Livet är kort

By Jean Bolinder

När direktören Ernst van Rippelhausen hittas död efter en stor konstaffär misstänks hans fru Birgitta och hennes anställde Björn Lovén omedelbart för mordet. I uppståndelsen som uppstår när en okänd bil kör upp framför herrgården flyr Björn och Birgitta. Snart hamnar de hemma hos Jöran och Marianne Bundin som lovar att hjälpa dem. Jöran och Björn, som befinner sig under täckmantel, beger sig till mordplatsen för att utreda mordet på Birgittas make. Vad är det egentligen som har hänt? Och är det någon som försöker sätta dit Björn och Birgitta? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 23, 2021
• ISBN: 9788726783377

Book preview

1

Personer:

Björn Lovén direktör i möbelbranschen

Ernst van Rippelhausen konstsamlare

Birgitta van Rippelhausen hans hustru

Johan van Rippelhausen hans brorson

Bertil Persson hans sekreterare

Anders Magnusson skådespelare

Anna Magnusson hans hustru

Bengt Bruhn konsthandlare

Peter Jakobsson konstnär

Pia Berg fotomodell

Olsson kriminalkommissarie

Jöran Bundin journalist

Marianne Bundin hans hustru

Anna Caroline Bundin nära tre år gammal dotter

Elsa tjänsteflicka

Arvidsson hovmästare

Niels Krude docent i konsthistoria

Första kapitlet

En ny dag hade just börjat. De första solstrålarna letade sig in genom fönsterrutorna ut mot Lundaslätten och ritade raka linjer av ljus genom röken som ormade sig i blå och grå schatteringar uppe under taket. Uttröttad halvlåg jag i en soffa längst inne i rummet — en orakad och smutsig person med kläder som hängde i trasor eller hölls ihop med snören och säkerhetsnålar.

Plötsligt rycktes jag ur min slöhet. En mörk silhuett avtecknade sig sekundsnabbt och diffust mot fönsterrektanglarna och därpå urskiljde jag Honom klart mot den blekgröna sjögrästapeten. Det vita, grinande ansiktet med de mullsvarta ögonhålorna, benrangelgestalten, den korta, halvmåneformade lien … I ett ögonblick av iskall, förlamande skräck såg jag Döden komma emot mig rakt över golvet.

Det finns en medeltidsmänniska längst inne i oss alla. En stackars okunnig, vidskeplig varelse som darrar inför det okända som omger det som vi inbillar oss att vi känner till och kan behärska. Trots våra läkares skicklighet, våra teleskop och våra rymdraketer vet vi, som tror oss moderna, just inte ett dugg mer om döden än människorna gjorde under medeltidens mörka natt. Vi lika väl som de måste gå den sista biten ensamma och … ja, ingen har ju kommit tillbaka och kan berätta.

Långt inne i oss finns dödens bild sådan den avtecknade sig på de medeltida träsnitten och de gamla målningarna. En benrangelsgestalt med en lie och ett dödskalleansikte. När den rike räknar sina pengar kommer Han in genom dörren, när den blomstrande jungfrun självförälskat speglar sitt väna ansikte står Han bakom skuldran och grinar och ogärningsmannen rycks bort i blomman av sin synd av Honom.

Det var väl tröttheten som gjorde att min självkontroll var nedsatt och som fick mig att känna skräck. Trots allt visste jag ju hela tiden att jag var på maskerad hos min vän sedan upsalaåren, konsthistorikern och docenten Niels Krude och att det var han som hade maskerat sig som Döden. Ändå — jag inser det när jag nu tänker tillbaka på vad som sedan hände — låg det verkligen både djup och skrämmande symbolik i episoden. Snart, mycket snart, skulle flera människor möta döden och själv skulle jag jagas av honom och han skulle få mig att om och om igen känna den där skräcken men då på ett verkligare, plågsammare sätt.

