Råttlik

By Kristina Emanuelsson and Gunilla Leining

Eskilstuna 2024. Bilbränder och gängkriminalitet. Våldet och förstörelsen är bortom polisens kontroll. Kriminologen Nina Wang har hamnat i klinch med kåren efter att hennes bok om ett ouppklarat mord anklagar polisen för att vara delaktig. Hon har hamnat utanför alla sociala och yrkesmässiga sammanhang. Ingen vill längre ta i henne med tång. Förutom den okände mannen hon i hemlighet träffar ute i skogen på sina joggingturer. Han tillfredsställer både sitt eget och Ninas begär tills allt en mörk kväll går snett ute i löpspåret.

Nina dras in i en omöjlig situation och hon tar upp jakten på en gärningsman med mer makt än hon kan hantera. Barndomsvänner med trassliga familjeförhållanden och en bedragen hustru ger sig till känna samtidigt som Nina ska hålla en bitter poliskår på armlängds avstånd. Och vem är sjuk nog att placera halvruttna och lemlästade råttor där Nina minst förväntar sig det?

"Råttlik" är den första i en psykologiskt rafflande och välskriven deckarserie som håller läsaren i ett järngrepp till sista sidan. Kristina Emanuelsson tar med den här bladvändaren steget upp till svenska deckarförfattares kärntrupp.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Mar 6, 2024
• ISBN: 9789180006385

Book preview

Råttlik

Kristina Emanuelsson

En bild som visar text, Teckensnitt, logotyp, Grafik Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Kristina Emanuelsson & Word Audio Publishing, 2024

Omslag: Elina Grandin

ISBN: 978-91-8000-638-5

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Allt i den här boken är påhittat, förutom det som stämmer överens med verkligheten.

Vilken den nu är?

1

En svartklädd gestalt rör sig som en osynlig skugga i Nina Wangs fotspår när hon löper längs Carlavägen. Dagtid är den en av Eskilstunas mest trafikerade vägar, men så här dags på kvällen är det bara enstaka bilar som kör förbi. Gestalten rör sig smidigt i det fuktiga gräset vid sidan av trottoaren och följer efter henne när hon fortsätter under järnvägsbron i höjd med bensinmacken på Vasavägen. Det händer ofta att lastbilar missbedömer höjden på järnvägsbron, kör fast i brofundamentet och blir till en notis i tidningen. Det här är bara ett av stadens alla särdrag som befäster en mentalitet, ger ett löfte om att vissa saker aldrig kommer att förändras. Flera större fordon har fastnat under bron genom åren, och fler lär fastna i framtiden.

Det är bara en tidsfråga.

Träden står i breda klungor och ser ner på Nina när hon viker av in i skogen, omedveten om att hon springer med hjärtat lika blottat och sårbart som brofundamentet, med gestalten efter sig som en anonym eftersläpande skugga.

Halvvägs in i milspåret saktar hon ner på stegen.

En bit fram står Tom Bauer och väntar.

Den skarpa strålen från hans pannlampa siktar hungrigt rakt emot henne och när hon försöker runda honom lägger han armen om hennes midja och fångar in henne.

Vart är du på väg? säger han, mjukt och tillgivet medan han pressar sig mot henne.

Hon flämtar till.

Ögonblicket står och väger. Deras kraftiga andhämtning fyller skogen och är det enda som hörs.

Han lossar på greppet och släpper henne ur sin famn.

Nina viker av från spåret, smiter in mellan två granar och sätter ner fötterna där blåbärsriset växer glesare och har lämnat en fåra av naken mark.

Tom följer efter. Lättar på knuten på löpartightsen medan han springer. Kommer i kapp henne vid en avskild plats nedanför en liten bergskam, insynsskyddad från löparspåret.

Tystnaden bär på ett oavbrutet pladder av tankar de aldrig sätter ord på, för det är så det är överenskommet.

De träffas i hemlighet.

Nina Wang och Tom Bauer.

Låtsas som om de är främlingar inför varandra när de möts i spåret.

Det är han som bryter tystnaden med att säga:

Du är ovanligt punktlig. Och så sluter han upp tätt intill och kysser henne. Drar ner hennes tights till anklarna och hon särar på benen. Den kyliga kvällsluften, som ännu hänger kvar så här i slutet av mars, sveper kring deras varma och svettiga kroppar. Nina står vänd ifrån honom, med händerna pressade mot stammen på en tall.

