Eldflugan

By Niclas Albertsson and Björn Bengtsson

Sebastian är fjättrad vid sin rullstol och behöver hjälp med i princip allt. Han lyckades aldrig ta sig från den lilla bortglömda hålan i södra Sverige som folk annars bara kör förbi. Och i det omsorgsfullt inredda hemmet ligger inte en enda sak på fel ställe.

I det slumrande samhället väcks minnen om det förflutna till liv. Vad hände egentligen med barndomsvännen Laura? Hon som var Jehovas vittne. Var hennes död verkligen en olycka? Sebastian tar upp en jakt på sanningen och gräver i det gamla kompisgängets dolda hemligheter, byns märkliga tystnad om Laura och inte minst sin egen förlorade ungdom.

Eldflugan är Niclas Albertssons lysande debut. En gastkramande och skarp kriminalroman som inte lämnar läsaren oberörd. Med denna fristående berättelse tar Niclas Albertsson klivet rakt in i den kretsen av värdiga, svenska spänningsförfattare.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Apr 29, 2024
• ISBN: 9789180009232

Book preview

Copyright © Niclas Albertsson och Word Audio Publishing 2024

Omslag: Miroslav Sokcic

ISBN: 978-91-8000-923-2

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

PROLOG

Sebastian

Alldeles strax kommer jag att dö.

Jag upprepar tanken och säger så lugnt som jag bara kan:

I natt kommer jag att dö.

Sedan koncentrerar jag mig och lyssnar.

Det är tyst – overkligt tyst – ingen bil som svänger in på parkeringen, inga människor som cyklar förbi lägenheten medan de småskrattar åt en gemensam lustighet, inte ens ett surrande från ventilationssystemet eller något knäppande i oljeelementen som hyresvärden lovade byta ut redan förra hösten.

Tiden har alltid varit begränsad för mig, en väntan på en blodpropp som vandrar illa, en lunga som till sist ger upp av ren tristess eller varför inte ett retfullt bensår som vägrar underkasta sig alla försök till kreativ läkning. Men aldrig hade jag föreställt mig ett slut på det här viset.

Visst är jag rädd.

Jag darrar som en liten vildkanin.

Jag mår illa och svettas.

Det tragiska att inte vara redo när döden väl är här.

Jag ligger nerbäddad i sängen och har gömt en förskärare under huvudkudden. Det handlar om värdighet, som om jag trots allt har en teoretisk chans till försvar, även om jag i praktiken både är för långsam och kraftlös för att stöta kniven i ditt bröst.

Hur ska du ta mitt liv?

Jag har funderat och övervägt flera olika alternativ, både utifrån din personlighet och dina fysiska egenskaper. Jag tror också, eller jag är faktiskt övertygad om, att du mycket tydligt, mycket genomtänkt och med utmärkt pedagogisk finess förklarar varför du måste dräpa mig. Det är på det viset du fungerar, en människa som rättfärdigar sig med logiska resonemang, en människa som har den enastående eller, beroende på vilken läggning man har för rätt och fel, den farliga förmågan att bortse från den egna skulden.

Vi avslöjade dig.

Du mördade Laura.

Det är klart jag väntat dig. Inte som hämnd, utan för din övertygelse om att just du fått mandatet att ändra på skeenden som inte passar in, som stoppar upp det tänkta livet.

Laura som vi retade oss på, Laura som vi inte ens tyckte om, nu ljuger jag. En lögn om henne har alltid varit lockande, ett ynkligt sätt till försvar och försoning. Sanningen är en annan. Vi såg upp till henne, avundades henne i smyg.

Jag drar efter andan, håller den i en hel minut, men uppfattar fortfarande inga ljud.

Jag tror på kvävning, andra sätt vore korkade, rent av vulgära med tanke på mitt tillstånd. Kanske har du med dig en kudde med en sådan kompakt stoppning att luftgenomströmningen är minimal. Du är säkert ordentligt klädd. Jag menar, det är kyligt ute och jag kan möjligtvis kränga lite med huvudet och tafatt slå med den rörliga armen, men det är ingen större risk att du blir ansträngd, det är du införstådd med och det gör dig förmodligen en aning lugnare.

När du pressar kudden över ansiktet ber jag dig därför – var hård och bestämd. Tveka inte, är du snäll. Jag vill inte i onödan behöva kippa efter livet, likt en nyfångad abborre.

Jag lyssnar igen.

Vad tyst det är där ute.

Verkligen tyst.

Jag är ändå säker. Jag vet att du snart är här och jag vet att jag alldeles strax ska dö.

DEL 1

Kapitel 1

Laura

Sommaren 2001

Hon såg ner på den tomma tallriken medan Isak som vanligt improviserade fram den avslutande delen i bönen. Även om hon numera inte knäppte händerna utan lät dem vila mot lårens insidor under köksbordet, fanns det något rogivande över hans mässande. Antagligen handlade det om vanan, tänkte hon, resterna från ett sug efter trygghet och försäkran.

