Sjätte budet

By Catherine Cookson

"Visste hon att kärleken var det dyrbaraste av allt, någonting som man måste vårda ömt, som man aldrig får slösa bort. Den var lika dyrbar som kalken med det heliga vinet som man bara fick smutta på, aldrig dricka i djupa klunkar... Visste hon det?"

Grace Rouse minns den första tiden i sitt äktenskap med Donald. Så lycklig hon var över att få vara frun till den vackra och ömsinta prästen. Men han vägrar fullfölja äktenskapet. I 30-talets England vilar kyrkans morallagar tungt och Grace blir alltmer desperat. Livet på landsbygden och tillvaron på den vackra prästgården Willow Lea blir inte alls som Grace har tänkt sig. Hon vill bara ha kärlek, hon vill ha ett barn.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 28, 2020
• ISBN: 9788711749685

Catherine Cookson

Catherine Cookson lived in Northumberland, England, the setting of many of her international bestsellers. Born in Tyne Dock, she was the illegitimate daughter of an impoverished woman, Kate, whom she was raised to believe was her older sister. She began to work in the civil service but eventually moved south to Hastings, where she met and married a local grammar school master. Although she was originally acclaimed as a regional writer, in 1968 her novel The Round Tower won the Winifred Holtby Award, her readership quickly spread worldwide, and her many bestselling novels established her as one of the most popular contemporary authors. After receiving an OBE in 1985, Catherine Cookson was made a Dame of the British Empire in 1993. She died shortly before her ninety-second birthday, in June 1998, having completed 104 works.

Book preview

författaren.

1

Medan hon stirrade mot de mörka rimfrosttäckta fönsterrutorna började rösten inom henne tala allt högre. Släck ljuset, befallde den. Gör det nu, släck ljuset. Hennes blick vandrade till lampan ovanför toalettbordet till vänster om henne och sedan till strömbrytaren bredvid de franska fönstren. Det kändes som om hon fick uppbjuda alla sina krafter för att nå fram till den lilla mässingsknoppen men i själva verket lyfte hon bara långsamt armen och tvekade bråkdelen av en sekund innan hon släckte. Hon slöt ögonen och väntade på att paniken skulle komma men den bara fladdrade till inom henne eftersom hon bakom sina slutna ögonlock fortfarande kunde urskilja det dämpade skenet från de fyra vägglamporna.

Släck nu vägglamporna, befallde rösten.

Men då skulle hon bli tvungen att gå genom hela rummet från fönstret till dörren där väggkontakten fanns. Hon skulle inte klara det … då skulle hon bli tvungen att gå tillbaka … in i mörkret.

Innan hon hade kunnat tänka tanken till slut var hon på väg mot dörren och tittade ner i golvet medan hon släckte de båda första lamporna. Så kastade hon en hastig blick runt rummet och kände sig lite omtöcknad. Allt var insvept i ett mjukt grönt sken. Det var som att titta genom vatten. Med en lätt handrörelse släckte hon de båda andra lamporna också och stod för en skräckfylld sekund i totalt mörker.

Nu gick hon långsamt bort mot fönstren och lade handflatorna mot rutorna. Sedan drog hon efter andan, öppnade dörrarna och gick ut på den lilla balkongen.

Hur länge var det sedan hon hade stått så här en kväll, ensam i mörkret? Hon kom inte ihåg det, ville inte komma ihåg det. Hon andades djupare, långsammare, lugnare. Det kändes som om hon gled ut ur modersskötet, föddes på nytt. Allt som hänt tidigare var som erfarenheter från en annan tillvaro. Medan hennes lungor fylldes av den friska luften ville hon skrika högt av glädje och lättnad men hon satte handen för munnen. Nej, hon skulle inte skrika mer. Inga plågsamma rop skulle skära genom hennes huvud. Det var över nu. Hon var född på nytt.

Det var mörkt, kolsvart runt omkring henne, under henne och över henne. Men egendomligt nog inte inom henne längre. Hon vågade möta mörkret och trotsa det.

Det var en mörk kväll utan stjärnor. Och hon var inte rädd längre … åtminstone inte mycket.

Sitt ner och se dej omkring, sa hon till sig själv. Det var kallt men hennes nyvunna mod förmådde henne att slå sig ner på stolen som tog upp en tredjedel av balkongen.

