Ta min själ

By Susanne Schemper

Kajsa vill av olika anledningar lämna sitt liv i Halmstad. När hon får ärva sin mormors hus i det lilla samhället Solinge bestämmer hon sig för att starta om på nytt. Snart stöter hon på högstadieläraren Henrik och i honom ser hon allt det hon saknat. Hon bestämmer sig för att de två är menade för varandra. Till en början är Henrik mycket smickrad över uppmärksamheten den yngre kvinnan ger honom. Hans äktenskap knakar en aning i fogarna och för första gången på länge känner han sig både sedd och lyssnad på. Men det dröjer inte länge förrän han förstår att Kajsas intresse i honom är allt annan än sunt. När han börjar känna skuld och försöker dra sig undan inser han att Kajsa inte är den som ger upp i första taget. Henrik får reda på orsaken till varför Kajsa lämnade sitt liv i Halmstad och plötsligt befinner han sig ett tillstånd av rädsla och panik för vad Kajsa ska hitta på härnäst.

Ta min själ är en tät klaustrofobisk berättelse om en kvinnas besatthet av en man, av en mans växande ångest när han inser att han har försatt sig själv i en ohållbar situation. Om människorna runt omkring som ofrivilligt dras in i ett drama och som både måste agera och göra svåra val för att bevara det de håller kärt och inte vill förlora.

Ta min själ är Susanne Schempers tredje spänningsroman. Liksom hennes andra spänningsroman, Svinstian, utspelar sig Ta min själ i det fiktiva samhället Solinge i Halland och boken är en del i Solingeserien. Böckerna är helt fristående.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jan 7, 2020
• ISBN: 9789178296736

Book preview

Prolog

Tylösand, den 3 juni

Gryningsljuset får hennes hår att glöda. Vilt fladdrar det runt hennes ansikte där hon springer på stranden. Måsarna iakttar henne där de till synes planlöst far omkring i vinden. Bruset från vågorna överröstar allt, även hennes tankar. Vassa snäckskal skär i fotsulorna. Hon njuter av den fysiska smärtan, välkomnar den. Lukten av tång är stark, kväljande. Stormen har slitit upp sjok av svarta tentakler som krälar upp på land. Hon springer som om hon springer för livet. Kroppen är våt av svett efter cykelturen från stan. Sanden blir mörkare och tyngre ju närmare havet hon kommer. Kastbyar vill välta henne, putta ut henne i det salta vita skummet som slickar vattenbrynet. När hon stannar är det inte för att hon ger upp. Hon är framme. Hon vänder sig mot det upprörda havet. Vrålet som kommer från hennes strupe färdas över den vågiga ytan och når ingen. Det blandas med vindarna och försvinner som om det aldrig funnits. Hennes andhämtning lugnar sig, musklerna slappnar av, kroppen blir stilla. Men inom henne svider fortfarande oläkta sår, inom henne finns fortfarande en längtan efter den som ska göra henne hel.

Kapitel 1

Henrik Lind satt djupt nersjunken i sin mörkgröna favoritfåtölj. Ögonen var slutna, händerna vilade i knät. De enorma hörlurarna han hade på sig fick hans ansikte att se litet ut. Men det var han inte medveten om, och hade han varit det skulle han inte ha brytt sig. För honom var det upplevelsen som räknades, kvaliteten på ljudet som klart och porlande strömmade in i hans öron, som uppfyllde hela honom, fick honom att le på insidan. När han satt i sin fåtölj och lyssnade på musik var det hans stund. Bara hans. Musiken ebbade ut. Han öppnade ögonen, men satt kvar i den dova tystnad som hörlurarna erbjöd, hörde bara pulsen i öronen och sina lugna andetag.

När Kristinas huvud dök upp i dörröppningen visste han att hans sköna stund var över för denna gång. Hon blängde på honom över glasögonen som balanserade på nästippen och han lät lurarna glida av.

Varför svarar du inte när jag ropar?

För att jag inte hörde. Henrik pekade på lurarna. Vad är det? Har det hänt något?

Nej, det är väl det som är problemet.