Det är en konstig lek som blivit till för att deras möten inte kan ske i dagsljus. Tom Bauer är gift. Och de verkar tro att mörkret gör dem osynliga. Beter sig som om världen utanför inte har en aning om vad de håller på med. De lägger inte märke till den svartklädda gestalt som har klättrat uppför bergskammen och slagit sig ner vid dess yttersta punkt. Mörkret får gestalten att framstå som en overklig varelse där den sitter rak i ryggen, högt uppburen som i en kungastol och betraktar dem. Väntar på rätt tillfälle att döda.

2

Nina krypkör längs Djurgårdsvägen medan hon läser av numren på brevlådorna. I höjd med ett vitt trähus i New England-stil svänger hon in till kanten och stannar till. Det är elegant med liggande träpanelfasad och stora spröjsade fönster. Hon studerar huset över häcken och skymtar ett par ståtliga pardörrar inramade av en generös veranda. Nina stirrar storögt på huset och undrar hur lång tid det kommer att ta innan hon städat färdigt och kan åka hemåt. Fyra timmar? Om hon är snabb kan hon fixa det på tre och en halv.

Blicken vandrar vidare över huset och fastnar vid ett fönster på övervåningen, pyntat med en rosa tyllgardin och vad som ser ut som ett vindspel. Hon sluter ögonen.

Snälla, inte en barnfamilj, viskar hon. Huset tillhör förmodligen ett föräldrapar som, precis som Nina själv, har passerat fyrtio. Det är en kategori av kunder som hon helst skulle slippa, eftersom den påminner henne om samhällets förväntningar på vad en kvinna i hennes ålder borde ha åstadkommit: en stabil tillvaro med allt vad det innebär. Ett fast arbete, en partner att luta sig mot, och så det yttersta beviset på att hon tagit sitt moderliga ansvar: minst ett barn.

Mitt i trädgården står en svällande ek med en krona som når högre än huset och från en av de tjocka grenarna hänger en trägunga som hålls i konstant rörelse av vinden. Nina följer den med blicken, men blir avbruten när en nätt kvinna klädd i vita sneakers, tights och en lång kofta dyker upp vid tomtgränsen. Håret är uppsatt i två knutar och liknar mest rymdsonder. Nina flinar åt frisyren. Påminns om en fest för länge sedan när hon själv såg ut så där, hade samlat sitt tjocka mörka hår i två knutar.

Kvinnan stryker med blicken över omgivningarna och så fort hon får syn på Ninas Volvo skyndar hon på stegen.

Nina rullar ner rutan.

Kommer du från Ärenden? frågar kvinnan.

Ja, det stämmer, svarar Nina. Hon har arbetat i drygt fyra månader hos firman som erbjuder hushållsnära tjänster, eller kort och gott: städning. Men känslan är att hon arbetat där längre än så.

Min man och jag började bli oroliga att ingen skulle komma. Maja har väl inte slutat? Hon som brukar städa hos oss.

Nej, men hon har fått magsjuka så vi fick göra ett hastigt schemabyte. Jag hoppas att det går bra med mig i stället? Och jag ber om ursäkt om jag är lite sen, säger Nina och ler med stängd mun.

Kvinnan nickar samtidigt som hon har en återhållsam och reserverad hållning. Hon inte kan dölja att hon granskar Nina ingående.

Förlåt, jag har ju inte presenterat mig. Hon sträcker fram handen. Beatrice. Innanför den tunna koftan kan Nina ana en kropp som är på gränsen till undernärd.

Nina.

Hon klämmer åt om Beatrices knotiga hand med en beslutsam rörelse och hoppas att hon därmed döljer att hon inte är sitt starkaste jag för tillfället.

Barnen är i skolan, men jag och min man jobbar hemifrån i dag. Vi ska göra vårt bästa för att hålla oss undan så att du får arbeta ifred. Kör in på uppfarten så slipper du gå så långt …

Beatrice ser dröjande på Nina.

Förresten, du ser så bekant ut. Har vi träffats förut?

Nej, det tror jag inte, svarar Nina kort, hissar upp fönstret och svänger in på uppfarten. Hon hade helst sett att ingen var hemma så att hon i alla fall hade fått städa ifred, om hon nu nödvändigtvis måste städa hos en barnfamilj. Men bara för att pandemin har klingat av betyder inte det att människor har gått tillbaka till sina gamla levnadsmönster, tvärtom har det uppstått nya.