När hon satt sig lade hon händerna mellan knäna och pressade dem hårt tillsammans. Det var en barnslig gest och hon kunde inte minnas att hon suttit så på åratal. Inte sedan hon var ung flicka och kom hit till huset första gången, som nygift …

Den mörka natthimlen tycktes tunnas ut medan hon satt där och mot den avtecknades de djupare skuggorna från träden i trädgården och längs uppfartsvägen. Lite åt höger bröts mönstret som träden bildade. Där hade hon helt nyligen låtit såga ner den gamla boken. De hade bråkat med henne om det. De förstod henne inte. Det hade hon inte heller räknat med. Det var bara hon som visste varför boken skulle bort.

Genom öppningen där boken hade stått kunde man på dagarna se bort mot hedarna, höjderna, kullarna och klipporna. Utsikten var så välbekant för henne att hon till och med nu i mörkret kunde urskilja konturerna. Det enda huset som fanns åt det hållet, till höger, var det lilla huset långt långt där uppe.

Men till vänster, bakom uppfartsvägen och nedanför kullen, låg byn. Fem minuters väg från grinden låg byn … och världen! Allt det världen innehöll fanns i byn. James Buckmaster, slaktare och grönsakshandlare, liten och mager, mycket mager för att vara slaktare, inte stor och kraftig. Men varför skulle slaktare vara stora och kraftiga? De levde ett dubbelliv precis som alla andra. Kanske han kände sig stor och kraftig inuti.

Så var det mr Brooks som hade speceri- och manufakturaffär och hade avdelat ett utrymme i butiken för kemikalier och fotoartiklar. Mr Brooks hade sinne för affärer. Han levererade sina varor till kunder som bodde ett par mil från byn och han var kyrkvärd. Hans fru talade inte med de kvinnor som reste in till städerna för att proviantera. Det var väl en hustrus uppgift att stödja sin man? Tanken fick henne att skratta ironiskt men hon tystnade hastigt och lät sina funderingar fortsätta att kretsa kring folket i byn i stället.

Det fanns inga gatlyktor i byn men det var ändå inte mörkt. Mr Barker på The Stag såg till att det alltid brann åtminstone två lampor utanför baren. Mr Barker var en trevlig karl, snäll och hygglig. Folk sa att det fanns risk för att han skulle drunkna i sitt eget öl. Han hade en stor mage men han hade också ett stort leende. Och kanske leendet skulle hålla honom flytande även om ölet hotade att dränka honom … Skrattet bubblade upp i henne igen men den här gången var det ett muntert skratt.

Och så Kate Shawcross, postföreståndaren. Hur kom det sig att det nästan alltid var kvinnliga postföreståndare i byarna? Hon hade inte tänkt på det förut. Från Kate Shawcross vandrade hennes tankar vidare till Peggy Mather. Det låg nära till hands eftersom hon var systerdotter till miss Shawcross och bodde hos henne. Peggy var hushållerska på Willow Lea och befann sig just nu nere i köket och förberedde juldagens familjemiddag. Hon sköt med avsikt undan tankarna på Peggy, för hon kände att hon började darra i hela kroppen. Hon försökte trösta sig med att hon i morgon vid den här tiden skulle kunna tänka på Peggy och en mängd andra saker som hon inte vågat fundera över förut. I morgon skulle hon få veta om hon skulle bli fri eller inte. Nej, så fick hon inte tänka, tillrättavisade hon sig själv.

Och mot sin vilja tänkte hon på Kate Shawcross igen och på postkontoret och belysningen. Kate hade aldrig någon lampa tänd utanför postkontoret. Och där inne var belysningen dålig och hon hade aldrig tänt efter stängningsdags.

Kate ansågs vara en god människa, därför att hon undervisade i söndagsskolan och smyckade altaret och i åratal hade skänkt frikostigt med pengar till olika kyrkliga ändamål. Men det fanns folk som inte lät lura sig, de visste varför Kate Shawcross hade varit så frikostig. Mr Blenkinsop, kyrkvaktmästaren, hade formulerat det mycket fyndigt när han en gång sa att hennes godhet inte berodde så mycket på att hon älskade Gud, utan gudsmannen. Det var verkligen mycket fyndigt. När mr Blenkinsop blivit änkling hade han velat gifta sig med Kate. Folk sa att det var för att hon var välbärgad och hade ärvt en vacker slant av en farbror i Kanada som hon aldrig träffat. De sa också att Kate blivit förnärmad över frieriet. Mr Blenkinsop hade alltså sina skäl att vara elak och de hörde ihop med … gudsmannen.

