C/O Villa Limone

By Åsa Johansson

En varm feelgood-roman om att våga göra nya val mitt i livet, nyfunnen vänskap och kärlek som skaver.Den före detta livvakten Sonja Fredriksson kämpar med att hitta sin plats i tillvaron. Det värsta är inte att hon fått sparken från jobbet som livvakt, det är att hon sänkt garden och fallit handlöst för sitt skyddsobjekt, den provokative konstnären Kostas Rallis. Till råga på allt blir kärleken med Kostas kortvarig, och utan förklaring försvinner han och slutar att svara på Sonjas samtal.När Sonja tre år senare följer med sin syster, artisten Courtney, på hennes Europaturné anar hon inte att det som skulle bli ett välbehövligt avbrott i tillvaron istället blir en rejäl konfrontation med det förflutna på ett hotell i Italien, såväl som början på något helt nytt."C/O Villa Limone" är andra delen i Åsa Johanssons C/O-serie, en härlig berättelse om kärlek, vänskap och andra chanser.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 25, 2023
• ISBN: 9788728567081

Book preview

Åsa Johansson

C/O Villa Limone

SAGA Egmont

C/O Villa Limone

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Åsa Johansson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728567081

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

STOCKHOLM 2020

SONJA

Jag föreslår att var och en gör ett besök på galleriet och bildar er egen uppfattning, hotbilden har som sagt ökat markant med den här utställningen.

Min chef Adriana Kovacova avslutar vårt avstämningsmöte genom att dra igen dragkedjan på sin datorväska och resa sig upp från kontorsstolen. Jag måste åka, säger hon och sveper med blicken över mig, Janne, Magnus och Perra. Vi träffar Kostas Rallis efter helgen så besök gärna galleriet innan dess.

Jag nickar bekräftande medan Janne mumlar något ohörbart som alltid när han inte alls är sugen på det Adriana föreslår. Att Janne skulle besöka ett konstgalleri på sin lediga tid är ungefär lika troligt som att det skulle visa sig att den där ansiktscremen som utlovar minskade rynkor på tio dagar, fungerar på riktigt.

Magnus och Perra reser sig samtidigt som Adriana sveper ut genom entrén med den långa kappan fladdrande som en drottningmantel efter sig.

Jag har förstås läst om Kostas Rallis vars provokativa konstnärskap och personlighet verkar ha samma dragningskraft på löpsedlar, trådar på Flashback och arga tyckare som billig öl har på studenter. Han har medverkat i en rad talkshows som jag bläddrat förbi den senaste tiden och för att vara helt ärlig så verkar han vara en rätt irriterande figur. Högljudd och pratglad. Trots det gillar jag det jag sett av hans konst, färgstarka målningar och skulpturer, ofta med politiska budskap. Nu har Adriana, ägare av Sweet Security, det privata säkerhetsbolag som jag jobbar för, just informerat mig och mina kollegor om att Kostas nya utställning i Stockholm anses så provocerande att han behöver livvaktsskydd. Det är där jag, som en del av teamet, kommer in i bilden.

Jag suckar och petar in en flik från skjortan som letat sig upp från kostymbyxornas linning. Jag behöver faktiskt inte tycka om personen jag skyddar, påminner jag mig om innan jag reser mig från Adrianas besöksstol. Men det kan vara en fördel om jag inte tycker att personen i fråga är så irriterande att jag måste sjukskriva mig för skavsår i öronen och allergiska stressutslag. Om det blir så med Kostas Rallis återstår att se.

Solen bryter fram mellan molnen i samma stund som jag ställer mig längst bak i kön till Galleri Diable på Strandvägen. Det är lördag och semestertider och fast klockan inte är mer än tio så myllrar det av folk utanför galleriet.

Den senaste tidens kvällstidningsrubriker verkar ha gjort susen för besökarantalet konstaterar jag. Stämningen är uppsluppen, folk verkar nästan lite pirriga inför vad de snart ska få se. En doft av något friterat, möjligen churros, sveper förbi medan kön börjar röra sig framåt. Inte snabbt, men ändå framåt.

Efter en dryg halvtimmes köande kliver jag innanför dörrarna till galleriet och rör mig målmedvetet in i det första av flera bländande vita rum.

Skulpturerna står på kvadratiska, också kritvita, bord och jag börjar med att stanna till framför Donald Trump. Han är avbildad som Kalle Anka med sjömanskavaj och utan byxor. Trots att jag gjort min research på utställningen Män med makt innan jag åkte hit och därför vet att makthavarna är avbildade med mikroskopiskt små könsorgan, att det är själva grejen, måste jag kväva skrattanfallet som bubblar upp. Jag samlar mig och går vidare till nästa bord där Harvey Weinstein står, spritt språngande naken, även han med en penis liten som en jordnöt. Weinstein är omringad av kvinnor som skrattande sträcker dollarsedlar mot honom.

