Alla lyckliga familjer liknar varandra

By Anna Holmström Degerman

Annie kämpar med att få rullning på hotellet hon tagit över i det lilla norrländska samhället Storbygdsele. Och som om inte det vore nog dyker både hennes biologiska mamma Marie-Louise och adoptivmodern Ingrid plötsligt upp där. De tre kvinnorna anstränger sig för att ha en god relation till varandra, men det är inte helt lätt.

När dessutom bästa väninna Sussie drabbas av en svår sjukdom får Annie tillfälligt ta hand om hennes två döttrar, en roll hon inte känner sig helt bekväm med.

”Alla lyckliga familjer liknar varandra” är den andra, fristående, boken om Annie som flyr storstaden för att börja ett nytt liv i Norrbottens inland. En roman om familjerelationer, vänskap och kärlek där man minst anar det.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Apr 1, 2020
• ISBN: 9789178298174

Book preview

Alla lyckliga familjer liknar varandra

Anna Holmström Degerman

Till Per. Jag älskar dig för alltid.

Copyright © Anna Holmström Degerman 2020, Word Audio Publishing 2020

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-7829-8217-4

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

1.

Åke! Annie ropar in genom dörren innan hon fortsätter genom hallen och till köket. Åke! Vet du hur Maggan gjorde med bokföringen?

Det är mycket mer med att driva hotell än Annie först hade trott. I hennes fantasibild satt hon i trädgården eller sällskapsrummet och konverserade med intressanta hotellgäster som alltid var mycket nöjda med precis allt som Maggans hotell kunde erbjuda. I verkligheten handlar mycket om att bädda sängar, städa toaletter och fixa frukost till morgonpigga resenärer. Och naturligtvis bokföring. Det är definitivt den del av verksamheten hon allra helst skulle slippa. Deklarationen. Tanken dök upp från ingenstans och fick omedelbart fäste. Några suddiga minnen från gymnasiet eldade på skräcken. Lektioner i företagsekonomi som hon inte förstod ett dugg av. Hon bytte snabbt inriktning på studierna, men nu står hon här och minns lärarens ord: Detta är viktiga kunskaper i livet, även om man inte ska bli ekonom. Då var det som om läraren talade ett hel annat språk, nu önskar hon att hon lärt sig det hjälpligt.

På köksbänken står en gammal kaffeburk av plåt, sådana som man ofta ser på sommarloppisar. Den brukar stå på en hylla ovanför bänken. Allt har sin bestämda plats hos Åke. Det förstår man först efter ett tag och det är därför hon lägger märke till den nu. Den står fel.

Ingen svarar henne och köket är tomt, kanske har han gått ut. Dörren är alltid olåst och han kunde ju inte veta att hon behövde lugnas precis nu. Det är oftast till Åke hon vänder sig i sådana lägen. Han har en förmåga att sätta allt i rätt perspektiv. Han skulle till exempel kunna säga att hon inte behöver oroa sig för deklarationen i början av sommaren. Eller att Marie-Louise faktiskt är en skicklig ekonom.

Bara tanken på vad Åke skulle kunna tänkas säga gör att hon lugnar sig. Sedan ser hon kryckan. Den sticker ut bakom köksbordet i en konstig vinkel. Han brukar alltid ha den till hands. Hon rusar fram mot den tomma galonfåtöljen.

Han ligger på golvet med slutna ögon. Bakom honom finns fondväggen med stranden och palmerna. Ett fruset ögonblick i paradiset. Bora Bora.

Åke! Annie sjunker ner på knä bredvid den gamle mannen. Med den ena handen famlar hon efter sin mobiltelefon, medan den andra försöker hitta en puls. Åke! Hur är det med dig?

Han svarar inte men hon ser att han andas. Ansiktet är vitt som krita men han har puls, det känner hon. Det tickar försiktigt under den tunna huden.

Åh, Åke, snyftar hon.

När ambulansen kommer har Åke öppnat ögonen och Annie håller honom i ett hårt grepp i famnen.

Stig, mumlar han. Akta Stig!