Hon började skratta igen men nu var skrattet inte glatt, utan blandat med bitterhet. När skrattet dog bort steg bitterheten. Den spred sig som en tyngd i hela hennes kropp och när den hade nått strupen och satte sig där som en klump var hon tvungen att tillrättavisa sig själv och ta i på skarpen. Nu fick det verkligen vara nog.

Hon lyfte på huvudet och tittade bort mot byn igen. Långt där borta lyste ett svagt ljussken genom mörkret. Det kom från dr Coopers mottagning. Han hade en lykta vid grinden och det lyste alltid inne på kliniken och gardinerna var aldrig fördragna. När alla andra lampor var släckta, till och med på The Stag, lyste det hos dr Cooper. Han var själv ett ljus i en mörk värld, David Cooper. Alla ansåg inte det. De mest konservativa tyckte att han var för modern i sina åsikter. Men för henne hade han blivit en vän och biktfar.

Ordet biktfar fick henne att skygga igen och hon lyfte blicken och såg ut i mörkret. Ett starkt ljussken lyste till ett tag, det såg nästan ut som ett stjärnfall. Men hon visste att skenet inte kom från en stjärna utan från ett par billyktor och att bilen var på väg ut genom grindarna till Tooles gård som låg på ena sidan av Roeback Fell. James Toole var på väg till The Stag. Det påstods att han gick på krogen varenda kväll för att komma ifrån sin fru. Adelaide Toole som också var hans kusin var en hård och bitter kvinna. Inte att undra på med tanke på vad hon förlorat.

Nu sjönk hennes huvud ner mot bröstet, för hennes samvete gjorde sig alltid påmint när hon tänkte på Adelaide Toole. Hon tänkte som hon brukade: Jag kunde inte rå för det. Det var inte jag som började. Och den här gången tillade hon: Gjorde jag det? Gjorde jag det?

Hon tittade genom öppningen där boken stått förut och upp mot bergen och det var som om hon talade till någon där ute. Hon viskade högt och bönfallande för sig själv: Inte var det väl mitt fel?. Hon sträckte ut händerna och lutade sig fram och lade dem på järnräcket till balkongen. Och nu hörde hon ljud nerifrån uppfarten, det var hennes familj som kom tillbaka. Hon rätade omedelbart på sig och satt blick stilla. Och hon uppmanade sig själv att inte röra sig utan låta dem hitta henne här. Det skulle naturligtvis inte bevisa för dem att hon stod på tröskeln till ett nytt liv. Men det skulle visa dem att hon till slut hade övervunnit sin fruktan och att det därför inte längre var nödvändigt med ängsliga viskande familjerådplägningar om henne …

Efter några minuter tändes lamporna i sovrummet och hon vände sig om och betraktade sina barn. De stirrade storögt på henne tvärs över rummet och sedan rusade de ut till henne och överöste henne med ängsliga utrop och klappar och smekningar.

Beatrice som var stadig och bastant och såg ut som om hon var mor till tolv barn i stället för ett enda som knappt fyllt två år ropade: Vad är det som har hänt? Kom in genast. Åh! Här är ju så kallt och du är alldeles genomfrusen.

Och den gänglige Stephen som redan var så prästerlig i sättet utbrast: Hur är det med dej? Vad är det som har tagit åt dej?

Så sa Jane, som nyss fyllt sjutton och ännu inte var gammal nog att vara diplomatisk, det som allihop tänkte: Åh, mamma, vad du skrämde oss. Varför hade du släckt ljuset?

Grace Rouse vände på huvudet och log emot dem och sa lugnt: Därför att jag ville det.

I sin förvirring kunde de inte låta bli att snegla på varandra och hon vände sig bort igen och avhöll sig från att säga: Var inte oroliga, er jul ska inte bli förstörd, det kommer inte att bli nåra scener. Var inte ängsliga, kära barn.

