Det fantastiska livet

By Anethe Bergendahl and Callin Öhrvall Delmar

Jessica har under de senaste tre åren upplevt mer än vad många kanske inte ens upplever under en hel livstid. Och tack vare det oväntade arvet kan hon äntligen uppfylla drömmen om att starta eget. Tillsammans med dottern Alicia lyckas hon skapa sig en ny tillvaro i Italien, samtidigt som hon kämpar med sina känslor för Adrian.

Annicas hjärta brinner för de hemlösa. Kanske kan hennes arvspengar komma till nytta genom att rusta upp den gamla skolan så att de kan få ett drägligt hem? Dessutom verkar det som om hon äntligen ska få svar på alla de frågor om sitt förflutna hon går och bär på.

Annas sjukdom har stabiliserats och hon väntar med spänning på att få sin första bok utgiven. Hon drömmer om en nystart i livet och vill inget hellre än att flytta till ett nytt hus. Frågan är bara hur hon ska få sambon Mattias med på noterna.

Kerstin har återfunnit sin gamla ungdomskärlek Angelo och känslorna dem emellan finns kvar trots att det gått nästan femtio år. Ska hon våga lämna sin trygga tillvaro i Göteborg för att satsa på ett liv i Toscana under ålderns höst?

De fyra kvinnorna söker alla efter en mening med livet när de förlorat fotfästet. Deras vägar korsas och en härlig gemenskap uppstår.

”Det fantastiska livet” är den avslutande delen i Anethe Bergendahls uppskattade trilogi om Jessica Schöön. En härlig feelgood-roman om kärlek, vänskap och oväntade band.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 11, 2021
• ISBN: 9789180000826

Book preview

Det fantastiska livet

av

Anethe Bergendahl

Copyright © Anethe Bergendahl och Word Audio Publishing 2021

Omslag: Mia Fallby

ISBN: 978-91-8000-082-6

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Alla har vi ett förflutet.

Men det är framtiden som är viktigast.

En sådan här visshet känner man bara en gång i livet.

Clint Eastwood

Resumé

På kort tid har mycket förändrats för Jessica. Hon har fått en familj: ett barn, Alicia, och en syster i Annica. Aldrig i sin vildaste fantasi hade hon kunnat tro att något sådant skulle hända henne.

Hon har även träffat en man, Adrian, som fått hennes puls att skena i väg som en tonårings. Men hon har klargjort för honom att de bara kan vara vänner med bonus då och då, hon vill vara fri och ägna sig åt sin familj och den nya blomsterbutiken.

*

Anna har installerat sig ganska väl i Mattias bostad, men egentligen vill hon flytta till ett nytt hus, ett vackert hus som hon och Mattias valt tillsammans. Hon skriver på sin självbiografi och hennes tidigare sjukdom har stabiliserats. Enda molnet på himlen just nu är att Mattias son Christoffer inte verkar tycka om henne, vad hon än gör.

*

Annica har svårt att ta in nyheten att Jessica är hennes biologiska syster och att deras moster Astrid har testamenterat flera miljoner var till dem. Samtidigt gläds hon över att få starta en blomsterbutik tillsammans med sin syster, där hon ska få ansvara för cafédelen.

*

Kerstin kan knappt tro att det är sant: efter femtio år har hon återfunnit mannen hon en gång varit himlastormande förälskad i. Nu ska hon lämna sin trygga tillvaro i Göteborg för att åka ner till Toscana och träffa honom.

Men går det att reparera en sprucken kärlek efter så lång tid?

1

Det finns två sätt att förhålla sig till livet. Det ena är att leva som om ingenting är ett under. Det andra är att leva som om allt är ett under.

Albert Einstein

Jessica, lördagen 1 september, 2012 

JESSICA LETAR IVRIGT efter skylten till Giardino di Limoni och har kört runt flera gånger, säkert i över en timme. Den måste för katten vara här någonstans, tänker hon för minst hundrade gången när hon kör i snigelfart. Precis då får hon syn på en skylt som ligger intill vägkanten. Tänk om det är just den? Hon bromsar in, sätter på höger blinker och lägger växeln i friläge innan hon kliver ur bilen och går fram till skylten som halvt ligger gömd i gräset. Hon läser de stora bokstäverna Giardino di Limoni. Hon blir alldeles till sig och skyndar tillbaka till bilen och kör in på den lilla grusvägen tills hon kommer fram och parkerar på uppfarten bredvid det gamla huset.

