Blåklockor som klingar på natten

By Linda Rakka and Katarina Ewerlöf

Betsy och Sam driver ett pensionat i den välbesökta sommaridyllen Sparvdalen vid Göta kanal, men paret lever samtidigt ett mörkt dubbelliv som de gör allt för att dölja.

John har lovat sin bortgångna mormor att överlämna en släktklenod till hennes syster Iris, som bor i kaptensvillan i Sparvdalen. Men när han anländer dit upptäcker han att Iris är spårlöst försvunnen och någon annan har flyttat in i huset. John bestämmer sig för att stanna kvar och undersöka vad som har hänt.

Märkliga saker börjar att hända och det blir snart uppenbart att ingen längre går säker. För vem kan du egentligen lita på om inte ens dina närmaste grannar är de som de utger sig för att vara?

"Blåklockor som klingar på natten" är den första delen i pusseldeckarserien "Morden vid Göta kanal". Vi får följa invånarna i det fiktiva området Sparvdalen vid Göta kanal utanför Linköping, där alla tycks dölja en hemlighet, eller två.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jun 2, 2022
• ISBN: 9789180004572

Book preview

1

Månljuset försöker tränga igenom dimman som svävar över den blanka sjön likt dansande älvor. Konturer av mörka grantoppar syns i horisonten på andra sidan vägen. John halar upp plånboken ur bakfickan och kör in kreditkortet i automaten. Det dånande ljudet från lastbilarna hörs inte längre längs den halvljumma motorvägen, som om allt stod stilla för en minut.

– Sparvdalen, var ligger det?

John vänder sig om. En flicka i rosa page, iklädd en kort svart kjol och jeansjacka, står och tittar på honom med ett brev från hans bil i handen. Hon ser ut att vara runt tjugo år, hälften så gammal som han själv.

– Linköping, svarar han och drar brevet ur flickans händer och kastar in det på förarsätet innan han öppnar bensinluckan och trycker in det kalla metallhandtaget.

Ceriserosa mjölke vajar vid skyltarna längs vägkanten, Haparanda åt höger och Piteå åt vänster. John drar ihop axlarna när kylan kryper in under hans rödsvartrutiga flanellskjorta. Belysningen inifrån bensinstationen skimrar ut genom fönstren och lyser upp huven på hans gräddvita Volvo, en veteranbil som han har ärvt av sin morfar. Han vilar den ena armen mot bilen och hänger ner med huvudet medan bränslet fylls upp. Ett forsande, burrande ljud dånar från pumpen och siffror snurrar i rask takt. Den betryggande lukten av bensin känns hemtam. Hans svarta kängor skymmer ett lilaskimrande färgspel från en bensinfläck på marken.

Rubinringen på lillfingret påminner om mötet som han hade med mormor Ruth, kvällen innan hon avled. Han kan fortfarande höra hennes mjuka, svaga röst inom sig när hon drog av ringen från ringfingret och placerade den i hans hand. Kan du besöka Iris i Sparvdalen när du åker söderut och ge henne den här ringen, den har tillhört vår mor. John lovade att han skulle göra det. Även om min syster och jag inte har haft någon kontakt de senaste åren så lovade hon mig att ta hand om dig när jag inte längre fanns kvar.

Ruths blå, ärliga blick under de halvslutna ögonlocken tittade vädjande på honom från den nötta furusängen. Hon bar sitt vita nattlinne och det tunna ljusa håret låg slätt mot huvudet. John svarade att allt skulle ordna sig, att han var vuxen nu och kunde ta hand om sig själv. Hon lade sin varma, rynkiga hand på hans tatuerade näve och insisterade. John, jag lovade att alltid vaka över dig när dina föräldrar omkom i eldsvådan.

Det silvriga korset runt halsen känns svalt mellan fingrarna när han smeker det. Minnesbilderna av hans osaliga familj är underbara men få och deras ansikten har börjat blekna likt ett slitet, svartvitt fotografi från artonhundratalet.

