Dubbel skuld

By Tina Karlsson

I Falkhallen minglar och inspireras tusentals företagare och entreprenörer när sorlet plötsligt avbryts av ett gällt skrik. En person ur publiken sitter livlös i en av stolarna, men det som till en början framstår som ett naturligt dödsfall ska snart övergå i en förundersökning om mord. Hotfulla meddelanden och besinningslöst hat gör mordundersökningen till en av de svåraste och mest överraskande i radarparets karriär.

Kajsa Rudolfsson och Bahram Mohebbi från enheten för grova brott i Halland kastas återigen in i hetluften och ett fall som tycks leda rakt in i ett framgångsrikt lokalt företags mörka hjärta. Mitt under pågående utredning ställs Kajsas privatliv på ända och Barre gör allt för att stötta sin kollega och vän. Att leva och arbeta i ett rasande tempo och dessutom drabbas av en katastrof på hemmaplan har sitt pris. Frågan är bara hur högt.

"Dubbel skuld" är den sjätte delen i Falkenbergsmorden.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 2, 2023
• ISBN: 9789180007313

Book preview

Dubbel skuld

Tina Karlsson

En bild som visar text, Teckensnitt, gul, logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Tina Karlsson & Word Audio Publishing International AB, 2023

Omslag: Anders Timrén

ISBN: 978-91-8000-731-3

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Prolog

Mammas begravning skulle strax börja. Jag hoppades att den skulle bli fin. Att mista sin mamma som tonåring var väl inte något fint men avskedet kunde bli värdigt och stillsamt. Jag orkade inte riktigt med stök och bök sedan mamma gått bort i cancer. Min lillasyster fick allt upptänkligt stöd som gick att uppbåda från pappa. Pappas lilla guldklimp. Min bundsförvant var död. Nu hade jag ingen.

Tankarna gick i väg till dagen före begravningen. Pappa hade satt sig ner med oss bägge och sagt att han behövde allt stöd vi kunde ge honom. Han tänkte på sig själv. Inte på mig. Aldrig på mig. Han tyckte att jag skulle växa upp och att det var dags att skärpa till sig.

Så länge du inte visar att du är vuxen och kan ta ansvar kan du titta dig i månen efter att få ta över firman, hade pappa sagt.

Jag hade skrikit att jag inte ville ta över hans jävla patetiska firma. Pappa hade fått ett sorgset uttryck i ögonen så snart den första ilskan lagt sig. Något inom mig brast och när jag lämnat huset kunde jag se genom fönstren hur syrran kröp upp bredvid pappa i soffan och så hade de suttit och vaggat varandra en lång stund.

De två hade alltid varandra men jag var liksom lämnad utanför. Mig kunde man kommendera hit och dit och säga att jag skulle göra saker. Jag hade ingen annanstans att ta vägen. Var ändå beroende av honom. Jag var ensam i deras gemenskap. Den oönskade.

Kyrkan var vackert dekorerad med vita liljor, mammas favoritblomma, och fylld till sista plats. Mamma hade varit omtyckt både i samhället och på sin arbetsplats. Orgeln i kyrkan började spela och det dånade inne i mitt huvud. Jag tror att syrran upplevde detsamma för hon satte händerna för öronen. Tårarna steg i ögonen men jag försökte att dölja det så gott jag kunde. Syrran hade svårt att hålla ryggen upprätt. Pappa tvingade ner syrrans händer och lade sedan en arm om henne. Jag försökte bidra och tog hennes hand i min. Mormor hade placerat syrran som en barriär mellan pappa och mig.

Såja, mitt barn, gråt du, sa pappa och kramade om syrrans axlar medan han gav mig en varnande blick. Så tolkade jag den iallafall.

