hon var inte rädd, men det fick räcka nu. Hon hade gjort sitt utan att någon annan känt till det. Inte ens sönerna. Nej, det hade varit hennes ensak. För en god sak. Men nu var tid att tänka på sig själv. Hon raderade sms:et, blockerade numret och la mobilen på bryggan, men märkte inte hur den gled ned mellan springorna och landade precis där sanden mötte vattnet.

Solen var på väg ned, blinkade till bakom träden och sjön glittrade som vore den fylld av stjärnor. Hon stannade upp och insöp det vidunderliga för att bevara i sinne och själ under tiden hon skulle vara bortrest, ta fram när hon längtade hem. Men hon betvivlade att hon skulle sakna Sverige under de två veckor hon skulle vara borta. Ett nytt kapitel stod för dörren. Åren hon hade kvar, förhoppningsvis tämligen många, skulle hon se till att förse med guldkant.

Morgonstund har guld i mund, hade det stått på ett trähjärta i hennes mormors badrum när hon varit liten flicka. Lilian log vid minnet. Om en tidig flygning till New York och att få ställa ut på ett av de mest anrika gallerierna inte var guld värt, då visste hon inte vad som skulle kunna vara det.

En snabb tanke gick till Nick. Hans oväntade besöket efter så lång tid.Tänk att han låg där uppe och sov i gästrummet. Efter drygt elva år pirrade det fortfarande till i magtrakten. Vilken vecka de haft! Det var nästan för bra för att vara sant.

Tidigt i morgon bitti åker vi, Nick! sa hon för sig själv och slängde en blick upp mot huset.

Lilian lät badhandduken med bilden på katten Mummel, som barnbarnen gett henne i födelsedagspresent, falla ned i en hög på bryggan. Hon klev ur de svarta, slitna träskorna och gnuggade fotsulorna mot det sträva träet. Naturmaterialet rispade behagligt likt en fil mot den förhårdnade huden, medan hon kikade ned på de glänsande grönmålade tånaglarna. Grönmetallic, en absolut favoritfärg. Hon såg fram mot att kliva i de nyinköpta höga sandalerna och den tvådelade lyxiga byxdressen i matchande färg som hon köpt till vernissagen.

När hon satte sig ned på bryggan kom tankarna på barnen, som alltid när hon skulle ut och resa. Tänk vad hon kämpat för att lära dem simma! Särskilt Erik, som varit förskräckt som en liten övergiven harpalt. Till slut hade hennes söner simmat runt som tre små vildänder, den ene livligare än den andre, medan hon hejade på från badhandduken på stranden. Enklare hade det varit för barnbarnen. De hade haft tillgång till simundervisning på idrottslektionerna i skolan och under somrarna. Till och med minstingen Bella hade tagit simborgarmärket.

Mina älsklingar! kvittrade hon medan hon rättade till baddräktens band som snott sig över axeln och vände sig sedan om med ryggtavlan mot sjön. Småsjungande satte hon ena foten på stegens översta avsats, sedan den andra foten på nästa och sköt iväg sig själv med böjda ben. Svalkan var ljuvlig efter dagens värme. Hon tog några långa simtag på rygg, vilade ett kort ögonblick för att simma ännu en bit ut med armarna i raka tag över huvudet.

Så blev hon liggande en stund, svävande som ett flygfä på vattenytan, som en tyngdlös astronaut i rymden, lyssnande till kluckandet i öronen. Genom de slutna ögonlocken anade hon hur den sista solstrålen höll på att ge vika för skymningen. Det här var livet, tänkte hon och spretade lite med tårna över vattenytan. Ja, kanske inte hela livet förstås. Det fanns mer.

Käre gode Gud om du finns, låt min sista livsdröm gå i uppfyllelse, låt utställningen bli succé! Snälla, snälla, snälla…

Hon bad, manifesterade, visualiserade, tänkte positivt och skulle göra vad som helst för att genombrottet som konstnär äntligen skulle bli verklighet. Det var hon sannerligen värd, om hon fick säga det själv.

Tankarna och det rofyllda kluckandet avbröts av ett ljud som sällan hördes i den lilla lugna viken. Nyfiket tog hon sig från ryggliggande till att börja trampa vatten. Lekfullt for några vattenskotrar omkring, rörde sig graciöst och ivrigt över små vågor de själva orsakade och girade sedan kvickt. De överraskade sina lekkamrater och hoppade som om de vore stegrande hästar.

Usch, det där ser obehagligt ut. Tänk om de missförstår varandra och krockar, tänkte Lilian och undrade om det var kustbevakningen man skulle ringa till för att berätta om vårdslöshet på sjön? Eller polisen kanske? Fast det var kanske tillåtet att busa runt lite. När de tre skotrarna vände om och försvann bortåt horisonten några minuter senare, lät hon saken bero och bestämde sig för att simma utåt så långt hon orkade istället.

