Sista sticket

By Elisabet Peterzén

"Någonting måste de ha gemensamt, någonting!"Under kort tid hittas sju människor mördade i Stockholm som alla har dött till följd av upprepade hugg i magen. Mördaren tycks välja sina offer helt efter slumpen – en arabisk invandrare, en riksdagsman från Socialdemokraterna, en kulturjournalist, en dataförsäljare, en lagerarbetare, en psykolog och en känd Tv-producent. Det enda de har gemensamt, förutom sin brutala död, är att alla är män.Polisen kan inte se något samband mellan morden men det gifta journalistparet Erik och Katrin Skafte kan inte låta bli att känna att det är något som polisen missar. Paret påbörjar sin egen utredning på jakt efter ett scoop men fallet tar en oväntad vändning och leder dem till en obehaglig slutsats...Boken har tidigare varit utgiven under pseudonymen Erik och Katrin Skafte. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 8, 2023
• ISBN: 9788728534892

Book preview

Elisabet Peterzén

Sista sticket

SAGA Egmont

Sista sticket

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1983, 2023 Elisabet Peterzén och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728534892

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Jag heter Erik Skafte, min fru Katrin. Vi jobbar båda två som frilansjournalister. Varje månad säger vi till varann att nej för fan, nu är det din tur att söka jobb, det här håller inte längre. Man kan inte leva som frilans ifall herrskapet undrade. Visserligen säljer vi rätt bra, och tjänar rätt bra, just på våra namn som är kända av folk i branschen efter våra många år i kvällspressen. Men det är en jäkla skillnad på att ha lön och traktamente, och leva ett gott liv med övertidsersättning och samma lön oavsett vad man råkar prestera, och att stå för allting själv.

Som tur är ligger vi bra till hos Författarfonden och lyckades få ut ett stipendium efter vår rapportbok om mannens organsmångest, och hoppas på långtidsstipendium nästa gång. Många får ju ingenting och för dem är det knapert sedan fonden började tillämpa samma kommersiella regler som förlagen, men vad gör man?

Trots allt trivs vi och jobbar bättre än vi gjorde förr. Vad vi tycker är olustigt är att det är anställning som betalas med pengar, inte arbetet i sig. När vi var anställda, Katrin och jag, levererade vi inte på långt när så mycket bra vara som vi gör nu. Vi satt där vi satt, pratade litet i telefon, drack kaffe, skrev några rader och hade bra betalt.

Men vi ville skriva de riktiga grejorna och det ville ingen tidning avlöna oss för. Vi var hjärtinnerligt trötta på lilla Tusse kommer tillrätta och Agnes, 72, är besviken på samhället.

Vem fan är inte besviken på samhället?

Först slutade jag och Katrin stannade kvar på tidningen ett slag. Hon flyttades från»Vad har jag gjort för fel?» undrar Peter, 17 (vandaliserat för 50.000 i samband med studentskivan) till»TV-kändis’ sambo fuskar med skatten».

Nu har vi ett omväxlande liv fast osäkert. Vi lever på olika uppdrag, noveller till veckopressen, kändisintervjuer som vi kan få tack vare våra tidigare kontakter, och sexbrev till herrtidningarna.

Men när det fall vi här beskriver inträffade, kunde vi inte slita oss ifrån det. Så småningom kom det att uppta all vår tid.

Som fall betraktat var det naturligtvis aldrig något fall. Det spaltades upp i sina beståndsdelar och vissa av dem tystades ner. Andra fick en del publicitet, men eftersom det blev lösryckt och separat, och någon enskild mördare inte någon gång kunde gripas, ingick vart och ett så småningom i den allmänna kriminalstatistiken över ouppklarade brott. Det var så pass många välkända personer inblandade och på ett sådant sätt att det helt enkelt sågs till att ingenting kom ut: det skulle kunnat skada väsentliga intressen, som man säger. Visst har det skrivits polisrapporter: spaltkilometer, och troligen finns det ett par tre journalister som känner till lika mycket som vi genom sina jobb och inofficiella kontakter.

Men vi hoppas att det är vi som är först med boken.

