Svalor som ritar på himlen

By Linda Rakka and Katarina Ewerlöf

Stjärndebutanten Linda Rakka är tillbaka med en ny del i pusseldeckarserien "Morden vid Göta kanal"!

Nina får jobb på Sparvedals slott och ser fram emot att börja om på nytt som nybliven singel, långt från hemstaden Göteborg. Men väl på plats i sommaridyllen Sparvdalen vid Göta kanal blir inget som hon har tänkt sig.

Ett mord inträffar på slottet och det dröjer inte länge förrän alla misstänker alla, inklusive de egensinniga pensionatsägarna Betsy och Sam. Hinner mördaren gripas innan det blir fler offer?

”Svalor som ritar på himlen” är den andra fristående delen i pusseldeckarserien "Morden vid Göta kanal". Vi får följa invånarna i det fiktiva Sparvdalen vid Göta kanal utanför Linköping, där alla tycks dölja en hemlighet, eller två.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: May 16, 2023
• ISBN: 9789180005852

Book preview

MORDEN VID

GÖTA KANAL

Svalor som

ritar på himlen

LINDA RAKKA

Copyright © Linda Rakka & Word Audio Publishing Intl. AB, 2023

Omslag: Sanna Sporrong

ISBN: 978-91-8000-585-2

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

1

Solljuset faller i gyllene strimmor genom de lummiga träden och skapar ett skuggspel på den ensliga backstugan i skogen. Ensam och singel, precis som hon … numera. Nina kliver ur sin Volks-wagenbuss och smäller igen dörren. Taket på huset är brunaktigt av all smuts och det är en förvildad grönska runt hela tomten, men det röda lilla torpet med vita knutar ser ändå mysigt ut. En ljummen vind smeker hennes bara armar när hon går på den torra grusvägen.

Nu skulle Pierre se henne. Han som inte trodde att hon skulle våga flytta från Göteborg på egen hand. När hennes före detta kille Pierre upptäckte att Nina hade köpt en turkos folkabuss för sina sista besparingar beskyllde han henne för att ha fått en ålderskris och hånskrattade medan hon packade in sina saker i den.

Hur ska du klara dig utan någon att leva på? Sluta larva dig och kom in igen.

Hon kan fortfarande se hans flin framför sig. Pierre hade visserligen rätt. De hade levt på hans höga lön då hon endast haft olika lågbetalda ströjobb. Och hade Pierre inte svikit henne på det viset som han gjort hade hon aldrig lämnat honom, eller sitt kära Göteborg, men hon kunde inte bo kvar där längre efter allt som hade hänt. Hans svek var för stort och hon behövde en nystart, bort från allt.

En trädgårdssångare kvittrar glädjande i närheten när hon passerar en spireabuske och går in på verandan. Vita tunna gardiner hänger innanför det rektangelformade fönstret i dörren och skymmer sikten in. En död fluga sitter fast i tyget. Hon knackar på rutan men vet egentligen inte varför, det ska inte bo någon där. Det gnisslar när dörren går upp. En varm och välkomnande doft kommer emot henne, som om hon hade stigit in i ett antikvariat. En spis syns rakt fram i köket, till höger ett vardagsrum. Nina stirrar på en stängd innerdörr till vänster en stund innan hon sakta öppnar den. Det är en trappa som verkar leda upp till vinden.

– Hallå, ropar hon men får inget svar.

En rysning går genom kroppen, hon har alltid haft svårt för både vindsvåningar och källare. Det knarrar när Nina tar några kliv upp, men hon hinner endast skymta en byrå däruppe innan hon rycker till av ett pipande ljud. Nina rusar ner och famlar fram mobilen ur handväskan. Det är ett sms från Pierre, igen.

Vart har du åkt någonstans? Svara när jag ringer så att jag slipper leta upp dig. Vi måste prata!

Nina trycker bort meddelandet utan att svara. Hon vill inte prata med honom, någonsin igen.