Hon behövde sannerligen komma igång igen. På riktigt. Inte hitta på ständiga ursäkter för att slippa träna sin åldrande kropp. Särskilt om hon skulle orka med nya framgångar. Hon lyfte ivrigt armarna i så stora bågar hon förmådde, roterade kroppen efter bästa förmåga och lät handen skära vattenytan. Sedan drog hon med kupade handflator längs kroppen under vattnet för maximal framåtrörelse men tvingades inse att den gamla goda formen nog tillhörde forna dagar. Men hon fortsatte tills hon nästan tappade andan och övergick då istället till långsamt nedvarvande bröstsim.

Kapitel 2

Oj! utbrast Lilian. Efter att ha varit fullständigt fokuserad på att göra simtagen så effektiva som möjligt, insåg hon att hon kommit en bra bit ut. Samtidigt log hon för sig själv, jo, lite krut fanns det kvar i kärringen än minsann. Så vad nu? Ligga på rygg och vila eller simma inåt direkt? Hon bestämde sig för det sistnämnda, och trots att kroppen var lätt i vattnet skulle viss ansträngning krävas för att i någorlunda hastighet ta sig inåt land.

I samma stund hon bytte riktning hördes tydligt hur en motorbåt närmade sig, rundade den utskjutande udden och kom farande intill de utplacerade sjömärkena.

Lilian var tacksam för att de fanns. Så långt ut hade hon i alla fall inte tagit sig, tänkte hon och fortsatte i lagom tempo in mot den egna lilla strandbiten som varit betydligt bredare förr om åren. När hon tagit sig upp på bryggan skulle hon svepa handduken om kroppen, sätta sig i en bekväm ställning och fortsätta sina mentala övningar med fokus på att utställningen skulle bli precis så framgångsrik som hon önskade sig. Tänk om hon sålde många tavlor, fick massvis av uppskattning och intervjuades av de amerikanska tidningarna och någon tv-kanal. Tänk om hon äntligen fick sitt efterlängtade genombrott! Till och med vann pris…

Hon fortsatte inåt, simtag för simtag, samtidigt som hon tyckte sig höra hur motorbåten kom allt närmare. Överraskande slog en kraftig våg in över henne, och utan att hon hann värja sig drog hon in vatten. Hostande och frustande försökte hon återta kontrollen, och till slut kunde hon snyta ut resterna av kallsupen och skölja bort snoret med sjövattnet.

Galning! Hon sträckte ned tårna så långt hon kunde men hade inte en chans att bottna. Tröttheten höll på att ta över. Hon såg sig snabbt omkring och noterade att båten tvärvände och åkte utåt.

Vad hade den gjort här? Här fick den ju inte vara! Sjömärkena visade tydligt att alla båtar måste hålla sig längre ut. Kanske hade föraren insett sitt misstag och därför varit så snabb att vända om?

Efter att ha trampat vatten ytterligare några sekunder fortsatte Lilian simma mot land. Nu gick det en aning snabbare igen, hon kunde åter glädjas åt de kommande dagarnas spännande händelser. Hon kände glädjen bubbla inom sig, samtidigt som hon fokuserade på att hålla takten med armarnas rörelser.

Oväntat började båtens motor rusa, och Lilian anade i ögonvrån att den vek av från den tillåtna rutten och mejade ned sjömärket intill i sin framfart.

Men vad…? Hjärtat satte igång att hamra hårt. Här ville hon inte vara när båten for fram som en jagande geopard, så mycket snabbare än vad hon var. För varje simtag, för varje tickande sekund, närmade den sig i ett fasansfullt tempo. Hon skrek och viftade med armarna för att göra sig synlig, men föraren verkade inte se henne. Men så svängde båten äntligen runt ett varv och ännu ett som i en lekfull dans och åkte utåt.

Nu hade föraren sett henne, nu kommer båten att åka utåt igen, tänkte hon lättat. Hon andades ut och skulle just fortsätta simma in mot tryggheten när båtens motor gav ifrån sig något som liknade ett rytande från dubbla baskaggar. När Lilian kastade en blick bakåt, såg hon hur enorm båten var och hur snabbt den tog sig framåt.

Hon stirrade som paralyserad och tänkte att den skulle väja undan innan den var framme vid henne. Det var bara en udda förare, en knäppgök som roade sig med att skrämma folk – dårar fanns överallt. Hon skulle ringa sjöpolisen så fort hon kom in till land!

Hon crawlade det snabbaste hon var kapabel till men tyckte inte att hon kom någonstans. Stranden, bryggan och hennes trygga hem närmade sig inte hur mycket hon än tog i. Luften sinade i lungorna och mjölksyran spred sig förlamande i armar och ben.