Mormor var den enda som brydde sig om mig nu när mamma hade dött. Det var lugnande att känna hennes närhet i bänken. Men hålet jag hade inombords skulle hon inte kunna fylla, hur närvarande hon än var. Mormor räckte syrran en vit näsduk med mammas initialer broderade på linnetyget. Jag tog den innan syrran hann och luktade på den. Den doftade mormor, inte mamma, så jag gav den till syrran. Hon kunde inte komma sig för att snyta sig i den utan stoppade in en del i blusärmen vid handleden och höll hårt i den andra. I stället torkade hon av tårar och snor på blusärmen. Kanske inte så fräscht. Jag hörde hur mormor suckade ljudligt.

Låt henne vara nu, mormor, viskade jag. Jag kände ändå för min lillasyster. Hon hade också förlorat sin mamma.

Begravningen blev fin och stillsam, förutom orgelmusiken då. Precis så stillsam som jag önskat mig innerst inne. Det var nog kaotiskt inombords. Jag saknade mamma jättemycket men samtidigt fanns det en annan känsla som var svår att identifiera. Det var som om ett stort hål öppnat sig i mitten av mig. Som om all energi sögs in i det hålet.

Mottagningen efter begravningen hölls i prästgården och den stora salen var dukad för många gäster. Tydligen skulle det bjudas på smörgåstårta, kaffe och kaka. Allt hade mamma bestämt. Hon hade haft det som sin uppgift, att planera sin egen begravning. Hon hade planerat den som om det vore en rolig och efterlängtad händelse. Borde jag vara mer ledsen? Borde jag visa mina tårar? Jag drog mig undan och höll mig mest för mig själv. Jag ville inte fastna med någon som ville berätta om sin egen sorg efter min mamma. Det var min mamma och det var jag som skulle känna sorg. Det var jag som skulle bli tröstad. Men vuxna var konstiga på det sättet.

Nyfikna blickar och lite tisslande och tasslande förekom runt om i salen. De flesta gästerna var grannar. Mamma hade varit engagerad i ideella föreningar och kyrkans kör så hon hade liksom varit ett välkänt ansikte. Vid ett av borden satt mammas kollegor. Före detta kollegor. Mamma hade arbetat på kommunen som receptionist vilket gjorde att de flesta som arbetade i kommunhuset kände henne.

Jag gick från bordet utan att ha fått i mig en enda smula. På väg mot toaletterna hörde jag hur tanterna satt och pratade om min mamma och om mig. Vad det skulle bli av mig. Jag som var så besvärlig. Flickebarnet däremot var ju av ordentligt virke. Mer lik sin far än sin mor. Det de sa lät inte så trevligt. De skvallrade helt enkelt. I den stunden bestämde jag mig för att jag inte kunde lita på någon. Inte ens syrran.

Pappa hade sagt att syrran skulle få ta över firman eftersom det inte gick att lita på mig och det inte fanns någon annan. Pappa var sådan. Han planerade många år framåt och han ville att hans företag skulle stanna inom familjen. Varje sommar, sedan jag var tretton, hade jag jobbat hos pappa. Jobbet var ganska kul eftersom jag fick göra allt möjligt. Min syster hade också arbetat sedan hon var tretton. Nu var jag arton och två år äldre än syrran. Den här sommaren skulle jag inte jobba hos pappa. Jag hade bestämt mig för att jag skulle ut och pröva mina vingar.

Ibland när pappa inte tyckte att jag skötte mig slängde han ut mig, och varje gång visste jag att han snart skulle ta tillbaka mig. För det gjorde han alltid. Även när mamma levde hade pappa och jag haft en trasslig relation som gick ut på att jag gjorde allt för att frigöra mig, pappa låtsades att han uppmuntrade det men när jag inte lyckades log han inombords. Han trodde att jag inte märkte det, men det gjorde jag. När jag inte lyckats kom jag hem och blev insläppt i värmen igen. Varje gång fick pappa mig att lova att jag skulle skärpa mig och börja bete mig som den nästan vuxna sonen jag var. Han visste ingenting om hur jag mådde inombords. Frågade han någonsin? Nej, aldrig. Han bara förutsatte att jag var som han. Men det kunde jag aldrig bli. Jag kunde inte vara som han. Jag skulle aldrig bli som han. En gång råkade vi nästan i slagsmål men då drog mamma en gräns. Det var precis innan hon dog. När hon dött var jag helt ensam. Luften gick ur mig. Jag tror aldrig att jag hämtade mig efter det.