Kristina stampade i väg i sina innetofflor med tjocka sulor. Henrik suckade. Han lade undan hörlurarna i skåpet bredvid fåtöljen och sträckte på sig. Gäspade ljudligt, slängde en blick på telefonen och insåg att klockan var över fem. Han hade suttit längre än planerat med musik i öronen. Men han såg det som kompetensutveckling, för att kunna sjunga i en kör och göra det bra måste man lyssna på mycket musik. Det var ju självklart. Och med den tanken tryckte han bort det dåliga samvetet över att han suttit och gjort ingenting, under tiden som hans fru säkert både handlat och börjat med maten.

Kristina plockade ur diskmaskinen i en rasande fart. Slamrade med tallrikar och bestick, drämde igen skåpsluckor och lådor. Maten stod fortfarande i sina kassar på köksbordet, men hon kunde inte börja plocka in den förrän det fanns plats på diskbänken. Lika fort som hon tömt maskinen fyllde hon den med kaffekoppar, en illaluktande äggkopp, skålar med seg grå havregrynsgröt kring kanterna. Hur svårt kunde det vara? Henrik hade jobbat hemma med planering under eftermiddagen och ändå såg köket ut precis som de lämnat det på morgonen. Varför? Kristina smällde igen luckan till diskmaskinen, vände sig mot köksbordet och stannade upp mitt i rörelsen. Vad höll hon på med? Hon petade upp glasögonen som halkat ner. Hon var uppe i varv och kände svetten sticka i armhålorna. Hon sjönk ner på en köksstol, grävde med handen i en av kassarna och fick tag på en påse gifflar som hon ryckte upp. Doften av kanel slog emot henne och hon kände hur det vattnades i munnen. Första tuggan fick henne att slappna av en aning och hon lutade sig tillbaka. Hon lade upp fötterna på köksstolen bredvid, samtidigt som hon tände den lilla lampan på bordet. Lugnet spred sig långsamt i kroppen och hon frågade sig återigen varför hon tillät sig själv att bli så irriterad för ingenting. Vad spelade det för roll egentligen att disken stod framme? Det var ju bara hon och Henrik. De hade all tid i världen att ta hand om hushållssysslorna. Hon suckade, sträckte sig efter ännu en giffel. Hörde hur Henrik grejade med något i sitt hörn i vardagsrummet. Antagligen organiserade han om sina älskade böcker för hundrade gången. Kanske i färgordning nu, eller i bokstavsordning? Tanken på att Henrik höll på med sina böcker i stället för att göra någon nytta fick det att krypa i kroppen på henne. Kristina gnuggade hårdhänt giffeln mellan händerna, torra smulor rasade ner på det blanka köksbordet. Hon tog ytterligare en giffel, smulade sönder den också, lät de kaneldoftande bitarna falla från händerna. Från vardagsrummet hördes musik. Kristina reste sig, samlade noggrant upp smulorna i handflatan och slängde dem i soporna. Torkade effektivt av bordet med lagom fuktig disktrasa. Sedan fortsatte hon att plocka in maten.

Kapitel 2

Det var halt på kullerstenarna och Kajsa gick långsamt och försiktigt hemåt. De vinröda kängorna som hon hade fyndat i en second hand-butik i Halmstad hade blankslitna sulor, inte alldeles lämpliga för vinterpromenader. Men de var snygga. Och på jobbet fungerade de utmärkt. Solinges lilla bibliotek hade ett gammalt fint trägolv och platta kängor framför klapprande klackar var absolut att föredra. Kajsa öppnade grinden till det lilla bruna huset, drog av sig de lurviga lovikavantarna och rotade runt i den stora väskan efter husnyckeln. Som vanligt hade den lyckats gömma sig i något av väskans alla fack. Hon huttrade till. Det måste vara flera minusgrader ute nu. Frosten hade målat världen vit och glittrande och Kajsa hade flera gånger under dagen kommit på sig själv med att stå och stirra ut genom fönsterna. Som ett sagolandskap hade hon tänkt.

Kajsa älskade utsikten från sin arbetsplats. Än så länge hade hon bara hunnit uppleva höstens skiftningar och vinterns början. Hon längtade tills snön helt skulle täcka skogen, efter vårens spirande grönska och sommarens explosion av färger.