– Kom Alicia, säger hon och lossar hennes bilbälte från den bakåtvända barnstolen i framsätet.

Efter den långa bilturen blir Alicia eld och lågor när hon får syn på den stora gröna gräsmattan och barngungan och hon halvspringer direkt dit. Jessica har inget annat val än att följa efter henne.

Medan Jessica puttar Alicia på gungan studerar hon utsikten från trädgårdens framsida. Vindruvsfält med dalar och kullar är ett typiskt Toscanatecken. Hon har varit på några andra ställen runtom i världen, men aldrig på någon plats som är så inbjudande och vacker som den här. Solen står högt på himlen och gassar för fullt denna första septemberdag, men just här breder en välkommen skugga ut sig från ett stort valnötsträd strax bredvid.

Lyckan bubblar inom henne när hon hör Alicia skratta gott då hon skjuter i väg henne med mera fart. Hennes ögon är fyllda med värme. Men också av tårar. Jessica är oerhört glad över fastigheten och låter glädjetårarna rinna. Hon studerar bostaden som hon nyss köpt, hon tror knappt att det är sant.

Det pittoreska, gamla huset som hon fick till ett billigt pris hade stått tomt i över ett år. Moster Astrids arvspengar kom väl till pass, här ska hon nu skapa ett hem för sig själv och lilla Alicia. I mitten av oktober går flyttlasset hit och det är bara sex veckor dit.

Ibland har man mer tur än man kanske är förtjänt av. Fast visst förtjänar hon lite tur nu, intalar hon sig själv medan hon knappt kan vänta tills hon får öppna ytterdörren med nyckeln som ligger i hennes vita shortsficka och bränner.

– Alicia, gumman! Nu får vi titta inne i huset, säger Jessica och stannar gungan.

Men Alicia börjar gråta och vill inte alls lämna gungan. I nödfall har Jessica alltid med sig några klubbor som mutor och nu halar hon fram en röd klubba och bums tystnar gråten.

– Min, säger Alicia och sträcker fram handen.

Jessica ger den till henne samtidigt som hon lyfter upp henne ur gungan och går mot ytterdörren i snidat trä.

Hon sätter ner Alicia, fiskar upp nyckeln och sätter den i låset. Det är magiska sekunder och lyckokänslorna rusar inombords, och hon önskar så att hon haft någon att fira med just den här stunden. Hon tittar på Alicia, tar hennes lilla hand i sin och vrider om nyckeln. Dörren ger lätt vika och öppnar sig sakta och de promenerar in hand i hand.

Allt är tyst och stilla i den trånga lilla hallen. De fortsätter in i vardagsrummet och köket som är ett enda stort rum. Köksskåpen är högblanka och vita. Jessica inspekterar vattenkranen i vasken genom att vrida på vänster sida och kallt vatten börjar rinna ut, först hackigt och stötvis, men sedan i jämna strilar.

– Det finns i alla fall kallt vatten i kranen Alicia, säger hon glatt.

Golvet är klinker. På ena väggen finns två stora snidade trädörrar, som går att öppna på vid gavel. Glaset är frostat och insynsskyddat, vilket är bra. Inte vill hon att någon ska kunna stirra in i hennes hus på kvällarna. Huset är så vackert, inte stort men helt perfekt för de två. Alicia släpper hennes hand och går på egen hand och sätter sig i soffan i vardagsrummet. Jessica kikar in i de två sovrummen och konstaterar att det fungerar alldeles utmärkt till dem. Sist kommer det lilla badrummet med toalett och badkar. Allt är i vitt kakel och klinkers, men helt funktionsdugligt och rent.

När Jessica kommer ut i vardagsrummet igen är allt tyst och stilla. Hon kan nästan känna närvaron av människorna som en gång bott här. Hon drar handen över tapeterna och fingrar på det blommiga mönstret.

Sedan böjer hon sig ner och klappar Alicia på kinden. 

– Ska vi åka hem till Annica och Antonio och äta middag nu? 