Båten fortsatte sin studsande framfart på de små, vassa svallvågorna, och hon försökte återigen skrika och vifta med all kraft hon kunde uppbringa. I skummet av simtag och vågor urskiljde hon en främmande figur i båten och ett tomt uttryckslöst ansikte.

Hallååå! vrålade hon, men utan någon chans att överrösta motorvrålet eller stoppa båtens rusande framfart.

Hjärtat hamrade vilt och hon kastade sig än åt ena hållet, än åt det andra, drog ännu en gång in vatten och i vild panik sjönk hon ned under ytan. Skräckslagen, med uppspärrade ögon, såg hon båtens hiskeligt snabbt roterande propellrar, det metalliska monstret, alldeles intill sig en sista gång.

I samma ögonblick som hon kände hur propellerbladen trängde in i ena skinkan och skalade av en rejäl köttbit som vore den en apelsin, fylldes lungorna av vatten och hon tappade orienteringen. Hon var som bedövad och kände ingen smärta. Det blodiga köttstycket fördes iväg av propellerns hastiga, lite hackiga rörelser och drogs in i en virvel och försvann bort. På bråkdelen av en sekund skar propellern rakt igenom skallben och huvud. Hjärtat stannade, och i vattnet tumlade Lilians söndertrasade kvarlevor runt, trycktes bakåt av propellerns snurrande.

Motorbåten gjorde en tvär gir och på bara något ögonblick försvann den åter in bakom den idylliska lilla mälarudden, där turister ofta samlades för en dag med sötvattensfiske. Det tog inte många minuter förrän lugnet lagt sig stilla på ytan och den sista solstrålen försvunnit i fjärran.

Kapitel 3

Andreas stängde dörren in till yngsta barnet Bella. Täcket hade slingrat sig runt den lilla sovsvettiga kroppen, som låg med gosedjuret under armen och snusade gott i sin säng. Hans älskade lilla unge, så go och fin.

Även de äldre barnen, Max och Olivia, och hans fru Sandra hade gått och lagt sig efter en hektisk kväll med läxläsning, matlagning och till sist medling i ett bråk mellan de äldsta syskonen. Nu vilade tystnaden i den ombyggda valskvarnen som nu var deras bostad på Norra Strandvägen.

Medan han gick nedför trappan, slog det honom hur mycket han älskade den här platsen. Tjugo meter till vatten och bad. Sandra dyrkade lägenheten och barnen verkade stortrivas. De kunde sitta vid vattnet till långt in på kvällarna och njuta av solnedgång och stillhet, och det mitt i stan. Dessutom var det endast tio minuters bilfärd till mamma Lilian på gården i Löt, där han och bröderna vuxit upp. Det kunde inte vara bättre, det här var deras plats på jorden. Och ändå hade han saboterat allt!

Fan också!

Med gråten i halsgropen och hjärtat bankande i bröstkorgen gick han rådvill nedför trappan och ut i köket. Hur i helvete skulle han kunna berätta för Sandra att han inte alls varit tvungen att arbeta över så mycket som han sagt, att han istället suttit kvar på skolan och spelat bort alla deras pengar? Att de inte skulle ha råd av bo kvar i det paradis de gemensamt skapat.

Hon skulle inte förlåta honom, aldrig någonsin. Hur hade han kunnat vara så jävla korkad? Så vårdslös…

Tankarna snuddade som hastigast vid Lukas men han ruskade snabbt bort dem igen.

Kapitel 4

Båten närmade sig badstranden som var belägen i det idylliska sommarstuge- och villaområdet nedanför Vikingavalle Camping.

Är det till den där pyttelilla stranden vi ska? sa tolvåringen i sällskapet skeptiskt och såg ut som om han omedelbart ville vända hemåt igen.

Han fingrade på snorkeln och cyklopen som han höll i handen.

Nej, titta lite längre bort, svarade en av mammorna, varvid fem förväntansfulla barn i åldrarna sex till tolv år istället spanade bortåt, beredda med badkläder på och handdukar i högsta hugg.

Östabadet var betydligt större, och en del av badet sköt ut som en smal landtunga i Mälaren. På land fanns en grillplats till lunchkorven och tillräckligt stora ytor att springa och leka på, dessutom gungor, rutschkanor och en plan för strandvolleyboll. Barnen skulle förhoppningsvis somna gott den kvällen.

När båten lagt till och förtöjts, skuttade barnen en efter en upp på bryggan och sprang in mot land under fniss och stoj.

Hoppa inte i förrän jag är framme! ropade en av papporna stressat i samma stund som barnen vek av in på gångvägen på väg ut mot tungan för att leta upp en lämplig plats att bada på. Pappan kutade efter, och de andra föräldrarna samlade ihop filtar, badhanddukar, mat och övriga förnödenheter i kajutan, medan barnen kastade sig i det kalla vattnet.