1.

Onsdag 18 maj, 2022

Fasen vad snygg du är i uniform, Barre! utbrast kriminalkommissarie Kajsa Rudolfsson. Kajsa arbetade på enheten för grova brott i Halland tillsammans med sin kollega, kriminalinspektör Bahram Barre Mohebbi.

Eller hur! Din uniform klär dig också, sa Barre och stängde bildörren.

Kajsa hade hämtat Barre vid hemmet i Glommen. De bodde båda i det lilla fiske- och lantbrukssamhället vid Hallands kust, åtta kilometer norr om Falkenberg.

Det var länge sedan jag bar den och jag var lite rädd för att den skulle ha krympt i garderoben, fnissade Kajsa.

Vi får be någon ta en bild på oss på plats så att vi kan visa våra kollegor, sa Barre och lyfte mobilen. Jag kan ta en bild på dig nu när du kör.

Det behöver du inte, sa Kajsa och betonade ordet inte.

De båda stod varandra nära och umgicks ofta familjevis. Barre och hans man Richard, Barres mamma Soraya och hennes väninna Signe, Kajsa och hennes man Mattias samt deras dotter Lovisa. Alla var de nära vänner.

Jag ser fram emot dagen, sa Kajsa och fokuserade på vägen.

Talarna verkar intressanta. Speciellt tycker jag att det ska bli spännande att lyssna till den nationella samordnaren för Agenda 2030, påpekade Barre.

Är du redo att svara på frågor från allmänheten om yrket?

Absolut! Vore kul om vi kunde inspirera någon att söka till polishögskolan också, men det är väl mest företagare på plats, kan jag tänka mig.

Man vet aldrig, kanske tar någon med sig en son eller en dotter till eventet, sa Kajsa och log.

Kajsa och Barre hade tidigt under våren anmält sitt frivilliga intresse av att vara behjälpliga på Näringslivsdagen i Falkhallen.

Hur brukar det gå till här? frågade Kajsa stationsbefälet från Falkenbergspolisen.

Först är det mingelfika och deltagarna släpps in genom alla dörrarna. Falkhallen är indelad i två delar och delas av med den där vikväggen som hissas upp och ner. I delen där borta serveras kaffe, lunch och senare eftermiddagsfika. Vi kan gå bort och ta lite kaffe så ska jag visa er hur det funkar.

Jag är faktiskt lite sugen. Det ser ut som om det finns mackor också, sa Barre.

Det blir säkert en spännande dag. Det brukar det vara, sa stationsbefälet och nickade mot kommunpolisen som också var där. Visst var du med senast?

Ja, men det var ju 2019, så det var ett tag sedan.

Ja, den där jäkla pandemin ställde till det, sa Kajsa.

De gick mot långborden där fika var uppdukat till de cirka tusen personerna som skulle inta lokalen. De mötte leende människor och folk de kände igen som började strömma in genom dörrarna.

Hej Kajsa, sa Anna Jönsson. Hon var en av Kajsas närmaste vänner, tillika framgångsrik företagare inom inredning och design och boende i Glommen.

Kul att ses. Tänkte att jag skulle leta upp dig, men du hittade mig först.

Ovanligt att se dig i uniform … jag tror faktiskt att jag aldrig sett dig i den.

Man får ju klä sig ordentligt när man representerar myndigheten, sa Kajsa och kramade om Anna.

Det var en av fördelarna med att pandemin ansågs vara över, man kunde krama sina vänner.

