När havet steg

By Yvonne Wærn

Året är 2117. Yasmine arbetar som forskare inom ett nytt informationsteknologiskt område, men reflekterar också över klassiska frågor inom området artificiell intelligens. Trots att jorden håller på att svämma över av den snart helt smälta inlandsisen, så är hennes tillvaro ordnad och trygg. Yasmines kunnighet utgör emellertid ett hot för den artificiella intelligens som nu tagit över nästan hela världen. Hennes mormor, den enda släktingen, bor långt borta och är en dag med om en fruktansvärd olycka. Yasmine tvingas ut ur sin ordnade tillvaro för att få hem henne. Men den artificiella intelligensen har en egen agenda och arbetar mot henne och hela mänskligheten.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 12, 2021
• ISBN: 9788726819588

Book preview

författaren.

Kapitel 1

Havsytan har stigit 50 meter

Den 17 mars 2117

Nu får det vara nog. Jag, Yasmine Raket, kan inte stå utanför och titta på längre. Mitt projekt börjar i dag. Jag ska prata in det här i dagboken, för mig själv och andra. Det är av felen man lär sig, sägs det. Jag tänker inte göra några fel. Man kan väl lära sig av det som fungerar också.

Mitt projekt vill jag kalla – nej, jag kan inte komma på något bra namn just nu.

Havsytan skrämmer inte bara mig, utan alla människor. Den här vidden av vatten, så långt ögat når, är så omänsklig. Visst har jag gillat öppet vatten tidigare, men nu är det för mycket av det goda. Inte gott heller, precis.

Vattnet når nu upp alldeles intill gräsmattan utanför mitt hus, precis som på vikingatiden. Förr i tiden gick jag och tittade på vikingagravarna och tänkte på hur de tidigare låg som kobbar i havet. Nu behöver jag inte tänka på det. Kobbarna sticker upp ur det som en gång varit åkrar och hallonodlingar, för att inte tala om radhus och enfamiljsvillor.

När jag går ut från min trapp kan jag gå torrskodd. Men jag kan inte gå ner till tåget så där som jag brukade göra förut när jag skulle åka till jobbet. Förresten tåget, det har inte gått på länge. Jag tar bilen till jobbet de gånger jag måste vara där. För det mesta arbetar jag hemma. Internet fungerar fortfarande.

Inlandsisen har hållit på att smälta länge redan. Historikerna berättar att de första tecknen kom för hundra år sedan. Stora isblock bröts loss från Grönlandsisen, rätt ner i havet.

Vattenytan steg inte särskilt mycket av dem, men det blev värre. Isen på Antarktis smälte ner senare, och då det var en större ismassa som höjde havsnivån rejält. I dag är havsnivån 50 meter högre än för hundra år sedan. Ingen har förutsett en sådan snabb utveckling. Någon meter har de värsta pessimisterna spått, men de har inte räknat med Antarktis. Dessutom är uppvärmningen mycket större vid polerna än vid ekvatorn. Vi är tillbaka till vikingatidens havsnivåer, när jorden sakta reste sig efter istidens tryck. Det nya är att vattenytan stigit över hela världen, inte bara där det legat is förut.

När vattnet steg försökte man rädda Stockholm genom att bygga vallar mellan öarna i Stockholms skärgård. Höga skyddsvallar har ju fungerat för Nederländerna i många år.

Efter ett tag vällde vattnet in över vallarna också i Stockholms skärgård. Det var då som mina föräldrar drunknade. De hade bett mig komma med dem och gå på något museum. Inte hade jag tid med det. Jag höll på att läsa om en ny aspekt på gammaldags artificiell intelligens. Den texten räddade min kropp från att drunkna men inte mitt hjärta. Om jag bara hade gått med dem, så hade jag sluppit den här sorgen som vill slita sönder mig i små bitar, så små att de skulle passa småfåglarna. Jag försöker låta bli att tänka på mina kära. Hur de stod där utanför museet just när vågen kom. Ingen chans hade de mot vattenmassorna. Museihuset rasade också. Jag vill inte minnas bilderna som skickades ut över alla bildapparater, små som stora. Nej, jag trycker ner synen av deras våta och krossade kroppar långt ner i minnet och försöker lägga läsfrukter ovanpå. Det är bara det att bilderna av dem reser sig upp som gubbar i lådor när jag inte är tillräckligt vaksam. Jag måste sysselsätta mina tankar hela tiden.