En svart Ford pickup står parkerad vid sidan av macken under ett ensligt aspträd, annars är det helt öde.

John minns den rostiga röda Forden som de bilade runt med i Europa på somrarna när han var barn, likt en kringflackande cirkus. Lyckan spirade i luften när det var semester. Hans föräldrar ville visa honom världen. Det här är den första dagen av resten av ditt liv sa alltid pappa med ett brett leende och rufsade honom i håret. John drömmer om att få känna så en dag. En nystart i livet. Bort från Norrland. Det finns inget kvar för honom i Luleå nu när mormor Ruth också har blivit begravd. Han måste bara bli kvitt skulden först innan han kan starta om på nytt.

– Får jag följa med? Jag skulle verkligen behöva skjuts.

John sneglar åt sidan och skymtar ett par röda krokodilmönstrade stövletter. Den unga tjejen står fortfarande kvar vid hans bil. John vrider upp huvudet, drar handen genom den långa luggen och granskar flickan uppifrån och ner. Hennes körsbärsblomsfärgade hår glimmar till av takljuset över pumpstationen. Den taniga kroppen gör att hon inte ser ut att ha ätit på månader.

– Jag lovar att vara tyst, du kommer inte ens att märka att jag är med.

– Åk hem till din mamma, svarar han och hänger tillbaka pumpslangen.

– Det kan jag inte … Hon är död, svarar tjejen bakom hans rygg.

John stelnar till.

– Teddie! Kom hit, du får inte prata med främlingar har jag sagt, jag vill inte tvinga in dig igen, ropar en kille som stapplar fram från skuggorna. En neonskylt från bensinmacken lyser upp killens långa flottiga hår som hänger längs sidorna.

– Jag har sagt till dig hundra gånger att ingenting hände sist. Han frågade bara efter vägen!

John drar ihop ögonbrynen och ljudet när han öppnar bildörren ekar i tystnaden.

– Snälla, jag behöver ta mig härifrån, du anar inte vad som händer om jag stannar kvar, fortsätter tjejen och sneglar ner mot en affisch som sitter fastsatt på sidan av en rostig pelare.

Det är ett foto på en asiatisk kvinna. Försvunnen står det ovanför porträttet. John vänder tillbaka blicken mot flickan igen. Hennes desperata gröna ögon lyser igenom det översminkade ansiktet.

– Jag säger bara till dig en sista gång! skriker mannen så att spottet flyger medan han drar upp en silvrig pistol ur jackfickan. Du vet att jag skjuter, du vet vad jag är kapabel till.

John flackar med blicken mellan dem. Adrenalinet pulserar och hjärtat bankar. Flickan står blickstilla och stirrar på vapnet, sedan sneglar hon oroligt på John.

– Ett, ropar mannen.

Svag musik hörs inifrån macken när en kille med keps kliver ut från bensinstationen.

– Två!

– Det här är bara ett missförstånd, säger John och för upp handen.

– Pekka! Vad fan sysslar du med? ropar killen med kepsen med en gäll röst och drar fram en svart pistol.

John stirrar på Pekka, vars hand skakar mer och mer, och sedan på killen i kepsen. Tankarna snurrar lika fort som den friska sommarvinden som virvlar runt på marken.

– Tre!

Ett skott avlossas och några fisktärnor flaxar iväg från sjön medan pistolljudet viner iväg likt förtvivlan.

2

Korgstolen knakar när Betsy sträcker på sig och tittar ut genom det spröjsade fönstret. En kvinna går snett över gatan under den dimljusa himlen mot det senapsgula trähuset. Mörka luckor är igenstängda över fönstren. Kvinnan ser ut att vara i trettioårsåldern och traskar upp på stentrappan i ett par högklackade skor. Hon böjer sig ner på den bruna farstubron och plockar fram något innan hon låser upp ytterdörren.

– Det är någon som går in i kaptensvillan!

Betsy vänder sig om mot Sam som sitter med hängande ögonlock framför den högljudda tv:n. Han matchar den söndernötta skinnfåtöljen med sin bruna skjorta och den runda magen sticker ut genom skinnvästen. Hon lägger ner korsordstidningen och pennan på bordet och drar en suck.

