Magiklubben

By Katarina Ros

11-åriga Anna har precis skaffat sig en liten svart bok från ett lokalt antikvariat. Det är något speciellt med boken, och den inspirerar Anna att bilda sin alldeles egna klubb. Magiklubben. Tillsammans med Martin leder hon klubben och snart upptäcker de att alla de känner verkar ha en magisk berättelse att dela med sig av. Den lilla svarta boken gör Annas vardag lite mer magisk och sprakande. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 27, 2021
• ISBN: 9788726891423

Book preview

Kapitel ett

Jag satt och såg ut genom fönstret. Deť var varmt och ändå var det redan september. Min bänk stod ganska långt bak så jag tror inte att fröken märkte att jag inte lyssnade. Geografi – hur många floder ska man lära sig egentligen? Vuxna kan inga namn på floder, de har glömt alltihop. Robban frågade en gång om det fanns något kvar att upptäcka på jorden, men fröken sade att det fanns det inte. Är du säker på att det inte dyker upp en enda liten flod till, sade han då.

Jag kände likadant; en flod till och jag skulle bli tokig. Man kunde inte fatta att jag gick i femman. Det liknade mera en kurs för upptäcktsresande.

Jag bor med min mamma i en liten trea i stan och i morse hade vi vaknat för sent, som vanligt. Mamma stod i badrummet och borstade tänderna samtidigt som hon försökte ropa till mig att det var dags att gå upp.

Ahha, gu gåste gå ohhupp!

Ja, så lät det. Jag visste att det var dags att stiga upp, men det var så skönt i sängen. Varför är sängar alltid perfekta klockan tjugo över sju på mornarna, och bara på vardagar?

Min pappa bor i London. Jag vet att de pratade om att skilja sig, men då fick pappa ett erbjudande om ett toppjobb i London och de bestämde att han skulle flytta dit. Det var väl meningen att de skulle känna efter hur de skulle göra, men jag visste inte riktigt hur det skulle gå till. Pappa kommer bara hem på somrarna och över jul. Han har bott där i nästan tre år nu. Länge försökte jag tro att om han stannade borta länge så skulle de börja längta efter varandra, men de verkar ha vant sig vid att inte bo ihop.

Pappa och jag mailar till varandra varje dag. Jag hann inte kolla min e-post i morse, men säkert hade det kommit ett god morgon från pappa.

Fröken hade dragit ned en stor karta som täckte halva tavlan och hon visade med pekpinnen på hur de stora floderna rann genom Europa. Floden som rinner genom London heter Themsen, det visste jag redan och förresten hade jag annat att tänka på än geografi.

I min bänk låg en gammal, svart bok som hette Magi, mystik och praktik. Jag hade köpt den på lunchen i antikvariatet tvärs över parken. Trettio kronor kostade den och gubben hade blinkat med ena ögat och sagt åt mig att vara försiktig. Det enda som låg emellan mig och magins hemliga värld var en dubbeltimme i geografi. Och så två hundra floder.

Jag hade gått och funderat på magi sedan i somras, då Martin och jag bestämt oss för att avsluta Ufoklubben. Vi hade varit i Norrland hos hans morfar och så mycket hade hänt så fort. Resten av sommarlovet hade jag inte haft någon klubb alls och nu var det verkligen dags.

Att ha en klubb är inte någon sorts lek. Det är att forska och lära sig så mycket som möjligt om ett ämne. Jag gläntade på bänklocket och strök med handen över den gamla läderklädda boken. Så snart jag läst på lite mer skulle jag prata med Martin och övertyga honom om att han skulle vara med. Magiklubben skulle bli vår tredje klubb efter Spökklubben och Ufoklubben.

Martins mamma är min mammas bästa kompis. Vi har känt varandra sedan vi var två år. Ja, Martin var nästan två och jag var … noll.

Han är som din storebror, brukar mamma säga.

Det tyckter inte jag. Martin är min vän, min allra bästa killkompis.

Hans pappa har aldrig bott med dem, och hans mamma träffar nya killar hela tiden. Sade Martin. Men det är bara så han känner. Två stycken tror jag att hon har träffat. Det är ju inte så många.

Men de är idioter, sade Martin.

Martin går i samma skola som jag, men i sexan. Jag skulle visa honom boken på sista rasten, tänkte jag.

Jag kanske kan lära mig att trolla in namnen på floderna i huvudet, kom jag på när fröken ritade in ännu fler streck på sin karta på tavlan.

Jag hittade inte Martin på rasten. Han brukade alltid spela basket på bollplanen, men nu var han borta. Jag spanade efter honom när jag låste upp min cykel, men han syntes inte till.

När jag kom hem satte jag mig i den gröna fåtöljen i vardagsrummet och började läsa. Sidorna var tunna och det dammade när jag vände bladen. Kapitlen hade inga namn utan var numrerade med stora, svarta, romerska siffror. Det första handlade om vad magi var. Tydligen fanns det två sorters magi …

Jag läste den första sidan flera gånger. Språket var gammalmodigt, men det gjorde det bara intressantare:

Magi kommer från en dimension bortom vår egen. För att nå dit och få del av de magiska krafterna måste man ge sig hän. Släpp allt förnuft och alla krav på logik, läs om de magiska portalerna och nå fram till den magiska makten.

Hm, tänkte jag, man måste nog börja lite lätt och sedan, när man kan grunderna, så kommer den magiska makten att bli … min?

Jag läste vidare och förstod att det fanns två sorters magi, den vita magin och så den svarta magin. Den vita verkade trevligare, för den använde man för att förbättra något, världen till exempel. Den svarta magin var den som man använde för att skada andra. Till den vita magin hörde örter och önskningar, medan den svarta magin lockade fram det onda och demoner med besvärjelser.