– Mat, mmm… svarar Alicia.

Jessica skrattar och rufsar runt i Alicias hår innan hon fångar hennes hand i sin och de tillsammans lämnar huset de snart ska flytta in i.

Alicia är glad över att ha fått sitta på gungorna en lång stund och klättrar gladeligen in i bilstolen själv.

Medan Jessica lägger kilometer efter kilometer bakom sig försöker hon fundera ut hur hon på bästa sätt ska lägga fram för Annica och Antonio att hon har köpt ett nytt hus och ska flytta. Tack och lov är Alicia ännu för liten för att förstå och för att avslöja var de har varit denna lördagseftermiddag.

2 

Allt levande är lite brustet ty genom sprickor och porer andas liv.

Ruth Halldén

Jessica, måndagen 3 september, 2012 

JESSICA KÖR IN och parkerar den vita Volvon på grusgången och stänger av motorn. Den varma septemberdagen gör henne nästan illamående. Hon sätter ner matpåsarna på golvet och går fram till hallspegeln i mahogny. Det halvlånga, hasselnötsbruna håret är ersatt av en ljusare, kortare pagefrisyr med blonda slingor. Hon granskar sig själv och det känns nästan som om det vore en helt ny person som står framför spegeln. Om det inte hade varit för de havsblå ögonen och de två smilgroparna i kinderna skulle hon inte känt igen sig själv.

Hon stryker varsamt med fingertopparna över den mjuka, svala hallbyrån. Snart flyttar hon och Alicia in i det nya huset men först ska hon planera för sin födelsedag som infaller om sex dagar. Matvarorna stoppar hon in i kylen och konstaterar att hon hinner dricka en kopp kaffe ute i trädgården och pausa en stund innan hon ska hämta Alicia hos Anna. Christoffer och Alicia kommer bra överens och leker fint tillsammans. Det är hon glad för – ja, hon har rätt mycket att vara nöjd över nuförtiden. Livet har utvecklats i en mycket positivare riktning än vad hon någonsin kunnat tro. 

Jessica fyller vattenkokaren med nytt friskt vatten och tar fram en kaffemugg som hon öser ner två teskedar nescafé i. Som hon uppskattar dessa små mikropauser då hon får vara alldeles ensam. Med kaffemuggen i ena handen och mobilen i den andra sätter hon sig i skuggan ute på terrassen.

Herregud, vad jag älskar denna fantastiska utsikt över vinrankorna, tänker hon

Hon ångrar inte flytten till Toscana även om förhållandet med Maria tagit slut. Lyckan har vänt och Jessica har fått både en dotter och en syster, hennes egen lilla familj. Ordet familj smakar gott och hon känner på bokstäverna – det var så länge sedan hon hade en riktig familj. Kristina och Eric känns väldigt avlägsna och hon får verkligen anstränga sig för att fånga några minnen från den tiden. Minnen som hon ska berätta för Annica om.

Miljonerna hon ärvt från moster Astrid kommer väl till pass nu med den egna blomsterbutiken och Annicas café. Vilket påminner henne om att de behöver diskutera färgval och en del annat tills byggnadsfirman kommer.

Mobilen ringer och Adrians namn dyker upp på skärmen.

– Ciao bella. Allt bra med dig?

– Ja visst! Tar som hastigast en kopp kaffe innan jag ska hämta Alicia hos Anna. Hur är det själv då? Och flickorna?

– Bara bra. Vi kommer alla tre på din födelsedag på söndag. Var det klockan tre?

Genast förnimmer Jessica en känsla av att inte bli ihågkommen, rentav bortglömd, och hon tycker absolut inte om den. Visst hade hon nämnt för honom att födelsedagskaffet med hembakad tårta serverades klockan tre? Ändå behövde han fråga.

– Ja, suckar hon. Klockan tre är kalaset.

– Fint. Ciao bella.

Sedan hör hon att han trycker bort henne. Några sekunder av irritation drar fram. Hon är inte van vid att bli avsnoppad i mobilen, det var ju för katten han som ringt henne. Hon bestämmer sig för att låta det sköljas bort tillsammans med den sista kaffeskvätten. Plötsligt längtar hon intensivt efter Alicias små knubbiga armar runt sin hals. Det finns ingen kärlek som är så besvarad som den man får av sitt barn.