Katrin och jag blev egentligen inte vakna för saken förrän i och med mord nummer tre. Dels var offret en person som vi var bekanta med och dels var det då vi började se ett visst bestämt mönster. Jag ska vara ärlig: Katrin såg det först. Hon visste då inte ens vad det var för mönster hon såg, men min hustru har intuition, hon kände något i luften. Då hade vi rutinmässigt redan intresserat oss för de tidigare brotten, även om vi inte trodde att det fanns särskilt mycket att hämta i dem för skriftställare. Det ska i så fall vara sexmord som kan intressera folk. En massa påklädda karlar som går och får kniven i sig, vad är det?

Vi travade runt med våra reportage från den ena tidningen till den andra men de var inte särskilt intresserade. Glöm bort det där eller tjavars hörru men vi har så mycket annat just nu, folk har tröttnat på mord, det ska vara glada nyheter. Eller de köpte och publicerade inte en rad.

Vi hade givetvis kopior.

Här kommer vår beskrivning av fallen, hur de gick till, vad som hände och varför. Katrin och jag har rekonstruerat personernas agerande utifrån vad vi känner till. Vi kan naturligtvis inte veta att det gick till precis så i verkligheten.

Intervjun med mördaren bestämde vi oss för att göra tillsammans, trots att våra vinklingar vid det laget var rätt olika. Men ingen av oss vågade göra det helt ensam.

Erik Skafte

HASSAN ABDEL KARIM, 28

Invandrare, stud.

Abdel Karim studerade svenska och ekonomi medan han väntade på besked från Invandrarverket om sitt permanenta uppehåll i Sverige. Han hyrde rum hos en svensk kvinna med vilken ett samboförhållande etablerats.

Ifrågavarande kväll hade Abdel Karim lämnat hemmet efter ett gräl. Hyresvärdinnan/sambon hade inte sett vart han tagit vägen. Hon förmodade att han skulle uppsöka några vänner från hemlandet, som han brukade umgås med. Hon var inte orolig då hon inte hörde av honom eftersom det hände att han stannade några nätter hos dessa vänner.

Mannen påträffades liggande i en park nära Södra Station, den s k Bergsgruvan. Han hade bragts om livet medelst ett flertal hugg med vasst föremål i magen och underlivet.

Misstänkta:

Sambon/värd innan?

Någon landsman, kanske en intern uppgörelse?

Knark?

Han hade bestämt sig för att inte låta dem komma åt honom:

De skulle aldrig få komma åt honom.

Han hade sett det hända kompisarna. Den ene efter den andre av dem. Han hade velat varna dem, stoppa dem i porten: kom inte hit broder man! Du ser bara glittret, du vet inte vad som finns bakom, du anar inte de vassa tänderna bakom så mjuka läppar.

Han sade det naturligtvis inte till dem, för att inte tappa sitt eget ansikte. Han hörde till dem som stod med i gruppen och dunkade nya killar i ryggen, skrattade och lovade, lockade, hetsade.

De blev fler och fler som kom. Kloka smala hårda pojkar som inte visste någonting om livet: ingenting. Pojkar som lytt mamma och respekterat sina systrar lärde sig att stjäla pengar från kvinnor och slå dem. Sedan sade folk att sådana hade de varit hela tiden, se på deras kvinnosyn.

Han kunde gråta åt det. Hon fick aldrig se honom gråta, men hatet steg med blodet mot huvudet när hon tjatade på honom och gnällde.

Hon skulle ha igen för sina utlägg. Sina känslor, sina pengar satsade hon inte gratis.

Dessa kvinnor som gnagde sig in under huden!

Han kunde inte hjälpa att han inte kunde få något arbete. Han var villig att arbeta och han var stark. Han hade en utbildning. Det sårade honom, det pinade honom att här blott och bart bli sedd som manuell arbetskraft, som tjänstefolk. Som en du där, kom hit, gör så. Och lägre än detta - en som inte fick lov att arbeta alls, en som måste leva på allmosor. Som en tiggare, som den gamle mannen vid muren utanför banken. Och inte ens han var så föraktad, han var en Guds tjänare i vars skål det var en helig plikt att lägga slantar.

Den mannen prövades inte, han nagelfors inte, tvingades inte visa upp sina papper. Och han var ändå en tiggare!

Raseriet byggdes upp dagligen, bit för bit, och fick inte något utlopp. Margaretas små nålstick, bristen på jobb och pengar, oron i kroppen av att sitta för mycket och för mjukt, av att inte ta i och använda några krafter: raseriet måste alltid klämmas tillbaka och tryckas ihop inåt. Allt bidrog till att trycka ihop honom: Margaretas rent fysiska storlek jämfört med hans egen, det faktum att allt var hennes, lägenheten pengarna möblerna maten allt, medan han levde på hennes nåd och ingenting i hans liv var hans eget.