Han yrar och han var medvetslös när jag kom, flämtar Annie fram när hon släpper honom och låter sjukvårdspersonalen ta över. Åke håller fast henne med blicken men han säger ingenting mer. Blicken ser frågande ut, som om han inte är riktigt medveten om vad som händer. Kanske var det därför han började yra om Annies pappa. Stig har varit död i decennier och behöver inte längre aktas.

Kryckan! utbrister Annie när de fått upp honom på en bår och är på väg ut ur huset. Han måste ha sin krycka! Hon springer efter och lämnar över den.

Marie-Louise kommer rusande över gården från Maggans hotell. Hon är framme i samma stund som ambulansen kör iväg och Annie sjunker ihop på marken.

Vadärdetsomharhänt? frågar hon som ett enda ord, andfådd av språngmarschen.

Åke, han yrade om pappa, börjar Annie och sen kommer tårarna. All rädsla som hon inte släppte fram när hon satt där på golvet och väntade på ambulan

sen väller nu ur henne i form av en hickande gråt. Det känns som om det tog flera timmar innan hjälpen kom. En oändlig tid med den slappa kroppen hårt tyckt intill sig. Den lite väsande andningen och till slut den omtöcknade blicken. Som om han redan var på väg in i en annan värld.

Marie-Louise lägger armen om henne.

Kom, säger hon och drar med henne över gräsmattan mot Maggans. Vi behöver sätta oss och hämta andan.

De allra första gästerna checkade in på Maggans hotell i samband med att Inlandsbanan satte igång sin sommartrafik i början av juni. Den kommande veckan är helt fullbokad och det är därför Annie har börjat fundera över bokföringen. Under renoveringsperioden har hon haft huvudet fullt av offerter från hantverkare, tapetprover och trasiga toaletter. Hon har inte hunnit tänka så mycket på själva verksamheten. Det vill säga hur man egentligen blir en bra företagare. Hon misstänker att hon inte är det, än.

Vad säger de då? Christian står vid köksbänken och klunkar i sig vatten så det rinner nerför hakan. Vad är det för fel på honom?

Christian har varit i Skåne hos sina föräldrar och missade dramatiken. Hans dialekt är mer märkbar än tidigare, som om besöket i hembygden återupplivat den. Annie hör det och tycker om det. Kanske är det samma sak med henne själv, att hon återtar sin ungdoms språk utan att märka det. Norrbottnifieras.

De vet inte. Han är på sjukhuset i Sunderbyn. Tydligen är det något med blodvärdena, de var jättelåga. Marie-Louise åkte efter honom dit.

När värsta chocken hade lagt sig blev det fart på både Annie och Marie-Louise. Åke har inga anhöriga och det kändes hemskt om han skulle vakna ensam på sjukhuset. Åke som knappt lämnat Storbygdsele de senaste åren, om någonsin. Även om han dagligen begav sig till Bora Bora, i sinnet.

Marie-Louise packade snabbt ner det hon behövde och gav sig iväg efter honom. Hon hämtade också ett ombyte och toalettartiklar till honom. Annie såg henne i Åkes köksfönster. Tydligen behövde även köksbänken snyggas till innan hon åkte. Kaffeburken åkte upp på hyllan igen och allt såg ut som vanligt.

Jag trodde först att han var död, säger Annie och känner hur det stockar sig halsen så fort hon tänker på scenen i Åkes kök. Han låg där framför den där knäppa fondväggen han har. Det såg ut som … Hon tystnar, det låter inte klokt men hennes första tanke var på den där lättsamma deckaren som brukar gå på teve. Mord i paradiset.

Låga blodvärden, mumlar Christian. Vad betyder det?

Jag …, börjar Annie men blir avbruten av klockan från receptionen. Hon snyter sig och torkar ögonen med baksidan av handen. Också en del av att vara företagare, inser hon, verksamheten stannar inte för personliga tragedier.

Ska jag? frågar Christian, men hon skakar på huvudet och går ut.