Stockholms skärgård är översvämmad. Klippor och tallar är minnen under grumligt vatten där rester av bostäder, möbler, husgeråd och människokroppar flyter omkring. Det värsta att se är inte människokropparna. Leksakerna ger alldeles för många tankar. Inte visste jag att legobyggen kunde flyta. Hela konstruktioner, flygplan och tåg, slott och kojor, flyter omkring på de grå vågorna. Inte nog med det, pulkor och kälkar, skidor och stavar, vantar och mössor men inga sockor. De är väl kvar på fötterna.

Somliga människor, som bott längs Östersjöstranden, klarade sig när svallvågorna kom. Många av dem flyttade upp mot berg och skogar. I närheten av mitt hem har de översvämmade blivit mina grannar. De stör mig inte. Jag sitter mest och läser och skriver. Det gick så fort det där med översvämningarna. Vattnet bara vällde in över husen och gatorna. Nej, det är ju det jag inte ska tänka på.

Det är nog vattenmassornas effekt att så många röstade för en världsregering styrd av något annat än människor. Så långt fungerade i alla fall demokratin att vi kunde erkänna att människan inte kan styra sig själv. Vi måste ha någonting utanför oss som kan bestämma. Gud? Nej, det var länge sedan människor slutat att lita på någon Gud. Kyrkorna är kulturminnesmärken, ingenting mer. Gud var förresten en dålig politiker redan förr i tiden.

Vid senaste valet hade alla politiska partier nästan samma program: Människan måste få hjälp med energiförsörjningen, med miljöförstöringen, med resursfördelningen och för den delen också med produktionen. Det duger inte med enbart lokala regeringar, problemen spänner över hela världen. Inte heller klarar en mänsklig regering alla problem. Människor har alltför många svagheter som hänger med sedan stenåldern. Alla vill ha det bästa för sig själva. Samarbete över gränser, över kulturer, verkar vara helt otänkbart.

Det bästa är att människorna insåg detta och hittade en lösning, som innebar att vi borde låta oss styras av en världsregering. Men den regeringen ska inte bestå av människor utan konstrueras med artificiell intelligens. Det är det enda som kan rädda oss som befolkar denna jord, menar initiativtagarna. I mer än hundra år har tekniker och forskargrupper över hela världen arbetat med att utveckla artificiell intelligens. Nu är systemen utvecklade, eller snarare, de har utvecklat sig själva, de är färdiga att gripa in. Varför inte passa på?

Jag håller inte med om det där med artificiell intelligens, men jag brydde mig då inte tillräckligt mycket för att ta del i kampanjerna och demonstrationerna mot en omänsklig världsregering. Inga människor ställde upp i valen. Det blev bara partier som förespråkade någon form av artificiell intelligens kvar.

Valkampanjerna såg jag på min VIU (Vägg för Information och Underhållning). Ibland var de roande, till exempel när ungdomarna i partiet AIDA började sjunga arior som handlade om Artificiell Intelligens i Dagligt Arbete. De råkade ofta i gräl med dem som företrädde partiet AIAI, en akronym som stod för Artificiell Intelligens i Allmänhetens Intresse och var ett parti som framförallt rekryterade äldre människor. Ungdomarna i AIDA vågade sig inte riktigt på att slå ner pensionärerna i AIAI, så man kunde se hur de, likt kopplade hundar, stod och skällde på varandra, ungdomarna med sina rollspelsfigurer och pensionärerna med sina rollatorer. Värre schismer blev det när något av NN-partierna härjade med sina neuronnät i vattnet. Det sprakade som fyrverkeri när de kastade ut näten. En gång blev det kortslutning när ett neuronnät kastade sig över sångarna i AIDA. Allt tystnade, till och med min VIU, det blev mörkt och kölden började krypa in genom väggarna på mitt hus innan det blev ordning på elförsörjningen igen.

Jag, som heter Yasmine och är i mogen ålder, hela fyrtionio år, sitter fortfarande mest hemma och tittar på. Jag är glad att jag inte var med i valkampanjen, jag är rädd för elektriska urladdningar, för att inte tala om hur illa jag tycker om människor som bråkar med varandra.