Bråket hade börjat redan på morgonen. Margareta var redan uppe och skulle gå till sitt arbete. Själv låg han kvar. Det hade blivit en aning sent föregående kväll och en huvudvärk dröjde tvekande kvar innanför tinningbenet. Margareta brusade demonstrativt med vattnet i badrummet när hon duschade. Han gömde huvudet i kudden och försökte inte höra. Hon iakttog honom medan hon klädde på sig, han kunde känna hennes blickar genom kudde, täcke och allt. Hon smällde hårt i lådorna och när han inte rörde sig gick hon ut i badrummet igen och började slamra med dörren till badrumsskåpet. Han teg och blundade.

- Du kan visst sova genom vad som helst! skrek hon.

Det var ju bara att vänta. Hon hade inte lyckats provocera honom med sitt buller och det hade gjort henne ännu argare att han till synes så obekymrat fortsatte att sova medan hon var i full gång.

Han låtsades fortfarande inte höra och då slet hon av honom täcket.

- Va? sade han. Vad är det?

- Där ligger du och trynar som en gris! skrek hon. Kan du inte åtminstone gå upp och sätta på tevatten åt mig?

Han mumlade och låtsades gäspa.

- Varför hjälper du aldrig till? frågade Margareta. Varför måste jag jämt göra allt?

Han svalde och gnuggade sig i ögonen medan han funderade på något lämpligt att säga. Bad han henne sätta på tevattnet själv, skulle det bli nytt bråk. Han fortsatte därför mumla och låtsades som om han inte var riktigt vaken. Margareta såg ner på honom ett tag och slängde sedan tillbaka täcket över honom. Annars hade det enda varit att sträcka armarna mot henne, låtsas vilja älska. Hon skulle kunnat bli arg för det också och säga att han bara tänkte på sex, men det kunde ha funkat och då skulle han fått en frist.

Dock var det säkrast att inte ligga kvar när hon nu hade sett till att han var vaken. Han gick ut i badrummet och blaskade medan hon ordnade med frukosten.

- Vad tänker du göra i dag då? frågade hon när han kom ut i köket.

Han lyfte på axlarna.

- Jag skulle sagt till dig förut, det sitter en lapp nere på Konsum. Det är någon som behöver hjälp i sin trädgård. Du skulle kunna gå dit.

- Trädgård?

- Ja, du vet. Pensionärer, de bor väl i villa och orkar inte sköta trädgården själva. Det finns många nere vid järnvägen, det har du väl sett. Skulle du inte kunna ta och höra efter?

- Jag vet inte, sade han. Jag kan inget om trädgårdar.

- Det behövs inte, det är ju bara att gräva och kratta litet. Det klarar du väl av? Gräva som en bonde? Det hade han aldrig behövt göra hemma.

- Jag vet inte. Det vore bättre om jag kunde få något med ekonomi va? Det är ju det jag kan, det jag har jobbat med.

- Man kan väl inte få precis vad man vill ha med en gång? frågade hon skarpt. Är du så fin av dig? Jag vet en polack som var professor och han fick lov att börja diska. Kan han så kan väl du?

- Jovisst kan jag, jag ska gå dit som du sade. Jag ska höra efter, Margareta.

Han visste att han inte tänkte göra det men det räckte för att hon skulle vekna.

- Du behöver säkert inte hålla på så länge med det, sade hon. Men det blir ju någonting att göra och så kan du tjäna en liten slant. Väl?

Hon sträckte fram handen över bordet och log mot honom. Han tvingade sig att ta hennes hand och se henne i ögonen.

- Det är ju bara ett tag, sade hon. Så länge du inte har arbetstillstånd. När du får det blir allting mycket lättare. Men du förstår väl själv, vi kan inte ha en massa folk som bara kommer hit och jobbar utan tillstånd hur som helst. Det kan ju inget land. Och språket måste man kunna.

Han nickade och höll kvar hennes blick och hennes hand.

- Det måste vara kontroll, fortsatte hon vädjande. Annars skulle landet översvämmas.

- Tror du hela jordens befolkning gråter och längtar efter att komma just hit?