Det är mygg på mitt rum, säger kvinnan som står och väntar på henne. Minst tre stycken. Kanske fyra. Hon ser uppfordrande på Annie och pekar sedan på sin arm. Se här! Ett myggbett. Vem vet vilka hemska virus era mygg bär med sig. Kanske rabies.

Annie betraktar bevismaterialet, den röda lilla bulan på kvinnans arm. Hon funderar på hur hon ska bemöta henne. Be om ursäkt å myggans vägnar? Men hon skärper sig, det finns ingen anledning att vara spydig mot gästerna. Det är alltid en dålig idé. Annie kanske inte är en världsmästare på bokföring men hon är bra på att ta folk. Eller i alla fall hyfsat bra, det är sällan hon hamnar i konflikt åtminstone.

I skrivbordslådan på ditt rum finns ett effektivt myggmedel, säger hon. Du stoppar in det i väggkontakten och efter en stund är det myggfritt.

Vart tar de vägen i stället? frågar kvinnan och kliar sig demonstrativt på bettet.

Ja, alltså, de dör.

Barbariskt, muttrar hon men verkar ändå nöja sig med svaret. Hon försvinner uppför trappan igen och förbereder sig antagligen mentalt på det massmord hon tvingas utföra. Om hon nu inte väljer att bli biten i stället. Alltid dessa moraliska dilemman.

Annie påminner sig om att hämta de nya myggfönstren hemma hos Christian. De har gjort egna med hjälp av träramar och gamla spetsgardiner. Riktigt charmiga blev de, och de kommer väl till pass nu när midsommarhelgen ser ut att bli riktigt varm efter ett par dagars regn. Perfekt väder för alla blodtörstiga rabiessmittade myggor.

Annie blir stående i den lilla receptionen. Handen stryker över mahognyn och klockan i mässing. Det är en miniatyr av de stora hotellens receptionsdiskar och den är vackert sliten. Resten av rummet har fått en rejäl ansiktslyftning. De mörka tapeterna är utbytta mot ljust gula och den gamla plastmattan är ersatt med ett rutigt klinkergolv. Snyggt och lättskött. Åke hade varit mycket entusiastisk över förvandlingen. Hon undrar om han är vaken, om han är rädd eller ensam. Marie-Louise borde ha hunnit fram vid det här laget. Annie motstår impulsen att ringa. Marie-Louise ringer så klart så fort det kommer några nyheter. Hon är bra på det viset.

Vill du åka? Christian dyker upp i dörren in till köket. Jag kan ta över här om du behöver.

Nja, eller… nej, det behövs inte. Om det inte är nåt allvarligt som …

Det är klart det inte är.

Christian förstår vad hon menar utan att hon uttalar orden. Han lägger armen om hennes axlar och drar henne intill sig.

En sak i taget, mumlar han mot hennes hår. Inte måla fan på väggen. Vad ville hon förresten?

Han nickar mot trappan upp till övervåningen.

Mygg på rummet, svarar Annie och han höjer på ögonbrynen. Tre stycken närmare bestämt, eller möjligen fyra. Hon hade räknat dem.

Dagens i-lands-problem, alltså, säger Christian i ett tafatt försök att muntra upp henne.

När Marie-Louise äntligen hör av sig är det inte med det lugnande besked som Annie hoppats på. Åke får inte komma hem än utan de vill behålla honom för utredning. Bara det inte är en statlig dito, tänker Annie, då får han inte komma hem i år.

Hur kan de inte veta vad som är fel? utbrister hon när Marie-Louise förklarat läget. Rösten låter argare än vad som var meningen. Hon är inte arg, bara väldigt rädd.

De måste ta fler prover. Och gastroskopi och en massa annat. Marie-Louise låter trött och Annie försöker lugna sig. Just nu skulle hon behöva springa över till Åke för att få saker i rätt perspektiv. Han brukar kunna se rakt in i henne, med hjälp av mental gastroskopi.

Vad säger han själv då?

Han svimmade. Det enda han minns är att han hörde dig på bron och sen blev det svart. Han är väldigt trött. Och blek. De ska ge honom blod strax.

Blod?! Nu gastar Annie igen och tar ett djupt andetag innan hon fortsätter. Varför ger de honom blod? Är han skadad?