När en ny skrift kommit var slutet på bönen alltid en aning längre, bättre på färger och ibland överraskande rik på detaljer. Som beskrivningen av paradisets citrusfrukter – apelsinens lysande skal som endast krävde ett litet tumtryck innan det gav vika och blottade klyftornas ådriga kött och vars sötma inte bara fyllde kroppen med vitaminer och solsken, utan också fick den evinnerliga tacksamheten att fritt strömma in i de upplystas tankar.

Laura sneglade på Vanja. Hon satt stilla med blicken fäst på Isak och nickade instämmande till varje ord som gavs en extra betoning. När han avslutat bönen hade han för vana att göra en utdragen paus, ville säkert visa sig givmild och ge dem möjlighet att ta in budskapet i lugn och ro.

Då så, log han.

Varsågoda att ta för er, sa Vanja.

Laura lade upp en slev kalops och två kokta potatisar på tallriken. Denna evinnerliga potatis, aldrig pasta, aldrig ris, aldrig ens en variation på potatisen, inte som hemma hos Maria – hasselback, bakad, gratäng eller pommes, räfflade med en lockande sälta. Fast det var länge sedan Maria ville ha med henne på middag.

Vi ska förresten ta villorna bortanför sågverket i morgon, började Vanja. Vad roligt det skulle vara om vi två gick tillsammans, Laura. Här hemma i Sjöäng. Det verkar bli fint väder också.

Det är minsann en uppgift att inte glömma, fyllde Isak i. En kallelse som vi ska vara tacksamma för.

Vi tror vi kan hinna med runt tjugo hus. Vi delar in oss i grupper om tre. Fast hur det än går slutar vi klockan åtta. Då är det den där teveserien som alla tittar på. Vad är det den heter?

Ingen aning, fnös Isak.

Laura. Vad heter den? Amerikansk. Nåja, i vilket fall som helst tjänar det ingenting till att störa. Om vi skapar onödig irritation blir det bara svårare att komma tillbaka och vid den tiden brukar vi ändå vara rätt kaffesugna.

Så fort de ätit klart reste sig Vanja, plockade undan tallrikarna och lade upp den överblivna maten i skålar som hon omsorgsfullt svepte in i folie. Därefter granskade hon servetterna de använt, vek ihop dem och placerade dem i en hög bredvid diskbänken, redo att dukas med vid nästa måltid.

Det pratas igen, sa hon utan förvarning.

Vanja avbröt sig tvärt, som om orden inte varit avsedda att uttalas högt, som om sammansättningen av dem var ett spontant misstag hon redan ångrade.

Vad pratas det om? undrade Isak.

Hon vred på kranen till full styrka, sprutade diskmedel i hon och fyllde den. Först när skummet slutat svälla och lagt sig likt sockervadd över vattnet trädde hon på sig gummihandskarna.

Vanja, sa han strängt.

Det har … hur ska jag säga … det har satt igång på jobbet igen. Du vet, det gamla vanliga pratet.

Då ska du lära dig att inte lyssna. Vi ska inte befatta oss med obefogat prat från rädda människor. Det är skillnad om det verkligen var något.

Det är klart det inte är något, svarade Vanja förnärmat. Men det är svårt att inte ta åt sig när det pratas. Och vi vet ju att det bara är prat. Eller hur, Laura?

Laura njöt av att få spela naiv, njöt av att de stirrade på henne och tiggde om bekräftelse, att de i detta sammanhang inte ens vågade uttala hans namn, att namnet till och med i detta vardagliga sammanhang skulle göra det otänkbara verkligt, det som det absolut inte fick finnas någon sanning i.

Vad är det folk pratar om? sa hon och fångade upp en hårslinga som hon ivrigt tvinnade mellan fingertopparna. Vad är det folk säger som gör dig så ledsen, mamma?

Frans knackade naturligtvis inte, utan gick rakt in i rummet och sjönk ner på sängkanten. Som tur var hade Laura hunnit få in ryggsäcken i garderoben. Hon hade precis gått igenom packningen en sista gång – en hög med underkläder, en med toalettsaker, en med tröja och blus, en med vindjacka och vanlig jacka, en med jeans och kjol, samt ficklampa och sovsäck.

Och pengarna förstås, den härligt tjocka bunten som låg på skrivbordet med en gul gummisnodd runt sig. Hur hade hon kunnat glömma att lägga undan den? Från sängen där Frans satt, just i den vinkeln, var det omöjligt för honom att se pengarna, dagboken

skymde dem, ändå tog tvivlet över. Tänk om han hoppade upp från sängen och kom fram till henne, tänk om han redan sett sedelbunten?

Men Frans sa inget, istället smackade han med tungan mot gommen samtidigt som han glodde på henne.

De pratar om dig, sa hon.

Vilka då?

Tanterna på mammas jobb. Hon är skitledsen.

Laura förde med en nonchalant gest dagboken mot sig och fick med sig sedlarna ner i skrivbordslådan som hon dragit ut med den andra handen.

Vad har du där?

Min dagbok, svarade hon snabbt.