— Fy tusan vad du ser ut! sade jag i ett slött försök att uttrycka något av det som nyss rört sig inom mig. Kunde du inte ha kommit på en aptitligare klädsel?

— Du är just inte vacker själv Björn, svarade han. Den där luffarkostymeringen skulle du visa dina affärsvänner i Stockholm, då skulle det nog vara slut på all kredit!

— Kredit, fnös jag, tror du att Lovéns möbler, ett av landets mest välkända möbelföretag måste låna rubb och stubb för att hålla sig igång va? Naturligtvis måste alla företag ha en viss kredit men jag skall säga dig att …

— Äh, shut up! avbröt han med ett tonfall som var avsett låta godmodigt och som skar sig mot hans skrämmande uppenbarelse. Jag intresserar mig inte för affärer, det vet du.

— Nej du har det bra. Du är ju akademiker gubevars och flyter över alla de besvärligheter som förpestar livet för oss andra. Du kan rynka på näsan åt att man måste slita för att tjäna pengar och …

— Sluta gräla nu. Jag rynkar minsann inte på näsan åt några pengar. Dessutom tror jag inte att direktör Björn Lovén sliter så förfärligt för att få ihop till livets nödtorft. Kontor på Strandvägen i Stockholm, fabriker i bl. a. Gävle och Köping, röd Jaguar, en riktigt skaplig om än en smula vulgär konstsamling …

— Bla, bla, insköt jag. Jag skall säga dig att mitt liv är mycket hårdare och jäktigare än du någonsin kan föreställa dig. Det är nog gott och väl att vara intelligenssnobb i lilla lugna Lund och hålla konstföreläsningar för andäktigt lyssnande studenter, men du skulle pröva på vad verklig konkurrens och vassa affärsarmbågar vill säga. Jag förbannar den dag då pappa dog och jag måste resa från Upsala och börja sköta firman. Hade inte min kamrer Gustavsson varit hade det naturligtvis aldrig gått men … nog fasen har jag fått kämpa, det kan du hoppa upp och sätta dig på.

— Ja, i den akademiska världen finns det ju inga vassa armbågar, ingen avundsjuka och ingen konkurrens, sade han och gjorde en ironisk grimas som förvred det vitsminkade dödsskalleansiktet på ett groteskt sätt. Det är bara lugna gatan. Den som är en duktig pojke och snällt skriver på sin avhandling han blir i sinom tid utnämnd till professor. Jo, jag tackar jag, du måste ha en hel del illusioner om det lugna akademiska livet du!

Folk hade börjat troppa av från festen. Trasiga girlander hängde och dinglade från taket, halvfulla glas stod på stolar, bord och t. o. m. på golvet och radiogrammofonen hade hakat upp sig och spelade om och om En ledig dag med Östen Warnerbring. Min tankegång spårade ur en smula och jag började beklaga mig på ett nytt sätt:

— Jag skall säga dig, att jag skulle gärna ge upp hela mitt nuvarande liv om jag kunde. Vore det inte för att det var pappas firma och jag hade ambitioner att klara av den och visa att jag duger något till skulle jag strunta i alltihop och bara ge mig av. Jag är inte gift, jag är bara 31 år, jag är fortfarande frisk och stark …

— Men du börjar få kalaskula, påpekade Niels och petade mig i magen.

— Det är bara en kudde! protesterade jag indignerat. Vore jag som du skulle jag tala tyst om fetma. Sitter man i glashus skall man inte …

— Värst vad du är lättantändlig, avbröt han. Vad dina påståenden om att du skulle vilja lämna din firma anbelangar så är det bara tomt prat! Stick då om du verkligen menar det, det finns ju ingenting som hindrar dig!

— Har du läst Marx? frågade jag pompöst.

— Nej vet du vad! Nu har du visst groggat för kraftigt! Så fort folk med pengar får i sig ett par groggar för mycket blir de marxister!

— Var inte så in i helsike cynisk tack! Marx sade att … — Proletärer i alla länder förenen eder! Och det skulle naturligtvis gälla direktör Lovén då va?