– Direktör Samuel Brunné!

– Va?

– Någon går in i Iris hus.

– Vem då? frågar han med sin andfådda röst och kliar sig på kinden utan att vika med blicken från travet.

– Det är en kvinna som jag aldrig har sett förut, svarar Betsy och vänder sig mot fönstret igen och flyttar på murklockan i den vita krukan. Nu parkerar en flyttbil utanför också.

Sam vrider sig om mot fönstret och drar ner glasögonen från huvudet men drar upp dem igen i det silvriga håret när signalen ljuder från tv:n.

– Fan, nu missade jag målgången.

– Då var det alltså sant, det här är inte bra, inte bra alls, fortsätter Betsy och smeker det vita pärlhalsbandet runt halsen.

Hon följer kvinnan med blicken när hon springer ut ur huset och pekar med hela handen åt flyttkillen som står med en apelsinfärgad keramikkruka i famnen. Om det inte vore för en kraftig ek mitt framför den gamla sekelskiftesvillan så hade hon kunnat se betydligt bättre.

– Kvinnan ser vacker ut … fast hon skulle haft håret uppsatt så skulle det bli ännu tjusigare, fortsätter Betsy och puffar till sitt eget mörkblonda hår under örat.

– Äsch, svarar Sam och viftar avvärjande med ena handen.

Betsy försöker minnas när någon senast flyttade till Sparvdalen. Det måste ha varit när professor Wrenkel flyttade ut hit permanent för fyra år sedan. Det är endast sex hushåll som tillhör det lilla området Sparvdalen intill sjön Roxen utanför Linköping där Göta kanal rinner igenom. Skogen omsluter alla sekelskiftesvillor och tack vare det rika båt- och naturlivet samt Bergs slussar, som ligger en kort bit därifrån, letar sig många turister och fågelskådare dit.

– Det är inte många flyttlådor hon har packat för att bo i det där stora huset. Oj, vilken tjusig kristallkrona, en sådan har jag alltid sagt att jag skulle vilja ha.

Sam hummar.

– Du tittar ju inte ens. Det verkar som att hon ska bo där helt själv, det är bara två flyttkarlar som hjälper till.

– Ja! utbrister Sam och för upp armarna mot taket.

Hon vänder sig om och tittar på honom. Ibland skulle hon vilja att han rakade bort den där vita skäggranden runt dubbelhakan, men samtidigt har han haft samma utseende så länge att hon knappt minns hur han såg ut innan dess.

– Du bryr dig bara om de där hästarna, svarar Betsy och reser sig upp.

Hennes rosablommiga klänning fladdrar till vid knäna när hon passerar sammetssoffan. Hon stänger igen mässingsluckan till kakelugnen i hörnet och gnuggar tummen mot fingertoppen när hon får syn på askan.

– Det är säkert ingen fara ska du se, mumlar Sam och lyfter upp tekoppen och tar en klunk.

Betsy får rysningar längs armarna av det sörplande ljudet. Att en vuxen karl på sextio år inte ens kan dricka normalt övergår hennes förstånd, men hon försöker att hålla sig ifrån att anmärka på det för att inte förstöra stämningen. Det klingar till när Sam ställer ner koppen på det runda glasbordet och kaneldoften från det rykande teet genomsyrar hela rummet. Betsy skyndar tillbaka till korgstolen och kikar ut.

Kvinnan befinner sig på vägen mellan deras trädgårdar och skuggar med en hand mot solen när hon spanar runt medan det slamrar inifrån lastbilen. Några kor betar lugnt i hagen intill med nedlutade huvuden. När kvinnans blick hamnar på deras hus hukar Betsy sig ner. Hon sitter så i några sekunder innan hon sakta för upp huvudet igen. Det långa bruna håret fladdrar i luften när kvinnan skyndar sig in i kaptensvillan med en röd väska i handen. Oron börjar sprida sig som en löpeld i Betsys kropp.