När hon till slut fick fatt på nyckeln hade både tår och fingrar stelnat till och hon skyndade sig av med kängorna så fort hon kom in i hallen. Hon sträckte sig efter ett par tjocka sockar som låg överst i en korg i hallen och drog dem ovanpå strumporna. Huset välkomnade henne med sina välbekanta dofter och minnen. Det var hennes mormors lilla hus som hon nu kunde kalla sitt hem. Det hade inte varit självklart att det skulle bli så. När Majken – älskade mormor – gick bort i somras hade Kajsas mamma velat sälja huset, bli av med det som hon ansåg bara skulle innebära arbete och pengar. Huset var slitet och litet, vad skulle de med det till? Men Kajsa hade protesterat. Hon hade tillbringat nästan alla sommarlov hos sin morfar och mormor i Solinge. Och sedan morfadern hade gått bort för snart tio år sedan hade Kajsa då och då bott över hos Majken på helgerna. De hade haft en speciell relation. Till slut hade i alla fall Kajsa och hennes mamma kommit överens om att de skulle behålla huset, men Kajsa fick stå för alla kostnader, vilka – enligt hennes mamma – skulle kunna komma att bli enorma med tanke på husets och trädgårdens skick.

Veckan efter Majkens bortgång såg Kajsa platsannonsen. Solinges bibliotek skulle anställa en ny bibliotekarie och Kajsa sökte omedelbart tjänsten. När hon blev erbjuden jobbet tvekade hon inte en sekund utan sade upp sig från jobbet som bibliotekarie på Halmstads stadsbibliotek, sålde sin tvåa på Viktoriagatan och flyttade till lilla Solinge. Samhället låg cirka en timmes bilfärd från Halmstad, men det kändes som världens ände där det låg mitt bland åkrar, skogar och sjöar. Kajsa tyckte att det var rena paradiset. Och allt man behövde fanns i där. Utöver den härliga naturen fanns det flera kaféer utmed gågatan plus ett par trevliga och riktigt bra restauranger. Där fanns också några pizzerior, en glassbar och den obligatoriska grillen vid torget. Mataffär och apotek. Allt man behövde. Det var litet nog för att vara mysigt, men stort nog för att man inte skulle bli uttråkad. Och blev man mot förmodan sugen på annan underhållning än den som erbjöds i Solinge var det inte mer är trettio minuter till Hallandia, ett enormt köpcenter halvvägs till Halmstad. Där fanns precis allt man kunde tänka sig, inklusive biograf, restauranger och en mängd butiker.

Och timingen hade varit perfekt, det hade ändå varit dags att lämna Halmstad. Saker och ting hade blivit en aning komplicerade, och hon hade egentligen inte haft något annat val än att säga upp sig – eller bli uppsagd. Hon insåg att hennes tidigare arbetsgivare hade varit angelägna om att bli av med henne, för de hade uppenbarligen lämnat bra referenser och inte nämnt ett ord om det som hänt.

Kajsa kokade upp vatten, lade en tepåse i den kantstötta blåblommiga tekopp som varit Majkens favorit. Blev stående en stund med händerna runt det varma porslinet, andades in dofterna av grönt te och ingefära och tänkte på sin saknade mormor. På hur hon ofta sagt att det finns ingen slump. Om mormor haft rätt – och det brukade hon ha – så fanns det en anledning till allt detta, till förändringen i Kajsas liv.

Hon gick in i det som Majken kallat biblioteket. Det var husets hjärta, ett kombinerat vardagsrum, tv-rum och matrum. Utöver biblioteket fanns ett sovrum med fönster mot trädgården, ett långsmalt omodernt kök och ett slitet badrum. Det fanns även en liten fuktig källare, med ett förråd och en tvättstuga.

I biblioteket var hela ena väggen täckt av bokhyllor som i sin tur var fyllda med böcker från golv till tak. Böcker hade varit Kajsas och Majkens stora gemensamma intresse och det var en av anledningar till att Kajsa älskade huset. Hon kunde gå och smeka bokryggarna, minnas mormor genom ett samtal om en bok och på så sätt färdas bakåt i tiden. Till när hon var liten och brukade sitta uppkrupen i Majkens knä om kvällarna. Mätt efter flera portioner hemlagade salta köttbullar, tjockt smörigt potatismos och syrliga rårörda lingon. Trött och varm, med Majkens röst nära örat när hon inlevelsefullt läste på skorrande halländska ur en bok. Hon mindes känslan av Majkens mjuka hemmastickade gula kofta mot sin kind. Hon mindes hennes doft: en säregen blandning av hudkrämen hon alltid använde, som luktade sött och mustigt, och de mentolcigarretter som hon brukade röka under köksfläkten.

