Mörk avund

By Tina Karlsson and Callin Öhrvall Delmar

I sitt hem vid skogens kant strax utanför Okome i Halland hittas Marie Persson brutalt nerslagen. Marie är personen bakom det populära instagramkontot Fröken Chili, som gjort succé med recept och inspiration kring stark mat. På sistone har det dykt upp meddelanden från arrangörer som tackar för hennes medverkan på deras event – problemet är bara att hon aldrig varit där. Hon har aldrig ens lagt upp en bild på sig själv. Hemma har hon känt sig iakttagen, och på jobbet har saker försvunnit ur hennes skåp …

Återigen får kriminalkommissarie Kajsa Rudolfsson och kriminalinspektör Bahram Mohebbi uppgiften att leda en förundersökning. På enheten för grova brott i Halland är det dålig stämning bland personalen. Den nya chefen Helena Stridsborg började sin tjänst mitt i brinnande pandemi och det har visat sig vara svårare än hon trott.

"Mörk avund" är den femte delen i Falkenbergsmorden.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Dec 28, 2022
• ISBN: 9789180006484

Book preview

Mörk avund

Tina Karlsson

Copyright © Tina Karlsson, 2022

Omslag: Anders Timrén

ISBN: 978-91-8000-648-4

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Prolog

När jag står i skogen kan hon inte se mig men jag kan studera varje steg hon tar innanför de stora fönstren. Man skulle kunna säga att jag har kartlagt hennes tillvaro. Jag vill ha henne i mitt liv så som jag har rätt till.

Från skogen rör jag mig sakta och försiktigt runt huset. Jag tar mig upp på kökstrappan. Handskarna är på. Det är nu eller aldrig. Nu måste hon förstå, annars kan hon lika gärna dö. Dörren är olåst och lättöppnad. Längre in i huset hör jag någon prata och flytta på något tungt. Är hon inte ensam? Det hade inte sett ut som om någon mer än hon var hemma när jag tittat in genom fönstret.

  Plötsligt står en kattjävel nedanför fötterna med stora genomträngande ögon. Den morrar dovt. Som om inte en katt räckte sitter plötsligt ännu en där. De skulle bara våga förstöra nu.

  Kissarna, vart gick ni?

Jag stelnar till. Inget får gå fel nu. Försiktigt öppnar jag köksdörren igen och smyger ut på trappan. Tålmodigt står jag utanför och väntar. Efter en stund tittar jag in genom fönstret i köksdörren och ser då ryggtavlan på henne. Håret är uppsatt i en svans, som alltid. Hon rör sig ledigt och har en katt under vardera armen. Det ser ut som att hon går och pratar med dem. Det är inte rättvist. Om det är någon som borde få uppmärksamhet så är det faktiskt jag, inte några jävla katter. Beslutet som jag tagit tidigare förstärks inom mig. Det är nu eller aldrig. Liv eller död.

  Jag tar ett djupt andetag och lägger högerhanden på dörrhandtaget och trycker sakta ner det. Så tyst jag kan tar jag steget in genom dörren och stänger den mjukt efter mig. Pulsen har ökat och tvivlet som dyker upp trycker jag varsamt tillbaka. Det är nu eller aldrig. Rösterna jag hört innan kan jag den här gången identifiera som teven. Jag smyger in i köket och följer köksön bort mot hennes matrum. På köksön står en orange gryta och puttrar på spisen. En skärbräda ligger framme och ovanpå den en köttklubba och en kniv. Det ligger en boll med tillskrynklat blodigt hushållspapper. Hon har nog torkat av köttet med det.

  Vad gör du här?

  Jag stelnar till och inser att hon kommit in i köket från hallen. Hon överrumplar mig. Det var inte så här det skulle gå till. Jag vänder mig snabbt om och tar tag i köttklubban som ligger närmast. Allt det jag tränat på att säga till henne är som bortblåst. Huvudet blir tomt och kroppen i kaos.

När det återigen blir tyst i köket ser jag hur de båda katterna springer ut genom kattluckan i köksdörren.

  Spring ni!

1.

Onsdag 2 februari 2022

På stentrappan vid köket till det stora gårdshuset satt två katter och jamade ljudligt. Den ena var stor, långhårig med beige i färgen och den andra var en liten sköldpaddsfärgad hona. Hjördis Gustavsson öppnade dörren och snålvinden drog in genom öppningen. Hon huttrade till en aning. De båda katterna sprang rakt in i köket så fort dörrspringan var stor nog till dem. Det var märkligt att de kom hit nu och så hungriga.