En bok full av sextonåriga Lauras hemligheter, flinade Frans. Det låter intressant. Det kanske är en sådan där … vad heter det? Bladvändare.

De pratar om dig på mammas jobb, upprepade hon. Mamma måste stå ut med tisslet och tasslet hela dagarna för att du inte kan uppföra dig. Hon gråter om nätterna.

Varför gråter hon?

För att du springer omkring och äcklar dig.

Frans skruvade på sig. Blev han trots allt illa berörd? Men det

varade endast några sekunder innan han harklade sig och, antagligen för att reta henne, för att visa henne hur lite han brydde sig, kliade sig i skrevet och log.

Men låt dem prata då om jag är så förbannat intressant.

Mamma går omkring i köket och försöker lugna sig med sherry. Hon har en flaska i skafferiet.

Det är inte mitt problem.

Det är hela familjens problem att du springer omkring.

Allvarligt talat. Jag har inte tid att snuska mig. Jag ska söka nytt jobb. Man kan inte jobba på ett lager hela livet.

Kan man inte?

I och för sig kan man väl det. Men jag är less på gubbarna i fikarummet och deras meningslösa gnäll.

Vad är det för jobb? Du har ju inga vidare betyg.

Erfarenhet, syrran. Det är värt mer än siffror. Och det finns folkhögskolor. Alla behöver utvecklas.

Vad säger pappa om det?

Isak har gett upp hoppet om mig. Det är dig de hoppas på.

Hon rös till. Knacka dörr, förkunnelsen om det nya riket, rädda dem som räddas kan, en frälsning lika het som kokande olja.

Du får hundra spänn, sa Frans.

Va?

Gör dig inte till. Det finns ingen som är lika glad i pengar som du. Du får hundra spänn om jag får läsa din dagbok. Du förstår, jag är mycket intresserad av hemligheter. När jag tänker efter är det nog det jag är mest förtjust i. Framförallt dina hemligheter.

Vad visste han?

Dina hemligheter.

Laura bytte ställning på stolen och pressade knäna mot skrivbordet. Det stod med ena kortsidan mot väggen. Hon satt bakom det, lika stel som en tjänsteman som fått besök av en besvärlig klient och som utan betänketid förväntades möta ett påstående innan hennes trovärdighet gick förlorad.

Hundra spänn, upprepade Frans.

Vad du tjatar. Kan du inte gå. Jag är trött.

Det är inte konstigt som du håller på. Har du inte fattat att om jag nu springer omkring på nätterna, då ser och hör jag en hel del.

Han gjorde en paus.

Det pratas om dig också, syrran. Stackars Isak och Vanja. Vad har de gjort för fel som fått två ungar som det pratas om?

Hon kände hur det blossade till i kinderna.

Okej, du får trehundra spänn. Tre hundra spänn för dina hemligheter. Det är mycket pengar. Speciellt för en som är i stort behov av dem. För du älskar väl pengar, eller hur?

Alla vill väl ha pengar.

Det var ett bra svar, tyckte hon, ett svar som lät oväntat kaxigt.

Men mitt innersta är tyvärr inte till salu. I varje fall inte till dig om du inte höjer budet rejält vill säga. Sjuhundra spänn och vi kan börja snacka.

Det var ett ännu bättre svar, ännu mer kaxigt. Laura slappnade av lite och pressade inte längre knäna lika hårt mot skrivbordet.

Jag fattar att det är något på gång, suckade han. Man ser det på dig. Du har blivit …

Han reste sig upp från sängen.

… du har blivit en främling för mig, syrran.

Frans gick runt skrivbordet, ställde sig bakom henne och lade händerna runt hennes nacke. Hon ansträngde sig för att beröringen från dem skulle bli så neutral som möjligt, varken varm eller kall, som om händerna inte alls fanns där eller någonsin funnits där mot den bara huden.

En bit kalops åkte upp i näsgångarna och hon tvingades fräsa hårt innan den slutligen lossnade och flög ner i toalettstolen.

Händerna och benen darrade, en befriande frossa.

Att renas.

Att bli renad.

Lättare än lättast.

Det var inte maten i sig, det visste hon. Inget var så simpelt som endast maten eller att bli tjock eller att ha dåligt självförtroende eller taskiga kompisar.

Egentligen spydde hon inte speciellt ofta. Det var snarare något hon sparade sig till, något hon nyttjade vid speciella tillfällen. En lyx, övertygade hon sig om när hon efteråt betraktade sig i spegeln medan kroppen kämpade för att återhämta sig och till slut av ren utmattning sjönk in i en annan slags tomhet, en som inte skrämde, en som var hennes egen.

Laura reste sig upp från golvet och vred på duschen.

Det ljumma vattnet, rännilar som kittlade.

Vad hade hon hittills lärt sig om beröringar? Att de var opålitliga och våldsamma, men också fantastiska. Rätt beröringar var lite som att spy, ett sätt att mota bort tomheten, att tillfälligt glida in i ett annat tillstånd och tro att man var just lättare än lättast.