Kajsa sjönk ner i den slitna bruna soffan, drog upp en virkad filt över benen och tog en klunk av det varma teet. Utanför fönstret kröp mörkret allt närmare.

Kapitel 3

Henrik slog ihop boken med en smäll och såg förväntansfullt ut över klassen. Total tystnad. Trettiotvå finniga, trumpna femtonåringar stirrade tillbaka på honom med trötta rödkantade ögon. Han suckade demonstrativt.

Ingen? Verkligen? Var det inte någon som kände något, någon som upplevde något?

Ett par tjejer längst fram log osäkert, några andra flackade med blickarna. Henrik tyckte att de såg ut som en skock dumma får med sina halvöppna munnar.

Jag har precis läst ett fantastiskt stycke text för er. När jag läser dessa ord, dessa meningar, känner jag det här inne. Henrik lade sin högra hand över hjärtat. Orden får mitt hjärta att bulta lite snabbare, lite hårdare.

Han log mot klassen och fortsatte.

Det kan vara för att jag är så gammal. Jag vågar känna. Vågar erkänna att jag känner. Och jag misstänker att åtminstone några av er vet vad jag pratar om. Men ni måste inte dela med er. Huvudsaken är att ni tar något med er. Tack för i dag, ses i morgon.

Henrik vände sig mot dörren och såg på när skocken med får rusade mot lådan där mobilerna förvarades under lektionstid. De knuffades och pratade högt i mun på varandra, kastade sig över sina telefoner, ivriga att se vad de hade missat under lektionen. Nu passar det att ha åsikter, prata och tycka till, tänkte Henrik och samlade ihop sina böcker och sin bärbara dator. Han slängde en blick på klockan. Om han satte fart skulle han hinna inom biblioteket innan det var dags för repetition med kören.

Barnen vinkade till Kajsa när de gick. En av förskoleklasserna hade varit och lånat böcker och Kajsa hade hjälpt dem att hitta det de letat efter och gett förslag på passande böcker. Biblioteket låg i samma byggnad som Solingeskolan och var en del av Solinge kulturhus. Utöver biblioteket fanns ett litet kafé som var öppet några timmar per dag, en samlingslokal som oftast verkade användas av olika pensionärsföreningar, samt ett konferensrum som skolans personal ibland använde för möten. Nu var det helt tomt i biblioteket och hon passade på att fylla på tekoppen med hett vatten, samma påse fick duga till en kopp till. När hon kom tillbaka fick hon syn på en man som hon sett skymta förbi några gånger förut. Han stod med ryggen mot henne och solen som strålande in genom de stora fönsterna fick hans tjocka röda hår att lysa som eld. Han var lång och smal, på gränsen till mager, och var klädd i en stickad senapsgul tröja och manchesterbyxor i samma färg som bruna bönor. Det såg ut som om han svajade lite, kanske nynnade han på en sång inom sig, eller så hade han helt enkelt svårt att stå still. Kajsa harklade sig och mannen vände sig om. Han sken upp när han fick syn på henne och Kajsa log tillbaka. Hans leende var brett i det smala ansiktet. Näsan var täckt av fräknar och blå ögon iakttog henne under ljusa, nästan vita, ögonfransar.

"Men hej. Så bra. Jag behöver hjälp tror jag. Jag letar efter Det strålar en stjärna. Jag brukar alltid låna den runt jul, har för mig att den ska stå här någonstans. Den har ett rött omslag tror jag."

Kajsa tog ett par kliv mot honom, sträckte ut handen och sa:

Hej. Kajsa heter jag. Kajsa Jansson. Jag är ny här sedan i slutet av oktober. Vi har inte träffats, men jag har sett dig förut. Det är så litet här så det är lika bra att vi presenterar oss för varandra, vi lär ses igen om du är stammis.