Jag ska göra i ordning nånting varmt att dricka åt dej och så ska jag tala med Peggy. Beatrices röst var mycket moderlig. Ljuset vid yttertrappan var inte heller tänt. Hela framsidan av huset låg i mörker. Jag minns inte att jag nånsin har upplevt det, åtminstone inte på många år. Du höll verkligen på att skrämma slag på oss. Sätt dej här, mamma lilla. Hon lade händerna på moderns axlar för att försöka pressa ner henne i en fåtölj. Jag ska hämta nånting varmt att dricka.

Grace log vemodigt för sig själv. Beatrice var så ivrig och omtänksam. Det hade hon varit sedan hon kom i går. Hon ville ha någonting – inte för egen del naturligtvis utan för Geralds. Gerald ville förstås låna pengar nu igen. Hon hade känt det på sig en tid. Men tyvärr skulle han bli besviken. Hon hoppades att han inte skulle fråga henne i kväll, för när hon vägrade skulle feststämningen försvinna och det ville hon inte. Nej, hon hoppades att han skulle vänta till annandagen, strax innan de reste hem. Hon gjorde sig försiktigt fri från sin äldsta dotters grepp och sa: Bekymra dej inte för mej, Beatrice. Jag mår alldeles utmärkt och jag tänker gå ner nu. Hon gick från dem bort mot dörren och där vände hon sig om och såg på dem i tur och ordning. Och som om de var små barn igen och hon skulle förklara någonting för dem som de inte riktigt begrep sa hon: Man kan inte bara stanna upp. Er morfar brukade säja: ’Om du inte slår dej fram så blir du knuffad tillbaka.’ Jag tror att jag ska slå mej fram. Så skrattade hon och i hennes röst fanns en återklang av det glada smittande skrattet som varit så typiskt för henne förut. Sedan öppnade hon hastigt dörren och gick ut i hallen, för hon förstod att de var förvirrade och förlägna.

Hon hade bara tagit ett par steg när hon stannade igen. Hennes ögon smalnade när hon lät blicken glida över den rymliga hallen, som var möblerad som ett riktigt rum, och betraktade porträttet av sin bortgångne make. Det hängde på väggen ovanför trappavsatsen. Den tunga förgyllda ramen sköt ut från den vita väggen och porträttet av mannen i sin svarta prästrock såg ut att vara målat direkt på väggen så att effekten nästan blev tredimensionell.

Hon var van vid porträttet, hon passerade det otaliga gånger om dagen men hon såg aldrig på det. Ändå var hon alltid medveten om det. Inte heller nu tittade hon på det, utan på ramen. Upptill var den prydd med levande blommor som säkert skulle vara vissna i morgon. Och på den nedre listen stod två små vaser med anemoner.

Jane hade kommit ut till henne nu och hon sa med låg röst, nästan bara i en viskning: Det är jag som har satt dit blommorna. Jag har tänkt på honom hela dan. Nu är det över ett år sen och …

Grace fortsatte bort mot trappan och när hon gick förbi porträttet hörde hon rösten som kom från de mörkaste djupen i hennes inre: Din förbannade …!

När hon började gå nerför trappan kände hon hur hennes fruktan hade återvänt och hon gick till angrepp mot den samtidigt som hon vädjade: Nej, nej! Börja inte nu igen, tänk inte på det sättet. Det måste vara slut nu. Det får inte finnas nån ondska längre. För Guds skull, låt det vara slut på den. Jag är inte rädd längre. Rösten inom henne blev till ett skrik och hon kände något av den gamla paniken. Det måste vara slut nu. Hör du det? Jag är inte rädd längre.

När hon kom ner i hallen var rösten bara ett svagt eko. Hon stannade och drog ett djupt andetag innan hon tittade på barnen som var på väg nerför trappan.

De såg alla överrumplade och undrande ut. Hon sträckte ut handen mot Jane och drog henne närmare sig. Gesten ökade deras förvirring men Jane såg glatt överraskad ut medan hon och modern gick tvärs över hallen och mot vardagsrummet hand i hand.

Beatrice och Stephen följde inte med dem in. De utbytte en blick och gick sedan genom en trång passage till en dörr i bortre ändan. Beatrice skulle just gå in i rummet när hon hörde sin mans röst utifrån köket där han skämtade med Rosie Davidson, Peggy Mathers hjälpreda. Beatrice stannade och väntade på honom och när han kom gjorde hon ett tecken åt honom. Leendet dog bort i hans ansikte och han frågade med låg röst: Vad är det frågan om?

