Jesús och hans bröder

By Lars Åke Augustsson

Det lider mot Jul och polisen Miriam gör vad hon kan för att bolla både jobbet och alla bestyr som hon förväntas göra. Hon är inte lycklig i sitt förhållande med Kjell, även han polis, och är glad att han jobbar så mycket som han gör. Hon hade inte stått ut med att han kom hem varje kväll. När Miriam och Kjell kallas till en lägenhet ute i en förort hittar de en naken, skrikande kvinna på golvet. Bredvid henne under en blå filt ligger hennes två barn. Döda. Vad har hänt i lägenheten? Och vem har dödat barnen? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 10, 2021
• ISBN: 9788726968583

Book preview

1

E n av dagarna mellan jul och nyår sitter Miriam Svensson på Stockholms Central och väntar på ett pendeltåg.

Dessa mellandagar, efter att folk fatt sina paket och öppnat dem. Kanske inget paket innehöll det du så hett hade hoppats på? I mellandagarna går du bara ut och byter det du fatt mot något annat. Eller får du pengar istället, då kan du handla något nytt, för mellandagarna är också realisationernas tid. Men något nytt hopp kan du inte byta till dig eller köpa till reapris.

Miriam, inspektör vid Stockholmspolisens våldsrotel, är en smula bitter i kväll. Och hon fryser, har bara tunna strumpbyxor på benen. Men det måste tålas. Hon har klätt sig så fint det går, fast hon inte hunnit tvätta på senaste veckan. Den mörkröda sammetsklänningen är det enda någorlunda nya hon har att ta på sig. Men det finns ingen anledning att tränga sig i setet med sexiga underkläder hon fatt i julklapp av sin man Kjell, för hon är på väg till sina svärföräldrar.

De bor i Västerhaninge söder om stan och har bjudit till middag klockan sex. Kjell kommer att åka dit direkt från jobbet, han är tvungen att gå på övertid för att hjälpa en nyanländ kollega från Norrland tillrätta i stan, Kjell är ju kommissarie och snabbare i karriären än Miriam. Middagen med hans föräldrar är också något som måste tålas.

Miriam tittar på de andra i den avlånga väntkuren av glas och stål. De ser alla ut att frysa så smått. En fyllig och blickstilla dam med en stor Åhlénskasse i ett stadigt grepp i sina behandskade händer. En blek och smal ung tjej med svartfärgat hår tuggar tuggummi i takt med musiken som läcker ut ur hennes freestylehörlurar. En ironiskt leende kille alldeles bredvid, alldeles för medveten om hur snygg han är. Hos dem ser hon som i en spegel: Detta måste vi tåla och något annat finns inte.

Då lyser någon emot dem alla.

Utanför vänthallen, ansiktet tryckt mot det tjocka glaset i dörren, så att ingen kan komma varken in eller ut, står ett barn. Om det är en pojke eller flicka går just nu inte att se, men barnets bruna ögon far nyfiket över Miriam och de andra väntande. Under en grönsnorig näsa trängs en skär tunga och vita tänder i ett stort och lyckligt leende.

Som om barnet såg något oemotståndligt lustigt och glatt i alla de väntandes liv. Men vad? Vad skulle finnas att skratta åt hos oss?

Miriam får ingen förklaring. Och nu kommer ännu ett barn därute, det är säkert en pojke för i ena handen har han en soldatdocka klädd i kamouflagekläder, som han med ett monstervrål sätter i nacken på det första barnet och drar det med sig. Med skrik av skratt, springande och jagande varann med nya monstervrål rör sig sedan barnen bort över perrongen där tåget just nu rusar in.

Miriam reser sig snabbt, ängslig för att ingen verkar se efter barnen. Men när hon kommer ut hörs en hes röst:

– Jesús! Få med dig Herman och kom hit nu innan tåget går!

Båda barnen är tydligen pojkar. De slutar jaga varandra och går fram till de två kvinnor som står på varsin sida om en barnvagn. Den ena har rödtonat hår och tänder en cigarett. Den andra har hårt blonderat hår och fimpar just en cigarett. I den enas ansikte är rynkor och påsar noggrant översminkade, den andra är omålad och blek, hård och späd på samma gång. Det är den yngre kvinnan som med självklar äganderätt kommenderar barnen:

– Säg hej till mormor nu och hjälp mig lyfta in Alexander sen!