Nina tittar på dörren till vindsvåningen en stund innan hon stänger igen den. Den dörren får förbli stängd.

Hon stirrar på klockan och inser att hon måste skynda till Sparvedals slott för att inte bli sen till sitt nya jobb. Det är viktigt att hon inte förlorar det nu när hon äntligen har fått möjligheten att stå på egna ben. Nervositeten kryper fram av tanken på att träffa nya arbetsgivaren. Hon skulle förmodligen inte vara lika nervös om hon inte hade ljugit i sitt cv, men hon hade inte haft något annat val. I den stunden gjorde hon allt för att få jobbet. Nu när hon är här på riktigt och måste möta sanningen känns lögnerna helt plötsligt inte lika oskyldiga.

Något rör sig utanför fönstret. Hon går in i köket och blickar ut. En man i sextioårsåldern, med kulmage som sticker fram under en rödrutig flanellskjorta, går tillsammans med en kvinna med brunt lockigt hår in i skogen. Kanske några grannar? Det ska bli spännande att få möta alla här i Sparvdalen.

Nina drar sitt pekfinger över en brun hallbyrå och tittar ner på dammet. Det behövs en rejäl storstädning härinne. Ansiktet ser helt förvrängt ut i den runda hallspegeln på väggen. Hon skrattar till för sig själv och lägger över några hårstrån i den mörkblonda mittbenan så den blir helt rak. Diamanten i silverarmbandet gnistrar till och Pierre gör sig påmind igen. Armbandet är det enda som hon har kvar från honom. Fastän hon vill bli fri från Pierre klarar hon inte av att ta av det, likt en handboja med borttappad nyckel.

Duger det att gå klädd i en vit tröja och jeans eller ska hon byta till blus och finbyxor? Det är svårt att veta vilken klädkod de har på slottet. Nina kikar på klockan. Nej, det får duga såhär. Hon tittar in i spegeln igen.

– Du klarar det här nu, säger hon högt för sig själv och drar upp handväskan på axeln och kliver ut. 

2

Nätta moln flyger över himlen som om de hade vingar medan den strålande solen skiner över Sparvdalen. Det knastrar under fötterna när Betsy går på grusgången upp till pensionatet. Hon sprättar upp ett brev som hon precis har hämtat i brevlådan men stannar till framför ytterdörren och drar efter andan. 

– Sam!

– Vad är det nu? mumlar en röst inifrån trädgården.

Blåklockorna vajar till längs husväggen när Betsy hastar förbi. Hon fortsätter vidare in på gräsmattan mot Sam som sitter på huk framför lusthuset med en målarburk bredvid sig.

– Vi … vi är inbjudna till slottet!

Sam vrider upp huvudet när hon anländer, ser på henne som hastigast för att sedan fortsätta stryka den vita färgen längs brädorna.

– Har de skickat fel? svarar han och flinar till.

– Vad du tramsar, klart de inte har. Äntligen ska vi få gå på en fin tillställning. Inbjudan till middag på Sparvedals slott står det. Läs själv! Käre min tid, vi måste ordna med kläder, säger hon och blickar ner på sin blåprickiga klänning. Vi har inget vettigt att ha på oss.

– Äsch, svarar Sam och viftar med ena handen mot henne.

Hon gnider med fingrarna på inbjudan, till och med pappret känns lyxigt.

– Då kanske de äntligen har lagt den där fåniga familjefejden bakom sig, det vore på tiden, fortsätter Betsy och tar ett kliv mot sjön för att komma ifrån målarfärgslukten.