Ensam är jag som vanligt. Det är självvalt, jag har nog med mitt jobb. Inte vill jag ha vare sig en man som ställer krav på mig eller barn som måste uppfostras. Hittills har jag haft mina föräldrar som sällskap – nej, det är ju det jag inte får tänka på.

Vad tänkte jag på när jag röstade? Hade jag något alternativ? Nej, jag orkade inte tänka så långt. Jag lade ner min röst. Jag var inte intresserad av politik. Det fanns så mycket annat som var intressantare. Nu tänker jag annorlunda, jag ska, nej, jag måste engagera mig.

Förresten var det något NN-parti som vann. NN står i vanliga fall för Nomen Nescio – namn okänt. Jag såg dem som okända, därför röstade jag inte på dem. Men bland partialternativen stod NN för neuronnät. Det fanns olika slag, alla med någon beteckning som antydde hur de byggdes upp; deras faltning, förvirringsmatrisen eller dimensionalitetens förbannelse. Det där var termer som stod i valpropagandan. Jag förstår ingenting. Kanske det obegripliga lockade dem som röstade.

Jag hör nog mer till AIAI tror jag än AIDA. I vilket fall är det något AI-parti jag hör till, inte NN. Neuronnät förstår jag mig inte alls på. Hos AI-partierna försöker man åtminstone förstå problemen. Människans svagheter, hennes korttidsminne, hennes tendens att övertolka, hennes kortsiktighet, allt detta måste man ta med i beräkningen. Alltså, om ett system ska bestämma över människan räcker inte vare sig framåtmatande eller bakåtfortplantning. Människan är en del av Systemet.

Därför behövs mitt projekt. Det är inte bara för mig, utan för mänskligheten. Jag måste ta reda på vad ett AI-system som ska styra människorna behöver veta om människor. Vad behöver vi hjälp med? Vad vill vi begära av ett överordnat system?

Den 18 mars 2117

I morse hann jag inte tänka så mycket på mitt projekt. Min VIU lyste plötsligt upp och jag avbröt mitt läsande. Det var inget roligt som fångade min uppmärksamhet.

Min mormor har hamnat på sjukhuset i Teguise på Lanzarote. Den varma och lavaklädda Kanarieön valde hon till vinterbostad redan för länge sedan, innan vattnet börjat stiga. Nu är hon ensam där, sedan hennes make avlidit.

På VIU:n flimrar bara en liten notis: Mormor på sjukhus med brutet lårben.

Mormor är den enda släkting jag har kvar, sedan det där hände som jag inte vill tänka på.

Jag måste få prata med mormor. Jag länkar min VIU till Lanzarote, därifrån borde jag kunna komma i kontakt med sjukhuset i Teguise.

Först kommer en glimt från Lanzarote. Jag ser tvåbenta varelser som vacklar omkring i ett dis med någonting för ansiktet. De ser ut som krokodiler, men när jag tittar närmare efter förstår jag att det måste vara människor med andningsmasker. Är luften så förstörd där nere?

Jag beställer sjukhuset genom VIU:n och en algoritm kopplar över mig direkt till mormors sjuksal. Jag behöver inte gå genom någon växel på sjukhuset, som tur är. Min spanska är alldeles för skraltig.

En bild på en säng och en filt virad kring något kort, smalt och kantigt tonar fram. Det är nog mormor. Det är ett förfärligt oväsen omkring henne. Någon sjunger och nu ser jag en mängd andra personer. Somliga sjunger med, andra stampar med fötterna, och några gör flamencorörelser med armarna. Det är besökare till en annan patient som ligger på samma sal. Sången är en aria ur operan Carmen, och det är patienten i sängen bredvid mormor som sjunger. Vacker mezzosopran har hon.

Jag tittar efter mormor och nu ser jag hennes ansikte.

Hur mår du?