Också det tredje barnet, det i barnvagnen, är tydligen en pojke. Han är inte mycket mer än ett år gammal men gör ändå sitt bästa för att följa med vad de två andra har för sig. Mellanbarnet som tydligen heter Herman, fortsätter le mot sin mormor och hela världen. Nu syns tydligt att han är utvecklingsstörd, med Downs syndrom. Störst är den som mamman kallade Jesús med spansk betoning, alltså Hesós. Han är i åtta-nioårsåldern och försöker för en stund vara allvarlig och vuxen.

Mormor tar fimpen från sina hallonröda läppar och kysser pojkarna i åldersordning. Sedan tar de två största pojkarna tag i varsin sida av barnvagnen och dirigeras av sin mamma upp i pendeltågsvagnen. Miriam håller sig beredd att gripa in om något går fel och missar därmed chansen att tränga sig fram till en av de alltför fåtaliga sittplatserna.

Hon får stå, strax innanför dörren och alldeles nära mamman, som lutar sig mot vagnsväggen och blundar. Tänker mamman också att detta får man bara tåla? Ser hon barnen bara som en förbannelse, något att uthärda under tiden de växer upp, längtar hon efter att de ska lämna henne?

Då borde du inte ha dom!

Alldeles som om mamman läste Miriams tankar, öppnar hon plötsligt sina blåa ögon. De ser på varann några sekunder, sedan vänder Miriam sig bort och tittar ut genom vagnsdörrens glasruta.

Staden glimtar förbi. Gatljus och reklamskyltar och elljusstakar i fönstren gör det omgivande mörkret tätare och tyngre. Men hon känner mammans ögon på sig.

Vem är Miriam Svensson?

Ett yttre signalement är lätt att ge: Kvinna i fyrtioårsåldern, något över medellängd, normal kroppsbyggnad. Hårfärg ljusblond, ögon blå, höga kindknotor och liten mun. Övriga kännetecken: ena örat delvis vanställt efter hundbett, på ovansidan vänster hand ett långt ärr efter knivsår.

Niklas Edin heter den som senast frågade Miriam om ärret, medan en av hans fingrar följde det uppåt och sedan fortsatte uppför hennes arm och till hennes kind. Niklas är just den inspektör som på prov flyttat ner från Sundsvall och som jobbar samman med Kjell nu i kväll.

Har Niklas redan berättat för Kjell att han känner Miriam, att de träffades i höstas på en veckokurs om kriminallagstiftningen inom EU?

De var inhyrda på en kursgård i Roslagen, vars matsal var stor och mestadels halvtom. Det hände allt oftare att Miriam och Niklas satt kvar efter de andra och helst vid något avsides beläget bord.

Men Niklas kan knappast ha berättat vad han och Miriam talade med varandra om. Han började vid lunchen med att han vantrivdes i Sundsvall där han inte kom längre i yrket och fortsatte efter middagen med att han vantrivdes i sitt äktenskap, stannade kvar mest för barnens skull. Miriam berättade att hon och Kjell inte alls passade ihop, men hon stannade just för att de inte hade några barn, för att hon var rädd för att bli helt ensam.

Du kommer inte att bli ensam, sade Niklas. Du är alldeles för tilldragande för det.

Det var sättet han sade det på, inte flörtigt och självsäkert, utan nästan blygt och bortvänt, som fick henne att krama hans hand. Det var den första beröringen. Nästa kväll gick de till hans rum och fortsatte.

Säkert har Niklas inte berättat om att det var i hennes rum de tillbringade sina två sista nätter på kursen. Den sista morgonen, de satt lite avsides i matsalen, sade han med samma brist på säkerhet som attraherat henne från början:

Jag vet inget om framtiden, Miriam.

Jag kräver inga löften eller lögner, Niklas.

Men nu är han alltså i stan, utan förvarning. Har han brutit upp från familjen, är det Miriam han kommit hit för? Säkert vet hon bara att om Kjell inget vet om vad som varit, kommer han heller inte att vara svartsjuk. Det är bara buset han misstänker, inga poliskolleger, inte ens sin egen fru.

Mitt i sina frågor och farhågor får Miriam en knuff i knävecken så hon nästan ramlar.

– Hej. Oj. Hej.