— Avbryt inte, fräste jag förargat. Alla människor som inte har läst Marx ältar det där med proletärerna. Nej, vad jag tänker på är att han sade att alla, både proletärer och kapitalister sitter fast i det sociala systemet. Det är där knuten ligger!

— Det har jag visserligen inte läst, sade Niels, men jag har sett hans bröder på bio. Dom var …

— Sluta nu va! Begriper du inte att det här är en av världshistoriens stora sanningar! Vi sitter fast. Det är tusen hakar som håller oss fångna och får oss att göra precis vad samhället anser att vi skall göra! Uppfostran, rädslan för vad det skall bli av oss om vi inte har våra fördömda pengar bakom ryggen, ansvaret inför en kommande generation …

En ärtig rödtopp i frackrock, svarta små byxor och nätstrumpor kom plötsligt från ingenstans och ville dansa med mig. Vi dansade till En ledig dag två gånger och sedan damp jag ner i soffan igen. Niels satt kvar och halvsov med ett fånigt uttryck i sitt vitsminkade, frånstötande ansikte. Den svarta trikån med påmålat skelett korvade sig kring den omfångsrika magen och lien av papp hade bräckts på mitten och såg ut att kunna gå av när som helst.

— Du död, var är din udd? tänkte jag och frågade därpå: Varför klädde du ut dig till Döden egentligen?

— Va? Han vaknade till med ett ryck. Det vet jag verkligen inte.

— Kanske har du en omedveten dödsfruktan? framkastade jag och ville ruska om honom ordentligt. Förmodligen var jag innerst inne sur för att hans anblick hade skrämt mig en stund tidigare.

— Amatörpsykologer är det djävligaste jag vet, svarade han fränt och jag funderade på om jag inte verkligen träffat en öm punkt hos honom eftersom han svor till på det där omotiverade sättet.

— Jag klädde ut mig till Döden därför att det är ett vanligt motiv inom konsten och som du vet handlar min doktorsavhandling om …

Hans doktorsavhandling intresserade mig inte. Han hade sänt mig ett dedicerat exemplar när han disputerade och det stod ouppsprättat i min bokhylla hemma i Stockholm.

— Vet du varför jag klädde ut mig till luffare? frågade jag mitt i hans mening.

— Ja, enligt din amatörpsykologi skulle det väl bero på att du hyser en omedveten skräck för luffare, ironiserade han. Du är kanske rädd att någon stygg luffare skall komma och ta alla dina pengar.

— Jag klädde ut mig till luffare därför att jag innerst inne skulle vilja vara luffare, deklarerade jag och struntade i hans giftigheter. Innerst inne är jag avundsjuk på luffarna för deras fria liv utanför det sociala systemet. Ingen ambition, inga krav, men dom levde. Dom tog vara på sitt korta liv, levde det och försvann sedan utan illusioner om någonting.

— Illusioner, det är precis vad du har, sade han. Tror du verkligen att luffarna hade något riktigt liv? Dom frös och svalt, dom stal och tiggde och när dom blev sjuka tog ingen hand om dom. Dom var parias, föraktade av alla.

— Men fria, betonade jag envist.

— Du skulle inte klara av att vara luffare en enda dag, sade han hånfullt, inte ens nu på sommaren.

— Jo då, försäkrade jag, det skulle jag. Om jag bara inte satt fast i det sociala systemet …

— Du har visst fått det sociala systemet på hjärnan, sade Niels. Kommer du ihåg en flicka i Upsala som hette Birgitta?

— Birgitta? Det var ett ovanligt namn!

— Birgitta född Vinlöv. Kastanjebrunt hår, blågrå ögon, trubbig näsa, långa ögonfransar. Kort sagt fruktansvärt söt!