I backspegeln ser Nina hur Beatrice studerar den gamla sportbilen med skepsis. Trots att det är en hyfsat välbevarad Volvo P1800 av årsmodell 1973 skär den sig mot vad man förväntar sig när man kliver ut på gatorna år 2024. Nina parkerar på uppfarten, noterar att den övergår i mindre grusgångar som slingrar sig runt båda sidorna av huset. Hon befinner sig i princip aldrig i den här delen av stan, trots att den ligger centralt. Det är som att kliva in i en annan värld. Husen är både större och dyrare och gatan är bredare än någon annanstans, men ändå är det knappt någon trafik här.

Hon öppnar bakluckan. Lyfter ut städprylarna och följer efter Beatrice uppför den korta trappan som leder till en spröjsad entrédörr med kodlås. När Nina kliver över tröskeln noterar hon hallen och de anslutande rummen – närmast i sikte är köket, och en trappa som leder upp till övervåningen. Allt badar i fantasilösa nyanser av vitt.

Beatrice ställer sig på första trappsteget och riktar blicken uppåt.

Älskling, ropar hon. Städfirman är här nu. Du får komma ner så sätter vi oss i köket och arbetar.

Nina står kvar på dörrmattan. Det knarrar i trappan och hon tittar mot övervåningen, ser ett par långa ben i välsittande jeans när de framträder på trappans översta steg. Hon tvingas kväva en flämtning när hon får syn på resten av Beatrices make. De smala höfterna, det breda axelpartiet, det mörka bakåtkammade håret, smilgroparna och den där vassa skäggstubben som är orsaken till att Ninas kinder har en viss rodnad i dag.

De sågs senast i går, i Vilstaskogen.

Det här är min man, Tom, säger Beatrice och ler stolt. Som om hennes man är hennes finaste ägodel.

Nina möter Toms förvånade blick när han långsamt går de sista stegen nerför trappan. Hon kan inte avgöra ifall hon darrar på handen så att det syns när hon sträcker fram den för att hälsa.

Nina, presenterar hon sig och skälver till när Toms hand omsluter hennes. Den där handen som utforskat varje del av henne.

Beatrice släpper henne inte med blicken.

Tom nickar kort, han sväljer och Nina känner svetten i hans handflata.

Eller är det hennes egen?

Det är trångt i hallen.

Nina tar sig för halsen, försöker komma på något vettigt att säga men hittar inte orden.

Det är en så märklig slump att hon hamnat här att hon inte kan låta bli att undra om det verkligen är just det – en slump att hon befinner sig i huset som tillhör hennes älskare. Och hans familj.

Den minimalistiska inredningen lämnar inte mycket över till förvaringsutrymmen och det är uppenbart att alla familjemedlemmar äger mer än vad de behöver. Det ger Nina en kvävande känsla.

Tänk om hans fru vet något.

Du skulle kunna börja på övervåningen, så kan jag och min man arbeta i köket så länge, säger Beatrice med en ljus och avslappnad stämma. Hon drar med handen över Toms rygg. Kom nu, älskling, så låter vi Nina arbeta ifred.

Nina måste göra vad hon kan för att dämpa rodnaden och drar av sig den tjocka hoodien. När hon hänger den på kroken ser hon hur Beatrice stirrar ogenerat på hennes tatuerade armar och särskilt Ninas vänstra. Motivet är en prärievarg, med det underliggande budskapet: Försök inte var någon annan. Du själv är god nog. Idka inte dubbelspel.

Det är lättare sagt än gjort, och därför bär hon runt på påminnelsen.

Nina avslöjar Beatrice stirrande genom att föreställa sig att hon ser rakt igenom henne, och det hjälper. Beatrice börjar genast flacka med blicken och försvinner in i köket. Tom gör en ansats att följa efter, men vänder tillbaka. Han beter sig desorienterat, som om han inte hittar i sitt hus.

Nina sätter upp håret i en slarvig tofs, hugger tag i dammsugaren och börjar gå uppför trappan. Halvvägs upp hör hon Toms högljudda viskning som i ett eko efter sig.

Vad gör du här?

Det blev en schemaändring i sista stund. Jag fick bara en adress.

Han ser fortfarande frågande på henne.

Jag trodde att du var tjänstledig från universitet för att kunna ägna dig åt skrivandet? Sen när började du arbeta på en städfirma?

Nina känner tyngden av dammsugaren i sin hand.

Jag behövde en paus … ifrån allt. Hon syftar underförstått på reportageboken med titeln Ännu en broder har kallnat.