Jessica lämnar trädgården och stänger terrassdörren, vrider om nyckeln och låser sedan ytterdörren innan hon sätter sig till rätta i sin bil.

***

Jessica tycker att Anna ser mer blek ut än vanligt. Kanske barnen har stimmat för mycket.

– Åh, så fin du är i håret och så skönt att du kommer, säger Anna och tar några steg bakåt i hallen. Jag mår inte så bra i dag, eller rättare sagt: jag har haft bättre dagar.

– Ja, du ser lite blek ut om nosen, svarar Jessica omedelbart. Du håller väl inte på att bli sjuk?

Anna skakar nätt på huvudet.

– Nej, det tror jag inte, men det har varit lite mycket på sistone. Jag bör nog dra ner på takten både vad gäller skrivandet och att inte ha så stora ambitioner, speciellt inte eftersom det bara var några veckor sedan operationerna.

– Har barnen varit extra jobbiga i dag? frågar Jessica medan hon tar av sandalerna och låter fötterna möta det svala klinkergolvet.

– Nej då, inte alls. Jag behöver nog bara vila, svarar Anna.

– Det är självklart att du ska få lugn och ro. Säg bara till om det är något jag kan hjälpa dig med, förklarar Jessica.

– Det lovar jag att göra. Barnen är i Christoffers nya lekrum. Det har du förresten inte sett ännu. Mattias har gjort det mesta men jag har fixat med soffa och kuddar. Kom så får du se.

Jessica hör Alicia på avstånd och när hon når dörren ser hon henne sitta och kamma en docka. Alicia pratar mer och mer nu, ibland kan hon faktiskt säga några riktiga ord, men det mesta är ännu obegripligt.

– Hej lilla gumman!

Alicia tittar upp och ett leende sprider sig i hennes lilla ansikte. Jessicas hjärta smälter. Hur söt får man egentligen vara, tänker hon och skyndar sig fram. Hon lyfter upp sin dotter och kramar om henne. Alicias doft gör henne trygg. När hon öppnar ögonen igen ser hon Christoffer ligga på bilmattan och leka.

– Hej Christoffer, säger hon.

Christoffer tittar inte ens upp utan fortsätter köra med bilarna.

– Kom så tar vi en kopp kaffe ute i matsalen. Alicia och Christoffer har önskat nybakta kanelbullar, så jag bakade tidigt i morse, säger Anna.

Jessica gapar förvånat.

– Har du bakat kanelbullar?

– Mm, tänk för att det har jag. Och de blev supergoda, du ska själv få smaka, säger Anna och fyller ett fat med härliga väldoftande kanelbullar.

Christoffer kommer in i köket och sätter sig på en stol.

– Han hörde nog ordet kanelbulle eller så luktade han sig till dem, fnissar Anna.

– Ja, barn brukar ha en förmåga att lukta sig till allt som är gott, instämmer Jessica och placerar Alicia på stolen bredvid sig.

Barnen får var sitt glas röd hallonsaft och var sin bulle att festa på medan hon och Anna väntar på att kaffet ska bli klart.

– Så, börjar Jessica lite försiktigt och tittar rakt på Anna, hur har du det egentligen efter allting som hände i augusti?

– Jo, det är väl hyfsat bra, antar jag. Det är skönt att vara tillbaka här i huset hos Mattias och Christoffer, men jag har mardrömmar nästan varje natt.

Jessica kan förstå att Anna har mardrömmar om den fruktansvärda tiden då hon svävade mellan liv och död och ingen visste om hon skulle överleva.

– Men Anna då! Du behöver prata med någon psykolog eller kanske en läkare som kan ge dig något ångestdämpande. Sömn är jätteviktigt och så här kan du ju inte ha det!

Anna reser sig sakta upp, hämtar det nybryggda kaffet och häller upp i kopparna.

– Ja, det kanske är något lugnande jag behöver, svarar Anna och lyfter kaffemuggen med lätt darrning på handen.

Jessica nickar och griper tag i en stor kanelbulle. Hon är hungrig eftersom hon skippade lunchen för ett besök hos hårfrisörskan och därefter handlade mat. Nu fullkomligt skriker magen efter föda.