Beatrice svarade inte utan gick in i biblioteket och de båda andra följde efter. Först när dörren var stängd och hon hade slagit sig ner i en stor skinnfåtölj bredvid öppna spisen svarade hon på sin mans fråga. Det gäller mamma, sa hon i kort ton.

Aha! sa Gerald i uttrycksfull ton och gjorde en paus innan han fortsatte: Vad är det nu som är på tok?

"Ingenting alls. Snarare verkar allting vara bra igen. Kan du tänka dej att vi fann henne på balkongen till sovrummet och alla lamporna var släckta. Inte sant, Stephen?

Stephen hade som vanligt ställt sig med ryggen mot brasan. Han tyckte om att stå här … hans far hade alltid stått på samma sätt. Vinter som sommar hade hans far ställt sig här med ryggen mot brasan … här inne i rummet hade han alltid en stark känsla av att fadern var närvarande.

Han upptäckte att hans syster och svåger satt med blickarna fästa på honom. Han hade inte svarat på Beatrices fråga. Han rätade på sig precis som fadern brukat göra och såg ut som om han noga övervägde svaret. Så sa han: Hon tycks inte vara mörkrädd längre. Det verkar faktiskt som om hon inte är rädd för nånting längre.

Det tog tid. Gerald drog noggrant upp byxbenen innan han slog sig ner mitt emot sin fru. Synd att hon inte kom över sina nervbesvär tidigare. Det skulle ha besparat oss alla en massa bekymmer.

Och pappa. Beatrice tittade mot skrivbordet. Det stod mellan de båda fönstren som var placerade likadant som i rummet ovanför. Skrivbordet var långt och solitt och tog upp en stor del av utrymmet mellan fönstren. På bordet fanns nu bara ett bläckställ, ett pennfat, ett skrivunderlägg och ett inramat fotografi. Det var fotografiet Beatrice tittade på och hennes ögon blev fuktiga när hon mumlade: Stackars pappa.

Gerald flyttade på sig i fåtöljen, tog upp en pipa ur fickan och började tända den medan han upprepade för sig själv: Stackars pappa. Tja, det var ingen tvekan om att han hade haft det svårt. Men om Gerald skulle vara ärlig mot sig själv så var det bara en fras som han ofta upprepade. Ärligt talat hade han inte känt någon verklig sorg när svärfadern gick bort, även om gubben alltid – utom vid ett speciellt tillfälle – hade varit hygglig mot honom. Gerald hade aldrig riktigt kommit underfund med honom. Han hade varit hjärtlig och skämtsam och alltid beredd att hjälpa en, om inte med annat så med goda råd. Men ändå var det någonting … Gerald hade aldrig känt sig riktigt väl till mods i hans sällskap. Ändå hade han föredragit honom framför svärmodern. Hon gick honom på nerverna. Om han inte känt sig riktigt väl till mods i svärfaderns sällskap så kände han sig direkt illa till mods i hennes närvaro. Hon tittade på en som om man var någonting katten hade släpat in, med en min som om hon var en kunglig person. Och vad hade hon att vara högfärdig över? Hon var helt enkelt bara dotter till en kolhandlare. Fast det var klart … han skrockade lite för sig själv … han skulle inte ha haft någonting emot att vara son till den där kolhandlaren och fått en del av kosingen han lämnade efter sig. Hon måste vara nerlusad med pengar. Men snål var hon. Futtiga tusen pund hade Beatrice fått i hemgift. Han kunde slå vad om att svärmodern kunde gett bort femtusen utan att känna av det. Visserligen hade hon kommit stickande med tusen till när Yvonne föddes men de pengarna var låsta och fick inte röras förrän flickan fyllde tjugoett. Svärmodern hade varit närmast heltokig de senaste åren men hennes sinne för affärer var det sannerligen inget fel på. Och nu måste han på något sätt försöka pungslå henne.