  Ja, ni ska få. Lugna er nu lite, kära hjärtanes. Är inte er matte hemma?

  De båda katterna strök runt Hjördis ben och följde varje rörelse med blicken, de fortsatte utstöta starka jamanden. När hon serverat dem blötmat på varsitt fat böjde hon sig mödosamt ner och drog handen över deras ryggar och svans.

  Men så våta ni är. Jag tror det är bäst att jag ringer matte och hör hur det är med henne. Vad vet vi, hon kan ju ligga sjuk i den där pandemisjukan. Hon gick från köket genom matsalen där en vacker kakelugn tronade och in i rummet som hon använde som tv-rum där den mörkgröna telefonen stod. Bredvid på det lilla bordet låg en adressbok och Hjördis letade upp sin grannes namn.

  Då ska vi se här, sa hon och höll pekfingret vid siffrorna samtidigt som hon slog numret. Egentligen kunde hon numret utantill men det var en gammal vana. Hon började med att ringa till den fasta telefonen. Signalerna gick fram och hon lät dem ringa. Om Marie Persson av någon anledning var i något av uthusen skulle hon inte höra telefonen ringa. Svararen gick i gång och Maries röst bad uppringaren att lämna namn och telefonnummer. Hjördis knäppte bort samtalet och slog i stället numret till Maries mobiltelefon. Efter flera signaler gick det över till mobilsvar även här.

  Hej! Du har kommit till Marie Persson. Jag kan inte svara just nu men lämna gärna ett meddelande med ditt namn och telefonnummer så återkommer jag så fort jag kan. Ha en bra dag!

  Kära Marie, dina katter är hos mig och är väldigt hungriga. Jag har gett dem mat så det går ingen nöd på dem men jag undrar om du glömt att berätta för mig att du skulle i väg. Hjördis drog efter andan och fortsatte. Om jag minns rätt var det väl idag du skulle åka till mathandeln även åt mig. Du brukar ju komma förbi med det jag handlat över nätet så vi ses när du kommer. Nu ska jag inte störa dig längre. Adjö, så länge.

  Hjördis höft var inte riktigt som den skulle och hon vaggade lätt på stolen för att ta sig upp.

  Åh hej, gamla gumma, nu får du allt röra på dig lite mer så du inte stelnar till, sa Hjördis högt. Hon förväntade sig inget svar. Hennes salige man Sune hade varit död i femton år och de hade aldrig fått egna barn, så Marie var så nära det som det överhuvudtaget gick.

Mörkret började lägga sig runt huset och de båda katterna hade äntligen placerat sig på sin pläd nedanför den öppna spisen som Hjördis tände på eftermiddagen när hon skulle sätta sig och lösa korsord i sitt stora vardagsrum. Men idag var inte som andra dagar. Katterna hade verkat uppjagade efter att de stillat sin hunger och bett om påfyllning flera gånger. Hjördis kunde känna på sig att det var något som inte stämde. Hon tittade ut och kunde se Maries gård mellan granarna. Det var fortfarande mörkt där. Marie brukade ändå tända utomhusbelysningen även när hon åkte hemifrån. Hjördis började vanka av och an medan hon tänkte på vad hon skulle göra. Beslutsamt gick hon in i tv-rummet och slog hemnumret till Marie. Signalerna gick fram som ekande vågor i natten. Inget svar. Hjördis försökte med Maries mobiltelefon igen som snabbt gick över till mobilsvar. Inte för att Hjördis visste hur de där mackapärerna fungerade men hon visste att Marie alltid hade med den vart hon än gick. Marie hade i och för sig sagt att när hon var upptagen i möten eller annat så kunde hon inte svara. Hjördis ville inte verka tjatig så hon avstod från att lämna ytterligare ett meddelande.

  Ja, ni får stanna här hos mig tills er matte kommer hem, tror jag. Det lyser fortfarande inte i huset så hon har inte kommit än. Hjördis gick ut i köket och hämtade kaffekoppen, den lilla kakan och korsordet i dagstidningen. Hon satte sig bekvämt till rätta i favoritfåtöljen med filten över benen och smuttade på det varma kaffet.