– Iris lovade att vi skulle få ta över huset, jag begriper det inte?

Hon plockar en druva från skålen intill och tuggar ivrigt. Den syrliga smaken hinner knappt att kännas i munnen innan hon sväljer. Barnröster hörs från gästerna på ovanvåningen och en dörr smäller igen.

– Vi får släppa det där nu, det fanns inget nedskrivet, vi har ältat klart om det. Den där kvinnan kanske är en arvinge, svarar Sam när det plingar i receptionsklockan. Nu verkar gästerna redo att checka ut.

Hon tittar på honom för att se om han ska resa sig, men han sitter kvar som en hösäck i fåtöljen med blicken fastklistrad på tv:n.

– Nåde bara om hon börjar renovera där, svarar Betsy och ställer sig upp.

Sam vänder sig om mot henne och spärrar upp ögonen.

3

– Kör! ropar den unga tjejen och smäller igen bildörren till passagerarsätet.

John hoppar in i förarsätet, vrider om nyckeln och greppar den ljusbruna ratten innan han trycker ner gasen. Ett ilande skrik hörs från däcken när de svänger ut på motorvägen. Det flagnande skinnsätet knarrar när han sätter sig tillrätta.

– Vem är du? utbrister John.

– Du blev inte träffad, va?

Han blänger till på henne.

– Va? Vem är du?

– Teddie. Jag heter Teddie. Kolla på vägen!

Han rattar upp bilen och stirrar framåt.

– Teddie?

Hon hummar.

– Vilka var det där? De var ju helt galna, fortsätter John.

– Jag vet.

Han vänder på huvudet. Hennes bleka ansikte tittar lugnt ut genom fönstret som om hon vore lättad. Det glimmar till från ringarna som pryder hennes ena öra likt en silvrig regnbåge.

– Är du okej? frågar hon och börjar gräva i sin neongula handväska i knäet.

Om han är okej? John flackar runt med blicken och försöker fokusera på vägen för att inte vingla till igen.

– Det är svårt att bli träffad när någon skjuter rakt upp i himlen.

Teddie stirrar på honom.

– I himlen? Sköt Pekka upp i himlen?

– Killen som kom ut från macken gjorde det.

Hon ser fundersam ut en stund innan hon fortsätter att rota runt i väskan.

– Vi måste stanna på nästa rastplats, säger John och drar upp luggen med handen.

– Vi kan inte stanna nu, svarar Teddie och stoppar in ett tugggummi som får det att börja lukta körsbär i hela bilen.

– Jag vill inte bli indragen i något.

Hennes rosa hår fladdrar när hon vänder sig om och tittar ut genom bakrutan.

– Kolla i backspegeln.

John lyfter blicken. Hans havsblå ögon gnistrar till av billjuset baktill där de två strålkastarna liknar små, ilskna vargögon med siktet på sitt byte.

– Satan! utbrister han och daskar handen mot ratten så att den mörka luggen dallrar vid kinderna.

– Jag vet hur vi kan skaka av oss dem, fast då måste du lova att jag får följa med dig söderut?

John trycker ner foten på gaspedalen, men golvet tar emot. Huden stramar kring knogarna. Andetagen kommer snabbare och likaså tankarna. Vad är det som händer?

– John Pontin. Heter du John?

John får syn på pappret i hennes hand. Han sträcker sig efter det men hon drar upp armen och skrattar medan det svävar i luften.

– Ge mig det!

Bilen svajar till. Han vrider upp ratten och tittar framåt.

– Iris Magnusson, Sparvdalen, fortsätter hon att läsa.

Han tar ett djupt andetag. Det här får inte vara sant. Varför ska han alltid ha en sådan otur?

– Få hit det.

– Ska du söderut och träffa din kärlek?

– Inte direkt.

Teddie vänder sig om och kikar bakåt.

– Kör in på nästa väg, till höger mot Antnäs. De kommer inte att hinna se oss svänga av där. Jag har en vän i Bjursträsk som kan hjälpa oss som inte Pekka känner.