Himlen lyser upp bakom de mörka bergen på andra sidan Roxen, som ett hoppfullt sken. Deras motorbåt Stina samt en mörkbrun eka guppar vid varsin plats längs Y-bommarna vid bryggan. Hon blickar mot skogen som leder bort till slottet. Betsy minns när hon flyttade hit och fick veta att det fanns en jämnårig man som bodde i Sparvedals slott. Charles von Gard. Det var då drömmen om att bli slottsfru väcktes. Hon träffade Charles ett par gånger på olika tillställningar och han såg faktiskt intresserad ut, men glöden släcktes lika snabbt när han insåg vem hon var. Den där släktfejden mellan familjen Brunné och von Gard har förstört allt. Hur kan de bråka över lite mark?

Betsy märkte att hans mor Dorothea, som styr slottet med järnhand, hade något emot dem redan från början. En gång gick hon dit i all välmening för att lämna några kanelbullar, men slottsvakterna sa att de inte ville ta emot dem. Vid ett annat tillfälle hävdade de att familjen inte var hemma, fastän hon såg Charles i trädgården med sina egna ögon. Men har de valt att begrava fejden nu så finns det kanske en chans igen trots allt. Charles är ju fortfarande skild.

Slottsfru. Betsy drar upp mungiporna vid tanken men blir störd av några fåglar som skriker från ett fågelbo intill. Hussvalorna häckar där varje år, det är ett fasligt oväsen i flera veckor. Det är Sam som har skapat boet åt dem i trädstammen, så hon har inget annat val än att stå ut med det.

– Jag tänker inte sätta min fot där, svarar Sam med sin andfådda röst. Helvete!

Betsy vrider sig om och tittar ner på honom.

– Vad pratar du om?

– Det droppade målarfärg på …

– Jag menade, vad sa du innan det? avbryter Betsy.

– Jag sa att jag inte tänker gå dit. Jag har inte satt min fot på Sparvedals slott på arton år och tänker inte göra det nu heller.

– Vi måste ju för allt i världen ta reda på vad de vill?

– Det enda de vill är att hävda att marken i skogen tillhör dem fastän vi har papper som påvisar annat, det är inget mer än det.

– De har aldrig bjudit in oss tidigare för att prata om det där, nej jag har en känsla av att det kan vara något annat.

Sam mumlar något ohörbart och doppar penseln i färgen.

– Ja, ja, vi får se hur det blir med den saken, fortsätter Betsy. Vart var du förut förresten?

– Jag? frågar han med förvånad ton och stannar upp utan att titta på henne.

– Du gick upp så tidigt imorse?

– Jag ville se om jag kunde få syn på några gärdsmygar, som jag nämnde.

– Nämnde du det? svarar Betsy och hör på hans tonfall att han ljuger. Fick du syn på några då?

– Jag hörde dem kvittra, svarar han lågmält och fortsätter måla. Hur kommer det sig att du var vaken så dags?

– Fiskmåsarna, svarar hon kort, som hon brukar skylla på när han har väckt henne med sina snarkningar.

Betsy spatserar vidare upp till pensionatet. Hon tänker inte konfrontera honom om hans möte med Catharina. Det är ingen idé, han skulle bara förneka.

Solen skiner på vedstaplarna mot boden och hon drar in den

ljuvliga doften av nyhugget trä. Betsy blickar ner på den vackra inbjudan igen. Det är så många år sedan som familjen von Gard släppte in dem på slottet. Det här tillfället måste nyttjas väl. Tänk om det här är den enda gången som de blir inbjudna dit igen, någonsin.

Receptionen lyser tom när hon går in. Endast golvurets tickande ljud fyller rummet. Betsy drar i snöret så att lampan tänds när hon traskar nedför källartrappan. Det luktar surt från dunkarna under bordet, varför kan inte Sam ha sin öltillverkning i boden? Hon drar ut lådan under bordet och plockar fram en liten glasflaska med en genomskinlig vätska i samt en spruta. Ska hon ta tillfället i akt och göra sig väck med Dorothea, en gång för alla? Väntan har varit oändlig. Hon sneglar mot vitrinskåpet intill. Ett tjugotal glas-burkar med flytande kroppsdelar och andra accessoarer från hennes tidigare offer står samlade på de olika hyllplanen. Döda djur är placerade längst ner medan hennes favoritoffer placerats högst upp. Det har blivit ett rankingsystem i skåpet fastän det inte var planerat. Hon blickar upp på sin fars guldhalsband, i glasburken längst upp i mitten, hedersplatsen. Dorothea skulle faktiskt platsa invid honom.

