C/O Rusty Iris

By Åsa Johansson

"Vi måste avsluta vårt samarbete". Orden träffar Courtney som ett slag i magen. Låten hon nyss spelat upp för skivbolagets chef PW skulle ju bli en nystart, inte slutet på hennes tjugoåriga karriär som schlagerdrottning. Drömmen att få visa vem hon verkligen är med egna låtar i en annan genre, har gått i kras.Med en kalender som gapar tom bestämmer sig Courtney för att flytta ut till väninnan Bea på skärgårdsön Svarvö en tid. Där hoppas hon få klarhet i vad hon ska göra och att hjälpa till i Beas butik "Rusty Iris" och agera dragplåster för öns bingohall visar sig vara precis den distraktion hon behöver för att läka såren. Men när nyheten om att låten hon spelat upp för skivbolaget ska sjungas av en annan artist i årets Melodifestival och att PW hävdar att det är han som skrivit låten ställs allt på ända.Med hjälp av Bea och nyfunna vännen tillika musikproducenten Max i New York, växer en ny plan fram. Borta är schlagerdrottning Courtney Fredriksson. Det är dags för internetsensationen Feli F att inta scenen!"C/O Rusty Iris" är en varm feelgood-roman om vänskap, kärlek och om att hitta en andra chans i livet.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 22, 2023
• ISBN: 9788728511916

Book preview

Åsa Johansson

C/O Rusty Iris

SAGA Egmont

C/O Rusty Iris

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2023 Åsa Johansson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728511916

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Got to find the true me

The me I never thought I could be

Got to find the truth inside

Wanna scream out loud, don’t wanna hide

Prolog

Södermalm, Stockholm

AUGUSTI 2002

Min hand håller krampaktigt om det vita pappfodralet som blivit fuktigt efter regnskuren. Bläcket i texten Demo av Courtney Fredriksson är suddigt av väta och kommer snart att vara oläsbart. Jag ser mig omkring i det tomma receptionsområdet, stället verkar helt igenbommat. Har de gått för dagen och glömt att låsa?

Det som ändå talar för att det är någon här, är cigarettlukten som ligger som ett lock över lokalen. Det är inte någon inpyrd lukt, inte som att någon ägnat en livstid åt att dra halsbloss mellan de här väggarna. Jag sniffar i luften. Nej, det här är färsk cigarettrök.

Min blonda lugg envisas med att åka fram i ögonen, jag stryker undan den och tvekar. Ska jag gå in? Nu när jag äntligen är här på legendariska Lynx Eye Music kan jag väl inte bara gå utan att ha fått lämna det jag kom hit för. Eller?

Hallå?

Min röst studsar stumt mot en vägg täckt med guldskivor som glänser hotfullt mot mig. Nej, det är nog bäst att jag går ändå. Jag fryser mitt i steget när jag hör en dörr öppnas längre in. Steg som närmar sig.

Och hurska vi lösa det här? Inlämningen är ju för fan på måndag.

"Jag kan svära på att hon stod i studion med den där jävla Clevström …"

Samtidigt som min kropp gör sig redo att ljudlöst öppna porten och backa ut på Nytorgsgatan igen, står de två männen plötsligt framför mig och glor förvånat med varsin glödande cigarett i mungipan.

Okej … och vem söker du?

Jag heter Courtney och jag gick förbi för att lämna min demo …, säger jag snabbt.

Hmm …, muttrar den korte och lite knubbiga av de två medelålders männen. Han gnider sig över en skäggstubbig haka och ger sin betydligt längre kompis ett snabbt ögonkast. Kan du sjunga?

Ja, jag skulle nog säga att jag…

Utmärkt, avbryter den korta. Vill du provsjunga på en låt till Melodifestivalen?

Södermalm, Stockholm

6 SEPTEMBER 2022

*Courtney*

Jag stannar till en liten bit innan jag kommer fram till den mörka träporten med Lynx Eye Music Groups logotyp ingraverad i mässing. Jag drar in den kyliga septemberluften i ett långt andetag och blundar. Något som påminner om lycka fladdrar till innanför sidenblusen. När kände jag det sist? Det är i alla fall inte sedan Frances, min enda dotter, åkte till New York för att plugga konst för åtta månader sedan.