Han hade inte ämnat säga det, men orden hoppade ur hans mun. Genast drog hon åt sig handen och satte hakan i vädret. Grälet var på väg in i en ny omgång.

- Det verkar ju så i alla fall!

- Ni tror alla vill vara som ni! Ha det som ni!

- Åja, vad gör du här själv då? sade hon och en tår rann över hennes kind. Du är ju själv här! Vem har bett dig att komma?

- Passar det inte så kan jag väl gå då!

- Gör det du! Se hur du klarar dig utan mig!

Superkvinnan, stor och ljus i sitt eget hem, ägare till allt: arbete, bostad, möbler, bankbok och köpt älskare. En mansägarkvinna, enorm. Hon hade allt och hon var allt och hon ville sluka honom!

När hon hade gått tog han pendeln in till stan där han visste att han skulle träffa kompisarna, på Sveavägen, vid Sergels torg. De var många som var sysslolösa om dagarna, och träffades och skröt. Jamal skröt med att han hade två kvinnor som sprang efter honom, en svensk och en finsk. Båda jagade honom. Sinikka hade en tvåa i Hagalund. Hon hade ett barn förut med en annan kille hemifrån. Det var en pojke som hon ville ha tag i en pappa till. Jamal fick komma och gå som han ville, bara han kom. Han behövde inte jobba, hon skaffade till och med hasch om han stannade hos henne, vad som helst. Den andra flickan hade rika föräldrar. Hon gick på Universitetet och studerade socialantropologi. Hon ville lära honom hur man blir en bra svensk man och respekterar kvinnor. Hon ville att de skulle resa hem tillsammans och hon skulle prata med kvinnorna där och hjälpa och undervisa dem. Han skulle tjänstgöra som tolk.

De vrålade av skratt.

Hassan hörde på ganska länge och berättade sedan hur Margareta förebrådde honom för att han inte hade något jobb.

- Vad begär hon? Jag har ju inget arbetstillstånd. Nu vill hon att jag ska börja gräva i jorden också. Vill hon att jag ska åka dit för en sån skitsak? Man kan ju åka ut för det, fy fan.

Han fick några tips på några svartjobb av andra slag. Men hela tiden växte hans motstånd. Det var som ett tryck i mellangärdet, som om en knuten näve hade skjutit upp genom magen på honom och när den kom upp i halsen skulle den kväva hans tal: sedan visste han inte längre. Det skulle kunna skjuta upp genom huvudet på honom i ett våldsamt slag som kunde dräpa någon, man eller kvinna.

Ibland ville han bara slå. Som fyllona, öldrickarna, skränarna. Så betedde sig ju svenska män!

Han föraktade svenska män för deras oljud, deras kroppslukter, deras flaskor och burkar som de nyttjade som förlängning av sin mandom. Själv hade han läst den Heliga Boken och lärt sig svaret på frågor som de aldrig ens lärt sig ställa. Han hade gått i skolan i tretton år, han behärskade två språk fullständigt flytande, varav tyvärr inget var svenska. Han hade ekonomisk utbildning och kunde föra sig i sällaskap där svenskarnas skrän och fylla sågs ner på som primitiv, barbarisk. Han hedrade sin mor, han hyste aktning för kvinnor som krävde att aktning skulle hysas för dem.

Trots det var han ogärna sedd av svenska män. De undvek honom och såg ner på honom. Kvinnornas värld blev hans, och han kände sig inte hemma i den.

Kompisarna skulle dra neråt stan. De bad honom hänga med men han kände ingen lust för det. Lika mycket som det rödglödgade inom honom växte när han satt i Margaretas soffa förbjuden att ens spela sin egen musik, (»Jag har varit hemifrån hela dagen och jobbat för din skull. Då kan jag väl åtminstone få litet frid och ro hemma i mitt eget hem? Snälla Hassan?») lika plågsamt var det att lyssna på kamraternas tomma skryt.

Det var visserligen sant som de sade. Det var sant att Jamal hade en finska i Hagalund som gjorde allt för honom, och en rik svenska som gick på Universitetet och ville predika kvinnans frälsning i hans hemland. Det var sant, men det var också patetiskt att låta en mans värde avgöras av om kvinnor ville köpa honom eller inte. I all anständighet minskade hans värde om han lät kvinnor ackordera om hans kött. Det gällde inget annat än köttet: hans kraftiga, spänstiga lem. Hans själ förtorkade. Det som var han själv, hans tro och hans liv, måste ändras på. Måste korrigeras. Måste försvenskas. Han måste lära sig att se på kvinnan som svenska män såg. Han måste svenska sig, vara som en svensk. Han fick dagliga lektioner i hur en svensk man skulle vara. Om man hade valt att leva i Sverige fick man lov att lära sig det, tyckte Margareta.