Det fanns väl inget blod i lägenheten? Åke blödde ingenstans när hon hittade honom. Eller gjorde han det? Har hon missat att han i själva verket var knivhuggen i magen? Skjuten? Läckte som en gammal murken eka.

Han har blodbrist och järnbrist. De vet inte varför och det är det som ska utredas, förklarar Marie-Louise tålmodigt.

Men, om han inte läcker… alltså, jag menar om han inte är skadad så kan han väl inte ha förlorat blod. Vart skulle det ha tagit vägen? Annie fattar inte. Blodbrist får man väl efter hemska bilolyckor eller maffiauppgörelser med handeldvapen, det kan ju inte bara försvinna, evaporera. Annie har aldrig fått blod och faktiskt aldrig heller legat på sjukhus i hela sitt liv. Inte ens ett brutet ben eller en blindtarmsinflammation.

Det är det de ska ta reda på. Försök att inte oroa dig. Är allt bra på Maggans? Alla gäster installerade?

Mm, allt är bra.

Åh! Marie-Louise flämtar till i hennes öra.

Vad är det? Annie känner pulsen öka igen.

Nu kommer de med honom. Jag ringer senare.

Annies lilla lägenhet känns tom och ödslig. Christian är ute och tränar hundarna och hotellgästerna syns inte till. En del har gett sig ut i samhället medan andra verkar föredra att hålla sig på sina rum. Typiskt att just den här omgången gäster inte är så sällskapssjuk, nu när Annie gärna skulle vilja ha någon att prata med. Bara för att skingra tankarna en stund. Hon funderar på att gå upp till kvinnan med myggbettet under förevändning att fråga hur det gått med myggen men bestämmer sig för att låta bli. I stället slår hon på sin laptop och loggar in på Facebook. Det går fort att konstatera att inget särskilt spännande händer där heller så hon öppnar det dokument hon senast arbetade med.

När Christian dyker upp igen är hon försjunken i planerna för vintern. En paketresa med boende på Maggans, slädtur med Christians huskies och besök på den nystartade Älgfarmen. Johnny-Deppis och Carina har hunnit komma igång inför sommarsäsongen. Fyra tama älgar är redan installerade och de planerar att utöka succesivt. Johnny var nästan i extas när han beskrev delikatessen älgost för Annie sist de sågs. Han var nyss hemkommen från en studieresa i Västerbotten där osten serverades. Redan vid första tuggan visste han att det skulle bli storsäljaren i den planerade gårdsbutiken. Han har ännu inte riktigt fått till receptet helt erfekt men när han gjort det kommer det att bli den bästa älgosten i Norrland. Det är han övertygad om.

Jag fick precis världens bästa idé, förklarar Annie för honom. Ett julpaket! Helpension också. Vi kan ordna med en cateringfirma. Julafton på Maggans hotell och så älgar och hundspann.

Bra idé. Men Johnny… Han ser tveksam ut.

Äh, det är Carina som sköter det mesta där. Han har ju mäklarfirman och allt annat dessutom. Du kommer knappt att se till honom.

Kanske det. Har de inte hörts av än? Christian böjer sig över skärmen och ser på de bilder som Annie letat fram för sitt projekt. Fina, kommenterar han.

Nä, suckar Annie. Inte ett ljud. Marie-Louise lovade att ringa så fort de vet något mer.

Då är det väl bara att vänta.

När telefonen ringer klockan sju på morgonen har Annie redan varit uppe i ett par timmar. I matsalen skramlar det av koppar och fat. Gästerna pratar med varandra och verkar trivas. Annie fyller på i äggkorgen och hämtar mer bröd. Myggbettskvinnan undersöker ingående ett paket ekologisk müsli innan hon bestämmer sig för att i stället välja chokladpuffarna.

Jag äter egentligen bara grovt bröd, informerar hon en äldre man innan hon förser sig av mjukkakan. Och ekologisk mat.

Annie lämnar rummet och tar emot samtalet från Marie-Louise med andan i halsen.

Vad säger de? frågar hon utan att ge sig tid att ens hälsa.