Lite lycklig kände jag mig förresten när jag skrev klart låten som jag strax ska spela upp för PW på skivbolaget. Jag är så pass säker på att det är en hit, att jag vet att den kan vinna Melodifestivalen. Det skulle kännas extra skönt med tanke på att jag åkte ut direkt i deltävlingen i Malmö i fjol. Alltså utan att ens passera Gå, eller Andra chansen närmare bestämt.

Tänk att jag äntligen ska få visa vem jag är med musik som är jag. På riktigt. För jag är inte schlager-Courtney. Herregud, jag har inte ens alltid hetat Courtney. När jag var nitton år och just hade tagit studenten bytte jag namn från Felicia till Courtney. Courtney som i Courtney Love. Eller för att vara helt ärlig, Courtney som i Kurt Cobains fru. Kurt Cobain, min stora idol och första riktiga kärlek. Eftersom till och med mitt nittonåriga jag förstod att det inte var en lysande idé att döpa om sig till Kurt, så fick det bli Courtney.

Courtney skulle skapa musik, vild och orädd. Hon skulle ta över världen. Inte halka in på ett bananskal i Melloland och bli kvar där. Jag har visserligen kunnat försörja mig som artist i nästan tjugo år, även om det varit som schlagerdrottning och inte som rebellisk popdiva. Men allt kommer att förändras med den här låten, det är dags att hitta tillbaka till mitt original-jag. Att det blir genom Melodifestivalen får bli ett sätt att sy ihop säcken.

Jag slår upp ögonen och upptäcker för sent två tonårstjejer som kommer skenande rakt emot mig på en elsparkcykel.

Flytta på dig kärring, skriker den ena utan att sakta ned det allra minsta. Jag tar ett hastigt kliv bakåt för att inte bli påkörd. Det var nära ögat. Jag knycker på nacken. Kärring? Bara för att de själva var typ fyra år. Då kanske fyrtiotre verkar uråldrigt, men de ska nog få se. Det är nu livet börjar på riktigt för mig. Låten jag har i min telefon är min guldbiljett till de stora arenorna. Inget kommer att bli sig likt efter att PW fått höra True.

Att kliva innanför dörrarna till Lynx Eye Music är för dagen som att gå in i en vägg av kokos och vanilj. Hade jag inte vetat att Kim som jobbar i receptionen älskar dyra, engelska doftljus, hade jag funderat på om jag förvirrat mig till Hela Sverige bakar-studion.

Kim ler glatt mot mig och höjer handen i en hälsning samtidigt som hon pratar i sitt headset. Jag torkar av stövletterna på hallmattan och drar in den ljuvliga doften i ännu ett andetag innan jag tar den halva trappan ned till receptionsområdet.

PW kommer mot mig och ler brett med en isande vit tandrad.

Nya glasögon? frågar jag och ler uppskattande. Guccibågarna klär honom, däremot är jag ganska säker på att det är vanligt fönsterglas i bågarna eftersom jag råkar veta att han fixat sitt brytningsfel med laser.

Ja, vad gör man inte för att hålla blickarna från huvudet. PW flinar och klappar sig på den solbrända flinten.

Kim, ropar han lite väl högt med tanke på att Kim står uppskattningsvis två meter ifrån oss. Det går inte att dricka det här giftet. PW knackar på kaffemaskinen och himlar med ögonen.

Att det här ens får kallas kaffe är ta mej fan en gåta. Du får kila över till italienaren. Det vanliga bara.

Kim tar sin jacka och går utan ett ord uppför trappan och ut på Nytorgsgatan.

Jaha, säger PW och slår ihop händerna, vi går väl in till mig då.

Jag följer efter in till hans kontor där han har sin möteshörna invid ett fönster. PW sätter sig i en fåtölj och visar mig att slå mig ned i den stora soffan mitt emot. Lädret känns kallt genom mina jeans och jag hade föredragit att sitta i den trånga fåtöljen i stället.

Jag köpte med mig bullar, säger jag och håller upp papperspåsen från 7-Eleven.

PW rynkar pannan.

Är det gluten?

Ja, säger jag osäkert, jag antar det. Jag gläntar på påsen och den ljuvliga doften av smör, socker och ett och annat e-nr, smeker min näsa.