Tom ser förvånad ut.

Jo, du har berättat att du har dragit dig undan det mesta på grund av boken, men inte att du valt ett nytt arbete.

Nej, för då skulle det inte vara en paus, svarar hon. Nina kan inte smitta ner allt i sitt liv med Toms vetskap, då skulle han komma för nära. Och förresten, skulle inte du också behöva ta en paus? säger hon och ställer ner dammsugaren på ett av trappstegen, böjer sig fram, fortsätter viska, men nu med en skarpare ton: Ärligt talat, Tom, jag förstår inte hur du pallar trycket? Sverige saknar ju helt debattklimat.

Tom är försvarsadvokat och har med kraftfull röst varit en flitig deltagare i debatten om det utbredda skjutvapenvåldet. Men framför allt är Tom den mest självkritiska röst rättssystemet skådat på mycket länge, och särskilt Eskilstuna. För ovanpå de befintliga problemen menar han att polisarbetet är dysfunktionellt och han har, precis som Nina, fått känna av trycket som uppstår när man kritiserar polisen. Det var så de hittade varandra, i sitt gemensamma engagemang för att blottlägga sanningar om rättsväsendet.

Jag har läget under kontroll, säger han och kastar samtidigt en blick över axeln, ut över den livlösa sterila hallen. Inifrån köket hörs Beatrice knattrande på tangenterna.

Hon vet inget, va? Om oss?

Herregud, nej! Vad tror du?

Nina ger honom en behärskad nickning och fortsätter uppför trappan.

Tom kommer efter.

Ska jag hjälpa dig att … Han kommer av sig när han råkar snudda vid hennes arm samtidigt som han viftar med händerna i vad som ska föreställa en hjälpande gest.

Tack, men jag fixar det själv, säger hon med ett överdrivet artigt tonläge för att verka oberörd. För att ställa sig över den förnedrande känsla som fyller henne och för att dölja den sviktande kraften i benen när hon fortsätter mot övervåningen.

Tom ger henne en vädjande och på samma gång förvirrad blick. Han verkar precis som Nina ha oändligt många frågor, men inser nog att det är klokast att tygla sig, hålla igen på sin hjälpsamhet så att den inte tas för ömhetsbevis.

Nina har trängt in i hans innersta kärna, i huset där han bor med sin familj. Det tar bara ett ögonblick att rasera allt. Kanske slås han av den insikten, för hans ansikte förändras och nu ser han på henne med en annan inlevelse, mer plåga i blicken, som om hon vore en tickande bomb. Något får honom i alla fall att vända sig om och skynda tillbaka till nedervåningen.

Han har inte alls läget under kontroll, tänker Nina.

Hon har aldrig förväntat sig något mer med Tom än vad de redan har. Han är så inlåst i en tillvaro med familj och åtaganden att det praktiskt taget skulle vara omöjligt. Trots vetskapen om detta suger det till i magen när hon kommer upp på övervåningen och ser rakt in i Toms och Beatrices sovrum. Den obäddade sängen väntar på att hennes flitiga händer ska röja undan spåren efter deras kroppar som fortfarande syns i lakanen.

På ett litet bord vid sängens fotända står en kandelaber omgiven av fotografier. Nina stryker med fingrarna längs de guldfärgade ramarna, men tvingar sig snabbt att slå bort blicken. Hur svårt det än är måste hon påminna sig om att hon är för att jobba. Hon drar ett par djupa andetag, öppnar Spotify och väljer låten I cant´t handle moderation med Danko Jones.

Det här är helt sjukt, viskar hon för sig själv och grimaserar när hon spänner ut lakandet och fäster det under madrassen. Upprepar orden för sig själv om och om igen medan hon drar med den lätt fuktade dammtrasan över fönsterbrädan. Hon måste fullfölja dagens städpass, vare sig hon vill det eller inte.

Det är som ett straff, väser hon och tänker att karma kanske spelar in. Men vad är det i så fall hon straffas för?

3

Om Nina själv blev bedragen vore det här det optimala sättet att hämnas. Göra som Beatrice Bauer – sitta i köket och njuta av lugnet medan älskarinnan far runt och städar ens hus, svävande i en blandning av ovisshet och förnedring.

Nina backar och stirrar storögt på de dubbla handfaten, undrar om det verkligen är nödvändigt att göra precis allting tillsammans när man lever i tvåsamhet.