Det värsta var när hon frågade varför han inte åkte hem.

- Åk hem då om det är så dåligt här! Åk hem om det inte passar, jag har inte bett dig komma hit!

Ingen hade bett honom komma. Han var objuden, oönskad och ingen ville egentligen ha honom där utom Margareta och hon ville egentligen bara ha hans mandom.

Det hade han blivit reducerad till: ett kringvandrande könsorgan. En man som sålde sig till en kvinna mot mat och husrum.

Som sådan kunde han inte resa hem. Som en sådan man kunde han inte visa sig på sin hemstads gator eller för sin mor, för sina systrar och för fadern och hans vänner. Om folk fick veta att deras Hassan var en man som levde på en kvinnas ynnest och gav henne sin mandom i retur, så skulle det skrattas, det skulle skrattas ett aldrig upphörande skratt. Kunderna på banken skulle skratta så deras byxor sprack. Kollegerna skulle skratta tills de grät. Systrarna skulle skämmas och inte vilja gå ut för det skulle fnissas bakom ryggen på dem och hans mor skulle skämmas för att se sina väninnor i ögonen.

Det enda som kunde rädda honom och hindra det hela från att bli värre var att resa hem.

Och hem kunde han inte resa, det var det allra sista, det omöjligaste. Även om de aldrig fick veta vad som hade hänt och hur han hade levat, så skulle de vilja ha presenter. Alla skulle vänta på underbara presenter från det underbara landet, och alla skulle vänta sig fantastiska berättelser om hans framsteg och rikedomar. Så hade han själv en gång åhört och slickat i sig Hamids. Den hade varit lika tom som hans egen.

Numera höll han sig borta när Margareta väntades hem från sitt arbete. Han hade tagit för vana att smita. Hon väntade sig att han skulle ha maten klar när hon kom. I början hade han lagat mat åt henne varje dag, underbara rätter med hela sin fantasi och tacksamhet och kärlek i: hon hade älskat hans mat och kurat ihop sig i soffan hos honom när de ätit färdigt och sagt att han var minsann inte som svenska killar: han brydde sig om, han hade känsla och värme. Hon hade borrat in sitt huvud vid hans hals och suckat av belåtenhet och han hade suttit med armen om henne och känt att han skulle klara av vad som helst: här fanns verkligen en framtid för honom.

Sedan började hon ta för givet att det skulle vara härliga måltider varje dag. Det hände faktiskt ibland att han inte hade lust. Eller inte hann. Eller råkade gå ut och träffa någon och blev kvar i stan. Då var hon arg när han kom hem. Då tyckte hon att när hon hade arbetat hela dagen för att försörja dem båda var det inte för mycket begärt att han lagade till litet mat åt henne. Han fick lära sig att här i Sverige delade kvinnor och män på sysslorna. Det var som om hon växte och han krömp. Det var som om hennes kropp blev större och hans blev mindre.

Numera gick han allt oftare ut. Han sade, om hon frågade, att han sökte jobb.

Uppehållstillståndet var inte klart men han hade gjort en ny ansökan baserad på att han bodde hos henne och att de tänkte gifta sig. Han studerade svenska under tiden och läste ekonomi vid sidan om.

Men deras gräl blev fler och bittrare.

Han kom hem sent, i hopp om att Margareta skulle ha lagt sig och somnat. Hon, som arbetade, gick alltid upp tidigt.

Från parkeringsplatsen såg han att det lyste i köksfönstret och knuten inom honom drog ihop sig hårt. Men han orkade inte åka tillbaka till kompisarna och dra igenom hela raljansen med dem:

- Har du blivit utslängd? Vad är du för en karl? Har din kvinna ingen respekt för dig?

Hela resan in till stan och det därtill. Han orkade inte.

Hon kunde ju ha glömt att släcka i köket. Eller lämnat lyset på för hans skull. Det är inte trevligt att komma hem till en mörk lägenhet.

Men