Hon schamponerade håret, klickade ut balsam i handflatan, masserade in och lät det verka ett par minuter innan hon sköljde ut det, sedan ställde hon sig framför badrumsspegeln och strök bort imman med handduken.

Ansiktet var alldeles för barnsligt, tyckte hon. Hon skulle vilja måla läpparna mörkröda och lägga en markant skugga på ögonlocken. Hon skulle vilja att det var något annorlunda över henne i kväll, något som fick de andra att se henne på ett annat sätt, något som gav henne ett annat ljus, ett som inte skymde hennes rätta jag.

När Laura kom ut i hallen från badrummet stod Frans i dörröppningen in till sitt rum, endast iklädd de glansiga träningsshortsen. Hon drog instinktivt handduken hårdare om sig.

Vill du ha? sa han och tog en klunk från glaset han höll i handen. Vanjas hallonsaft med solsken från självaste paradiset.

Han skattade kort.

Men syrran, du ser ut att behöva bli lite … återfuktad.

Lägg av för fan.

Okej, okej.

Frans tömde glaset och ställde sig tätt intill henne.

Jo, lillsyrran, viskade han. Visst doftar det speciellt? Det är en gåva till oss. Doften som just i detta ögonblick omsluter oss två. En doft som dunstar från dig. Ditt schampo. Nyplockade ängsblommor. Det gillar storebror. Vet du, ibland stjäl jag små skvättar som jag tvålar in mig med.

Han rätade på sig och strök handen över sitt nakna bröst som för att visa hur bred han blivit. Om kvällarna hörde hon skramlandet från hantlarna inifrån hans rum, hur han frustade och stönade när han körde sina tio serier med trettio överdrivet långsamma lyft i varje.

Frans strök sig återigen över bröstet och gjorde samtidigt en rullande rörelse med höfterna.

Hennes blick drogs mot utbuktningen mellan benen, de tajta shortsen som kramade bulan.

Han märkte det förstås.

Var det därför han flinade?

God natt, sa hon och skyndade in på sitt rum.

Hon låste dörren, kastade den blöta handduken på golvet och kröp ner i sängen, bort från honom.

Inte nu.

Inte i kväll.

Ändå var han nära, precis intill henne, fast väggen skilde deras båda sovrum åt. Laura såg rummet framför sig, hur det dränktes i det blåa skenet från jordgloben som alltid stod tänd i fönstret, ljuset som fick huden att se matt och gropig ut, likt en illa ritad karta över honom.

Hon såg också hur han drog ner shortsen en bit på låren och hur han därefter grep tag om lemmen och började jobba hårt och intensivt med den.

Vad hon hatade det där flåsande ljudet.

Kapitel 2

Maria

Hon lutade sig mot stallväggen och drog in doften, som om den var något dyrbart, som om sötman i den var något exklusivt som var få förunnat att känna. Jo, visst var det sötman, tänkte hon, visst var det den som fortfarande gav behagliga rysningar.

Och så kom den från ren hästskit.

Maria drog in mer av doften och försökte koppla bort hur Sofia gnällt när hon lämnat kvar henne i sängen, hur hon fått tvinga henne att stanna i värmen under täcket medan hon krängde på sig overallen ovanför pyjamasen. Hon hade varit orolig redan kvällen innan och när hon inte kunde somna bar Maria över henne till sig. Bara hon inte höll på att bli sjuk. Hade hon inte varit ganska svettig, liksom en fuktig hinna över ansiktet? Hon ville verkligen inte behöva ringa till jobbet och säga att hon måste stanna hemma – igen.

Maria sköt dörren till boxen åt sidan och gick in till Lucky. Han började som vanligt buffa med mulen mot hennes arm och förstås mot fickorna i overallen och lugnade sig först när hon plockat upp en näve morotsbitar som hon delat inne i köket. Han var inte ung längre, tjugosju år och rejält svankig i ryggen, men i temperamentet var han fortfarande lekfull, även om hon inte red honom längre.

Farfar hade inte avslöjat något, farmor hade däremot låtit upphetsningen pysa ut genom att fnittra eller mumla menande så fort Maria mötte hennes blick. Maria förstod att det handlade om något de planerat tillsammans, men inte vågade hon fantisera om en häst, möjligtvis en moped. Hon var i och för sig snart femton, men inte en häst – inte en chans.

Mamma och pappa hade konsekvent vägrat genom ett tröttsamt upprepande om det förmånliga med en sköthäst på ridskolan, då tog ingen förnuftig människa på sig allt ansvar och framförallt alla kostnader som det innebar att äga en.

Försäkringar och veterinären. Det är alltid veterinären.

En moped var därför ett högst troligt alternativ. Då kunde hon på egen hand ta sig till farmors och farfars gård i utkanten av Sjöäng och också till stallet där kompisarna fanns.

Men en häst!

Nej, aldrig.