Nu hade det gått ytterligare några timmar och Hjördis försökte ringa Marie igen. Fortfarande inget svar.

  Nej, vet ni vad, jag får nog gå dit imorgon bitti och titta till huset. Ja, jag vet att er matte sagt att jag inte ska ut och gå i onödan innan min höftledsoperation men nu är det inte som vanligt här. Jag går åtminstone inte ut i mörkret, för det kan jag väl få en applåd, sa Hjördis och lade upp ny mat till katterna innan läggdags.

Den lilla väckarklockan som stod på sängbordet visade på fem minuter över fem och Hjördis var klarvaken. Katterna låg intill henne. Värmen från deras små kroppar skänkte henne glädje. Hon kanske skulle skaffa egen katt till sommaren. Men vem visste hur länge Hjördis skulle befinna sig i jordelivet. Inte hon själv i varje fall. Hon kliade de båda katterna en efter en och de spann belåtet.

  Var kan er matte hålla hus? Tänk om ni kunde prata, sa hon och menade det verkligen. Det hade underlättat om hon förstått djuren. Jag ska gå upp nu men ni kan ligga kvar om ni inte är hungriga. Hon satte sig mödosamt upp med de nakna fötterna på det kalla golvet.

  Mjau!

  Vad säger du Maja?

  Mjau, svarade den lilla sköldpaddsfärgade.

  Jag ska gå hem till Marie så fort det ljusnat men jag provar att ringa först så att hon inte skäller på mig, sa Hjördis och vaggade sig samtidigt upp i stående. Det smärtade i höften och hon tog sig för den. När ni fått er mat ska jag ta min smärtlindring illa kvickt för det var värst vad det gör ont idag.

Efter morgonbestyren försökte Hjördis ringa till Marie ytterligare en gång men utan resultat. Hjördis blev alltmer otålig och rastlös. Det kunde väl ljusna snart.

Dagen hade ljusnat och Hjördis klätt sig i sin tjocka regnkappa, satt på sig gummistövlar och hade käppen i höger hand. I kappfickan låg nyckeln hem till Marie. Katterna höll sig tätt intill henne och hon hade svårt att komma framåt.

  Men kära Lufsen, gå inte precis framför mina fötter, då kan jag ramla på dig. Och du Maja, håll dig också vid sidan så att jag inte trampar på dina söta små tassar.

  Regnet hade slutat att strila, granarna rörde sig i vinden och det snöade inte. Alltid något att vara tacksam för. Grusvägens hålor var vattenfyllda och Hjördis fick sicksacka över vägen för att undvika dem. Katterna gjorde exakt likadant och följde varje steg hon tog. Hade det regnat hade katterna förmodligen inte ens följt med ut. Ju närmare det lilla sällskapet kom Maries gård desto saktare gick katterna. Hjördis vände sig om vid den öppna grinden och tittade efter katterna som stannat till ett tiotal meter bort. De hade satt sig på vägen.

  Kom då, katterna, lockade hon på dem men de satt kvar. Hjördis ryckte på axlarna och följde den grusade gången, stor nog för en bil att få plats, ända upp till huset. Marie körde alltid in på gårdsplanen framför huset med bilen för att sedan ställa den inne i uthuset. När Marie köpt den avstyckade gården av Hjördis och Sune hade hon fått hjälp med att inreda uthuset till garage, förråd och ateljé av något slag.

Så kom Hjördis på att hon kanske skulle gå dit och titta i garaget för att se om bilen var där. Hon vände om och gick tillbaka en bit på gången för att nå garaget. Höften värkte alltmer men hon kunde låna en stol och vila sig på inne hos Marie. Katterna satt nu mellan grusvägen och uthuset och tittade långt efter Hjördis. Högst ovanligt. De brukade vara först vid köksdörren.

  Hjördis öppnade garagedörren och det första hon såg var Maries bil. En blå lite mindre sort. Hon gick fram till den och kände på handtaget. Bilen var i varje fall låst. Men då måste ju Marie vara hemma. Hon vände sig om och tittade på boningshuset som såg ut precis som vanligt. Hjördis tog sats mot köksdörren. Hon kände på handtaget och dörren var olåst.

  Hallå, Marie, är du hemma?

  Inget svar. Hjördis puls ökade i takt med att hon gick in i huset. Vad var detta?

