Discover millions of ebooks, audiobooks, and so much more with a free trial

Only $11.99/month after trial. Cancel anytime.

Bakom ryggen
Bakom ryggen
Bakom ryggen
Ebook213 pages3 hours

Bakom ryggen

Rating: 0 out of 5 stars

()

Read preview

About this ebook

Bakom ryggen är en samling noveller av Lars Åke Augustsson som reflekterar hur det var att leva i Sverige under mitten av 1990-talet. I "Ingens bil" målas ett spännande scenario upp med en obekant och obemannad bil som står parkerad framför ett pars villa. I "Framåt (mot mörkret)" minns det tillbaka till när nya bostadsområden byggdes och förändrade Sverige för alltid. Novellerna är korta och vitt skilda, men målar tillsammans en vidare bild av ett samhälle i förändring. -
LanguageSvenska
PublisherSAGA Egmont
Release dateJun 8, 2022
ISBN9788726968675
Bakom ryggen

Read more from Lars åke Augustsson

Related to Bakom ryggen

Related ebooks

Reviews for Bakom ryggen

Rating: 0 out of 5 stars
0 ratings

0 ratings0 reviews

What did you think?

Tap to rate

Review must be at least 10 words

    Book preview

    Bakom ryggen - Lars Åke Augustsson

    Lars Åke Augustsson

    Bakom ryggen

    SAGA Egmont

    Bakom ryggen

    Omslagsfoto: Shutterstock

    Copyright © 1996, 2021 Lars Åke Augustsson och SAGA Egmont

    Alla rättigheter förbehålles

    ISBN: 9788726968675

    1. e-boksutgåva

    Format: EPUB 2.0

    Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

    www.sagaegmont.com

    Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

    Till Lars och Lisa

    Tina; underlag för undersökning

    T ina var så vackert vanlig. Jag hade vigt mitt liv åt vad de fiesta ville och tyckte och tänkte, men kunde inte ana att det i verkligheten fanns någon så gudomligt genomsnittlig som hon.

    Vänta. Jag kan inte tänka klart utan att gå tillbaka till tiden innan Tina, ända till tiden innan Katja & Co. Då var jag journalist på en västsvensk landsortstidning, hade varit det rätt länge.

    Under de första åren var Pelle min närmaste kompis och vi hade självklart samma kritiska åsikter om vår tidnings snikna ägare. Jag visste inte om jag skulle bli förvånad eller besviken – bara godtrogna personer blir besvikna – när han oväntat flyttade till Stockholm och började i ett av Jan Stenbecks mediaföretag.

    – Ju dyrare du säljer dig desto friare är du.

    Det brukade han upprepa när vi sedan träffades. Det blev någon gång om året när han hade vägarna till Göteborg, jag bodde mindre än en timmes bilresa därifrån. Pelle bjöd mig på middag och jag häcklade honom för att han hade råd att bjuda. Men han kunde svara för sig, pratade om mig som en försmådd älskare och kallade mig räven som inte nådde rönnbären, frågade om inte också jag ville nå ut till lika många som han gjorde.

    – Klart att jag vill, sade jag. Men inte med dom budskap och på dom villkor du gör det.

    – Vad vill du nå ut till folket med då?

    – Berättar jag väl inte för dig.

    – Säg inte att du fortfarande drömmer om den där stora romanen du talade om när vi jobbade ihop?

    – Berättar jag väl inte för dig.

    Pelle flinade och jag flinade, så han inte skulle tro att han hade kontroll över situationen, och vi skildes med no hard feelings.

    En höst ringde Pelle och tyckte att vi skulle träffas. När vi på telefon kom överens om krogen, nämnde han att en kollega som nyligen flyttat ner till Göteborg skulle komma med. Någon slags älskarinna, tänkte jag när vi skakade hand över bordet och hon sade sitt namn:

    – Katja.

    – Katja jobbade åt oss förut, sade Pelle. Men nu har hon startat eget härnere. Hur är det, är du fri?

    – Vad menar du? sade jag. I en filosofisk mening eller?

    – Bara om du inte har nåt chefsjobb på gång på tidningen eller nån kvinna du lovat att sätta bo med därför att ni väntar barn. Nåt sånt där.

    – Jag är väl alltid fri. Till skillnad från vissa andra.

    – Pelle har rekommenderat dig för mig, sade Katja. Jag ska starta en ny sorts marknadsundersökningar härnere. Jag kommer bara att anställa en kontorist, men jag behöver ett antal frilansare som jobbar mycket självständigt.