Strax var alla på plats och filtar, kaffemuggar och vattenflaskor fiskades upp ur korgarna. Ett av de minsta barnen drack girigt, kissade i en buske och öppnade kakburken, varvid tre av de andra barnen också kastade sig över burken för att sedan återvända ned i vattnet. De två föräldraparen kunde lägga sig ned och andas ut. Det skulle bli ännu en underbar varm vårdag, även om det inte var självklart för årstiden. Leende såg de hur badgäster strömmade till från alla håll och kanter.

Så mysigt! sa en av mammorna och de andra instämde. Kaffe? Någon? Vilken vår vi har!

Kom vi gräver en rallybana, sa ett av barnen ivrigt.

Jag tänker stå på händer, kan du räkna? ropade ett annat.

De minsta barnen var i full färd med att fylla sina färgglada hinkar med sand. Två av flickorna turades om att stå på händer i vattnet samtidigt som den andra räknade sekunder. Tolvåringen rättade samtidigt till cyklopen och dök ned under vattnet. Några små silveraktiga fiskar simmade iväg när han sträckte ut handen, samtidigt som vatten sipprade in framför ögonen. Han sköt ifrån med fötterna i botten och var uppe på ett kick, tog av sig cyklopen och vattnet rann ut. En liten bit bort guppade något på de små vågorna, vilka i sin tur långsamt smög in mot stranden.

Pojken spände nyfiket på sig cyklopen igen, blåste vattnet ur snorkeln, siktade in sig på föremålet och sjönk åter ned under vattenytan.

Från stranden syntes han glida fram under ytan en stund innan huvudet åter blev synligt. Han slet av sig cyklopen med panik i blicken och vadade det snabbaste han kunde in mot land.

Föräldrarna som låg på filtarna och pratade i godan ro reste sig oroligt upp, och mamman rusade ned till sin nu hysteriskt gråtande son.

Vad är det? Vad är det som hänt? sa hon uppjagat.

Det är… det är…, stammade pojken.

Vad? Herregud, vad är det?

Det såg ut som…

Pojken skakade i hela kroppen och snoret rann.

Vad? Men säg vad det är!

Som en… fot…, hulkade han innan han föll rakt in i hennes famn.

Den här tisdagen hade Birgitta Larsson, kallad Gittan, inte tänkt jobba. Skulle hon kunna ta ut någon av alla övertidstimmarna gällde det att passa på. Men när mobilen ringde var hon beredd, som alltid. Så klart att jobbet kallade en sådan här vacker dag, det var tamejtusan förutbestämt. Hon drog på sig den vita blusen och jobbjackan men ångrade sig och skiftade till den tunna luftiga sommarjackan istället. När hon kom ned på trottoaren stod den nya kollegan, Markus Bergman, redan där med bilen.

Tusan också att vara snabb! utbrast Gittan när hon öppnade dörren och baxade in sig själv på passagerarsätet med den blommönstrade bambumuggen fylld med kaffe.

Stan är liten, svarade Markus. Dessutom är vi nästan grannar, fortsatte han.

Vart ska vi?

Gittan spände på sig säkerhetsbältet.

Östabadet, var ligger det? Inget kaffe till mig?

Stallarholmen, förklarade Gittan. Vi kan stanna och köpa kaffe om du vill.

Det är lugnt, skojade bara. Markus log.

På platsen pågick redan febril verksamhet. Radiobilen som kommit dit först hade spärrat av stranden med blåvita plastband. Samtliga badgäster hade lämnat platsen men pojken, som gjort fyndet, och de två familjerna var kvar.

Markus bromsade in och såg samtidigt pojken och hans föräldrar sitta i radiobilen. Kvinnan, som förmodligen var hans mamma, höll krampaktigt om pojken. Gittan tryckte upp dörrsidan, Markus följde efter och de gick en polis till mötes.

Vill ni prata med pojkens föräldrar? undrade polisen.

Det räcker med en av dem för tillfället, svarade Markus varvid polisen nickade, gick tillbaka till radiobilen och stack in huvudet genom sidorutan.

De slog sig ned vid det utplacerade träbordet intill grilltunnan av cement.

Så vad var det egentligen som hände? undrade Gittan, medan den uppskakade mamman förklarade att de gjort sällskap med vänner för att bada och slappa.

Barnen är lediga från skolan eftersom lärarna har planeringsdag eller vad det heter. Och det är ju, eller ja, snarare var, en sådan fantastisk vårdag. Tills Emil hittade…

Gittan nickade förstående.

När var det?

"Vi hade bara varit där en stund, inte ens en