  Marie, är du där?

  Tystnad.

Köksdörren ledde direkt in i det nyrenoverade köket som Marie byggt ut. Hjördis frös till is och slog handen mot munnen. Mellan köksön och skåpen längs kortsidan av huset låg någon. Bilden av blod och Maries slutna ögon skulle för all framtid vara fastetsad på Hjördis näthinna.

2.

Torsdag 3 februari 2022

Kajsa Rudolfsson, kriminalkommissarie och tidigare chef på enheten för grova brott öppnade dörren till avdelningen. Det hade varit en fin morgon med familjen och nu längtade hon efter en bra arbetsdag. Några surdegar låg på hennes skrivbord men om det höll sig lugnt kunde hon få undan dessa redan innan arbetsdagen var slut.

  God morgon, Kajsa, sa Lars Biffen Göransson när hon mötte honom och Sven Tranan Tranberg i korridoren.

  God morgon, allt väl med er idag?

  Hon fortsatte mot sitt eget kontorsrum. På vägen dit såg hon att Bahram Barre Mohebbis dörr stod öppen.

  Tjena, vad du var tidig? sa hon samtidigt som hon stannade till i dörröppningen. Jag fick för mig att vi skulle samåka idag.

  Men det var väl om jag hörde av mig? sa Barre.

  Ja, det var så vi sa. Det var tur att vi inte samåkte, för jag hade lite att göra hemma.

  Jag hade en hög att ta tag i så jag åkte in tidigt, sa Barre och log mot henne. Chefen sökte dig för en liten stund sedan.

  Det kunde betyda två saker; antingen var chefen nöjd med något eller så var hon missnöjd. Vilket det än var fick Kajsa något oroligt i magen. Hon suckade djupt inombords och tog sikte på chefens kontor.

  God morgon, Kajsa, sa Klas Holmström som var deras främsta utredare på enheten. Han steg precis ut ur sitt kontor.

  Hur mår frugan? frågade Kajsa.

  Det är fint med henne och katten, tackar som frågar.

  Dörren till chefens rum stod öppen och Kajsa knackade lätt på dörrkarmen.

  Kom in, Kajsa. Det var bra att du kom.

  Ja, Barre sa att du sökt mig.

  Stäng dörren efter dig och sätt dig ner.

  Kajsa gjorde som hon blivit tillsagd.

  Det är så här, förstår du. Jag har lite svårt för att inte bli informerad kring vad ni alla har för er, och speciellt känner jag att information från dig dröjer.

  Vad är det för information du känner dröjer? frågade Kajsa och mötte Stridsborgs blick.

  Ja, det vet jag ju inte eftersom du inte rapporterar allt till mig.

  Vad exakt är det som jag inte rapporterat till dig?

  Jag vill bara att du ska tänka på att hålla mig uppdaterad. Alltid.

Men du måste förstå att du inte kan mikrostyra och kontrollera allt vi gör, sa Kajsa Rudolfsson och hoppades att orden skulle gå in.

  Jag vill veta vad mina underlydande gör och det kan ingen klandra mig för. Om jag inte kontrollerar, hur ska jag då veta hur det går? kontrade Helena Stridsborg, ny chef för enheten för grova brott i Halland.

  Bara det att hon kallade dem för underlydande sa det mesta. Stridsborg hade börjat som chef på enheten för grova brott mitt under brinnande pandemi och Kajsa förstod att det inte var optimalt men å andra sidan hade det varit passande med en viss ödmjukhet från chefens sida. Som det var nu levde hon väl upp till sitt namn på sätt och vis.

  Jag vet vad den här tjänsten innebär eftersom jag har haft den och jag vet också att du har krav på dig uppifrån. Att hela arbetslaget upplever det som dålig arbetsmiljö kan ju knappast vara bra. Nu tänker jag ge dig ett råd som jag hoppas att du tar till dig. Kajsa spände blicken i Helena som lyfte hakan och blängde tillbaka på Kajsa. Släpp taget och låt oss arbeta i fred så ska du se att uppklarningsstatistiken kommer att stiga igen. Vi har de senaste fyra åren legat högt men nu börjar det dala. Jag har pratat med mina kollegor ...

  Det är väl just där skon klämmer. Du ska inte gå runt och prata en massa strunt, Kajsa, avbröt Stridsborg.