Han är mycket piggare i dag. Har fått färg i ansiktet och är mer sig själv.

Marie-Louise låter trött och Annie anar att allt ändå inte är som det ska. Det är som om det ska komma ett men snart. Hon vill helst slippa höra det.

Skönt! När kommer ni hem? Det blir tyst i luren och Annie känner hur ångesten griper tag i henne. Vad är det?

De vill behålla honom ett tag. Han fick både blod och järn i går men i dag är värdet något lägre igen.

I matsalen hör Annie myggbettskvinnan berätta om sin senaste resa till Kanarieöarna. Hon förklarar att hon föredrar klimatet där framför det i Norrbotten men att hon bestämt sig för att sluta flyga. Annie försöker stänga av hennes röst men det är svårt.

Annie? Marie-Louises röst kommer tillbaka. Vad funderar du på?

Varför då? Alltså, varför sjunker värdena? frågar Annie med onda aningar ilande genom hela kroppen.

Det är det som de inte vet.

2.

Sjukhusområdet får det att krypa i kroppen på Marie-Louise. Lukterna och ljuden framkallar minnesbilder som hon försöker tvinga tillbaka. Hon påminner sig om att hon är här för Åkes skull. Hon kan gå härifrån när hon vill.

Han sitter upp i sängen när hon kommer in i rummet. Blicken är riktad ut genom fönstret mot den blå himlen. Mycket annat finns inte att se.

Inte behövde du stanna, säger han utan att vända sig mot henne. Man kan ju tro att jag ligger för döden.

Inte gör du det, du ska väl till Bora Bora först? säger Marie-Louise och sätter sig på stolen vid sängen.

Åke ser piggare ut än dagen innan. Kinderna har fått färg och rörelserna är stadigare. Blicken är också klarare.

Hur är det med Annie?

Hon är orolig för dig.

Han muttrar något och sträcker sig efter kaffekoppen på sängbordet.

De där blodpåsarna var rena dunderhonungen, säger han sedan. Jag får nog åka hem i dag. Inte har jag tid att ligga och dra mig här.

Annies förtvivlade blick förföljer Marie-Louise när hon tar bilen in till Boden. Desperationen i ögonen när hon sjönk ihop på marken skar i hjärtat, gör det fortfarande när hon tänker på det. Hon hoppas att Christian ser behovet av sällskap och håller sig i närheten. Han borde ha hunnit hem vid det här laget. Annie skulle aldrig be om det hur mycket hon än behövde det. Så mycket vet hon om sin dotter trots att de egentligen inte känner varandra så väl.

Det är en lättnad att lämna sjukhuset även om hon vet att hon snart ska tillbaka. Men det är ännu morgon och hon behöver äta något.

Det är ovanligt tyst på gården. Hundarna sover utspridda i sin rastgård. Marcel håller ett vakande öga på sin flock från platsen på hundkojans tak. Christian har satt sig på sparken som fortfarande står framme. Precis som i det där slitna skämtet om Norrland och trädgårdsmöbler. Han provar att säga jo på inandning som en bekräftelse för sig själv. En liten suck.

Annies oro för Åke späder på hans egen, med det tillägget att han också oroar sig för henne. Hon har verkat spänd den sista tiden och det här gjorde inte saken bättre. Det är klart att hon har mycket att bearbeta, det förstår han.

När Saga ringer har han nästan slumrat till. Hon låter glad och berättar upphetsat om en resa som hon och en kompis planerar framåt hösten. Han lyssnar egentligen mer på hennes röst än på vad hon säger. Den fyller honom med värme och ömhet. Deras relation har alltid varit speciell men det tycker antagligen de flesta föräldrar. Det är något som Annie aldrig fått uppleva. Men man kan inte heller sakna något som man aldrig har upplevt.

Hur är det med Annie? frågar Saga som om hon läst hans tankar. Kanske har hon också det. Har hon lyckats få ordning på sin knäppa familj?

Christian har berättat hela historien för Saga flera gånger men hon verkar aldrig få nog av den.

Hon jobbar på det.

Man