ÖGONKÖPARNA: och andra berättelser

By CARLOS ALLENDES

Ögonköparna och andra berättelser är första samling i en serie som vill utmana dig att fundera på andra verkligheter.

Berättelsen hOn inspirerades av resor mellan Malmö och Köpenhamn.

Berättelsen Mysteriet i Torrlösa Kyrka är delvis baserad på upplevda situationer.

Ögonköparna inspirerades av verkliga händelser i Sydamerika.

De andra inspirerades av livet samt minnen från barndomen.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jan 26, 2021
• ISBN: 9789180073080

CARLOS ALLENDES

Carlos började skriva i unga år i Sydamerika. Vunnit en tävling med en teaterpjäs för barn. Efter det skrev han korta berättelser som inte var helt korrekta för tiden. Dessa blev liggande i kartonger. Efter att ha kommit till Sverige som flykting började Carlos återigen att skriva. Korta berättelser på spanska, en A4s längd. Dessa är också kvar i kartonger, utom Ögonköparna som vann en tävling anordnad av Sydsvenskan år 2002.

Book preview

Innehållsförteckning

Tecken

Kim

Grafitpennan

Boken

hOn

ÖgOnKöparna

De magiska stenarna

Mysteriet i Torrlösa

TECKEN

Efter flera veckor med en ritual - den finns ute på internet om du är intresserad - som skulle ändra mitt liv, från det tråkiga och intetsägande som arbetslös till ett framgångsrik sådant, bestämde jag mig för att strunta i ritualen. Mitt liv var lika tråkigt som före den. Jag bestämde mig för att sluta en morgon när jag vaknade till musik.

Det var den absolut sista sekvensen i en dröm. En dröm som för en gångs skull var erotisk, mycket behaglig för att säga det på ett fint sätt. Jag skulle just kyssa kvinnan. En sådan kyss som man bara ser på filmer. Strax innan jag vaknade, eller medan jag vaknade, hördes det några sympatiska toner. Tonerna fick mig att tappa bort drömmen.

Det gjorde inget att jag missade slutet. Känslan var fantastisk! Glädjen var så stor, det var länge sedan jag hade en sådan dröm. Så fort ögonen loggade in i verkligheten insåg jag det. Vilket det? Insåg jag det dumma i att hoppa i ombytta skor direkt efter uppvaknandet? Det dumma i att stappla sig fram hemma, innan man körde iväg till jobbet - det var det ritualen handlade om - och förvänta sig att det skulle tvinga hjärnan att tänka annorlunda. Det i sin tur skulle ändra på mitt liv. För på det sättet kopplades vissa kretsar om i hjärnan.

Hallå! Varför trodde jag på det? Koppla om hjärnan? Jag bestämde mig för att sluta med ritualen för den var minst sagt löjlig. Kvinnan och musiken fick mig att inse att livet består av annat än framgång och pengar.

Musiken då? Det var kastanjer. Som råkade trumma några noter på garagetaket. Efter frukosten - äntligen en frukost med rätt toffla på varje fot - funderade jag på kastanjerna. Satte på radion, ifall musiken skulle spelas där. Dum tanke. Det är pratprogram på morgonen. Tänkte på kastanjerna. Plötsligt insåg jag det!

Kastanjerna var en signal! En signal som jag säkerligen hade missat. Om det inte varit för den glädje jag fick av musiken. Hur många gånger hade jag missat signalerna i mitt liv? Svårt att veta. En aning störande. Oroande. Bekymrande.

Det är klart att jag missat många! Alla missar tåget någon gång, eller? Mitt liv hade inte bara blivit tråkigt, jag hade omvandlats från en normal människa till en grå, socialt missanpassad varelse. Troligen på grund att jag inte kunnat läsa signalerna. Eller något annat.

Att jag missat många signaler berodde på att ingen lärt mig detta. Det du inte lärde dig som liten… kan du omöjligen veta om som vuxen. Ingen i familjen hade ens viskat till mig om signaler. Inte ens mormor hade pratat om det. Och hon var klok. Troligen en bra signal-läsare.

