Kvälja dom

By Niki Loong

Steve Ikäheimo och hans polisstations framtid hänger på en skör tråd. Det börjar nämligen bli allt svårare att hålla igång polisstationerna ute på glesbygden. Samtidigt som det ska lösas brott, just nu fler och större än vanligt, måste Steve försöka rädda vad som räddas kan. På något sätt måste han lyckas hålla både polisstationen och i förlängningen det lilla döende samhället, Stentjärn, vid liv. Tyvärr är inte ens glesbygden förskonad från sådant som narkotikahandel, prostitution eller mord, något Steve och hans styrka nu märker av med råge. När brottslingar trots massiv bevisning dessutom frikänns känns det nästan hopplöst. Då finns det de som hellre tar lagen i egna händer... Detta är första delen i serien "Morden i Stentjärn"-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 24, 2021
• ISBN: 9788726703337

Book preview

författaren.

Dagen startade med något han brukade likna vid en hjärnans urspårning. Härdsmälta. I nattens drömmar hade han stått på barrikaderna, lett sitt folk genom öknen samt visat att kejsaren var naken. Allt på en och samma gång. När han vaknade var han svettig, arg, ja rent av ohälsosamt ilsken.

Helgen hade varit så där arbetskrävande som den tenderar att bli på små långsamt döende orter. Orter där skattefinansierad service dras in av besparingsskäl. Invånarna förväntas att ändå betala skatt likt vilka tätortsbor som helst, samtidigt som myndigheterna kräver att de ska ta sig många mil för att kunna nyttja den service de via skattsedeln betalar för. Helst ska man ha egen bil, har man ingen återstår de oförskämt glesa busslinjerna. Inte konstigt att folk helt tappar konceptet när de äntligen är lediga ett par dagar, tänkte Steve, det kan inte kännas bra att tvingas betala för något man förnekas. Han hade noterat att det på Facebook bildades allt fler sidor likt Ronneby behöver en riktig polisstation och Våga värna välfärd i glesbygd. Antalet små städer samt orter i förskingringen ansågs av de styrande uppenbarligen inte lägre vara värda att försvara, varför bus och brott i vissa områden grasserade likt gräsbränder och medborgargarden växte upp som svampar ur jorden.

Som lök på laxen ovanpå denna styvmoderliga behandling av en stor del av landets skattebetalare, kom så klagomål från offentligt håll över att ingen ville flytta till den eller den kommunen. Det var svårt att rekrytera läkare till vårdcentralerna och ungdomarna flyttade till närmaste tätort så fort de fick chansen. Denna negativa utvecklingsspiral skylldes från offentligt håll på medborgarna och deras bristande känsla för hembygden. Oförskämt! Skattepengarna rann in i allt glesare ström och räckte nu knappt ens till att ta hand om det viktigaste, samtidigt som försörjningsstöden ökade. Vem vill flytta till en ort där ingen Polis eller annan service finns att tillgå? En ort med självkänsla ska ha allt det där man erbjuder inom tätorter. Minst. Folket borde inte godta mindre, de betalar ju lika mycket i skatt, ofta till och med mer, än de gör som bor i och omkring storstäderna.

Steve Ikäheimo låg kvar en stund i sängen och försökte skaka av sig ilskan över hur orättvist och rent ut sagt sketet de styrande behandlade sina väljare och finansiärer. Det var som om man glömt bort att man var till för folket, glömt att man fått förtroendet att hushålla med de inbetalade skattepengarna samt att förvalta folkets gemensamma tillgångar. Detta i akt och mening att se till att folket hade det bra och var trygga, var än i landet man råkade ha valt att sätta ner sina bopålar. Tankarna vandrade fritt och otyglat mellan hans val av yrke och vad han egentligen och innerst inne alltid velat bli. Det var dock just det som var problemet. Vad ville han egentligen med sitt liv? Allt oftare kändes det som om han nu stod inför ett vägskäl. Ena veckan trivdes han som fisken i vattnet med att vara polis. Nästa vecka var det politiker han ville vara. Om han blundade kunde han se sig själv som landsfader, ledandes ett rött parti där solidaritet, broderskap och jämlikhet var tre absoluta ledstjärnor. Så som det var förr, när han växte upp. Då, innan ledstjärnorna byttes mot makt, mörkläggning och förnekelse, innan girighet, liberalism och kapitalism förstörde. En annan vecka kunde han längta sig sjuk efter att skådespela. Han hade gjort det i sin ungdom och tyckte så här i backspegelns nostalgiska sken, samt när kritikernas röster bleknat, att han varit riktigt bra, ett skådespelarlöfte. Just denna helg hade det varit politikerbanan han önskade han valt. Förmodligen var det därför hans tankar, ja även hans drömmar, nästan inte kretsade kring annat än socioekonomiska orättvisor, skattetryck och utarmning av välfärden.