Maria pussade Lucky på mulen och gav honom några morotsbitar till. Det var över tjugo år sedan han kom till gården. Farmor hade till sist sagt att det inte gick an att vänta med maten längre och lagt upp panerad fläskkotlett med potatismos och lingon och nästan studsat omkring på köksgolvet när Maria frågat om inte farfar också skulle äta och hon fått ljuga om att han tittade till nyplanteringen. Maria hade nickat fast hon förstod att det inte var sant och överraskats av en ilande upphetsning, för en moped ville hon trots allt ha, gärna en mintgrön och gärna en automatare.

På travet sa de att det inte var något allvarligt fel på honom, men männen som spekulerade och köpte andelar av varandra, som såg hästarnas potential, eller snarare deras potential som springande aktiefonder, var överens. Lucky var inte begåvad med den rätta strukturen, det förstod man, i alla fall experten från Tyskland som en av dem anlitat. Bakbenen hade nämligen en icke harmonisk vridning med ett par graders förskjutning. Nej, han var inget att tro på och stamtavlan imponerade inte, det fanns många andra

lovande unghästar, holländska och belgiska eller varför inte avel ända från Portugal eller Marocko?

Nej, Lucky ville de inte ha.

Farfar var bekant med en av männen som hoppats på travet. När den tyske experten hängt en halv dag i hagen och glott på Lucky och det stod klart att inte heller det här fölet – specialbeställd sperma och inseminering inte mindre är fyra gånger – skulle ge honom en förtjänst muttrade han:

Ta det. Det är fan ta mig större chans att vinna på Lotto.

Farfar betalade så klart, men det dröjde en vecka innan han fick tid att fara tillbaka och hämta honom. När han körde in på gårdsplanen med transporten på släp hade Maria precis skrapat tallriken ren från både potatismoset och lingonen. Farmor slet upp henne från bordet, släpade ut henne i farstun genom ett stadigt grepp runt handleden och fullkomligt knuffade ut henne på trappan.

Det är sant, fnittrade hon. Det är sant på alla sätt och vis.

Maria flämtade.

Men vad ska mamma och pappa säga?

Tänk inte på det, farfar har pratat med dem.

Hon kunde fortfarande se Lucky framför sig när han leddes ner från rampen, de nervösa ryckningarna, hur musklerna jobbade på helspänn under den fuxfärgade pälsen. Kanske var det därför som stegen var avvaktande och han inte vågade sträcka ut dem ordentligt. Det gav honom rent av ett litet pimpinett trippande, en sårbarhet som redan där vädjade till henne.

Tillit, gemenskap och värme.

En inledning på något nytt.

Kärlek, helt enkelt.

Som om deras löften var inskrivna i den kritvita bläsen.

Vad heter han? viskade Maria.

Han heter Saturnus ran for me, sa farmor.

Men det kan man ju inte heta, fortsatte farfar.

Farmor skakade på huvudet.

Vi kallar honom Lucky. Blir det bra, Maria? Det är ju din lyckodag i dag.

De två hade blivit kvar på gården. Under åren som hon bodde i Stockholm och farfar tog hand om Lucky visste hon att det var tillfälligt. Hon lyckades aldrig fullt ut anpassa sig till livet där uppe. Det växte en spänning i henne, inte hemlängtan, hon stod ut med saknaden efter landskapet och människorna, om det ens var en egentlig saknad. Spänningen var Luckys, oron över honom. Saknaden var hans.

Det är en häst, kontrade hennes vänner när hon anförtrodde sig åt dem. Han behöver knappast gå i psykoterapi för att du ränner på krogen och sörplar Frozen margarita.

Efter ett tag gav hon upp. Det gick inte att förklara för dem som inte hade inlevelse nog att vilja förstå. Varför måste närheten alltid etiketteras till en annan människa? Annars var den inte på allvar, annars var det fritt fram att göra sig lustig.

Mamma, vad håller du på med?

Maria ryckte till och föste Lucky åt sidan.

Det är inte rätt, gnällde Sofia. Att jag ska vara där inne och vänta på dig.

Hon stod i stallgången utanför boxen i nattlinnet och huttrade, på fötterna hade hon satt på sig sina träskor. Hon såg verkligen sjuk ut, tänkte Maria, glansig i blicken och illavarslande flammor som tecknade sig röda på halsen.

Sofia kurade ihop sig i Marias säng med stjärten vänd mot väggen. Nattlinnet var fuktigt av svett och varje gång hon försökte dra det över huvudet på henne slog hon med armen och pressade samman käkarna. Mjölktänderna gnisslade, längst bak hade en av dem lossnat och den första sexårstanden trängt fram, gropig och svår att nå med borsten. Framtänderna i underkäken vickade Sofia loss en kväll när de såg på teve. Nu var de nerbäddade i bomull i en ask på skrivbordet. I överkäken däremot hade rötterna inte börjat lösas upp än. Tänderna var sneda och låg en bit över varandra, kanske skulle det bli tandställning så småningom. Tandläkaren hade sagt att det ofta rättade till sig, men det var för tidigt att säkert veta än. Skevheten gjorde något med utseendet, skapade en speciell karaktär. Om tänderna suttit rakt hade Sofia bara varit en i mängden av bedårande ungar som man gärna omhuldade, men som inte lämnade några större avtryck efter sig utan försvann i den stora massan av näpna flickor.