Tack, det är bra för min del, kolla med grabbarna i studion sen. De älskar gluten, säger PW med eftertryck och lutar sig tillbaka i fåtöljen. Han knäpper händerna i knät och slänger en blick ut mot gatan innan han vänder sig mot mig igen. Så, vad hade du på hjärtat idag?

Självförtroendet jag hade så sent som för några minuter sedan, är nu lika obefintligt som fibrerna i bullarna. Även fast jag har övat på vad jag ska säga hundratals gånger, känner jag hur jag skakar.

Jag skulle vilja spela upp en låt för dig som jag har skrivit.

PW ser ut att vänta på att jag ska säga något mer, men i stället knappar jag frenetiskt på min telefon och får till slut i väg filen med låten till PW:s mail. Låten får tala för sig själv.

Den låter nog bättre genom dina högtalare än genom min telefon, säger jag och hör hur min röst lyckas med konststycket att låta både nervös och gäll på samma gång. Hoppas att det inte är så här jag låter från och med nu. Man har ju hört talas om människor som fastnar i alla möjliga oönskade tillstånd. Måtte det inte ske nu när livet är på väg att ta fart igen. Det här nervösa och gälla passar dåligt ihop med framgång, det är ett som är säkert.

PW höjer ett ögonbryn och sträcker sig efter den uppfällda laptopen på skrivbordet. Han justerar något på en av högtalarna i fönstret innan han klickar upp låten och de första tonerna från mitt piano ljuder genom rummet. Äntligen känner jag lite av självförtroendet återvända när jag hör True flöda genom högtalarna. Det är faktiskt en jäkla monsterhit jag har skrivit. Glädjeruset är tillbaka och jag önskar att jag kunde spola fram till den tre minuter långa låten är över för att höra min skivbolagschef uttala orden Den här kommer att vinna Mello.

PW fäster blicken på en punkt på den Stockholmsvita väggen och går in i sin egen värld. Chansen att jag ska kunna utläsa något av hans ansiktsuttryck nu är lika troligt som att jag skulle matcha med Brad Pitt på Tinder.

Jag skruvar på mig i soffan. Lägger det ena benet över det andra i ett försök att se avslappnad ut. Varje sekund känns evighetslång. När den sista tonen äntligen klingar ut, håller jag andan. PW säger fortfarande ingenting, det enda som hörs är klickandet från hans bläckpenna och Kims klackar utanför dörren som står på glänt. Men nu kan jag inte hålla mig längre. Deadline för inlämning till Melodifestivalen är om bara tio dagar, vi har alltså väldigt kort om tid att få till en bra demoproduktion. Bollen måste sättas i rullning direkt. Min röst är gäll igen men det struntar jag i nu.

Jag vill att vi skickar in den här till Melodifestivalen.

PW vickar lätt med ena foten och klickar med pennan.

Kul att du börjat skriva, säger han till slut och ser ut att fundera över hur han ska fortsätta. Vi på Lynx Eye har gjort oss kända för att jobba med oerhört kompetenta och välrenommerade upphovsmän …

Jag drar handen genom håret. Är det bolagets säljtext PW drar för mig? Han har fått det där strama draget över munnen som alltid när han ska berätta hur saker ligger till. Han knäpper händerna bakom huvudet och mitt hjärta rusar. Vad betyder det här? Visst älskar han väl låten? Eller gillar den i alla fall?

För att höras genom bruset idag måste man vara tydlig. Oerhört tydlig …

PW stryker sig över det slätrakade huvudet och lägger äntligen ned bläckpennan. Det märktes inte minst i deltävlingen i Malmö att vi misslyckades med det. Saken är den …, han höjer pekfingret i luften som om han ska komma med revolutionerande uppgifter, "… att man måste vara annorlunda än alla andra. Man måste inte bara sticka ut, man måste vara själva stickan i utet. Konkurrensen är hårdare än någonsin."

Jo, jag vet men …, jag tystnar. Har jag missbedömt situationen så brutalt att han nu ska säga att låten inte duger för Mello? Kanske som ett mellanspår på kommande album som folk kan upptäcka vartefter? Mitt hjärta hamrar hårt, hårt och jag känner hur blusen klibbar mot ryggen. Att PW drog upp deltävlingen i Malmö känns inte bra. Det är det sista han borde tänka på nu när jag just spelat upp en vinnarlåt för honom.