Henrik såg en aning förvånad ut, men sträckte fram handen och Kajsa tog tag i den. Den var varm och torr.

Hej. Henrik. Henrik Lind. Jag jobbar som lärare i svenska på högstadiet. Jag är ofta här och botaniserar. Du har tagit över efter Barbro alltså?

Hans röst var djup och mörk.

Ja, precis. Hon har gått i pension nu. Hon hann precis lära upp mig innan hon slutade. Så nu är det jag som har koll på allt. Hoppas jag.

Hon gjorde en svepande gest över bokhyllorna och han nickade.

Ja, Gunvor är ju kvar förstås, men hon är bara här några timmar i veckan.

"Det ska säkert gå fint. Men du, jag letar som sagt efter Det strålar en stjärna, vet du om den finns inne?"

Kajsa gick förbi honom, böjde sig ner mot nedersta hyllan och drog ut en bok.

Här är den.

Hon gav den till honom och han tackade. Så blev de stående tysta mittemot varandra i några sekunder.

Ja, men tack igen, då ska jag ta och låna den. Trevligt att träffas, sa Henrik och gick mot lånestationen.

Kajsa stod kvar och såg efter honom. Hjärtat bultade hårt i bröstet och hon viskade:

Vi ses snart igen.

Kapitel 4

Så fort Kajsa kom hem kröp hon upp i soffan med laptoppen i knät. När hon öppnade Solingeskolans webbsida kittlade det till i magen. Hon gick in under fliken Vår personal och en sida med porträttbilder med namn och kontaktuppgifter kom upp. Bilder av stelt leende lärare i olika åldrar rullades upp och hon följde fotografierna med blicken från vänster till höger tills hon fann honom. Henrik Lind log mot henne. Lite yngre och lite rundare i ansiktet, men med samma öppna blick och fräkniga näsa. Hon log tillbaka. Sedan gick hon in på Facebook, ville veta mer om honom. Sedan sommaren hade hon inte varit så aktiv i sociala medier, hade av flera anledningar medvetet hållit en låg profil. Nu kändes det nästan ovant att göra det. Jag borde byta min profilbild, tänkte hon. Bilden hon använde var tagen för ett par år sedan. Jag var en annan då, tänkte hon. Hennes ostyriga lockar, som då varit mycket blondare än nu, hölls tillbaka av ett brett orange hårband. Hon var solbränd, allvarlig och de olivgröna ögonen tittade rakt in i kameran. Läpparna var målade i en mörkt röd nyans som inte klädde henne. Hon såg ung ut på bilden. Men hon hade alltid sett yngre ut än vad hon var, det var få som kunde gissa att hon bara var några år från fyrtio. Hela hennes stil var ung. Eller som hennes mamma brukade kalla den, omoget bohemisk. Hon älskade lager på lager, oväntade färgkombinationer och sjalar i många varv, antingen runt halsen eller runt håret som var självlockigt och långt. För tillfället var håret färgat i en varm kolafärgad ton, dulce de leche hade frisören kallat den, men på sommaren brukade hon ofta slinga håret blont eller tona det i någon ljusröd nyans.

Hon tänkte på Henriks hårfärg. Brandgul. I sökfältet skrev hon in hans namn och fick upp ett antal tänkbara alternativ. Hon hittade honom direkt. På profilbilden höll han i en mikrofon, det såg ut som om han sjöng, eller kanske höll han tal. Det var ett svartvit fotografi. Hans sida var inte öppen så det enda foto som fanns åtkomlig för henne var profilbilden. Hon svor till. Däremot kunde hon se hans vänner och hon ögnade igenom deras bilder. Då fick hon syn på hans ansikte på ett foto som tillhörde en Kristina Lind. Handen darrade lätt när hon klickade på Kristina Linds profil. Fotot visade en solbränd, på gränsen till bränd Henrik, bakom bruna solglasögon. Tätt intill, kind mot kind, personen som måste vara Kristina. Var det hans fru? Kvinnan var också solbränd, men mer gyllenbrun. Hon hade en stram mörkblond lugg ovanför smala ögonbryn och gråblå ögon. Näsan var spetsig i det avlånga ansiktet, läpparna tunna och omålade. Kajsa tyckte att hon såg ut som