Barre, dig har jag definitivt aldrig sett med uniform. Ni är superfina, sa Anna och kramade om Barre. Är det okej om jag fotar er? Anna plockade upp mobilen ur handväskan och tog flera bilder som hon sedan visade dem bägge.

Bild nummer tre tyckte jag var bäst, sa Barre och Kajsa höll med.

Är det okej om jag lägger upp den på Instagram?

Absolut, men då får du skriva något om lagens långa arm, sa Kajsa och skrattade. Skämt åsido, det är okej.

Före pandemin hade alla umgåtts ofta, både inom och utanför familjerna. Kajsa och Anna var med i en bokcirkel där man träffades varannan månad och pratade böcker men mest av allt åt god mat och drack ett gott vin till och pratade om allt annat än just böcker.

Om vi inte ses mer under dagen så hoppas jag att ni får en underbar dag, sa Anna och försvann i vimlet.

Ska vi ta oss tillbaka till vårat bord? Det börjar dra ihop sig till första akten, sa stationsbefälet Thomas och ledde vägen genom folkmassan.

Det var gott med kaffe och macka, sa Barre.

Och verkligen gott kaffe också, sa Kajsa.

De gick tillbaka till det runda ståbord som blivit tilldelat dem. Bordet stod längst bort i lokalen till vänster om scenen och på det låg broschyrer, reflexer och karameller. Några personer stod redan och väntade på dem där.

En av dem var en författare som ville ställa några frågor i researchsyfte. Kommunpolisen kände henne och berättade att Kajsa och Bahram arbetade på enheten för grova brott. Intresserat vände författaren sig mot Kajsa.

Vad skulle ni göra om någon dog här inne under dagen?

Det hoppas jag verkligen aldrig händer, men vi skulle spärra utgångarna och ta hit all personal som fanns att tillgå. Oavsett dödsorsak ses ett dödsfall som misstänkt mord. Kajsa försökte svara så utförligt som möjligt utan att bli för långrandig.

Författaren var ganska insatt och Kajsa kom ihåg att de läst en av hennes böcker i bokcirkeln för några år sedan.

Moderatorn gjorde sig redo för att gå upp på scen.

Nu släcker vi ner.

Barre hörde hur ljus- och ljudkillarna pratade med varandra.

Och musik på.

Blackboxen i Falkhallen var helt mörklagd och hög musik dånade ut från högtalarna. Barre kunde inte längre höra något annat. Det kändes i kroppen när basen dunkade. Det skulle nog bli en spännande och intressant dag.

2.

Onsdag 18 maj, 2022

Falkhallen var nedsläckt och på scenen tändes två spottar vars ljusstrålar började vandra över scengolvet som om de letade efter någon. Publiken applåderade i takt med musiken. Filip Bengtzon, nytillträdd vd för det anrika Falkenbergsbaserade företaget Vaca Mekaniska, satt näst längst upp i lokalen på läktaren. Under tiden som ljuset var tänt hade Filip haft överblick över publikhavet, lokalen och scenen. På golvet till vänster om scenen hade han sett fyra poliser stå och prata vid ett runt ståbord.

Medryckande musik strömmade ut ur de stora högtalarna och basen kändes i kroppen.

Mina damer och herrar, entreprenörer och företagare! Varmt välkomna till Näringslivsdagen 2022, sa moderatorn från scenen.

Moderatorn var en känd programledare och tevepersonlighet. Filip kände henne personligen och hade pratat med henne under morgonminglet.

Jag tycker att det här är helt fantastiskt! Ni är alltså 985 personer här idag! Det finns ingen annan stad i Sverige, vad jag vet, som har ett så engagerat näringsliv sett till antal kommuninvånare. Ni som är här idag kommer mestadels från lokala privata företag men vi har även några deltagare från kommun och bank. Vi kommer att bjuda på en inspirerande dag med rikt innehåll och först upp på scenen är Falkenbergs kommunfullmäktiges ordförande och Näringsföreningens ordförande. Ge dem en stor och varm applåd!