"Så nej, vi kommer inte att skicka in det här."

PW tar av sig glasögonen och låter bågarna dingla från handen.

Courtney, jag ska gå rakt på sak. Han reser sig och går fram till fönstret.

Jag fick ett samtal från LA igår. De har beslutat att den svenska labeln ska ändra riktning. Han vänder sig och ser plötsligt rakt på mig. Jag känner hur svetten tar nya tag i svanken och mina kinder pulserar. Hur det står till med blodtrycket vågar jag inte ens tänka på.

Resurserna kommer att läggas på andra akter än idag. Det kommer att bli en del förändringar. Han sätter på sig glasögonen igen. Tyvärr är du en av dem som kommer att påverkas av detta. Han lägger huvudet på sned och plutar beklagande med underläppen.

Vad innebär det? Jag försöker låta lugn men den gälla rösten verkar inte ha några planer på att överge mig riktigt än. Den har dessutom fått sällskap av klumpen i magen.

Det innebär att vi måste avsluta vårt samarbete.

Den plutande läppen byts nu ut mot ett beklagande leende som man ger folk när man säger It’s not you, it’s me, fast man menar tvärtom.

Men vet du vad jag tror …, fortsätter PW och sätter sig på huk framför mig. … jag tror att man ibland måste kasta sig ut och gå vidare. Du vet Courtney, när man inte kan göra mer för varandra. Han rycker på axlarna som om det han just sagt inte alls är någon särskilt stor grej.

Men det nya albumet då …, får jag ur mig utan att bry mig om hur desperat jag låter.

Tyvärr gumman, det blir inget nytt album. PW reser sig och slår ihop laptopen. Har du Ringmans nummer, han är säkert intresserad av att släppa en platta.

Hasse Ringman. Dansbandskungen från Skövde. Jag simmar hellre med ett blödande sår på benet bland trehundra vithajar, än befattar mig med den mannen.

Mina fötter pulserar i takt med tinningarna. De spetsiga stövletterna är knappast några promenadskor, men planen var inte precis att jag skulle promenera runt planlöst på Söder i flera timmar efter mötet med PW. Han och jag skulle ha suttit kvar och planerat för framtiden. Lyssnat på True flera gånger, spelat upp den för killarna i studion. Jag stannar till vid ett rödljus och stirrar tomt framför mig medan jag väntar på att det ska slå om till grönt. Jag vill inte gå hem. Tanken på att sitta ensam i lägenheten och låta vetskapen om att jag just har blivit dumpad sjunka in, får mig att vilja kräkas.

Om Frances hade varit hemma hade det varit annorlunda. Jag kan fortfarande inte ta in att mitt enda barn, döpt efter Kurt Cobain och Courtney Loves dotter, bor i New York. Västerås hade varit tillräckligt jobbigt, men ändå hanterbart. Att New York School of Art ligger i just New York och inte i Västerås, är lite svårpåverkat. Frances har pratat om den där skolan sedan hon var tio, nu är hon tjugo och lever sin dröm. Trafikljuset slår om till grönt och stressade människor skyndar över. Jag står kvar. Jag levde också min dröm så sent som för tre timmar sedan. Eller typ i alla fall. Jag skulle precis börja leva den. Jag snyftar till och känner hur en tår letar sig nedför kinden. Sedan en till. Och en till. Genom tårarna ser jag hur en taxi närmar sig och instinktivt sträcker jag upp handen i luften. Bilen bromsar in och jag kastar mig in.

S:t Eriksplan tack!

När jag sätter nyckeln i låset är jag helt slut. Det värker precis överallt, huvudet och fötterna är värst. Efter att ha sparkat av mig de eländiga stövletterna, går jag ut i köket och sköljer ned en Ipren med det halvdruckna glaset Pepsi Max som står framme sedan i morse. Jag sjunker ned i soffan och tittar upp i taket. Noterar lite spindelväv över stuckaturen i ena hörnet. Jag hade tydligen gått och inbillat mig att tjugo år på Lynx Eye Music Group faktiskt betydde något. Att jag betydde något. Men, jag lär mig fort. Numera vet jag att min aktie har störtdykt och att jag är lika het som ett hopprep jämfört med Iphone 10 000 Pro Plus med extra allt.

Hasse Ringman vill säkert släppa en platta.