Jag kom till ett avsnitt som handlade om hur man skulle bete sig för att lyckas med magin. Tålamod, tro och absolut rätt omgivning. Det verkade spännande att det var viktigt med inredningen i det rum där man skulle utöva sina magiska knep … eller skulle jag säga krafter, kanske?

Det stod också att magiska formler var helt utan kraft om man inte verkligen trodde på dem och koncentrerade sig jättemycket. Det var svårt att tro på något direkt från början, innan man sett om det fungerade. Och det skulle alltså inte fungera om man inte trodde på det.

Jag tänkte att jag kunde börja lite försiktigt och bläddrade fram till kapitlet om örter. Det kände man ju igen, örter som man plockade på natten och använde till magiska drycker.

Jag undrade om Martin skulle vara intresserad av att gå ut på natten och plocka blommor. Det verkade inte troligt. Vilket skulle vara det bästa sättet att få honom intresserad?

Jag hörde mamma i hallen och reste mig för att gå och hjälpa henne med middagen. Den svarta magiboken stoppade jag in under dynan i fåtöljen. Mamma skulle bara bli orolig om hon såg den. Ända sedan Spökklubben blev hon hysterisk så fort hon hörde något om en ny klubb.

Mitt i maten kom jag på vad jag skulle säga till Martin för att få honom intresserad. Jag skulle inte säga något om örter eller magi, istället skulle jag be honom om hjälp med ett kemiskt experiment.

Martin behövde alltid lite övertalning innan han klev in i en ny klubb.

Jag drog in telefonen i mitt rum. Han svarade på första signalen. Det var väl nästan magiskt, eller …

Hej, det är jag, Anna. Visste du att jag skulle ringa?

Jodå, jag kände att du slog mitt nummer.

Va, är det sant?!

Nej, fattar du väl. Jag sitter och väntar på att gympamajjen ska ringa om lagindelningen i basket. Jag kan inte prata länge, han ringer när som helst. Om jag nu ska vara med i laget.

Jag höll andan och tänkte blixtsnabbt.

Hur gärna vill du vara med? I laget, menar jag.

Vad tror du?

Då ska du koncentrera dig och önska det så hårt du kan. Och du måste tro på att det fungerar och …

Anna, vad pratar du om?

Magi, Martin, jag har fått tag i världens bästa bok och jag vet precis hur du ska få vara med i basketlaget!

Och jag som bara skulle tala om kemi!

Äh, jag kommer att få en plats i laget.

Du kanske tycker att det låter märkligt, men jag har just läst om hur man kan påverka verkligheten. Med hjälp av de magiska krafter som finns och alltid har funnits, kan man fortfarande idag styra och påverka sina önskningar. Man måste bara koncentrera sig och tro på det.

Anna, kom igen, inte det där igen. Jag kan aldrig tro på magi och det sade jag redan i somras när du trodde att de där ufobilderna bara hade försvunnit. Det var säkert Oskar som hade tagit dem.

Oskar var bortrest när fotografierna försvann. Och jag säger inte att du måste TRO på magi, vi kan väl forska lite. Som med de andra klubbarna …

Men Martin ville bara lägga på så att hans basketcoach skulle kunna ringa, och jag visste att det aldrig var bra att dra viktiga saker på telefon. Jag önskade honom lycka till med basketlaget och han sade att om jag var en häxa kunde jag väl förtrolla gympaläraren. Vänta, så ska jag hämta boken och kolla!

Klick.

Han lade bara på!

Kapitel två

Jag låg länge och läste den kvällen. Kapitlet om örter var en blandning av magi och uråldrig medicin. Det måste vara sant, kände jag, människor har använt sin kunskap om växterna i tusentals år. Sida upp och sida ned berättades vad man kunde göra med olika växter. Och vad man inte skulle göra … särskilt inte med hagtorn.

Det finns många sorters hagtorn, läste jag, både buskar, träd och klättrande hagtorn. Den vanligaste sorten har flikiga, mörkt gröna blad och små vita blommor. En liten äppelliknande frukt med frön i sitter ofta kvar på grenarna långt in på höstarna.

Hagtorn är vanlig i trädgårdar och det finns all anledning att tala om dess skönhet. Men än viktigare är att berätta om farorna med den vackra växten. Jag läste vidare …

Försiktighet krävs, men det är inte alltid som man är försiktig nog. Låt denna sanna historia vara en varning …

Hagtornshuset

Den stora grosshandlarvillan står tom och övergiven sedan många år. Det är nästan hundra år sedan man hörde skratt och spring, lika länge sedan som man kunde se den gamla damen i trädgården omgiven av sina barnbarn.

Varje år, så snart som skolan slutat, flyttade familjen ut till mormor utanför den stora staden. I en stor trädgård med blommor i alla färger och höga ekar, fruktträd och en liten bäck låg den vita trevåningsvillan. Barnen tyckte att det var ett palats, ett slott, ett äventyrshus.

När familjen anlände stod alla fönster på vid gavel och från källare till vind hördes pigorna sjunga medan de städade och rustade. Pojken och flickan sprang upp och ned i trapporna och mamman satt i syrenbersån och drack lemonad med sin gamla mor.

En man stod på en stege mot den västra husgaveln och klippte av långa grenar av mörkgrönt hagtorn, som slingrade sig längs husets väggar. Mormodern förklarade att hagtornen annars skulle komma inomhus. Ja, då kan man inte ens stänga fönstren, skrattade mamman till svar. Men den gamla damen såg på henne så allvarligt att hon tystnade.

Framåt kvällen kände barnen att de hade undersökt hela huset och därmed återknutit kontakten med platsen där de nu skulle tillbringa hela sommaren. Vid middagen berättade de