– Pekka? Han på macken?

– Mm.

Vem är den här tjejen? Han borde egentligen stanna och tvinga henne att gå ur, men samtidigt har han inte samvete att droppa av henne själv längs vägen.

John gör en tvär sväng in på Älvsbyvägen, väg 94. Björkarna står som i givakt på var sin sida. John tittar i backspegeln, ingen bil syns till. När en skylt dyker upp med information om fartkameror saktar han ner. Den svarta, enögda kameran stirrar fördömande på dem när de passerar. Björkarna byts ut till ensliga tallar och de kör förbi en gul triangelskylt som varnar för älgar. Trolska blandskogar syns på båda sidorna av vägen längs den långa raksträckan som följer.

– Där framme ligger huset, det röda på vänster sida, vid vattnet.

Det knastrar under bildäcken när de kör in på grusvägen. Strålkastarna lyser upp det röda trähuset. John stannar bilen på uppfarten. Det påminner om huset han bodde i med sin familj i Örebro, innan det brann ner. Det är mörkt i de tre fönstren. Ett utedass står några meter från byggnaden.

– Vänta här, säger hon och lutar sig över honom och drar ur bilnyckeln innan hon kliver ut.

4

Glädjekvitter ljuder från rödhakarna utanför fönstret medan Betsy viftar med en dammvippa över de fjorton taggarna på älghornen som hänger på vardagsrumsväggen. Det sträva tyget spänner runt midjan när hon knyter om rosetten runt det svarta förklädet över den egensydda klänningen. Det är så tyst, inte en enda hotellgäst bor hos dem just nu. Vid bryggan står endast deras motorbåt och eka. Det var skillnad för några år sedan då hela pensionatet var nästintill fullbokat så här års och alla båtplatserna var fyllda. Betsy håller ner dammvippan och spetsar öronen när ytterdörren slår igen. Fotsteg hörs gå mot köket. Det skramlar från glasflaskorna när kylskåpsdörren öppnas och stängs. Sam flåsar när han kommer in i vardagsrummet.

– Hur gick det?

– Bra, svarar han och kastar in handskarna i den buteljgröna kakelugnen innan han slänger sig ner i skinnfåtöljen.

– Var tog du ut pengarna?

Det prasslar när Betsy knögglar ihop ett tidningsblad. Hon lägger pappret under de svarta skinnhandskarna i kakelugnen, tar en tändsticka ur asken, sätter sig på huk och drar stickan mot plånet så den fattar eld. Tidningspappret tar fyr direkt. Hon tittar på lågorna som greppar tag i den ena handsken.

– Jag åkte till Jönköping, svarar Sam och det pyser till när han rycker upp silverringen i ölburken som om den drog sin sista suck.

Han tar några klunkar och sätter på tv:n.

– Hur mycket? frågar Betsy och stänger igen mässingsluckan innan hon reser sig upp.

Sam stirrar på den kvinnliga nyhetsuppläsaren utan att svara.

– Hur mycket, frågade jag?

– Det fanns bara femtusen ungefär, svarar han och greppar glasögonbågarna, drar ner glasögonen från hjässan till pannan och sedan upp igen så som han alltid brukar göra när han blir nervös.

– Inte mer? utropar Betsy.

Hon anade att den där smala mannen från Finspång var fattig, han saknade helt vett och etikett.

– Var gjorde du av sakerna?

– Jag ställde hans väska på en rastplats längs E4:an, svarar Sam. Nu börjar vädret.

Betsy känner på lukten att han har rökt pipa i bilen. Den söta doften från häggen väller in när hon öppnar upp fönstret för att vädra. Morgonsolen lyser upp glasverandan i kaptensvillan mittemot. Ett täcke hänger över det bruna träräcket på farstukvisten och en dammsugare brummar. Vad gör den nya kvinnan uppe så här tidigt? Ingen människa syns till men en blåbärsblå Mini Cooper står parkerad på gräset vid sidan av huset. Undrar hur den där kvinnan är släkt med Iris?