Sofia glömde man inte. Sofia etsade sig fast. Hennes ansikte gick inte att förklara i all hast. Det var svårt att erkänna, men ibland kunde Maria ana skärvor av Laura i henne, envisheten och avståndet som både retat och fascinerat.

Du vet att det inte gör ont, sa Maria och kletade en klick salva på febertermometern.

Mellan framtänderna hade en brun chokladsträng fastnat, antagligen hade hon varit i skafferiet och snott till sig en bit ur Aladdinasken innan hon sprang ut till Maria i stallet.

Maria sa inget, i dag fick det vara.

Hon vände Sofia om, drog upp nattlinnet och förde in termometern mellan skinkorna. Hon låg stilla nu med blicken koncentrerad mot en punkt på väggen tvärs över rummet, kved inte ens, andades lätt.

Som så ofta när hon tänkt på Laura kom fler minnen till henne. Inte långt innan hon försvann den där sommaren hade de strövat omkring i skogen en bit från badplatsen. De hade inte sagt något till varandra på en bra stund, vilket inte var ovanligt och kanske en av de bästa sakerna med deras vänskap.

När de efter ett tag nådde skogsbrynet hade Laura plötsligt stannat och pekat upphetsat framför sig.

Långt där borta gick två älgkalvar och betade. Utan att vänta på Maria smög Laura mot dem, en aning framåtböjd men med en sådan fart att Maria hade svårt att hänga med. När de var ett hundratal meter från kalvarna lade sig Laura ner på marken. Maria lade sig också ner och lät vätan från regnet som nyss slutat falla tränga genom tröjan och in mot huden. Hon rös till och knuffade på Laura för hon förstod inte varför de låg där de låg. Visserligen hade hon inte varit nära några älgar tidigare, men över de betande kalvarna fanns inget av det majestätiska som hon väntat sig, snarare framstod de som komiska med sina långa krokiga ben till de kompakta kropparna, tecknade av någon som saknade talang för behagfulla proportioner.

Vi drar, väste hon.

Laura blängde ilsket på henne.

Det var då, sekunderna efteråt, som älgkalvarna satte igång att gå runt i cirklar en bit ifrån varandra. Stillsamt och väl avvägt rörde de sig, som om de övat in en gemensam takt.

Maria förstod inte varför, men hon började räkna – ett, två, tre, fyra, fem – när den sjätte cirkeln var sluten tog kalvarna några steg framåt och gned halsarna mot varandra för att nästan genast ge ifrån sig varsitt uppgivet brölande innan cirkeldansen fortsatte.

Ett, två, tre, fyra, fem.

Och efter sjätte cirkeln – brölandet. Det var något förutbestämt över beteendet, något de inte förmådde värja sig mot, ändå fortsatte hon räkna, som om det blivit hennes ansvar att de fullföljde det som deras nedärvda instinkter krävde av dem.

Laura reste sig.

Ställde sig med benen brett isär och snörpte ihop munnen.

Nu var det Maria som blängde på henne, nu var det hon som med kraftiga blinkningar visade att hon skulle lägga sig ner igen, men Laura låtsades inte se henne utan sträckte istället ut armarna och höll dem stilla i några sekunder innan hon slog ihop händerna, samtidigt som hon stötvis vrålade:

Bu! Bu! Bu!

Älgkalvarna stannade upp mitt i snurrandet. De verkade inte ha blivit skrämda, såg för den delen inte heller aggressiva ut, de bara glodde på dem, innan de lufsade in mellan granarna och försvann.

Maria for upp från marken.

Varför gjorde du så?

Laura ryckte på axlarna.

Är du dum eller?

Hon blev förvånad över styrkan i rösten, förvånad över att hon samtidigt knöt nävarna, förvirrad över att hon ville slå henne, göra Laura vanlig igen.

Varför? upprepade Maria.

För jag är sådan, svarade Laura. Och det är ingenting jag kan göra någonting åt.

Det knäppte till i timmerväggarna. Det varslade om en blåsig dag med risk för ihållande regn, det hade de i varje fall sagt på radion. Snart var det dags att bädda med duntäcket. Maria hade alltid tyckt om kylan eftersom den bar något rofyllt inom sig, något som fick folk att dämpa sig och inte skynda på lika mycket.

Hon längtade efter att få ta på sig flanellpyjamasen, svepa om sig duntäcket som knastrade svagt när hon rörde sig och lyssna på vinden när den med ett tjutande letade sig in i torpargrunden och vidare upp mellan golvplankorna.

På golvet nedanför sängen ställde hon alltid tofflorna och bredvid dem morgonrocken om hon måste gå på toaletten. När hon låg där och draget endast kom åt nästippen gled hon enkelt tillbaka.

Lät tiden öppna sig.

Vaggad och liten, liten som fick tröst.