Hon ler och hennes mun rör sig. Det går inte att höra vad hon säger, sången överröstar allt. Jag sätter mig alldeles intill VIU:n, men då fylls hela skärmen upp av en grönklädd mage som så småningom ersätts av ett ansikte. Det tillhör alldeles tydligt någon sjukhuspersonal. En smal mun, mörka ögon och en tättslutande huvudbonad. En vit krage under en spetsig haka. Munnen öppnar sig utan det minsta leende och jag hör en röst. Min VIU har en billig tolkningsapparat, och den dåliga simultana tolkningen från spanska meddelar:

Patient hem. Inte här plats.

Mormor tittar fram bakom ryggen på sjuksköterskan.

Jag klarar mig! Det ser ut som om hon inte drar på munnen. Det är ovanligt.

Jag blinkar bort mina tårar, men de fortsätter att komma. Inte kan de bara skicka ut henne från sjukhuset! Jag protesterar:

Men hon är ensam! Hon klarar sig inte hemma!

Medan jag pratar undrar jag om de har någon simultantolkning där på sjukhuset. Jo, det verkar så, för den grönklädda personen ser på mig med rynkad panna och säger:

Ingen ensam! Släkt hjälpa!

Den dåliga tolkningen retar mig lika mycket som protesten. Jag måste förklara:

Hon har ingen släkt i Spanien! Jag är i Sverige!

På VIU:n syns nu bara en rygg, och bakom den gör mormor en grimas med munnen som kan tänkas föreställa ett försök till leende. Så släcks skärmen.

Här sitter jag och kan inte tänka vare sig på projektet eller jobbet. Det är inte svårt att inse att mormor borde få komma hem till Sverige så fort som möjligt. De där andningsmaskerna skrämmer mig. Mormor kan inte stanna där. När sommaren kommer kan luften bli än sämre.

Vad är det som människorna skyddar sig mot förresten? Jag kopplar in VIU:n igen för att ta reda på vad som finns i atmosfären på Lanzarote. Det visar sig att det ena farliga är marknära ozon. Sedan är det partiklar av okänt ursprung, antagligen sand från Sahara. Varför är ozon så farligt då?

Jag söker vidare och finner:

Inhalerat ozon irriterar luftvägarna, vilket orsakar pipande andning och hosta, samt astmaattacker och till och med döden, med graden av skada beroende av ozonhalter, exponeringstid och redan existerande hälsotillstånd, exempelvis astma och kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL).

Det kan jag inte acceptera! Min älskade mormor! Hon måste hem. Hur ser atmosfären ut här hemma i Sverige då? Det visar sig att halten av marknära ozon är mycket lägre i de nordliga länderna, där det fortfarande är kallare.

Jag kan inte låta bli att tänka på att alla människor som bor i södra Europa egentligen borde vilja ta sig norrut. Var det inte så förresten en gång i tiden? Nej, det var inte från södra Europa som flyktingarna kom. Det var från Afrika. Där blev det förstås dålig luft mycket tidigare. Som vanligt blir jag distraherad av både mina tankar och möjligheten att söka information. Jag söker efter folkvandringar och där finns både hunner och langobarder, men de vandrade för länge sedan. Mera nyligen då? Ja, det finns flyktingar från Mellanöstern, men de flydde från krig. Så hittar jag det: Afrikaner tog sig över Medelhavet för att komma till Europa. Man kallade dem för ekonomiska eller – där har vi det– klimatflyktingar. Det var då det, varför kommer de inte nu? Det ska jag inte bry mig om just nu. Nu gäller det mormor. Hur ska hon kunna komma hem med ett brutet lårben?

Kapitel 2

Otillåtna verksamheter

Den 19 mars 2117

Jag har haft svårt att sova i natt. För första gången hörde jag alla grannljuden: bebisar som skriker, män som talar så högt att man tror de grälar, VIU:ar på full volym och kvinnor som gråter. Vattnet skvalpar öronvänligt mot min gräskant och vinden vispar i de träd som ännu står kvar. Vatten och vind är lugnande ljud som jag brukar kunna somna till, men nu är bara mormor i mina tankar.

Jag försöker få kontakt med henne i dag. Innan jag hinner komma fram till sjukhuset blixtrar det till i VIU:n.

Señora Ina se ha ido a casa hinner jag se innan den automatiska översättningen vaknar till:

Fru Ina hem.