Falkhallen fullkomligen exploderade i applåder, visslingar och hejarop. Filip höll med moderatorn, det här var nästan otroligt. Skulle en sådan här dag arrangeras i Stockholm hade kanske ungefär lika många närvarat, men det fanns ju också betydligt större andel företagare i huvudstaden. Kvinnan intill Filip hade presenterat sig som företagsrådgivare vid det största lokala bankkontoret i staden och applåderade nu frenetiskt.

Det är så att man får gåshud, sa hon och böjde sig mot Filip.

Han kunde inte annat än att hålla med. Musik, ljus och moderatorns skicklighet kunde säkert framkalla en sådan känsla hos de flesta i lokalen.

Under tiden som kommunfullmäktiges och föreningens ordförande pratade på scenen zoomade Filip ut och lät tankarna vandra. Snart skulle det uppenbaras att stora mängder pengar hade lyfts ur företagets kassa. Det var frågan om miljonbelopp. Pulsen ökade och svetten i pannan pärlade sig. Det sved till i magen och Filip tog sig för mellangärdet. När som helst skulle det uppdagas. Om han var ärlig mot sig själv skulle han nog inte ha jobbet kvar när bedrägeriet blev ett faktum. Hur fan kunde han vara så klantig och naiv.

Filip suckade djupt och damen bredvid honom vred på huvudet.

Håller du inte med om vad kommunstyrelsens ordförande säger? frågade hon.

Jodå, absolut, svarade Filip men hade inte en aning om vad ordförande sagt.

Damen log mot Filip, det såg han i det skumma ljuset.

Scenprogrammet fortsatte med dagens första talare, före detta statsministern Fredrik Reinfeldt. Han pratade om geopolitiska förändringar och förutsättningar för handel och hållbarhetsfrågor. Filip hade lyssnat på Reinfeldt flera gånger, till och med träffat honom vid ett tillfälle och fått möjlighet att prata om global ekonomi. Filip tyckte om den före detta statsministern, de hade ungefär samma värderingar. Applåderna som kom efter föredraget berättade att fler tyckte som Filip.

Han är så snygg, den karlen, sa kvinnan som satt bredvid högt och tydligt, till sin kollega och till Filip.

Filip log mot kvinnan men tänkte för sig själv att det inte hörde till saken om Reinfeldt var snygg eller inte. Om han sagt så om en kvinna hade det blivit ett jävla ramaskri.

En vikvägg mitt i hallen hissades upp när det var dags för lunch och deltagarna vällde ut till den andra halvan av Falkhallen. I den första halvan, blackboxen, hade de alla tillbringat två timmar med scenprogram. En engångstallrik med potatissallad och kyckling samt lite sallad var upplagda på långbord som stod uppställda i mingelhalvan av Falkhallen. En lokal cateringfirma serverade mat från lokala producenter. Halland, speciellt Falkenberg, var en stark matdestination. Filip minglade med andra företagare, föreläsarna och några ur den arrangerande föreningen.

Mitt i vimlet tyckte han plötsligt sig se en person som inte borde vara där. Det stämde inte. Filip letade bland de minglande deltagarna men kunde inte se personen igen och antog att det bara var någon som var lik. Tankarna for runt och Filip kände sig illa till mods.

Väl på plats på läktaren igen noterade han att raden bakom honom var tom. Bankkvinnan hade dessutom flyttat någon plats ifrån honom så nu satt han ensam på kanten. Då kunde han sträcka ut sina långa ben lite mer. Han funderade på om han skulle sätta sig bakom i stället men avstod. Personen som suttit där innan kanske skulle komma tillbaka.

Strax innan eftermiddagskaffet som skulle serveras med den senaste smaken i Sia Glass sortiment, allt enligt programmet, pratade kommunens näringslivschef med vd:n på ett nyetablerat stort företag.

Hur har er etablering fungerat, tycker du? frågade näringslivschefen.