I tanken satt farmor på sängkanten och skrattade åt käringarna borta i granngårdarna, deras evinnerliga tjatande om priserna på timret och massaveden, övertygade om att skogsgårdarna var till för deras behov, att utdelningen var avsedd för deras drömmar.

Vad drömmer de om?

Om maskiner, svarade farmor. Alla slags maskiner. Det är det folk gör nuförtiden. Drömmer om maskiner.

Farmors händer, hon ville se dem igen, hur hon på ett märkligt sätt snurrade dem i luften när hon pratade, likt ett par rastlösa fåglar som inget hellre ville än att ge sig i väg på äventyr.

I kammaren, intill farmors och farfars sovrum, var sömnen aldrig något annat än just ren vila. Inga drömmar, ingen oro, en paus från verkligheten. Gnagandet Maria alltid hade inom sig när hon cyklade hemifrån med nattlinnet i ryggsäcken fick inte tillträde hos dem. Ibland tänkte hon på sig själv som en förrädare som lurade till sig övernattningar. Framförallt på helgerna när mamma och pappa tyckte hon skulle vara hemma och koncentrera sig på läxorna. Det blev förstås lättare när hon fått Lucky.

En häst måste ridas. En häst måste skötas om.

Och det var ju faktiskt sant.

En vindby slet tag i timmerstockarna och fick det att dunka till i väggen.

Jo, farmor hade trots allt tyckt om att hon tagit över gården, även om hon fått stycka av och endast behållit en hage till Lucky.

Mamma, viskade Sofia. Är den inte färdig snart?

Vadå färdig?

Är inte febern färdig?

Men förlåt mig, log Maria och drog försiktigt ut termometern ur Sofias stjärt. Jag glömde alldeles bort mig.

Kapitel 3

Sebastian

Om jag ska vara ärlig var kroppen inte mycket att ha. Efter år av förlamning hade den skrumpnat och under långa perioder kändes det som om det enda den dög till var att ligga orörlig i sängen och låta mig stirra upp i taket, lite förvriden, lite bortom mig själv. Ibland när det var riktigt illa gav den också ifrån sig en doft som jag självklart inte ville veta av, än mindre beskriva. Givetvis handlade det om tarmens oförmåga, denna opålitliga tjocktarm vars enda nöje tycktes vara att trilskas med mig.

Under en bra period däremot, när kroppen inte svek alltför

mycket, var jag ytterst mån om mitt ansikte. Jag visste att proportionerna i det upplevdes som harmoniska. Jag ville gärna tro att man betraktade det med både beundran och förundran, den friska hyn och de klarblåa ögonen som ramades in av långa mörka ögonfransar och täta manliga ögonbryn.

Om jag fick reda på att en ny personlig assistent var uppsatt på schemat täckte jag alltid benen med den oanständigt dyra ullfilten i en rödaktig jordfärg som jag köpt från en av favoritbutikerna på nätet, ett köp som jag faktiskt ångrat när jag bekräftat beställningen, men som vanligt radade mina två huvudargument upp sig.

Jag var värd att unna mig.

Jag var herre över de ärvda pengarna nu.

De var mina och ingen annans.

När Maria var ledig och jag väntade på en ny personlig assistent och mådde bra smorde jag in ansiktet med en antiglanskräm,

tänderna var förstås borstade och munnen sköljd med pepparmintsfluor, håret på plats med några duttar spray och lukten var vid dessa tillfällen aldrig fadd, utan fräsch av en eau-de-cologne på citrus och cederträ.

De ryggade tillbaka.

Det var inte som de väntat sig.

Jag som var mitt allra bästa jag.

När assistenterna klev in hos mig var det som att kliva in i ett inredningsmagasin. Även den som inte förstod sig på formgivning och aldrig reflekterat över linjernas samspel i en klassisk dansk 1950-talsstol, det finurliga med böjträkonstruktion eller hört talas om den legendariska H55, greps medvetet eller omedvetet av den förfinade balansen mellan färg och form.

Och sedan jag.

Oklanderligt fräsch, om jag tillät mig vara ironisk – fräsch som en liten nyponros.

Jag stämde definitivt inte överens med deras tanke på en nästan totalförlamad man i yngre medelåldern. Bilden livade upp dem, arbetspasset skulle bli annorlunda inbillade de sig, kanske skulle de rent av finna en vän. Här huserade ju inget äckel och förvånande nog började de inte sällan berätta om sina egna liv, som om jag legat där och längtat efter deras problem – opålitliga flickvänner, fäder som aldrig bekräftat dem, allmän förvirring över vad de egentligen ville ägna sig åt.

Jag lyssnade och nickade artigt.

Vad annat kunde jag göra?

När jag inte var beredd på att en ny assistent var i antågande och blöjan blivit tung, lukten fadd, ansiktet svullet och kroppen tröttat ut mig med sin påminnelse om att den näst intill var obrukbar, hade jag ingen kraft över till någon fasad, utan gav dem istället olyckan utan barmhärtighet.