Det verkar som om hon tagit sig hem själv, men det kan jag inte tänka mig. Sjukhuspersonalen har helt enkelt skickat hem henne. Det kan jag bara inte tillåta! Jag måste ta kontakt med dem.

Det är helt omöjligt att komma fram till sjukhuset med VIU:n. Jag kommer till Lanzarote, men sen är det stopp. Jag svär inombords – jag svär sällan utåt, det är inte hyfsat. Varför är alla system numera automatiserade? En människa vill jag tala med, eller i värsta fall en telefonsvarare. Men ingenting hjälper, hur mycket jag än slår med fjärrkontrollen. Jag har virat mjuka trasor om den för säkerhets skull. Den får vara med om mycket.

Jag vet att mormor har en VIU hemma hos sig. Jag tar upp fjärrkontrollen igen och befaller VIU:n att sätta mig i kontakt med Ina Markov. Varför hittar den inte till mormor med en gång? Det där med automatiserade system fungerar visst inte så bra.

Äntligen ser jag henne sitta i en stol framför sin VIU. Innan jag hinner säga något börjar hon:

De bar mig uppför trappan! Hennes ögon strålar i kapp med reflexen från min lampa. Det händer inte ofta att någon bär mig, minsann!

Jag känner igen omgivningen. Hon är hemma i sin lägenhet.

Men hur ska du klara dig ensam där?

Mitt drunknande hjärta bankar mot revbenen, jag känner hur vattenmassorna närmar sig min haka, men jag får inte tänka på svallvågor. Nu är det ett brutet lårben det handlar om och mormor, min kära.

Jag har en rollator!

Mormor sträcker ut ena armen och rullar fram en ställning med hjul till VIU:ns kamera.

Jaha, det är ju vackert så. Och så bor hon en trappa upp. Hur kommer hon ner och uppför trappan, utan hiss och med rollator?

Hur ska du få mat då?

Det ordnar sig, säger hon, men hennes ögon slocknar och VIU:ns bild försvinner. Var är hennes kamera? På golvet? Förgäves skakar jag på min fjärrkontroll, jag slår näven i min VIU, men jag får ingen mer kontakt med henne.

Mormor kommer att svälta ihjäl, det tror jag. Ingen på Lanzarote kan förstå att en person kan vara ensam. I den spanska kulturen ingår fortfarande att alla släktingar hjälper varandra. En gammal människa tar man hand om, handlar och lagar mat, man umgås. Jag tänker på en spansk väninna som till och med gick hem till sin gamla farmor på nätterna och sov hos henne, när farmodern var sjuk eller hade mardrömmar.

Jag blir upprörd när jag tänker på det. Hur kunde vi, mina föräldrar och jag, tillåta mormor att ge sig i väg till Lanzarote ensam? När hennes siste make dog kunde hon väl ha stannat i Sverige? Men hon är envis. Vad ska hon göra i Sverige under den långa, mörka och kalla vintern? På Lanzarote är vädret varmt och skönt, där kan hon promenera i solen, eller bara sitta och njuta på balkongen.

Hon har många vänner där, dessutom, till exempel en kvinna som kommer en gång i veckan bara för att dricka kaffe och prata. Den där väninnan kanske jag kan få kontakt med, förresten. Hon borde kunna handla åt mormor. Jag pratar med mormor om det. Hon säger att väninnan inte har någon sådan apparat som hon och jag har, alltså en VIU. Det är inte så vanligt där på Lanzarote. En TV, ja, det har alla, men den kan man inte prata i, menar hon. Jag undrar om det är riktigt sant eller om mormor bara inte vill besvära sin väninna. Hon är sådan, mormor, har svårt för att be andra om hjälp.

Den 20 mars 2117

Jag bara måste åka till Lanzarote och hämta hem mormor. Jag försöker beställa en flygbiljett, men det går inte alls. Jag har inte tillräckligt många energipoäng för ens en enkel resa, än mindre för att resa fram och tillbaka. Vad har nu hänt? Jag har ju många gånger förut åkt och hämtat hem mormor.

Jag har visserligen hört att den nya världsregeringen ransonerat energiförbrukningen för alla människor. Då räknas allt: uppvärmning och resor, ja till och med vilken mat vi äter, hur vi bor och klär oss. Flygresor räknas orimligt högt när det gäller förbrukning, även om man övergått till energisnål drift på planen.