Jag tycker att vi har fått mycket och värdefull hjälp av kommunen och det har gått bättre än vi kunde ana.

Filip lyssnade intresserat och lade vd:ns namn på minnet. Han skulle ta ett snack med henne. Det var kanske dags att starta ett vd-nätverk även i Falkenberg, fast frågan var om det var lönt. Det knöt sig i magen igen. Han drog ett djupt andetag. Filip uppfattade att någon hade satt sig bakom honom. Det var tur att han inte bytt plats, tänkte han.

Falkhallen mörklades återigen. Det var dags för ett dansuppträdande. Publiken började klappa i takt för att uppmuntra dansarna. Filip sträckte på sig och gäspade, han orkade inte applådera. Det skulle bli gott med kaffe snart. Han lutade huvudet bakåt och plötsligt kände han hur det stack till i halsen, som ett getingstick. En hand höll emot i hans nacke. Han lade högerhanden på stickstället och samtidigt gjorde det oerhört ont i hjärtat. Förtvivlat försökte han ta sig för hjärtat och vända sig mot damen från banken. Det gick inte. Han försökte få fram ett ljud för att uppmärksamma henne på hur han mådde. Det gick inte heller. Han kunde inte sträcka sig dit. Mannen som satt framför honom nådde han inte.

Filip kände hur hans kropp stängde ner bit för bit och smärtan i bröstkorgen var outhärdlig. Med allt större fruktan försökte Filip dra djupa andetag men han fick varken ner luften i lungorna eller kunde andas ut. Det kändes som om huvudet skulle sprängas. Musiken som dånade gjorde inte saken bättre. Synfältet smalnade av mer och mer. Armen som han hållit sig för halsen med hade fallit neråt och i den rörelsen hade kroppen av tyngdlagen rört sig en aning åt höger, åt grannens håll men det hjälpte inte. Han kunde inte röra sig längre, andningen upphörde och plötsligt blev det svart.

3.

Onsdag 18 maj, 2022

Det var duktiga ungdomar, sa Barre när dansnumret avslutades och applåderna började lägga sig.

Då, mina damer och herrar, är det eftermiddagsfika. Kaffet kommer från Stålboms konditori och glassen från Sia i Slöinge. Dags att sträcka på benen och välkomna tillbaka till era platser om tjugo minuter, sa moderatorn och lokalen tändes upp.

Många som satt på stolarna som stod utplacerade på golvet började röra på sig och prata med varandra. Några var kaffesugna och hade bråttom ut under vikväggen som började hissas upp. Ett högt och gällt skrik bröt igenom allt sorl. Barre vände sig om och försökte se varifrån skriket kom.

Hjälp! skrek en dam från övre raden på läktaren.

Människorna som redan ställt sig upp och var på väg mot fikat stannade upp i farten. Folk runt omkring damen som skrikit ställde sig upp och ljudnivån steg till höga höjder. Det utbröt tumult. Kajsa sökte med blicken och började ta sig uppför trappan mot raden där ropet kommit ifrån. Ännu en gång skrek damen.

Där! sa Kajsa och fick fart uppför läktartrappan.

Barre kom strax efter. Synen som mötte dem var en man vars huvud hängde åt sidan, ut mot läktargången. Han satt längst ut i stolsraden näst längst upp i lokalen. Kajsa försökte hitta mannens puls.

Kan alla vara tysta så att jag kan höra om han andas, skrek Kajsa rakt ut.

Folk runtomkring tittade storögt på dem. Några missade inte tillfället att få en spännande bild i sin telefon.

Ring ambulans och be Thomas att få folket att sätta sig ner, lägga undan sina mobiler och hålla tyst, kommenderade Kajsa.

Han tryckte in 112 och sa sitt namn, var de befann sig och att de behövde en ambulans.

Han andas inte, sa Kajsa. "Vi får spärra av här. Snabbt. Vi måste säkra alla spår vi kan. Var vänlig och rör varken kroppen