    Katja sade »jag« lite för ofta, men det var kanske därför att hon visste att hon var intelligent. Hon förklarade att medan de flesta marknadsundersökningar var som långtradare, tunga och långsamma, skulle hennes vara smäckra som en Porsche. Snabbheten skulle uppnås genom att hon använde ett mycket litet stall av intervjupersoner, färre än hundra till antalet, men representerande ett genomsnitt av folket. Från dessa kunde sedan än mindre urval göras, beroende på vilken ålder, könsfördelning, typ av yrken och andra faktorer som beställaren var intresserad av.

    – Och ett antal undersökare, som är vana att fråga ut folk, såna som du till exempel, kan med bara några dagars varsel genomföra en hel undersökning. Intresserad?

    – Din byrå skulle alltså skaffa fram fakta åt vem som helst som kan betala?

    – Annars skulle heller inte du få betalt, sade Katja. Jag tar och ger bra betalt.

    – Och pengar vill du väl ha, om du ska kunna fortsätta vara fri och kritisk, sade Pelle.

    – Visst. Visst kan jag jobba åt dig.

    De båda log och jag log očh vi skakade hand och började diskutera hur mycket jag skulle få per undersökning, och bonus ifall kunden blev nöjd och kom tillbaka. De trodde väl att de gissat rätt i vad jag egentligen ville, hittat min svaga punkt och så vidare och så vidare. Fel. Vad jag egentligen ville var varken att jobba på tidning eller åt Katja, utan något helt annat.

    – Välkommen i klubben, sade Pelle när vi skildes.

    – Vilken klubb?

    – Vi som vet vad folk vill.

    Han sade det ironiskt utan att veta hur rätt han hade. Jag tog erbjudandet om att bli marknadsundersökare för att lära mig, både vad folk ville och om marknaden själv. Och alla de fakta jag tog fram skulle jag kopiera som nycklar och använda för att själv nå ut till den stora publiken – men med det som gick makten emot.

    På väg från stan svängde jag av från motorvägens regndimma in till ett köpcentrum, jag var tvungen att handla och ingen annan skulle göra det åt mig. Där fanns en stor ICA-hall, den hette Esset och hade ett spaderess som symbol.

    Jag är inte säker, men jag tror att det var hon som satt i kassan den dagen. Jag kommer inte ihåg om jag läste namnet Tina på den maskinbroderade lappen på hennes bröst, men är nästan säker på att hennes leende öppnade sig emot mig, så att hon liknade ett barn fast hon inte var många år yngre än jag.

    Två månader senare var det vinter. Jag satt i en tvåa på Tredje Långgatan som Katja & Co – hennes företag hade inregisterat namn och logotype – hade ordnat åt mig.

    Hälften av mina flyttlådor och kassar stod ännu ouppackade. Jag hade köpt en massa nya kläder eftersom jag inte hunnit tvätta. Jag hade undersökt folks inställningar om allt från att hyra videorullar per post till vilket pris de kunde tänka sig betala för hjälp i hemmet eller trädgården, och i så fall om de föredrog balter eller polacker.

    Jag var fyrtio tusen kronor rikare, och utled på att ur arbetslösa sjukvårdsbiträden som rökte mellan svaren och tonårstjejer med rodnande röster locka deras innersta preferenser. Eftersom varje undersökning byggde på ett så litet urval av personer, var det absolut nödvändigt att jag fick svar från nästan alla, i flera fall hade jag fått sätta mig i bilen och åka hem till folk och sedan använda natten till att sammanställa för att klara Katja & Co:s stenhårda deadlines.

    Det dokument i datorn som bar mitt eget namn och där jag tänkte skriva det jag verkligen ville, hade jag knappt hunnit öppna. Att ta reda på vad folk tyckte om sådant man ville sälja till dem hade hittills bara tagit ifrån mig kraften att skriva vad de verkligen ville ha och drömde om.

    Telefonen ringde. När jag lyfte på luren pep tonen för att ett fax var på väg. Jag gick till apparaten och såg först en ny namnlista komma fram och sedan ett papper om att något som hette Master Television i Lerum emotsåg leverans i övermorgon. Ännu en brandkårsutryckning, ännu en frist från vad jag egentligen borde göra.

    Premissen för uppdraget var att för en planerad serie med situationskomedi undersöka vilka nyckelord som signalerade egenskaper som spänning, glamour, glädje. Det fanns flera frågor kring titlar och varumärken. Medan jag läste igenom dem ekade i min skalle vad Katja brukade säga när hon (alltid på onsdagar) ringde mig för ett schemalagt uppmuntrande samtal:

    – Prata med folk så dom glömmer att dom jobbar åt oss! Få dom att se sig som fria individer!