3

Vita fjärilar dansar över ängen likt vackra feer. Nina stannar upp och kikar ner på kartan i mobilen som visar vägen till Sparvedals slott, innan hon fortsätter och genar över ängen. Efter en stund kommer hon fram till en gångväg längs kanalen. Ett vitt slott med grönt koppartak syns på en kulle på andra sidan. En motorbåt står och väntar på att få slussa ner, men hon hinner gå över slussporten innan den öppnas. Nina anger sitt namn till några vakter vid grindarna och de låter henne passera. Hon promenerar vidare in på en allé där ekar står i en jämn rad längs vägen upp mot slottet. Flera bilar står parkerade vid sidan av den cirkelformade slottsgården där ett rinnande ljud hörs från en fontän i mitten. Hon letar runt den valvformade ytterdörren efter en ringklocka och får syn på en knapp fastsatt i stenpelaren vid sidan.

Klarar hon av det här nu? Nina tar ett djupt andetag och blickar ner på smycket på handleden. När hon fick det av Pierre var han fortfarande den där killen som hon alltid hade drömt om. De åkte ut till Grindö för att fira ett år tillsammans.

Du kan tänka att du får styrka av mig genom att titta på armbandet.

Pulsen stiger när hon trycker på ringklockan. En kostymklädd butler öppnar dörren.

– Är det Nina? frågar han.

– Ja?

– Konstantine sa att vi väntade dig. Välkommen.

Ett ekande ljud hörs när pardörrarna slår igen.

– Nina! utbrister en kille från sidan och skiner upp när han får syn på henne.

Den unga mannen är välfriserad med blont hår, klädd i ett par jeans och en marinblå pikétröja. Nina fattar hans solbrända, mjuka hand och hälsar.

– Konstantine von Gard, antar jag? säger Nina.

– I egen hög person, svarar han med ett brett leende.

De tittar på varandra utan att säga något i några sekunder. Det pirrar till i kroppen när hon ser in i hans gröna ögon, på ett sätt hon hade glömt existerar.

– Följ med in till mitt kontor så får vi prata lite, fortsätter Konstantine.

Nina följer efter honom genom en stenfarstu med välvt tak där ljuskronor hänger på rad. Väggarna pryds av stora tavlor. Konstantine går med en självsäker hållning framför henne. Hans myskblandade parfym doftar gott. Han bär ingen vigselring på vänsterhanden. Nina granskar honom uppifrån och ner. Varför har han inte en fru? Han borde kunna få vem han vill. Han är ju både charmig och …

– Har du kommit tillrätta i backstugan? frågar Konstantine när de kommer in i ett biblioteksrum.

– Eh, jag kom tyvärr inte iväg igår som tänkt, jag kom faktiskt hit idag, svarar hon och harklar sig.

Nina vill inte berätta om anledningen till varför hon inte kom iväg i tid. Hur Pierre hade försökt övertala henne att stanna i Göteborg, hur han hade sagt att det var hon som var galen som hittade på saker, inte han, och att det var hon som förstörde allt genom att åka.

– Äger ni all mark häromkring? frågar Nina när de kliver in ett kontorsrum med ett skrivbord placerat mitt i salen.

– Vi äger ungefär sextusen hektar och flera fastigheter, du kan sätta dig ner framför skrivbordet så ska jag bara hämta en sak.

Nina inväntar att han ska gå ut ur rummet innan hon ser sig omkring. Något flimrar till vid sidan. Ett stort akvarium är inbyggt i väggen där vackra koraller syns ihop med färgstarka fiskar, som om man befann sig under havet.