Så där fortsätter det, alla skulpturer är ett enda stort långfinger riktat mot de män som aldrig borde fått någon makt. Hur kan dessa skulpturer vara så provocerande att konstnären nu behöver personskydd, tänker jag och kliver ut på gatan. Jag har en känsla av att han trots allt verkar ganska rolig den där Kostas Rallis.

Det tar inte många minuter som Kostas Rallis livvakt för att upptäcka att lika hatad som han är i vissa läger, lika älskad är han i andra.

Programledaren för Marlene klockan elva, Marlene Zandén, spinner som en katt i sin rosa kostym medan hon och Kostas tar en fika innan intervjun de strax ska göra i programmet.

Kostas har vid flera tillfällen gått emot Sweet Securitys rekommendationer om att hålla sig borta från media just nu och särskilt rikstäckande television. Det kan förvärra säkerhetsläget, men Kostas vägrar att kuva sig under män med makt, som han uttrycker det. Egentligen håller jag med, men eftersom vårt uppdrag är hans säkerhet så måste jag tänka annorlunda.

När jag ser hur Marlene Zandén närapå äter upp Kostas med blicken måste jag anstränga mig för att inte fnysa högt. Patetiskt.

Du är inte mycket för att prata va? säger Kostas när vi efter avslutad intervju med nöd och näppe tagit oss ut från TV-studion och in i den väntande bilen utan att få med oss Marlene Zandén på köpet.

Jag är anlitad för att utföra ett jobb, svarar jag kort.

Äh, jag menar bara att jobbet kanske blir lite roligare om man lär känna varandra, säger Kostas.

Hela han har något glättigt över sig, som om han var på något jäkla mingel med ett glas dålig cava i handen och jag bara råkade stå näst på tur att kallprata med.

Då gör man ett sämre jobb, säger jag utan att titta på honom. Kostas verkar inte fatta vinken utan fortsätter.

Hur kan du göra ett sämre jobb? Det borde bli tvärtom. Om du känner mig så vet du också hur jag tänker i vissa situationer och då kan du agera efter det, säger han.

Jag kastar en snabb blick på honom, han har ett irriterande flin över läpparna och verkar uppenbart nöjd med sin analys.

Jag vet det jag behöver veta om hur du tänker, säger jag. Kostas får en djup rynka mellan de mörka ögonbrynen.

Okej, säger han, då vet du väl vad jag ska göra när jag kommer hem?

Jag stirrar rakt fram. Att jag redan är irriterad på den här mannen är inte någon bra början på uppdraget.

Nej, och jag är inte intresserad av om du ska möta upp den där programledaren på middag, säger jag överdrivet sansat. Jag måste överkompensera lugnet för att inte koka över.

Kostas kinder antar en mörkare nyans.

Hon frågade faktiskt men jag sa nej, säger han, snörper på munnen och tittar ut genom bilfönstret.

Äntligen är han tyst, hinner jag tänka men det blir en väldigt kort tystnad. Jag tänkte fråga om du har något för dig efter ditt arbetspass och kanske vill äta middag hemma hos mig, fortsätter han.

Vad är det för fel på den här snubben? På riktigt alltså. Nej, säger jag, det vill jag inte.

Bilen stannar utanför Kostas port på Kungsholmstorg. Ett lätt sommarregn faller på den varma asfalten när jag kliver ur bilen och ser mig om åt alla håll innan jag fortsätter runt och öppnar dörren åt Kostas. Han ger mig en svårtydd blick men jag har inte tid att analysera. Jag jobbar. Hur svårt ska det vara att förstå att jag inte är här som någon jäkla sällskapsdam?

Men, nu är passet alldeles strax över för idag och jag ska bara följa med honom upp till lägenheten. Sedan får han äta sin middag själv. Hotet mot honom är störst när han rör sig ute på jobb, vilket jag är mer än tacksam över just nu. Det vore en mardröm att behöva sitta och uggla utanför hans dörr i tid och otid också.

Vi går tysta mot porten och jag hinner börja tänka på om jag ska beställa pizza eller thaimat ikväll när jag plötsligt rycker till. Ljudet av tjutande däck. I nästa sekund ser jag en svart SUV komma körande rakt emot oss i hög hastighet.

Jag knuffar med full kraft bort Kostas som ramlar in i porten med en smäll. Han drar häftigt efter andan samtidigt som bilen som just försökt köra över honom tvärnitar och backar tillbaka. Jag trycker in portkoden och öppnar porten samtidigt som jag skriker åt Kostas att springa. Jag hinner precis dra igen dörren efter honom när bilen stannar invid trottoarkanten.

En äldre man tittar förskräckt på mig från förarsätet. Han ser väldigt liten ut bakom en gigantisk ratt, ja hela bilen är överdimensionerad mot den här farbrorn.