Det är mellanpojken, han kan väl vara en sex år, som sprungit på henne och sedan ramlat själv. Från sin fyrfota ställning ser han förtjust och förväntansfullt upp. Miriam böjer sig ner och hjälper honom på fötter. Hans små fingrar är blåröda och iskalla och hon försöker värma dem mellan sina.

Den minste pojken, han i barnvagnen, betraktar henne allvarligt. Mamman ser sig ursinnigt omkring tills hon får ögonen på den äldste pojken.

– Jesús! Jag sa ju att du skulle hålla ordning på Herman. Nu skämmer han ut sig igen!

Storebror kommer, fortfarande med soldatdockan i andra handen, drar i mellanbror vars kalla händer rycks ur Miriams grepp.

Nu ser hon att varken mamman eller sönerna har vantar eller handskar. Av någon anledning tycks detta henne vara det sorgligaste av allt med denna sorgliga familj. Miriam vänder åter bort sitt ansikte. För att inte hon ska börja gråta, för att inte hon ska skämma ut sig.

Att beskriva sitt yttre är lätt för Miriam, men i hennes inre finns bara en massa frågor.

Om hon inte under så många år sökt efter en man som hon skulle vilja skaffa barn tillsammans med? Om hon sedan inte träffat Kjell som var kul och snygg, och om det inte tagit så lång tid för henne att erkänna för sig själv att han inte var så mycket mera än så?

Om hon vågat ta lika stora risker med sin lycka som hon tagit med sin hälsa och kropp, när hon jagat smitare i stadstrafik eller gått in i langarkvartar eller gått emellan skinheads och invandrare eller lagt sig i sängar eller baksäten eller någon gång en kontorssoffa med mer eller mindre tillfälliga älskare? Kanske hon då vågat skaffa sig egna barn att bekymra sig om?

Miriam minns en personbeskrivning hon nyligen läste i en efterlysning: lätt deprimerad, tendens att försjunka i grubblerier.

Just när mamman har fått tyst på de två äldsta pojkarna börjar den minste, han i vagnen. Om och om igen mässar han samma ord, i samma frågande ton:

– Adä? Adä? ädä? ädä ädä ädä !

Han frågar allt högre ju längre det dröjer innan någon svarar. Tills mamman svarar med ett hot som han ännu inte lärt sig förstå, men kanske han redan lärt sig vad hennes väsande röst betyder:

– Nu är du tyst Alexander för annars blir det inte roligt när vi kommer hem!

Hem. Någonstans därute i mörkret, som nu punkteras av allt flera vita och gula ljus. I högtalarna ropas Haninge Centrum ut.

Kjells föräldrar har berättat att förr kallades stationen Handen. Men förorten var ung, brottsligheten hög och namnet Handen blev alltså förknippat med mord och ligor. Därför lät kommunpolitikerna döpa om denna stillösa ansamling av korrugerad plåt och höghus och galleria till Haninge Centrum. Samma kommunpolitiker, borgare och sossar om vartannat, som under det glada åttiotalet döpte om sitt slöseri med medborgarnas pengar till handlingskraft och entreprenörsanda. Bara staten kunde rädda Haninge kommun från konkurs.

Och i folkmun heter stationen fortfarande Handen. Och i folkmyten, som vissa kvällar bra nära liknar sanningen, bor här just sådana ensamstående mammor som hon intill Miriam. Mamman lossar bromsarna på barnvagnen och drar den fram till dörren.

Miriam säger till hennes bortvända ansikte:

– Ska jag hjälpa dig ner med vagnen?

– Skit du i mig. Jag har nog sett att du bevakat oss hela tiden. Men ett ska du veta. Mina ungar är mina och därför uppfostrar jag dom som jag vill. Jag behöver inte nån som snokar eller nån som daltar, förstår du? Vi klarar oss själva.

Hennes ögon är mycket blå och alldeles vidöppna, på sin vakt mot alla som vaktar på henne.

Allt skulle vara enkelt om Miriam kunnat svara henne i samma tonläge. Något om att jag skulle skita i dig om du inte gav fan i dina ungar. Men hon den andras ansikte säger mera än hennes ord. Svårt att vara ensam och vred och misstänksam. Hemskt att bara känna sin egen smärta, inte dela den med någon annan, blind och döv för andras köld och värk och sveda och rädsla.