– Fint va?

Nina vänder sig hastigt om.

– Ja, verkligen, svarar hon till butlern som ställt sig vid dörr-karmen.

– Saltvattensakvarium. Har Konstantine gått?

– Han skulle hämta något.

– Jag förstår, svarar han och ler. Jag hoppas att du kommer att trivas hos oss.

– Tack. Är det många som jobbar här?

– Nja, det är jag, vår hushållerska Anna-Lisa och vaktmästare Olsson. Vaktbolaget också såklart men de håller oftast till i lilla huset därnere så man ser dem mest ströva runt här på markerna. Jag presenterade mig nog aldrig. Gottfrid heter jag.

– Hej, Nina, men det visste du ju redan, svarar hon och tar emot hans hand för att hälsa och tittar ner på hans kritvita handske. Gottfrid? Fint namn.

– Tackar, svarar han och ler försynt.

– Har du jobbat här länge?

– Hela mitt liv, svarar han och flinar till medan han med fingret gnuggar bort en liten fläck vid sidan av akvariet. Konstantine och jag gick i samma klass när vi var små och sedan fick jag det här jobbet när vi tog studenten.

Gottfrids blå ögon ser vänliga ut och det bruna håret ligger lite snett åt sidan. Han är stilig i sin svarta kostym, skorna skiner men utöver det ser han ganska alldaglig ut.

– Sådär, säger Konstantine när han kommer tillbaka in i rummet.

Gottfrid nickar diskret mot henne och försvinner iväg som om han aldrig hade varit där.

– Varsågod och sitt.

– Tack, svarar Nina.

Den guldförgyllda rokokostolen skrapar mot golvet när hon drar ut den. Nina sätter sig på den mjuka dynan.

– Du anar inte vad jag är glad för att jag hittade en sådan kompetent och erfaren person som du, Nina. Det var många som sökte jobbet men du stack ut, säger Konstantine och sätter sig ner i kontorsstolen mittemot.

Nina känner hur det isar till i magen. En skuld lägger sig i bröstet över att ha ljugit på sitt cv.

Konstantine småler mot henne från andra sidan skrivbordet som om han vore nöjd med vad han ser.

– Du hade läst ekonomi på universitet? frågar han och drar ut skrivbordslådan och tar fram en cigarett.

– Ja, precis … på Chalmers, svarar Nina och känner hur nervositeten kryper fram.

Konstantine granskar henne med sin belåtna blick, som om han funderar på något.

– Vem som helst kan gå på de där utbildningarna, svarar han och placerar cigaretten mellan läpparna.

Konstantine plockar upp en liten tändsticksask från ett silverfat på bordet, reser sig och öppnar det spröjsade fönstret bakom sig. Han sätter sig på det breda fönsterbrädet och tänder cigaretten. Solskenet lyser upp en kraftig guldring på hans finger.

– Man ser Göta kanal härifrån, säger han.

Nina studerar honom när han drar in ett bloss. Bara han inte ställer följdfrågor om hennes påhittade utbildning på Chalmers. Visserligen har Pierre berättat lite om hur det var att studera där, men hon vill inte fara med osanning. Kan hon ens ljuga? Värmen sprider sig i kroppen. Handflatorna är svettiga. Varför skulle hon uppge Chalmers för? Nina blickar ner på det fiskbensmönstrade trägolvet. Samtidigt var den här möjligheten för bra för att gå miste om. Kontorsassistent, på ett fint slott, långt ifrån Göteborg och där Pierre förmodligen aldrig skulle hitta henne.

– Kände du någon här i Sparvdalen innan du kom hit?

Nina för hastigt upp blicken mot honom.

– Nej, svarar hon sakta och skakar på huvudet.

– Det är lite speciella karaktärer härute, säger han och småskrattar. Men man lär sig leva med dem.