– Helvete, utbrister Sam och Betsy vänder sig om.

Han gnuggar på en ölfläck som har hamnat på zebraskinnsmattan. Betsy stänger igen fönstret och sätter sig på trästolen vid det lilla sidobordet där en svart Husqvarnasymaskin står. Hon viker upp det gulrutiga klänningstyget innan hon placerar den ena kanten under pressarfoten. Maskinen brummar när hon trycker ner pedalen och syr en söm.

– Tänk om hon börjar gräva i saker, säger Betsy efter en stund och stannar upp.

– Vem då? svarar Sam och byter kanal med fjärrkontrollen.

En bilmotor startar utanför. Betsy följer Mini Coopern med blicken mellan grenarna på äppelträdet där några blåmesar pickar runt. Den nya grannkvinnan har ena armbågen hängandes utanför bilfönstret och på huvudet fladdrar en röd tunn scarf som om själva luften var glädje.

– Vem då? Kvinnan som har flyttat in i Iris hus, svarar hon medan billjudet försvinner i fjärran.

– Prata inte om det där har jag sagt.

5

Grenarna på träden vajar som om något tungt precis hade klättrat på dem. John drar upp dragkedjan till den gröna militärväskan i baksätet och lägger ner brevet. Inga billjus syns till på den ödsliga vägen. Han har egentligen inte tid med det här, han måste ner till det nya jobbet på åkerifirman i Helsingborg så att han kan börja jobba ihop till skulden.

Teddie snubblar till innan hon kommer tillbaka till bilen och öppnar dörren.

– Det är ingen hemma, säger hon och hukar sig ner för att tittain på honom.

– De kan ju komma tillbaka snart, du kanske kan vänta här?föreslår John.

– De verkar ha flyttat. Det är helt tomt i huset, inga möbler,ingenting.

– Kan du inte försöka ringa dem?

– Det gick inte att komma fram. De verkar ha bytt nummer.

– Eller så har de stängt av telefonen för att det är så sent, svararhan. Ge hit bilnycklarna.

– Inte förrän du lovar att jag får följa med, svarar Teddie ochförsöker förställa sig med sorgsna ögon likt en hundvalp och putar ut med underläppen.

John drar en suck. Han som hade tänkt bila hela natten för att slippa trafiken. Vad skulle hon göra om han säger nej? Springa iväg med bilnycklarna? Kasta dem i sjön? Hennes busiga blick strålar mot honom när hon fortsätter att försöka övertala honom med sitt minspel. Han drar på munnen.

– Okej, ge hit dem nu.

Teddie skiner upp medan hon räcker fram knippan och sätter sig.

– Du kommer inte ens att märka att jag är med.

John sätter i nyckeln och vrider runt.

– Tror du att de fortfarande letar efter oss? frågar Teddie.

Han möter hennes blick.

– Vi skulle kunna vara kvar en stund, ingen hittar oss här, fortsätter hon.

John tittar ut mot vägen igen. Hon har rätt. De där killarna söker säkert efter dem längs den stora vägen. De skulle inte vara säkra på något motell heller.

– Okej, vi stannar i några timmar och kör sedan vidare, svarar han och drar ut nyckeln igen. Varför ville du därifrån egentligen?

Teddie tittar ner med en skamsen blick utan att svara.

– Är du tillsammans med den där killen eller?

Hon fnissar.

– Nej, de är bara mina galna kusiner. Kom, vi går ner till bryggan så vi kan värma oss lite.

Det dunkar till när hon stänger igen bildörren. John följer henne med blicken när hon traskar upp mot huset.

– Värma oss? säger han och tvekar att gå efter men gör det ändå. Det känns som stenar under fötterna av alla kottar som ligger utspridda på den torra marken. Han borde kanske ringa polisen?

– Kolla sjön härnere, kom, ropar hon.