Han gled med tungan över den ljusa stubbade mustaschen. Tänk om hon av någon anledning inte gick på hans idé och Livsey sålde sin andel i garaget till någon annan …? Men hon kunde inte bära sig åt så. Vad betydde sjutusen för henne? Nålpengar. Titta bara på huset här, som ett lyxhotell med en massa dyrbara grejor. Det fanns bara en hake – hon gillade honom inte. Han visste att hon tyckte illa om honom, så hon kanske inte nappade på hans förslag. Tanken var outhärdlig och fick honom att flyga upp ur fåtöljen. Hans fru och svåger tittade förvånat på honom och han fann sig snabbt och lyckades hitta på en förklaring. Var är Yvonne? frågade han. Jag kom just att tänka på att jag inte sett henne på ett tag. Ligger hon och sover?

Sover! Var inte dum nu. Hon är hos miss Shawcross. Hon bad att hon skulle få stanna en stund till. Stephen och jag hade tittat in i kyrkan och miss Shawcross höll på att göra i ordning altaret. Hon ville att vi skulle gå med hem till henne en stund. Hela tiden talade hon om den nye prästen. Hon tål honom inte, hon anser fortfarande att det är pappas kyrka och det kommer hon alltid att göra.

Gerald sa ingenting. Den tokiga kärringen, tänkte han. En till som var nerlusad med pengar. Varför var det alltid fruntimmer som fick ärva? Han knäppte kavajen, såg på Beatrice och sa i kort ton: Det är bäst vi hämtar henne nu, hon blir så uppskärrad annars och då vet du hur det går. Och vi ska klä granen och packa in julklapparna.

När han nämnde julbestyren suckade Beatrice och sucken sa tydligt att hon kände sig uttråkad.

Hon och Gerald gick sin väg och Stephen som fortfarande stod med ryggen åt öppna spisen började vagga fram och tillbaka på tårna och hälarna. Hans ögon var halvslutna, han höll händerna på ryggen, brasan värmde skönt om bakdelen och vaderna och han vaggade fram och åter och drömde … Han tyckte om det här rummet, han älskade det. Han ansåg att det var hans. I själva verket var hela huset hans. Så gott som, i varje fall, han var ju ende sonen. Beatrice hade ett eget hem och som det såg ut nu så skulle det inte dröja länge förrän Jane också flög ur boet. Det skulle väl antagligen bestämmas i morgon, när mannen som hon var förälskad i kom på besök. Stephen undrade hurdan han var. Att han var lärare vid ett college i Durham var inte så illa i alla fall. Hon gifte inte ner sig som Beatrice hade gjort när hon gifte sig med Gerald Spencer. Genom sitt giftermål hade Beatrice sårat honom mer än han ville erkänna ens för sig själv. Spencer var en vulgär typ, det hade de fått slutgiltigt bevis för när han och Beatrice blev tvungna att gifta sig. Det var konstigt för resten. Fadern hade blivit kolossalt upprörd men modern hade inte så mycket som höjt på ögonbrynen. Stephen förstod precis hur hans far kände det, för han tyckte likadant. Han kände sig äcklad och alltihop var otäckt och frånstötande.

Han stod stilla ett ögonblick och började sedan vagga fram och åter igen. I tankarna konstaterade han en sak, det var nästan som en utmaning. Du ska aldrig gifta dej, sa en inre röst och han lyssnade till den. Nej, han skulle aldrig gifta sig. Präster borde inte vara gifta. Man kan inte tjäna två herrar och om man gifte sig och fick en hustru fick man också en ny herre. Och så var det en annan sak – det fysiska förhållandet. Han genomfors av en rysning vid blotta tanken. Den katolska kyrkan hade ett övertag över den protestantiska genom att den förbjöd sina präster att gifta sig. Ibland kom han på sig själv med att innerst inne önska att han var katolik. Katolikerna hade ett klart mönster. Hos dem var man präst och ens göranden och låtanden var utstakade. Men inte kunde man väl vara präst om man hade fru och barn att ta hänsyn till?

Han stannade upp igen. En ny tanke hade slagit honom och han blinkade till. Skulle hans mor gifta om sig? Tanken bet sig fast i honom. Det berodde förstås på om hon blev … helt återställd. Hon hade pengar och var fortfarande ungdomlig och såg, som man säger, bra ut. Han hade hört folk tala om att hon hade varit en skönhet som ung. Själv kunde han inte förstå det. Hennes ögon var för stora och storögda kvinnor ansågs inte vara intelligenta. Det påstods det i alla fall. Själv tyckte han om intelligenta kvinnor, kvinnor som kunde tala om annat än hus