Nina ler mot honom och känner en lättnad över att han inte verkar ana något om hennes lögner.

– Det är ett gammalt par som driver pensionatet … de är lite luriga, fortsätter Konstantine och askan flyger iväg när han för ut cigaretten genom fönstret.

– Hur då, menar du?

– Jag har sett Betsys trånande blickar på farsan sedan jag var liten. Tur att han inte föll för det. Farmor är skarpsynt, sa till honom att hålla sig undan.

– Betsy?

– Ja, kvinnan på pensionatet heter så. Gift med Samuel Brunné. En klipsk gubbe, faktiskt. Vet inte varför han står ut med henne. Tog du förresten med ditt körkort som jag bad dig om?

Nina nickar och tar upp handväskan. Körkortet faller ner på golvet när hon plockar fram det från plånboken. Nina böjer sig ner och placerar det sedan på skrivbordet. Konstantine drar cigaretten mot en vit assiett som står gömd bakom gardinen och placerar fimpen där bland de andra innan han sätter sig ner och lägger fram ett dokument.

– Det här är ett avtal för dig att skriva på innan du påbörjar jobbet.

Nina granskar pappret framför sig.

– Vad är det här?

– Ett NDA.

– Va?

– Ett sekretessavtal.

– Vad innebär det?

– Det är ett standardavtal som alla våra anställda får skriva på, där du förbinder dig att inte avslöja någon information som du får ta del av här. Du kommer att bli min högra hand och känna till det mesta, så det är viktigt.

Nina spärrar upp ögonen när hon får syn på hur mycket pengar som hon måste betala i skadestånd om hon yppar affärshemligheter och dylikt. Hon får innerligt hoppas att hon klarar det här nu. Det stod i jobbannonsen att det var varierande arbetsuppgifter, allt från att göra enklare ärenden till administration, det borde gå. Hon har faktiskt hjälpt Pierre att sortera i hans pärmar ibland.

Nina tackar när hon tar emot kulspetspennan som Konstantine håller fram och tittar på honom en stund innan hon skriver på.

– Tack, säger Konstantine och drar ut en av skrivbordslådorna och lägger ner avtalet.

– Jag vet inte riktigt vad du vill att jag ska börja jobba med? frågar Nina och försöker att inte se alltför nervös ut.

– Jättebra att du frågar det, svarar Konstantine och ställer sig upp och går bort mot akvariet. Det hade jag tänkt att vi skulle gå igenom nu.

Han blir tyst en stund medan han kikar på fiskarna.

– Vet du vad de här heter?

Nina ställer sig invid honom och betraktar den orangerandiga fisken och skakar på huvudet.

– Clownfisk, svarar han och flinar och knackar på glaset. De simmar runt här och har koll på allt.

Nina sneglar på honom. Hon vet inte riktigt vad hon ska svara.

– De verkar känna till att kunskap är makt, fortsätter Konstantine och vänder blicken mot henne. Jag ska vara ärlig mot dig, Nina. Det var längesedan jag bodde här. Jag vill veta vilka jag har att göra med i Sparvdalen. Därför vill jag att du börjar med att kolla upp dem lite. Vilka är deras svaga punkter, synder? Berätta allt du hör.

– Men … hur då?

Han synar henne uppifrån och ner som om han inspekterade hennes kläder.

– Du har tur, svarar han och spatserar mot dörren ut ur rummet när hans mobil ringer. På lördag kommer alla i Sparvdalen hit på middag, du kan börja nysta redan då. Jag måste iväg men Gottfrid har några ärenden som du kan börja med och han visar dig ditt kontorsrum.

Nina hör hur Konstantine börjar prata och skratta i mobilen inne i biblioteket, men hans röst tonas ut och försvinner iväg. Hon vänder blicken mot akvariet igen och får syn på en fisk som gömmer sig bakom en lila korall. Vad