— Ja, svarade jag trött, jag minns henne. Var t. o. m. en smula förälskad i henne. Vi hade faktiskt sällskap lite grand … gick på Flustret och hade enormt roligt … hittade på en massa galenskap. Sedan dog pappa och livets allvar tog vid. Blev aldrig av att kontakten återknöts. Vart tog hon egentligen vägen?

— Hon gifte sig med en karl som var betydligt äldre än hon. Ernst van Rippelhausen heter han. Bortåt femtio när dom gifte sig skulle jag tro. Före detta storbyggmästare i USA. Numera rik konstsamlare.

— Jaha, sade jag besviket. Hon gifte sig alltså för pengar. Fy fasen sådana människorna är. Nej, hör du, nu är det visst dags att tänka på refrängen. Jag går hem till hotellet och knyter mig. Tack ska du ha för ikväll, det har varit trevligt. Vi ses i morgon vid lunchen då, som vi kom överens om!

— Nej du Björn, vänta ett tag, sade han och såg listig ut. Så här lätt skall du inte slippa undan. Du skall verkligen få visa att du står för vad du säger.

— Va? Vad menar du?

Han gnuggade belåtet sina feta händer och jag stirrade med avsmak på de svarta handskarna med påmålade vita benknotor.

— Jo, sade han. Jag har tänkt ut en festlig grej åt dig. Nu skall du få höra!

Andra kapitlet

Det var den första juni och jag vaknade med en obestämd känsla av obehag i maggropen. Armbandsuret på nattduksbordet visade på kvart över sju. Herregud, tänkte jag, bara kvart över sju! Maskeraden hade dragit ut till fyra eller kanske ännu längre och jag hade bara fått två à tre timmars sömn. Det tog inte lång stund att räkna ut vad som hade väckt mig eftersom en telefon, som jag lyckades lokalisera till ett skrivbord borta vid ett fönster med neddragen blå rullgardin, ringde ilsket och ihärdigt. Mumlande förbannelser över den mindervärdiga individ som väckt mig kvart över sju morgonen efter en festnatt beslöt jag mig för att inte svara. Efter att ha placerat en kudde över huvudet och vänt mig mot väggen beredde jag mig att somna om.

Telefonen tystnade efter en ganska ansenlig stund men ilskan jäste i mitt blod och Morfeus ville inte återvända till mitt läger. Dessutom satt känslan av obehag kvar någonstans långt inne och gnagde. Var det det där kusliga ögonblicket när Niels utklädd till Döden hade skrämt mig som nu spökade? Kanske var det i själva verket jag som bar på en omedveten dödsångest som bubblat upp till ytan då och som nu lämnat ut en vag oro efter sig … Ändå inte, det var något annat, något obehagligt som väntade. Men vad?

Irriterad stirrade jag på tapeten och försökte tänka. Det gick trögt med tänkandet. I varje fall var det någonting i samband med den där episoden … något som Niels hade sagt. Jovisst! Jag hade dillat en hel del fånigheter om det fria luffarlivet och han hade påstått att jag inte skulle stå ut med att vara luffare en dag ens. Sedan hade han börjat tala om Birgitta från Upsalatiden och att hon hade gift sig med en förmögen, äldre man. Därpå kom han med att han hade tänkt ut en festlig grej åt mig …

Åh! Med ett stönande erinrade jag mig hela den förskräckliga sanningen. Niels hade sagt:

— Du förstår Birgitta bor inte långt härifrån. Hon eller rättare sagt hennes man Ernst van Rippelhausen har en flott villa som kallas Aronsminne vid Bjärred, en by eller vad man skall säga en mil från Lund. Ute vid Öresund. I morgon bitti tar du på dig dina luffarkläder och går ut till Bjärred och knackar på. Det blir ett utmärkt sätt för dig att få pröva på vad det fria luffarlivet vill säga. Sedan kommer jag efter med Jaguaren och hämtar dig vid, skall vi säga, tvåtiden. Samtidigt som du får realisera dina drömmar om att verkligen leva som du sade blir det ju en festlig ploy! Birgitta kommer att bli enormt förvånad och sedan får vi se om hon känner igen dig efter tio år. Toppenfestligt!