Älskling, viskar hon för sig själv, härmar Beatrice Bauer genom att förställa rösten. Älskling, kom så sätter vi oss i köket.

Nina ser sig själv i badrumsspegeln, plutar med läpparna och försöker efterlikna Beatrice. Inser att hon, trots att hon är smal, med raka höfter och små bröst, ändå framstår som yppig i jämförelse med Beatrices magra kropp. Ninas läppar är däremot som tunna remsor i jämförelse. Hon ser sig själv i spegeln och minns att Tom berättat att hans fru ägnar sig åt dieter och fasta för att uppnå autofagi, ett tillstånd av cellulär kannibalism, där kroppens celler efter en viss tids fasta börjar äta sig själva som ett led i en reningsprocess. Nina blev fascinerad av hur det kan gå till att städa på insidan, kanske för att hon ägnar så mycket tid åt att göra det i människors hem.

Toms fru verkar ha en förkärlek till den amerikanska serien Sex & the city. En inramad poster med autografer sitter på väggen i hennes dressing room. Nina har försökt, men aldrig kunnat identifiera sig med någon av de fyra kvinnliga karaktärerna. Medan de smuttar på varsin cosmopolitan är hon kvinnan som sitter vid bordet intill och dricker av det som finns, inte nödvändigtvis det hon vill ha. Osminkad och ointresserad av kläder och skor utgör hon en skarp kontrast. En utomstående betraktare, en kuliss mot vilken de andra får färg.

Ett visst mått av tillfredsställelse fyller henne när hon bär ner alla städprylar till nedervåningen. Hälften är avverkat, påminner hon sig själv och ser på klockan. Tre och en halv timme borde det ta, exakt halva tiden har gått. Beatrice, som verkar ha hört Nina komma nerför trappan, möter henne i hallen.

Jag visste det, säger Beatrice triumferande. Hon håller sin laptop stadigt i famnen. Det lyser ur de kajalmarkerade ögonen. Jag tyckte väl att ditt ansikte var bekant. Visst är det Wang du heter i efternamn? Hon väntar inte på svaret. I stället vänder hon på sin laptop. Jag fick bara inte ihop bilden av dig när du stod här med all städutrustning.

Det knyter sig i magen när Nina möter ett uppförstorat foto av sig själv. Hon står på en scen på en litteraturfestival och pratar om reportageboken som hon debuterade med för drygt sex månader sedan. Fotot är taget under hennes senaste framträdande, ett par veckor efter boksläppet, strax innan hon valde att kliva av hela den cirkusen. Konturerna av hennes styva bröstvårtor genom det tunna silkestyget är så iögonfallande att hon vill hålla för bilden och inte visa den för någon.

Beatrice har rotat fram ett av de få foton där Nina klätt upp sig, på inrådan av sin syster Lydia. Hon sa åt Nina på skarpen: Gör något åt dig själv.

Tom, som verkar ha hört konversationen, dyker upp i hallen. När han får syn på Beatrice och fotot på Nina blir hans kinder genast blossande röda.

Det är inte varje dag en känd författare storstädar ens hus.

Beatrice verkar uppspelt och talar till Nina som om hon vore en attraktion man fyller med mynt och låter sig underhållas av.

Men Beatrice … , säger Tom med en förmanande röst och stirrar på sin fru. Och så blicken när han tittar närmare på fotot och verkar få syn på de beslutsamma brösten. Du får ursäkta, inflikar Tom, min fru är väldigt frispråkig av sig.

Och så har hon orimligt många varianter av brun-utan-sol i sitt badrumsskåp, tänker Nina.

Beatrice ser forskande på henne. Kanske lägger hon pusslet utan att säga något. Om hon bara reflekterade lite över vad boken handlar om borde hon förstå att Toms och Ninas arbete korsar varandra, men hon verkar mest intresserad av att kvinnan på fotot är samma kvinna som står i hennes hall.

Jag förstår att du reagerar, säger Nina. Det är kanske inte så väntat att jag skulle dyka upp här. Hon ler mot Beatrice som ger henne en skeptisk blick, verkar fundera i långa tankebanor medan hon drar in de dyra läpparna i munnen.

Är det här någon form av research inför nästa bok? frågar hon och något tänds i ögonen, som om Beatrice föreställer sig spänningen det måste innebär att gräva fram material att skriva om.

Nina rycker bara på axlarna och fortsätter in i köket, lämnar svaret åt Beatrices fantasi. Säger inte som det är, att hon var tvungen att