Vagnsdörrarna öppnas mot den isiga perrongen. Mamman sätter dit den förståndshandikappade Hermans händer där de ska hålla. Storebror Jesús är van att hugga i, och de kommer av tåget utan missöden.

– Jesús, håll i Herman nu så han inte ramlar ner på nåt spår!

Mamman skakar fram en cig ur paketet och sätter mellan sina blekfnasiga läppar. Hukar sig ner och ställer upp sina barn som vindskydd medan hon slår eld på sin cigarettändare. Lågan fladdrar mellan fyra frusna ansikten, alla allvarliga nu.

Hur länge kan mammans smärta ha varat, hur länge sedan hon slutade skratta som hennes barn ännu kan göra? Hur länge innan de slutar skratta, som hon har gjort? Lågan fladdrar och fladdrar.

– Jag ska slå ihjäl er om ni inte är snälla när vi kommer hem, är det sista Miriam hör.

Vagnsdörrarna stängs och skiljer dem som fryser från dem som far därifrån. Halva vagnen har tömts och det finns gott om sittplatser den korta bit som är kvar att resa.

Miriam sätter sig vid fönstret och ser Haninge Centrum försvinna baköver. Känner ännu i sina händer kylan från den lille pojkens smutsiga små nävar. Tänker på hur ordet hemma var ett hot också för henne en gång.

Så hör hon ett par av de omkringsittandes kommentarer:

– Det tjänar ingenting till. Såna som hon kan inte ta emot en utsträckt hand. Jag såg hur du försökte. Men man borde ta ifrån henne barnen. I alla fall den som är mongoloid.

Det är den fylliga damen med Åhlénskassen. Ifrån väntsalen känner Miriam också igen den snygge killen. Med sitt ironiska leende fortfarande kvar i ansiktet vet han besked:

– Man ser dom ett par gånger i veckan och hon ryar alltid åt dom sådär. White Trash, det är vad dom kallas i USA. Har alltid funnits och kommer alltid att finnas.

– Såg ni att allihopa saknade vantar?

De båda tittar på Miriam som om de väntade sig att en förklaring skulle följa. Men hon har inget mera att säga än det om vantarna. Så är det Västerhaninge nästa, slutstation för tåget.

Miriam kommer ut från stationen och börjar gå snabbt bort mot radhusen där svärföräldrarna bor. Hoppas att Kjell kommer snart, så hon slipper att försöka hitta på lagom trevliga samtalsämnen.

Kjell som kommer att som vanligt förstumma alla med sina tuffa historier från busarnas och bovarnas och hjältarnas värld. Där finns inga mammor som hatar sig själva och inga småpojkar som följer den som hatar att de skrattar. Ingen behöver sväva i tvivel om vilken sida som är den rätta.

Sedan kommer hon att få köra bilen hem till Sollentuna igen, sedan han snackat och druckit sig själv och alla andra trötta. Hon får väl locka honom hem med lögnen att hon har stringtrosorna och höfthållaren på sig. Också det får hon tåla.

2

T omtar och åter tomtar. Någonstans mellan hundra och tusen. Och tomtar är bara en av svärfar Mats samlingar.

Största tomten når Miriam till knäna. Den står som en vaktpost alldeles innanför dörren till vardagsrummet och övervakar att hon verkligen beundrar julgranen, som Mats visar med stolthet. I granen hänger ett tjugotal tomtar till.

Miriam vågar inte annat än hålla med.

– Granen är jättefin. Och du har förstås klätt den själv?

Det vet hon förstås, frågar bara för att Mats ska fa nicka så där förtjust. Han dyker in bland grenarna på granen, letar inne vid stammen och kommer sedan triumferande fram med två tomtar.

– Dom här har du inte sett! En gammal kollega som jobbar på Interpol skaffade dom när han var på konferens i Schweiz.

Den ena tomten är manlig med vitt skägg och den andra är kvinnlig med putande bröst. Båda med böjliga armar som kan hålla om något annat, båda med ryggsäck och hacka på ryggen.

– Alpinisttomtar. Det visste du inte att det fanns?

Miriam erkänner att hon inte visste. Hur skulle någon veta vad som döljs i den pöbel av flinande, skäggiga, rödklädda och gråklädda alfer, vättar, knytt och oknytt, som intagit alla vardagsrummets fönsterbrädor och växer som svampar bland