John går mellan tallarna nedför branten. Den svala vinden smeker hans solbrända ben under de svarta jeansshortsen, och månskenet kastar en gul strimma över det mörka vattnet och lyser som i ett trolskt sceneri. Teddie samlar små grenar från marken och placerar dem i en rundformad eldplats vid strandkanten som är omsluten av platta, breda timmerstockar.

– Vem är det egentligen som bor här?

– En vän till familjen bara. Lägg i grenar så vi kan göra upp en eld.

Han tittar ner på marken när han går. Gräset är vildvuxet längs med den nedgångna stigen ner till bryggan.

– Var det verkligen dina kusiner som var med dig på macken?

Hon hummar.

Det knäcker till när hon bryter av en gren från björken intill.

– Varför vill dina kusiner skjuta dig?

– Mig? svarar hon. Det var dig han tänkte skjuta.

John rycker till och stirrar på henne.

– Mig? Varför det?

Det knäpper när Teddie trycker på tändaren under pinnarna. En liten flisa tar fyr och det börjar knastra. John drar ihop ögonbrynen medan han betraktar den pyrande elden och flyttar sig åt sidan när röken flyger åt hans håll. Doften av brinnande ved ger honom kväljningar.

– Du måste åka tillbaka, säger han och skakar på huvudet. Jag vill inte bli involverad i någonting.

Hon vänder sig om och tittar förundrat på honom.

– Bli involverad? svarar hon och flinar till. Det är du redan.

6

Lavendelblommorna sträcker sig mot skyn som fladdrande fjärilar. Betsy trycker ner den varma jorden runt de barrlika bladen medan det pågår en öronbedövande fågelsångskonsert från skogen bakom deras hus. Den somriga blomdoften ger minnen från barndomen. När hon skymtar postbilen reser hon sig upp. Det knastrar när hon promenerar på gruset genom björkallén, förbi trädgårdstomtarna och fram till den monogramutsmyckade smidesgrinden. Discomusik hörs högre ju närmare bilen kommer och basen får marken att vibrera. Det tystnar abrupt när den stannar framför henne.

– God morgon, säger brevbäraren som är klädd i en marinblå skjorta.

– Är du ny? frågar Betsy och det stramar i skinnet när hon drar av sig trädgårdshandskarna.

– Sommarvikarie. Då ska vi se vad vi har för något till er, svarar den unga killen och rufsar sig i håret med handen medan han stirrar på namnskylten på den vita postlådan. Direktör Brun, läser han högt.

– Brunné, tillrättavisar hon.

– Jaha, direktör Brunné.

Betsy nickar och rätar på ryggen. Brevbäraren viker sig åt sidan och gräver i backen på passagerarsätet innan han sträcker fram en hög med brev och tidningar. Hon fuktar pekfingertoppen mot underläppen och bläddrar igenom posthögen medan killen börjar prata om en incident med en traktor på väg ut till Sparvdalen. Hon vänder sig hastigt om när det knäpper till vid sidan om henne. Catharina vandrar på stigen längre upp på kullen.

Betsy tackar för posten och skyndar sig tillbaka in till huset. Hon slänger ner posthögen på mahognyskrivbordet i kontorsrummet innan hon viker av till badrummet och tvättar händerna. Hon ser på sig själv i spegeln när hon lägger i ordning de tunna ljusa stråna i luggen. De isblå ögonen ser precis ut som fars, inbäddade i samma runda ansikte. Spegelbilden får det att vrida sig i magen. Hon drar på ett till lager av det rosa läppstiftet längs de tunna läpparna. De två guldringarna på ringfingret glänser likt den strimma av hopp som fanns dagen då hon och Sam gifte sig i den tjusiga prästgården. Äntligen skulle hon få det liv som hon förtjänade, bort från misären och bli rik. Att hon skulle gifta sig med en hotelldirektör hade hon aldrig kunnat drömma om som ung.

Betsy har aldrig berättat för någon om det liv hon hade med sina föräldrar i den ödsliga lilla bondgården, Liderhult, utanför Vimmerby. Sam kom som hennes räddande prins när de möttes på dansbanan i Linköping. Efter den dagen valde hon