Jag fnyser till och en droppe från näsan landar på blusen och blandas upp med den senaste timmens snor och tårar. Vem är jag egentligen? En avdankad artist utan vare sig skivkontrakt, management eller bokningsbolag eftersom Lynx Eye var allt detta för mig. Toppen att ha allt under samma tak, inte lika toppen när man blir utskickad och plötsligt inte har en enda person som vill jobba med en. Utom möjligen Hasse Ringman. En tjugo år lång karriär i fel fack. Bra jobbat Courtney din idiot.

Jag hasar mig upp i något som med lite fantasi skulle kunna vara sittande. Kroppen känns tung och kraftlös. Om det beror på klumpen i magen eller för att jag inte ätit något idag, vet jag inte, men plötsligt minns jag bullpåsen. Innan jag lämnade Lynx Eye för sista gången, slet jag med mig bullpåsen från PW:s soffbord. Lite patetiskt kan tyckas, men där och då kändes den där 7-Eleven-påsen som mitt enda vapen.

Snabbt kommer jag på benen och ut i hallen. Bullarna är varken varma eller färska längre, men det struntar jag i. Jag tar ett stort bett av en bulle, sluter ögonen och det känns direkt lite bättre.

Efter bulle nummer fyra börjar jag känna att det räcker. Ingenting positivt kommer av att jag dör av vetemjölschock och inte upptäcks förrän Frances kommer hem till jul.

Är det gluten i?

Jag himlar med ögonen. Varför kommer man aldrig på ett bra svar på dumma frågor i stunden? Typ "Nej, men jag tog med en glutenfri sten till dig." Varför har jag inte insett tidigare vilken tönt PW är? Antagligen för att han varit den som haft min så kallade karriär i sina händer.

Jag suckar och masserar tinningarna. Vad kommer att hända med mig nu? Ska mitt namn börja dyka upp i lekprogram i TV under kategorin Minns du artisten? De tävlande kommer att skaka bekymrat på sina huvuden och säga Nej … vi måste säga pass här. Jag ryser till. Det kan inte vara över än. Det får inte vara över. Visst finns det andra skivbolag, men ryktet om vad som hänt är garanterat redan ute. Man är inte direkt glödhet som fyrtio plus med en tonartshöjning som främsta merit. Vad är oddsen att någon ska vilja satsa på Courtney Fredriksson och hennes nya stil?

Jag sträcker mig efter telefonen och ringer Bea, min bästa vän sedan vi som tjugoåringar serverade ihop på La Birra, en Söderkrog med tveksamt rykte och norra Europas billigaste öl.

Hej, det här är Bea. Jag är förmodligen i butiken och har dålig mottagning. Skicka ett sms så ringer jag upp.

Fan. Mottagningen på skärgårdsön Svarvö där Bea bor efter att ha ärvt sin mormors butik, lämnar en del att önska. Beas mormor Iris drev sin järnaffär till hon var över åttio och gick under smeknamnet Rostiga Iris. Att Bea skulle fortsätta driva butiksverksamhet i villan med konceptet Luxury Home Details ställde jag mig först tveksam till. Jag trodde helt enkelt inte att det skulle fungera på en skärgårdsö. Inredning och presenter stöpta för en målgrupp i Stockholms innerstad som jobbade med något inom media.

Men jag hade fel. Rusty Iris som butiken heter, har blomstrat sedan dag ett. Det visade sig nämligen att denna målgrupp hade sina landställen på Svarvö.

Jag textar till Bea. Ring mig. AKUT!!!

I tjugo minuter ligger jag på samma ställe i soffan och väntar på att Bea ska ringa, men telefonen förblir knäpptyst.

Under ett kort ögonblick funderar jag på att ringa min syster, men slår snabbt bort tanken. Jag skulle behöva dra en bakgrundshistoria på flera år för att förklara det som hänt idag. Det var rätt länge sedan vi hördes. Jag räknar bakåt, försöker komma ihåg när det kan ha varit. I vintras kanske? På något sätt har vi bara glidit ifrån varandra. Egentligen är det kanske inte så konstigt, vi är totalt olika. Lady Gaga-i-köttklänning jämfört med Prins, jag menar Kung, Charles-inviger-en-staty-olika. Jag är en rätt pratig och nyfiken typ som älskar