Adrenalinet pumpar i kroppen och jag drar ett djupt andetag för att försöka lugna ned mig. Gubben ser verkligen livrädd ut bakom ratten och nej, han utgör inte någon fara vare sig för Kostas eller mig. Äntligen hittar han rätt knapp och får ned sidorutan.

Förlåt, säger han, jag har lånat min sons bil och har aldrig kört den förut. Den var lite piggare än jag trodde … Han gör en beklagande min och jag nickar kort med läpparna hårt sammanpressade innan jag fortsätter in i porten.

En dryg halvtimme har passerat och Kostas sitter i soffan, fortfarande tagen efter att ha blivit knuffad av mig på trottoaren. Även fast han vet att ingen försökte köra över honom, att det bara var en gubbe som tryckte lite för hårt på gasen, så är han ovanligt tyst.

Är du okej? frågar jag.

Kostas nickar eftertänksamt. Jag är okej, frågan är hur det är med dig.

Han trummar med fingrarna mot soffbordet och ser på mig. Du verkar överspänd.

Jag kan inte hålla tillbaka en fnysning. Det är som att adrenalinet som just har lagt sig, bara legat och väntat under ytan, redo att dra in som en tsunami igen.

"Ja, det är mitt jobb att vara överspänd, fräser jag, nästa gång kan det vara på riktigt."

Kanske väljer jag att vara lite mer chill nästa gång … och tänk vilken otur, just den gången när det inte var en gubbe med bristande kontroll över sin fot bakom ratten.

Det säger jag inte, men gudarna ska veta att jag tänker det.

"Det finns miljoner galningar där ute men just det här var en gammal man", säger Kostas och ler snett.

Jag undrar om han inser hur provocerande det där leendet är. Han viftar bort det faktum att jag är beredd att offra mitt liv för att han ska få behålla sitt, som om det vore en irriterande bananfluga. Jag betraktar honom under tystnad, funderar på om det finns en annan, mindre irriterande person bakom den där provokativa masken. Någon som bara är Kostas, privatpersonen.

Men nej, jag tvivlar på det. Kostas Rallis är clownen, konstnären, idioten. What you see is what you get.

Jag går nu, säger jag entonigt.

Mitt arbetspass är slut och den enda anledningen till att jag stannat kvar är för att säkerställa att Kostas inte drabbats av chock. Den lilla glimten av dåligt samvete jag hade för att jag skrämt upp honom, är nu tillbaka på noll.

Kostas ser ut att vara på väg att säga något, men det kommer inget och jag lämnar rummet.

Hans lägenhet påminner om något ur Sköna hem konstaterar jag när jag går genom korridoren som leder bort till en stor, ljus hall. Jag hade nog föreställt mig en mer bohemisk look, den här stilen är lika intetsägande som mannen som bor här är irriterande. Vitt och grått med inslag av ljusbetsat trä dominerar. Några skulpturer syns inte till, däremot pryds väggarna av abstrakt och färgstark konst.

Jag tänkte beställa pizza, du vill inte ha ändå? Kostas har utan att jag märkt det, kommit efter mig ut till hallen.

Pizzerian ligger precis här bredvid. Han gör en gest åt det håll jag antar att pizzerian ligger åt.

Nej, tack, säger jag.

Jag stänger dörren bakom mig och hör hur Kostas hakar i säkerhetskedjan och vrider om låset.

Varken Janne, Magnus eller Perra hade tackat nej till en pizza trots att jobbet övergått i fritid, tänker jag när jag småspringer nedför trapporna. Själv vill jag inte umgås med Kostas längre än nödvändigt. Det räcker mer än väl att jag ska jobba med honom redan i morgon.

Jag står till vänster, snett bakom Kostas när han klipper bandet vid invigningen av en konsthall i Västerås. Janne uppdaterar i öronsnäckan att inget är avvikande. Jag sveper med blicken över de människor som samlats för invigningen och som nu applåderar när det blågula tygbandet delar sig i två delar. Inte heller den här gången ser jag något jag letar efter, ingen som stirrar eller rör sig i riktning mot Kostas.

Det är vid de officiella framträdandena som hotbilden är stor. Då är vi alltid minst två personer på plats och en säkerhetschaufför.

När invigningen är över hoppar vi in i den väntande bilen. Magnus kör direkt till Kostas lägenhet och lämnar av oss. Kostas ska byta om för att sedan äta middag med en vän på en italiensk restaurang i närheten. Adriana har beordrat en av oss att följa med eftersom middagen är i direkt anslutning till invigningen utifall någon skulle ha följt efter oss därifrån.

Medan Kostas väljer kläder i sovrummet, studerar jag en av tavlorna på väggen i hallen. En brett flinande apa pekar finger åt mig genom glaset i ramen och mina mungipor dras ofrivilligt uppåt. Det måste vara Kostas som målat den.