Att skolan borde lärt mig det… Det kan man glömma. Jag gick i privatskola. Där fick vi enbart kunskap. Allt annat skulle vara fixat hemifrån. I mitt fall hade jag enorma luckor hemifrån. En massa känslomässiga sådana. Det var inte konstig att jag missat bland annat signalerna. Jag hade ibland mycket svårt att läsa av människor. Däremot gick det bra med djur.

Så! Det var väl ingen idé att grubbla efter missade signaler. Signaler jag inte kunnat förstå. Finns det verkligen signaler för oss i livet? Om dessa finns, varifrån kommer signalerna? Utifrån? Himlen? Gud? Vårt eget huvud? Är det inte så att var och en formar sitt eget öde? Nja. Finns det något öde? Förresten, vad är ödet egentligen, om inte en kedja händelser som kan leda en till antingen något bra, varken bra eller dåligt, eller dåligt?

Hur som helst: Om våra liv är förutbestämda, då finns det väl inga signaler, eller hur? Eller ja? Vi får ändå välja vad vi vill, resultatet kan vi inte ändra på. Men... hade inte jag hört då och då historier om folk som fått signaler? Javisst!

Och om folk som struntat i signalerna med katastrofala konsekvenser? Naturligtvis! Flera gånger!

Då måste det vara sant. Signaler finns, signaler fanns, signaler kommer att finnas. Jag kom att tänka på listan över alla bestraffningar som kunde drabba den som inte beaktade signalerna - läs kedjebreven - och den var lika lång som listan över alla välsignelser som jag kunde fått.

Konstigt nog kunde jag som inte är troende både välsignas och bestraffas av Gud och änglarna, eller vad det nu var som bestraffar en. Det värsta straffet var, utöver alla vanliga som att bli fattig, eller sju år av otur och annat elände, var döden. Inte den egna döden, du dör bara en gång. Straffet skall pina dig, och gärna länge. Och väl död påverkas du inte länge av livets vågor. Vi vet ju ingenting om det som händer med oss efter att kroppen slutar fungera, eller kollapsar som det benämns i välutbildade kretsar.

Bestraffning var det som kunde hända andra. Om jag inte gjorde dessa olika ritualer. Jag skulle bli ansvarig för andras död.

Hustruns död.

Dotterns död.

Sonens död.

En slags biblisk, paranoid vision av verkligheten.

Men… Jag hade tur. För jag hade inte någon hustru. Eller sambo. Inte heller några barn - så vitt jag visste - och dessutom inga släktingar vid liv. Jag var ensam i världen. Ha ha ha ha. Döden, du kan inte ta några släktingar ifrån mig! Den som ensam är, ensam lämnar det här. Ändå hade jag gått på dumheten med ritualen. Tills musiken uppenbarade sig.

Musiken. Musiken fastnade i huvudet - på det sätt den brukar fastna i ens medvetande på morgonen - och jag blev inte kvitt den. Glädjen fördubblades plötsligt. Det är allas Aha!-upplevelsers bieffekt. Förståelse ger glädje. Dubbel sådan. Kroppen fylls av eufori. Själen lyser.

Fri! Inga bugningar till höger och vänster för att hedra påstådda himmelska beskyddarväsen som har tid och ork att följa dig natt och dag. Fri från ritualen vars uppgift var att skydda mig så länge jag höll på. Den gamla romerska devisen Jag ger dig för att du skall ge mig var onekligen lag inom stora delar av New Age-universumet. Nu var jag fri! Tack vare musiken!

Satte mig framför datorn på Arbetsförmedlingen - ja det fanns en statlig organisation med det namnet på den tiden

- och en tanke flög förbi:

Kastanjerna var ingen signal!

Kastanjerna var ett tecken!