    Jag började ringa. En del av namnen på listan hade jag frågat tidigare, de allra flesta var ännu nya för mig. Den första var en kvinna, som svarade med namnet på en kennel och sedan svarade jagat på alla frågor, med hundarna skällande i bakgrunden. Nästa på listan var en femtiovåårig sjukpensionär som jag flera gånger fick be att han skulle hålla sig till sin egen smak, istället för att fråga när betalningen skulle komma. Sedan kom en trettioåttaårig kontorist på en speditionsfirma, snabb och effektiv. Sedan ringde jag någon som hette Tina men hon svarade inte.

    – Det är Tina.

    Första gången jag hörde henne säga sitt namn var när jag tog sista chansen att få tag i henne, dagen efter skulle jag leverera undersökningen till Master Television. Jag berättade att jag ville ställa frågor för en marknadsundersökning, hon suckade:

    – Åh jag hade ju glömt att jag skulle vara försöksperson, och förresten måste jag rusa till jobbet nu!

    – När slutar du då?

    – Inte förrän nio. Men jag har rast mellan fyra och kvart i fem, kan jag inte ringa dig då?

    – Var jobbar du?

    – I kassan på IGA Esset, det ligger ute på Hisingen.

    – Jag vet var det är. Jag är där klockan fyra.

    Jag vet ännu inte om det var mina order om att följa upp vartenda namn i urvalsgruppen, eller Tinas egen ärlighet som räddade henne kvar hos Katja & Co den gången. Om jag rapporterade henne som otillgänglig skulle hon mista uppdraget och extrainkomsten. Men det var ju också en del av själva jobbet att glömma att detta var ett jobb, upprepade jag för mig själv för att inte bli förbannad över att jag fick offra eftermiddagen och åka ut till köpcentrumet.

    – Hej, det var jag som ringde om marknadsundersökningen.

    – Det var du som jobbade på Katja, ja.

    Jag tyckte mig känna igen hennes leende, men det sade jag inte. Relationen till dem man intervjuade skulle naturligtvis vara rent professionell. Ändå ville jag, så snart vi satt oss på ett av fiken i köpcentrumet, göra en sak klar:

    – Jag jobbar faktiskt inte Katja & Co, utan åt dom, jag är fri.

    Sedan ställde jag samma frågor som till de andra. Vilka serier skulle hon titta på om de fanns: Förmöget folk? Arton till tjugoett med Annika och Hans? Vinn en miljon? Vilka varumärken skulle hon stanna kvar och se reklamen för: Arnos? Boys And Men? Pagliacci? För att inte stirra på hennes leende såg jag på hennes händer, som hade ådror mörka som vattenväxter under is och naglar nötta av att hantera varor och priser. Jag såg att hon hade levat.

    – Vilken titel skulle du välja om du skulle köpa en videorulle till din kille?

    – Jag har ingen kille.

    – Men om. Inte för pengar? Inte för guld? Inte för inte?

    – Inte för guld. Det finns så mycket annat.

    Hon tvekade inte om svaret på någon av de frågor jag ställde. Efteråt sade hon att det varit trevligt och kanske vi ses igen, banala fraser. Hon hade tunna linjer kring munnen, efter alla ord och leenden hon riktat mot andra än mig. Jag tänkte att du är, tänkte omigen att du är, men kom inte på vem hon var.

    Jag for hem, sammanställde hennes svar med de andras och såg att Tinas smak var lika med genomsnittet i alla frågor och levererade in undersökningen i sista stund.

    Med ännu ett arvode på väg till mitt konto öppnade jag dokumentet med mitt eget namn för att skriva något som ingen beställt av mig, något som bara skulle vara mellan mig och publiken.

    Och liksom vid de tidigare försöken blev jag sittande utan att veta vad jag skulle skriva. Men innan jag hann bli helt förtvivlad och byta skrivbord mot krogbord tänkte jag tillbaka på undersökningen jag nyss gjort. Varför inte skriva något som utgick från själva undersökningen, en historia som utspelade sig i den kommersiella tevevärlden, med spännande stjärnor och med avslöjanden av hur mediamoguler som Stenbeck och Berlusconi fungerar?

    Men när jag försökte minnas undersökningen såg jag bara en svarande framför mig, den enda jag sett ansiktet på. Tina. De fina linjerna kring hennes mun och ögon, de som betydde att hon sett och talat och ätit av världen. Jag ville se dem igen. Hennes röst som svarat så tydligt ville jag höra igen, för att bättre veta vilka ord jag skulle använda för att nå ut. Vad jag skulle skriva visste jag inte, men det skulle vara för sådana som hon. Jag erkänner alltså att det var för att använda Tina för att kunna skriva bättre som jag nästa dag åkte ut till hennes jobb. Som jag bröt mot regeln att inte ha någon kontakt med personer ur undersökningsgruppen, annat än för att ställa frågor till dem.