I fredags hade han nåtts av skvaller rörande sin polisstation. Den skulle stängas och ersättas med en så kallad kiosk öppen ett par timmar en dag i veckan. Sades det. Än hade han inte själv fått meddelandet, ännu hängde det i luften. Steve beslutade sig för att han, tills beskedet från hans överordnade kom, skulle betrakta skvallret som just skvaller och inget annat. Han hade genom åren lärt sig att det inte var någon idé att hetsa upp sig, i alla fall inte förrän man visste om man hade något att ilskna till över. Om inte ett alldeles fantastiskt och ovanligt stort norrsken hade dansat över natthimlen, då hade han förmodligen ändå tagit tjuren vid hornen. Länspolismästaren var i och för sig 45 mil bort, men det var ändå endast ett par knapptryckningar dit. Norrskenet fick hela trakten att bada i grönt ljus, mjukt och vänligt. Sociala medier översvämmades av foton och filmer av skådespelet. Sånt här är bra för själen, tänkte Steve. Sånt här sätter oss i perspektiv, får oss att förstå hur små och obetydliga vi egentligen är. Dock varade den känslan inte särskilt länge. Redan en kvart senare kom det första larmet om misshandel, något som därmed bröt förtrollningen. Länspolismästaren fick vänta till en annan dag.

Ibland, oftast faktiskt, när ilskan bubblade inom honom, lugnade han ner sig genom att dra på sig hörlurarna och på hög volym spela Ritchie Family, Gloria Gaynor, KC & the Sunshine Band eller några andra diskoartister med benen i det glittriga sjuttiotalet. Det fungerade även denna morgon. Steve brukade säga att han hellre dansade sig trött och lugn än han joggade i något myggrikt spår, eller gick i trappmaskiner på gymet. Förut, på den tiden han var gift och hade familj, hade han gått ut i garaget för att dansa av sig. Det var lite genant att visa upp sina klumpiga danssteg för publik, även om publiken var hans egen familj. Kanske förresten särskilt därför. Familj. Han smakade på ordet. Familj. Han mindes knappt längre hur det känts att ha en. Att inte längre ingå i en social och känslomässig kontext var numera grå och trist vardag. Äta ensam. Dricka sin kvällswhisky ensam. Somna framför TV:n ensam. Precis som vilken patetisk filmsnut som helst.

När han äntligen dansat färdigt i köket och alltså därmed tillfälligt lugnat ner sig, satte han sig vid köksbordet. Han tog några djupa andetag. Ilskan över orättvisor och nedskärningar som hade anfallit honom under helgen, gjorde att han fick något han brukade kalla mental träningsvärk efteråt. Den motades nu bort genom att han sorterade sina lappar i hyfsad ordning. Anteckningsboken hade gått sönder i ryggen och alla hans noteringar hade därmed blivit lösbladssystem. Saatana perkele, inte ens anteckningsböcker kan man göra längre. Allt blir sämre. Billigt ska det vara, inget får kosta något nu för tiden. För bara några år sedan var han betrodd med att själv inköpa förbrukningsmaterial. Det gynnade både statskassan och bokoch pappershandeln i Stentjärn. Nu var samtliga inköp centraliserade till Bäckstrand, något som märkligt nog gjorde att blev det dyrare samtidigt som kvaliteten på materialet blev allt sämre. Inte heller gynnades inhemska producenter. Made in China var tydligen det nya svarta. Vart tog miljötänk och hållbarhet vägen? Vad ska en kinesisk kapitalist med alla sina pengar till, när Jorden brinner och syret tar slut? Vad är det för fel med att offentliga sektorn köper Made in Sweden och därmed gynnar det egna landets företagare och arbetare?

När lapparna var sorterade började han dansa igen, förvånad över att han denna morgon vaknat så fylld av irritation och ilska.

En knapp timme senare gick Steve Ikäheimo med långa och raska steg ett varv runt den fastighet där han bodde. Tillbaka vid sin port, öppnade han och gick in. Därefter öppnade han sin polisstation. Varje dag, i ur och skur, tog han denna promenad innan han började sitt arbete. Precis som Ivar Lo-Johansson, som även han bodde och arbetade i en och samma fastighet. Där slutade dock alla tänkbara likheter.

Strax efter Steve anlände Mats Hjärn, som vanligt oklanderligt klädd i nystruken uniformsskjorta och med mössan käckt på svaj.

God morgon chefen.

Morrn. Vad har du bakom ryggen?