  Jag lämnar dig med det rådet och går innan jag säger något till dig som jag kommer att ångra. Kajsa vände på klacken och lämnade chefens rum.

  Stäng dörren på vägen ut!

  Det gjorde inte Kajsa, kanske barnsligt men hur jobbig fick en människa vara. Kollegorna tyckte inte alls om Stridsborg och det hade orsakat en dålig stämning på enheten. Helena Stridsborg lade sig i allt som gick att lägga sig i. Plus lite till.

  Psst, Kajsa, hur gick det? frågade Holmström när hon mötte honom i köket. Han var en av dem som tog mest illa vid sig. Holmström var utredare med specialkunskaper inom kriminologi, IT och massor av annat nyttigt på enheten. Han hade alltid en lösning på allt och kunde hitta information på ett kick men under Stridsborgs ledning var han nu nästan vingklippt. Han fick inte göra något utan att kolla med henne först. Likadant var det egentligen för dem alla. Hon lade näsan i blöt överallt. Underminerade allt arbete och försökte hela tiden detaljstyra. Det höll inte längre. Kajsa hade försökt att jämka och medla men nu var måttet rågat.

  Jag har pratat med henne så vi får se om det blir bättring annars får vi vända oss till facket. Det är viktigt med arbetsmiljön.

  De senaste åren har vi haft bra arbetsmiljö och uppklarningsstatistiken från vår enhet är en av de bästa i landet. Fattar mänskan trögt eller? Kanske läge att gå i förtidspension.

  Vi ska nog lösa det, Holmström. Om Helena inte ville lyssna på Kajsa fick Kajsa ta saken i egna händer och ringa regionpolischefen och facket.

  Samtidigt ringde Kajsas mobil och hon såg att det var från vakthavande befäl.

  Kajsa, ni får ett mordförsök alternativt mord i Okometrakten. En kvinna har hittat sin granne medvetslös i hemmet och när första patrullen och ambulans kom dit meddelade de att det helt säkert rör sig om en brottsplats. Jag skickar koordinater.

  Gör så, vi åker direkt, sa Kajsa och klickade av samtalet. Hon gick de tio meterna till Barres rum.

Barre, ta din jacka och kom.

  Vart ska vi?

  Vi har ett potentiellt mord i Okome.

  Jag briefar Stridis, sa Holmström.

  Tack.

  Om en stund. Jag väntar tills ni har kommit i väg, sa Holmström och log stort.

  Kajsa nickade och log tillbaka. Lite trött blev hon på detta också. Det gjorde inte saken bättre av att Holmström retade upp chefen men hon hade vare sig tid eller lust att ta tag i det just nu.

Under tiden som Barre och Kajsa åkte den knappa timmen det tog mellan polishuset i Halmstad och adressen utanför Okome, en liten by på inre landsbygden i Falkenbergs kommun, fick de mer information om brottsplatsen över Rakel, polisens kommunikationssystem.

  Offret, en kvinna i sena trettioårsåldern, tekniker och läkare på plats. En del blod påträffat från kroppen. Kvinnan som fann offret är fortsatt på plats och redo att höras initialt av er.

  Vet vi om personen lever?

  Vid liv men knappt vad jag har förstått. Ambulans lämnar förmodligen platsen inom kort.

  Tack för det. Vi återkopplar så fort vi kan. Klart slut.

  Jaha, då ska vi se vad det här är. Hoppas att det inte finns några barn i huset, sa Kajsa.

3.

Torsdag 3 februari, 2022

Barre följde vägen mot Okome på väg 154 för att sedan svänga av mot samhället. De hade fått koordinaterna och på gps:en såg de att efter några högersvängar fanns det en liten grusväg till höger som ledde upp till huset vid skogen. Vägen lutade uppför och de passerade det som måste vara den närmaste grannens hus på grusvägen. Blåljusen från utryckningsfordonen lyste upp de vita väggarna och skvallrade om var Barre skulle svänga in.

  Ställ dig så att de kommer ut med de andra bilarna. Jag tror att vi blir här ett tag, eller vad tror du? frågade Kajsa och fick en blick från Barre som sa att han visste hur man parkerar. Ja, men förlåt, sa Kajsa och steg ur bilen så fort den stannat. Fan, vad det regnar då!

  Kan man lugnt säga. Tar du overallerna och skoskydden från bakluckan? Jag har munskydden och handskarna här.