    Hon var inte på Esset, och när jag frågade efter henne sade de att hon åkt för dagen. Det blåste blötsnö när jag åkte därifrån och när jag passerade busshållplatsen stod hon där, med det ljusa håret genomvått. Jag vände om och stannade framför henne och fick påminna om att vi setts dagen innan, innan hon kände igen mig.

    – Jag kommer från ett annat jobb här, drog jag till med, och ser dig stå där och bara bli blöt. Jag ska in till stan.

    – Tack.

    – Jag har en annan idé, sade jag när vi befann oss i tunneln under älven. Kan du inte komma med hem till mig och torka håret så du inte blir förkyld?

    – Jag vet inte.

    – Jag tvingar ingen. Till nåt.

    Bara för att du inte tvingar mig då.

    Hemma hos mig tittade hon uppöver bokhyllorna och sade att det var flera böcker än hon sett hemma hos någon förut. Jag sade att det tyvärr inte var någon av mig, men hon frågade inte om jag också skrev böcker, utan bad om en handduk att torka håret med. När jag kom tillbaka med tekanna och koppar satt hon med utslaget hår och badlakanet om axlarna.

    – Du ser ut som en ängel, sade jag.

    – Ängel, det kallade en tant mig när jag skötte henne när jag jobbade på långvården innan jag började på Esset. Men jag sa att jag inte ville ha några vingar som bara var i vägen.

    – En ovanlig ängel då, utan vingar.

    – Eller en vanlig Tina. Gör det nåt om jag röker?

    – Allt är tillåtet.

    Hon log lite trött när jag lade min hand på hennes kind, och jag tänkte att hon måste också ha lämnat några och själv blivit lämnad. Jag undrade hur många killar som tidigare kallat henne söt, undrade om hon såg mig bara som en i raden eller såg något nytt hos mig. Säkert visste jag bara att jag behövde henne, att jag måste vinna henne som jag sedan måste vinna många flera.

    – Jag är egentligen emot Katjas undersökningar, sade jag. Vi gör dom åt vilka kunder som helst, dom kan lura vad skit som helst på folk, bara dom betalar.

    – Varför jobbar du åt dom då?

    – Bara för att jag tänker lära mig. Och sen vända allt jag vet mot dom som är emot såna som dig.

    – Vilka är emot mig?

    Jag smekte hennes ansikte, axlar och bröst med samma händer som jag använt till att fylla i formulär åt Katja & Co. Och under tiden talade jag om alla dem som ville få Tina att tvivla på att hon dög som hon var, som ville få henne att köpa deras drömmar istället för att drömma egna, som ville fylla henne med spänning och förväntan över vad de hade att sälja henne istället för vad hon själv kunde göra.

    Hennes örsnibbar hade tomma hål efter prydnader hon inte längre bar och hon luktade armsvett efter arbetet.

    – Vad vill du? frågade hon.

    – Du är väl inte rädd?

    – Vet du vad jag brukar tänka? När jag skyndar hem från en fest mitt i natten eller när jag blev uppsagd från vårdhemmet eller när planet till Rhodos skulle landa i åskväder?

    – Berätta vad du brukar tänka.

    – Jag brukar tänka på musslorna i havet. Hur dom ligger alldeles slutna och hur lika dom är. Och då blir jag lugn igen.

    Jag bad henne om förlåtelse för min obäddade säng, föste ned flera tidningar, en anteckningsbok och en roman på golvet. På våra nakna kroppar syntes att det inte var så stor skillnad i ålder mellan oss, men jag var ändå nervös. Jag sade att jag hade slut på kondomer (men sade inte att det var ett halvår sedan jag senast varit med en kvinna) och erbjöd mig rusa ner till servicebutiken och köpa. Men Tina sade att hon åt p-piller och var inte rädd för nåt annat, hon rörde mig utan tvekan överallt och gjorde mig fri från rädsla och ledde själv in mig i sin kropp.

    – Skriva sånt som du skulle vilja läsa, sade jag efteråt, eller manus till sånt du skulle vilja se. Det är vad jag vill.

    – Den som har barn är aldrig vanlig, sade Tina. Man är ju den enda i världen för sitt barn och barnet är alldeles enastående för en själv.

    – Är det barn du vill ha?

    – Då måste det inte bara vara jag som vill.

    Dagen efter började jag om på min historia i reklamtevemiljö. Nu när jag sett varje veck av hennes kropp, när jag fått min nyfikenhet stillad, borde jag vetat vad jag behövde för att skriva vidare. Nu borde jag skaffa mig distans,

    Enjoying the preview?
    Page 1 of 1