Jag var åter vid dikeskanten och förvånades över benen och fötterna som pekade lustigt fel åt varsitt håll. Jag förvånades också över att smärtan tycktes skona mig. Var det chocken som dövade, men borde jag inte frysa då? Bilen hade nyss voltat av vägen och runt omkring mig hade glassplitter från den krossade vindrutan spridit ut sig över marken, likt silverdroppar från våra hopplösa små liv. Det hördes ett svischande ljud från hjulen som fortfarande snurrade, ett rådjur hade stannat till en bit från bilen och tittade på oss.

Annars var det tyst.

Jag drog in doften av diesel och metall.

Bredvid mig på marken låg mamma och pappa. Pappas kropp var söndrig och täckt av blod.

Varför gör han inget? Varför hjälper inte pappa oss?

Jag var inte längre en nittonårig ung man med ett slutbetyg från gymnasiet som skulle räcka till de mest åtråvärda utbildningarna. Min rätta ålder upphörde med ens att existera, som om den hädanefter skämdes för sin svaghet.

Gjorde jag verkligen det? Berättade om olyckan?

Naturligtvis inte, ändå ryggade inhopparna tillbaka. De befann sig visserligen i ett inredningsmagasin, men fick se en spillra i sängen, en person som inte passade in, en som krackelerat och inte ens var en minnesbild av sitt forna jag.

Från favoritplatsen i hörnet vid köksön hade jag utsikt över lägenheten och lutade jag huvudet ordentligt åt sidan fick jag även en skymt av sängens fotända inne i sovrummet. Jag dämpade ljuset från taklampan med hjälp av den multifunktionella fjärrkontrollen, rös till i det matta skenet och läppjade på rödvinet.

Lägenheten var på två rum och kök. Den var relativt öppen och luftig, vilket snarare berodde på att den var handikappanpassad än att en arkitekt velat skapa en spännande planlösning.

Jag hade satsat på de nordiska träslagen björk och bok, vita väggar och en accentbas som utgick från färgerna grönt, mörkgult och orange med enstaka inslag av svart. En färg jag inte favoriserade, men som jag använde för att bryta balansen, för att oroa litegrann.

Längst ner i vardagsrummet stod en stram soffa, formgiven i slutet av 60-talet och som uppdaterats i ett grovt, beige tyg. Framför soffan ett ovalt loppisbord för tjugo kronor som jag funderade på att slänga ut, men som var en nödvändig brytning eftersom inredningen annars skulle upplevas som alltför genomtänkt. På bordet fanns plats för en transparent, cylinderformad vas. Jag älskade de svagt frostade linjerna som alltid spelade fint mot snittblommornas stjälkar. Vid sidan av bordet hade jag placerat en mörkgrön fåtölj av en prisbelönt holländsk formgivare jag aldrig mindes namnet på, en fåtölj som i alla fall teoretiskt sett hade samma formkurva som en kupad hand. Under möblemanget låg en tjock ullmatta och en bit ifrån stoltserade Ägget i brunt läder av Arne Jacobsen. Matbordet var ett klassiskt slagbord, för stort för både lägenheten och vänkretsen, men praktiskt nog gick det att fälla ihop till en hanterlig storlek. Runt det hade jag ställt fyra stolar i såpad bok med flätade sitsar och ryggstöd så smäckra och förfinade att de gav stolarna ett extremt otåligt intryck, som om de strax skulle trippa i väg i en enda gemensam framåtgående rörelse.

Jag sneglade avundsjukt på dem.

När jag satt i rullstolen i hörnet vid köksön och blickade ut över lägenheten hände det ganska ofta att jag precis som nu hällde upp ett glas vin. Jag tryckte på fjärrkontrollen, satte igång stereon och valde något ytterst lågmält och vemodigt och lyckades ibland vara mitt i alltsammans, utan vare sig längtan eller minnen.

Kapitel 4

Gustav

Det syntes inte till en endaste människa, varken i de glasade busskurerna eller framför kiosken. Gunnel stängde inte förrän om en timma och Gustav funderade på att gå dit och ta sig en kopp kaffe och en chokladbit, fast han visste att det skulle reta Lena. Hon som aldrig velat närma sig sin svägerska eller om det var tvärtom. Inte borde han bry sig, vem hade rätt att neka en bror att ta en kopp kaffe med sin storasyster?

Gunnel som blivit kvar i kiosken i alla år, trots att far trott på henne. Propsat på om utbildning. Sjuksköterska eller varför inte ingenjör? Hon som var så slängd i matte. Gustav räknade precis lika bara, men det var bokstäverna som ställde till det – b, d och p – trotsigt vände de sig fel mot honom hur mycket han än tränade, liksom meningarna där orden ibland försvann, hoppade ur sitt sammanhang och trilskades med honom.

Nej, far var inte glad i honom.

Det hade trots allt sina fördelar, tänkte han. Kunna ta ett kliv åt sidan, bli lämnad ifred och bli sin egen.

Gustav tittade på klockan och tvekade. Den var redan några minuter över fem och bussen borde