Blir den här bra? Kostas kommer ut iklädd en svart skjorta med stora gröna och rosa kolibris broderade över bröstet. Skjortan är gräslig, men det är knappast min uppgift att upplysa honom om att hans klädstil är bortom räddning.

Vad är det? säger han och ser förnärmat på mig. Tydligen har mitt ansiktsuttryck avslöjat mig och redan hunnit trampa på hans ego.

Inget, säger jag snabbt, den blir bra.

En halvtimme senare letar Kostas med blicken efter sin vän Markus inne på Primi Italiano. Det är glest i restaurangen, klockan är bara strax efter fem. Markus syns inte till och Kostas slår sig ned vid det bord längst in i hörnet som vi bokat. Jag sätter mig vid bordet intill där jag har god uppsikt över lokalen. Kostas tar upp sin telefon och läser något innan han lutar sig över bordet i riktning mot mig.

Markus sitter fast i trafiken i Söderledstunneln, det har skett någon olycka. Han vet inte hur länge det tar så vi tar middag en annan dag.

Okej, säger jag, ska vi gå då?

Jag vet inte hur det är med dig men jag behöver i alla fall äta. Jag tvekar. Gör det någon skillnad att vi äter ihop fast jag jobbar?

Bevakar jag honom sämre om jag har en riktigt bra pasta på tallriken? Men nej, jag vågar inte chansa. Min mage skriker av hunger och protesterar högljutt när jag säger:

Det är bättre om du tar hem något.

Men vill inte du ha något? Kostas ser faktiskt lite besviken ut noterar jag.

Tack, det är bra. Jag är fortfarande mätt efter lunchen, ljuger jag och vandrar med blicken över det sällskap kvinnor som just klivit in genom dörren. Jag knäpper en knapp i kavajen och går före Kostas mot entrén.

Den tidiga sommarkvällen är ljummen när vi promenerar tillbaka mot lägenheten i sällskap med en portion flottig carbonara.

Ett gäng ungdomar verkar ha förfest på en balkong och skrålar med i vad som låter som Ed Sheeran. Det är svårt att höra exakt vilken låt det är, både sångröster och timing lämnar en del övrigt att önska.

Är du säker på att du inte vill dela pastan? frågar Kostas när vi stängt ytterdörren bakom oss. Vet du hur många löpturer jag kommer behöva ta om jag ska äta upp hela själv?

Tack det är bra, däremot kan jag hänga med och springa någon dag, hör jag mig själv säga.

Men faktum är att Kostas inte har varit irriterande alls idag. Han har faktiskt varit trevlig. Märkligt. Jag skakar instinktivt på mig.

Varför sa jag att vi skulle springa ihop? Bara för att Kostas varit lite mer normal idag betyder inte det automatiskt att jag måste motionera tillsammans med honom. Men å andra sidan, det kanske kan vara bra.

Kul! Kostas skiner upp. Vad sägs om i morgon klockan tio?

Jag nickar. Klockan tio funkar.

Om Kostas nu har lyckats med konststycket att inte vara som ett kliande myggbett på en fot i en knähög gummistövel, så ska väl inte jag vara sämre. Han ska få en ärlig chans.

Får jag fråga dig en sak? Kostas ökar tempot ytterligare när gångvägen rätar ut sig och blir rak.

Vadå? Jag kämpar för att inte låta ansträngd. Varför valde du att bli livvakt egentligen?

Ja du …, jag drar på orden. Kostas och mitt förhållande är arbetsmässigt och professionellt så att berätta är förstås uteslutet. Jag hinner inte fortsätta innan Kostas avbryter.

Ibland får jag nämligen en känsla av att du varit med om något som gjort att du skyddar andra, fast det är dig själv du skyddar egentligen.

Det känns som att min kropp fryser mitt i rörelsen fast den i själva verket fortsätter att springa. Hur kan han veta? Jag ökar tempot, springer förbi Kostas och hör hur han grymtar något bakom mig. Han är snart i kapp och tvärstannar framför mig så att jag inte kan springa vidare. Vi står tysta och stirrar på varandra bredvid ett enormt pilträd som sträcker sig ut i vattnet vid Norr Mälarstrand. Det ser nästan ut som att trädet försöker fly ut i vattnet.

Jag vänder mig bort och tittar ut mot vattnet. Folk som passerar tror säkert att vi stannat just där för att beundra utsikten. Riddarfjärden glittrar förföriskt i solen, ett par änder passerar precis framför oss med fem små dunbollar som simmar efter.

Du …, säger Kostas, förlåt att jag frågade. Du behöver inte berätta såklart. Han lägger en hand på min axel som för att understryka det han just sagt.

Jag biter mig hårt i läppen. Vad jag säger nu kommer att vara avgörande för vilken