– De där blonda slingorna klär dig mycket bra, säger Anna och kniper av en bit kanelbulle med fingrarna.

Jessica lyfter upp vänstra handen och känner på håret. Det är mjukt och lent och hon är själv nöjd med sin nya look.

– Tack snälla du! Jag ska inte förneka att det känns skönt med lite kortare frisyr och man behöver ju minsann förnya sig ibland. Inte sant?

– Absolut, är det så. Kanske jag också skulle beställa en tid, svarar Anna. Vem går du till?

– Det är en relativt ny hårsalong som ligger på Piazza della Cisterna. Hon heter Paula och driver salongen helt ensam. Och hon är både trevlig och duktig. Och blir du inte nöjd så gör hon om det berättade hon för mig när jag satt där i förmiddags, det är hennes prisgaranti. Här får du hennes visitkort så kan du ringa och boka en tid.

– Åh, tack Jessica. Jättegulligt av dig att försöka muntra upp mig.

– Äsch, det är ju vad vänner är till för, och vi är ju bästa vänner.

– Ja, det är vi verkligen, säger Anna. Vill du ha en påtår?

Jessica skakar på huvudet och sträcker sig efter en servett som hon torkar av Alicia med.

– Nej tack, vi måste köra hemåt. Annica lagar middag till oss varje kväll och vi äter alltid tillsammans. Men snart blir det som sagt förändringar i mitt och Alicias liv.

– Ja, jag vet, svarar Anna och ler, men det kommer att bli bra ska du se.

Jessica sätter in Alicia i barnstolen och knäpper på bilbältet, ger henne en puss på kinden innan hon sakta stänger bildörren.

Hon tittar upp mot himlen och drar in ett djupt andetag. Inom sig upprepar hon Annas ord. Det kommer att bli bra ska du se.

3 

Klokast är den som vet att han inte vet.

Sokrates

Annica, måndagen 3 september, 2012 

ANNICA GRANSKAR SIG SJÄLV i spegeln. Kort ljust hår som är väldigt lättskött. Sakta förflyttar hon händerna över magen och höfterna, kniper runt en valk och konstaterar att det är tur att Antonio tycker om frodiga kvinnor – för hon själv har gett upp tanken på att någonsin bli smal för länge sedan. Hon försöker kosta på sig ett leende och just då bildas det små stjärnor vid sidan om de klarblåa ögonen. Det är Toscanas sol som gjort dessa märken, men det gör inget för hon kan inte vara utan solens underbara strålar.

Åh, som jag älskar detta klimat, tänker hon, går ut i köket och öppnar upp altandörrarna för den varma septemberluften. Hon älskar allt med denna vingård, Villa vigneto di uva, som ligger några kilometer utanför byn San Gimignano, nere i en dal omringad av ståtliga och höga cypresser och långa vindruvsfält. Strax intill finns ett fält med röda vallmor som är vackrast på våren. Nu håller de på att vissna bort. Men utsikten är så storslagen att den tar andan ur henne i några minuter.

Eftermiddagssolen ger ett behagligt skimmer över trädgården. Varför inte sätta sig i soffan en stund och njuta i solen innan Jessica och Alicia kommer hem? Sagt och gjort, hon går först till kylskåpet och häller upp ett stort glas citronsaft innan hon slår sig ner i favoritsoffan på uteplatsen.

En tanke flimrar förbi, en undran och samtidigt en längtan efter att få veta mer om sina föräldrar och sin moster Astrid. Men alla är borta nu och det måste till ett mirakel om hon ska få veta sanningen om varför hon adopterades bort som liten.

Och Astrid?

Får hon någonsin veta något om henne, mer än det som advokaten i Stockholm berättat?

Annica tar en klunk citronsaft och blickar ut över vinfälten. De stora, nästan mörklila vindruvorna som snart ska skördas och bli utmärkta viner. Skördesäsongen drar igång under september månad här i norra delen av Toscana och hon har hört Antonio säga att någon gång i mitten av månaden är det dags för detta års skörd.

***

– Hallå, vi är hemma nu, ropar Jessica som har Alicia i famnen.

Annica reser