  Japp!

  Så bra att ni kunde komma så fort, sa chefsteknikern Sara Eriksson och mötte upp Barre och Kajsa i ytterdörren till det vita huset.

  Hur ser det ut? frågade Kajsa samtidigt som hon trädde ena foten i den vita overallen.

  Kvinna, Marie Persson, trettionio år, någon har slagit henne med något tungt och hårt i huvudet. Förmodligen har offret legat medvetslös större delen av tiden. Kvinnan som hittade offret skickade jag hem med en av polisinspektörerna. Ni passerade huset på väg hit. Vi har säkrat några spår men kvaliteten vet jag inte något om än.

  Dog hon alltså? frågade Kajsa.

  Det får du fråga läkaren om som åkte med kroppen i ambulansen, sa Sara och sträckte en lapp till Kajsa. Du kan ringa honom på mobilen.

  Kajsa knappade in mobilnumret.

  Ulf Åkesson, läkare.

  Kajsa Rudolfsson, kriminalkommissarie. Hur är det med kvinnan?

  Jag bedömer att det är mycket kritiskt och patienten reagerar inte. Det var precis på håret att hon fick hjälp. Hon har alltså legat i köket medvetslös till följd av ett eller flera hårda slag i huvudet. Vi vet mer när vi undersökt henne ordentligt. Jag utför en rättsmedicinsk undersökning så fort jag kan. Just nu är det livsuppehållande insatser som krävs. Jag vågar säga att kroppen inte flyttats på efter själva brottet är utfört.

  Är hon vid medvetande? Går det att prata med henne?

  Nej, hon är varken vid medvetande eller kontaktbar, svarade läkaren med en kraftfull stämma och tryckte bort samtalet.

  Jaha, han lade på, sa Kajsa och lade ner mobilen i fickan. Hade ambulansen med sig en läkare?

  Nej, kvinnan som hittade Marie Persson hade ringt honom innan hon larmat. Tydligen bor han i Okome och kom på cykel med hjärtstartare i högsta hugg.

  Okej, hur ser du på läget inne i huset då?

  Man kan se tydliga spår av tumult och slagsmål. Förövaren har fått kämpa, svarade Sara.

  Kan vi komma in och titta oss omkring? frågade Kajsa samtidigt som hennes mobil ringde i fickan.

  Ta du samtalet först och gå sedan rakt genom hallen in i vardagsrummet. Därifrån kan ni se in i köket där kroppen låg, sa Sara och pekade mot hallens förlängning.

  Kajsa lade mobilen till örat. Varför meddelade du inte mig att ni åkte på ett mord? Har jag inte uttryckt mig tillräckligt klart? Jag vill veta allt ni gör och då menar jag allt, dånade Helena Stridsborg i luren.

  Kajsa tryckte bort samtalet utan att svara Stridsborg, satte mobilen på ljudlöst och gav Barre en uppgiven blick.

  Har Holmström informerat henne nu? frågade Barre.

  Kajsa nickade och satte munskyddets öglor över öronen.

  Efter att de tagit på sig munskydden, overallerna och skoskydden samt de blå handskarna gick de, som Sara sagt åt dem, in i vardagsrummet. Hallen var rymlig med en klädkammare, trappa till ovanvåningen och två öppningar. Den ena dörröppningen var in till köket direkt till höger och den andra rakt framför dem. Hemmet var mycket smakfullt renoverat och Kajsa antog att Marie Persson hade en kreativ ådra. De tog till höger efter hallen i ett stort rum där mellanväggar tagits bort. Där stod en soffa med tv och bokhyllor, sedan ett matsalsbord med åtta stolar i olika modeller och färger. Rummet avslutades med ett stort kök. På väggen längs husets kortsida fanns köksskåp, en dörr som förmodligen ledde ut till trädgården och mitt i köket fanns en köksö med spishäll, ugn och skåp. Glas låg välta och en stor orange gryta låg på golvet nedanför köksön. Innehållet hade stänkt på golv och allt som kommit i dess väg. Kajsa såg hur Barre grinade illa, trots munskyddet, när han såg var kroppen legat tack vare blodfläcken på golvet. Ambulanspersonalen hade försökt att hjälpa Marie utan att förstöra eventuella spår från förövaren, vilket inte var lätt. Naturligtvis fokuserade de