Jag kunde inte, inte ens om jag på riktigt velat, söka mer arbete på Arbetsförmedlingens datorer. Printade ut några annonser, för att lugna samvetet och ge intryck av jag hittat några intressanta arbeten att söka. Hjärnan höll på att spåra ur - som vanligt. Tankar hit och tankar dit. Alltid detsamma… Karusellen var igång. Som musiken. Det hade blivit värre på sistone. Vad som helst kunde dra igång den.

Karusellen, pariserhjul upp och ner, runt, runt. Det pågick i timmar. Och timmar.

Var någonstans? Var någonstans hade jag läst om tecken? Var det i den där pocketboken? Kanske. Var är den boken nu?

Jag sökte efter en handläggare med blicken. En som kunde prata med mig. Det fanns kanske tio handläggare inne. En närmade sig vänligen medan jag gick till mötes. Telepatisk kommunikation. Handläggaren hade registrerat mitt besök på Arbetsförmedlingen. Påminde mig om att söka jobb aktivt samt registrera min aktivitet. Jag nickade och spelade något slags ont i magen. Arbetsförmedlingen vill inte ha folk med ont i magen inne i lokalerna. Låtsades att jag höll på att bli sjuk. Handläggaren föreslog att jag skulle gå hem. Gick hem. Väl hemma förstod jag att sannolikt ingen normal människa hade trott på mitt pinsamma skådespeleri. Skammen var stor. Så stor att jag skrattade. Med stor H. HA HA HA HA! Alla låtsades tro. Alla i staden. Troligen alla i landet. Handläggaren. Vänner. Jag själv.

Somnade i soffan. Jag läste Swami Shri-sri Guptanjalis Filosofiska Lexikon köpt i Indien. En bok som troligen bara finns i Indien. Inget ISBN-tjafs. Mjuka pärmar. Tryckt som på 1800-talet. D.v.s. bokstäverna är en aning tjocka - som med slitna typer på tryckeriet. Det gråa pappret kompletterar intrycket. En blandning av återvunnet papper och tyg. Började minnas resan till Indien. Från början. Och somnade.

Vaknade törstig. En tanke uppenbarade sig direkt och suddade bort drömmen. Synonymer. Synonymer. Synonymer. Utan feber går det bra att tänka. Eller hur? Surfade efter passande definitioner:

En signal är som du också vet ett fysisk objekt med information i form av text eller en symbol och kan ha ett ljud eller ljus som komplement.

Ett tecken är en händelse, en rörelse. Som utförs av någon annan eller du själv och som ger en instruktion.

Yes! Musiken var ingen signal. Signalerna står på ett och samma ställe. Tills någon/något blåser bort den. Har sett många. Och som det står i lexikonet, det som inte är en ren signal är ett tecken. Kan hända står det inte exakt så.

Gick ut på kvällen. Arg för jag sovit bort dagen. Tittade på alla signaler. Letade efter ett tecken. Kollade alla mina e-mailadresser. Vad i h……! Jag var kallad till en anställningsintervju! Arbetsförmedlingen hade ordnat det. Vad? Hur? Tecken? Signal? Det var dagen efter.

Konstigt nog - för sanningen är att jag gjorde allt möjligt och lite till för att inte bli utvald under intervjun - fick jag jobbet på direkten med start dagen efter! På första fikarasten direkt efter presentationsrundan berättade jag, kunde inte hejda mig. Ville göra ett oförglömlig intryck.

Jag har fått ett tecken! utbrast jag för att fånga deras intresse. Det har gjort att jag slutat med ritualerna i mitt liv.

En kvinnlig kollega stirrade förvånad på mig. Killarna tittade på varandra. En hostade. En armbågade en annan. Någon harklade sig. Jag glömde deras namn.

Du… Tror du på tecken? Är det inte bättre att fatta sina egna beslut? frågade arbetsledaren och såg fundersam ut.

Tecknen är antingen uppenbara eller dyker upp i vårt medvetande alltefter vi lyckas tolkar de, svarade jag snabbt.

Flera konstiga blickar på mig. Det kändes.

"Men du... hör på vad du säger! Vad folk blir konstiga som