Tåg, båt och elbilar beräknas inte använda så mycket energi. Det känns som intrång i privatlivet, men det finns ingenting att sätta emot. I alla fall inte de närmaste åren.

Har människorna valt en världsregering, så får de böja sig för vad den bestämmer, vare sig den är byggd på mänsklig eller artificiell intelligens. Jag tycker det är orättvist att vi i norr ska få lika hög eller snarare lika låg energitilldelning som de som bor söderöver. Vi måste använda mer energi bara för att inte frysa ihjäl under den kalla årstiden.

Hade bara mina föräldrar levt kunde någon av dem ha åkt ner till Lanzarote, men nu – nej, det vill jag inte tänka på. Förresten, hade de inte energipoäng över när de drunknade? Nej, man kan inte ärva tilldelningar, sa texten på min VIU.

En sak till: kan man inte få extra tilldelning i nödsituationer? Jag tycker mormor är i nöd med sitt brutna lårben. Nej, det finns inga undantag, stod det på VIU.

Jag vill ha en människa att tala med, men det finns inga mänskliga varelser mellan oss medborgare och världsregeringen. Allt är numera automatiserat, frågorna tolkas av något program för naturligt språk och svaren genereras av något slag av artificiell intelligens, det är antagligen ett artificiellt neuronnät. Min protest får en förklaring: människor kan övertalas, ja, kanske till och med mutas. Ett artificiellt system är rättvist och omutbart.

Det är något jag borde ta med i mitt projekt, för övrigt. En rimlig beräkning av energiförbrukning som tar hänsyn till olika omständigheter måste ingå i våra krav på ett överordnat styre.

Jag kan inte prata med mormor i dag. Jag har ingenting att säga.

Den 21 mars 2117

Vi har just passerat vårdagjämningen och ändå ligger snön kvar på norrsidan av mitt hus. Jag ser på min VIU att det brinner i södra Australien. Hur är det hos mormor då? Lanzarote ligger ju också ganska långt söderut, nästan vid Norra vändkretsen. Visserligen finns det inte många palmer kvar, och mormors hus är byggt av sten, men det finns möbler och annan inredning som kan brinna.

Jag söker satellitbilder över Lanzarote, och ser att det där inte är så stor skillnad mot när jag hämtde hem mormor senast, för några år sedan. Gråare ser det ut, glansigare. Det är förstås vatten. Jag försöker zooma in på Harías dalgång, men VIU:n slocknar bara. Vad nu? Det här har inte hänt förut.

Har elförsörjningen gått ner? Det hände då och då förut, när vågor skvalpade upp och rev av ledningar. Men numera har jag egen solenergi och behöver inte ha några ledningar. Det kan vara något med det världsomspännande digitala nätet, förstås. Ska jag gå ut och fråga någon granne? Jag har ingen lust att börja prata med andra. Det tar för mycket av min dyrbara tid.

Jag smyger till köksfönstret och tittar ut. Där kan ingen se in till mig, men jag ser inte särskilt mycket själv heller. Träden står lika kala som vanligt, snön ligger en bit ut på gräsmattan, isen har släppt vid gräsmattskanten. Jag känner mig isolerad från omvärlden. Här sitter jag på min lilla ö och vet inte vad som händer omkring mig. När som helst skulle Australiens bränder kunna närma sig mig och jag skulle inte märka något förrän det var för sent.

Nej, lugna ner mig nu, Australien är långt borta. Det är Lanzarote jag vill kontrollera. Till VIU:n igen. Nu är inte väggen helsvart utan domineras av en textremsa:

OTILLÅTEN SÖKNING

Vad nu? Får jag inte ens se hur det ser ut på Lanzarote? Hur är det med Melbourne, då? Lika svart där. Ja, de har en annan tid där, förstås, natt. Men det borde ju synas ljus från staden eller från bränderna? Helsvart.

Min känsla av isolering från omvärlden kryper ut från hjärnan, närmar sig hjärtat, snörper ihop det och rinner ner i magen med sur smak upp i munnen. Genast misstänker jag: Är det någon som vill hindra mig från att veta? Och vem i så fall? Jag måste ut och fråga en granne om det här bara rör mig eller om det