Den där klingande finlandssvenskan kan göra vem som helst på bra humör, tänkte Mats Hjärn.

Tadaaaaaaa.

Mats dansade runt och räckte över en frigolitkopp väldoftande chai. Steve kände hur hans näsborrar vidgades och snålvattnet rann till i munnen.

Med hälsningar från Ekaterina i tobaksaffären. Jag tror hon gillar dig.

Steve blev pinsamt varm om kinderna.

Lite rart med en vuxen man som rodnar, tänkte Mats och log vänligt när han överräckte muggen.

Medan Steve sakta sippade i sig den fortfarande nästan glödheta drycken, gick de båda igenom helgens rapporter. Hustrumisshandel, narkotikaförsäljning, fyllekörning och tjuvjakt. Rallarslagsmål och våldtäkt. Steve tänkte att det väl var själva fan att inte ens folk i ett sånt här litet samhälle kunde hålla sams och sköta sig. Borta var de ilskna tankarna om att allt var de beslutandes fel, att allt elände berodde på nedskärningar och på myndigheternas centraliseringsiver. Till syvende och sist, tänkte Steve, beror ju folks uppförande på dem själva. Man har ett val, även här mitt i ingenstans.

Klockan nio var personalstyrkan fulltalig och arbetet med att reda ut helgens begivenheter kunde börja. Det såg ut att bli en lång och seg måndag.

Klockradions siffror blinkade, irriterande och starkt. Strömmen hade alltså äntligen kommit tillbaka. Instinktivt och av gammal vana trevade Yasmine utmed sängbordet för att hitta sladden. Hon ämnade slita ur kontakten för att sedan omedelbart kontrollera att Bashad ännu sov. Epilepsin hade blivit värre, kanske på grund av bombningarna och allt blixtrande oljud över staden. Det räckte numera med detta blinkande för att framkalla ett anfall. Hon bad därför till högre makter att pojken inte skulle hinna öppna ögonen innan kontakten var utdragen. Hans jämna och lugna andetag värmde mot hennes rygg och rädslan klingade av. Allt oftare kröp han intill henne, gråtande och rädd. De hade tagit beslutet tillsammans, dottern och modern. Pojken skulle stanna kvar så länge. Här var han trygg, här hos sin mormor och hennes gamle far.

Nu var hon klarvaken. Med tårfyllda ögon och bultande hjärta insåg hon att hon där i mellanrummet mellan sömn och vakenhet, hade varit tillbaka hemma, tillbaka hos Bashad och sin gamle far. När de ännu levde, när det fortfarande fanns hopp.

Andhämtningen, som smugit in till henne i det halvvakna tillståndet, var lugn och jämn. Sov han? Efter att ha lyssnat till honom ytterligare en stund, reste hon sig försiktigt ur sängen, viss om att han äntligen hade somnat. Försiktigt smög hon sig mot hallen. Tyst och långsamt, för att inte väcka honom. Händerna skakade och fingrarna var fumliga, det var inte lätt att få på sig kläderna. Det stretade och tog emot när hon försökte sträcka på sig, ryggen var stel och mörbultad. Hon kände sig smutsig, förnedrad och äcklad. I ett försök att flytta fokus från smärta och chock, bet hon sig i kinderna tills det smakade blod i munnen. I underlivet skavde intrasslade pubishår i torkat blod, det värkte både där och i anus. Hon lyckades dra på sig jeansen, kraftansträngningen var enorm. Det mörka tjocka håret satt fuktigt klistrat mot nacken, småhåren hade lockat sig i tinningarna och pannan. Svetten rann utmed ryggen.

Mannen låg kvar i sängen, helt naken. Hon hade verkligen trott han somnat, kanske hade han gjort det för en kort stund, men vaknat när hon börjat röra sig i rummet. Han sov lätt, det visste hon sedan tidigare. Nu kände hon hans blickar bränna på den hud hon ännu inte täckt med kläder. I det svaga ljuset från klockradion såg hon hur det åter började att vakna till liv mellan hans ben. Det gällde att skynda sig iväg, annars skulle han kunna hålla henne kvar här ända till morgonen. Just som hon lade handen på dörrhandtaget, var endast ett enda steg från friheten, stod han tätt intill henne, som om han hade väntat på att göra en dramatisk entré. Med illaluktande andedräkt flåsade han henne rakt i ansiktet. Kväljningarna kom tillbaka, om möjligt starkare än tidigare. Mannen tog ett fast grepp om hennes axlar och ledde henne utan ett ord tillbaka till sängen. Än fick hon inte gå. Än hade han krafter kvar för att orka njuta av sin arabiska ros, sin vackra arabiska