Naturligtvis hade jag protesterat men vad hjälpte det. Faktum var ju att jag hade vevat på om hur gärna jag skulle vilja vara luffare och det var ju svårt att plötsligt göra helt om.

Jag var klarvaken. Nu gällde det att handla snabbt! Inte för mitt liv ville jag klä ut mig till luffare, gå en mil och hälsa på en flicka som jag känt för tio år sedan! En så vansinnig idé kan bara en akademiker komma på riktigt tidigt på morgonen efter en glad fest och jag som inte var akademiker och inte hade varit någonting i den vägen på tio år tyckte att det var fruktansvärt fånigt. Det var bara det att Niels säkert inte skulle ge sig bara för att han hade sovit en smula på saken. Nej då, inte Niels inte! Varken böner eller hotelser skulle hjälpa om jag kände honom rätt.

Jag måste följaktligen utveckla list. Min hjärna var emellertid inte på speciellt listigt humör och det kärvade betänkligt i de små grå cellerna när jag försökte få dem att prestera en lösning. En lång stund malde det tomt däruppe men sedan måste det ha kopplat rätt i någon vindling för jag kom plötsligt på en utväg. Om jag sände ett telegram till mig själv med orden Kom genast till Stockholm. Viktig amerikansk kund anländer i kväll. Gustavsson, skulle det då kunna duga som ursäkt för ett snabbt skuddande av Lunds stoft från fötterna? Faktiskt skulle jag t. o. m. kunna beklaga att jag aldrig fick göra den där luffarmarschen.

— Verkligen trist att jag inte får gå till Bjärred, skulle jag säga. Hade verkligen glatt mig åt det. Men … du vet hur det är med oss affärsmän. Bara jäkt och bekymmer, vardag som söndag. Hej, hej och hälsa Gullan och tacka för maskeraden. Som sagt det var fruktansvärt synd det här.

Likt visans Rönnerdal skuttade jag ur min säng men det var minsann inte med något skratt som det skedde. Jag hade just lyft på telefonluren då det knackade uppfordrande på dörren.

— Stig in! ropade jag i tron att det var rumsuppassaren.

Dörren öppnades och min vän Niels Krude stod där och log. Det var nu knappast något vänligt leende. Hans uppenbarelse var överhuvud taget oaptitlig för att inte säga motbjudande. Det slappa ansiktet hade ännu rester kvar av gårdagens sminkexcesser och han var betydligt mer orakad än en docent i konsthistoria bör vara vid ett morgonbesök på hotell Grand i Lund.

— Bra att du kom, sade jag i ett desperat försök att rädda vad som räddas kunde. Jag var just på väg att ringa dig. Har precis nu fått telegram från Gustavsson på firman. Måste genast åka till Stockholm, varför jag tyvärr inte kan komma på lunch idag.

— Sällan gosse, sade han. Får jag se telegrammet!

— Det … dom … dom ringde in det, sade jag. Dom ringde in det.

— Det kan kollas, sade han och flinade försmädligt. Men annars ringde jag upp hit alldeles nyss från receptionen och då svarade ingen. Tror knappast på det där telegrammet min vän. Nej nu skall du få visa vad du duger till som luffare. Det är strålande sol och du behöver inte trampa fram i regn och rusk som dina stora idoler gjorde på sin tid. Jag skall själv se till att du kommer iväg.

— Nej hör du …

— Din skäggstubb är ännu bättre i dag än den var i natt. Ganska fantastiskt egentligen vad den ändrar ditt utseende — först när jag såg dig på maskeraden höll jag inte på att känna igen dig. Ja, på med luffarkläderna då, medan jag beställer upp frukost! Vad vill du ha?

Det fanns ingenting att göra. Jag kände mig som en kassaskåpssprängare som av misstag brutit sig in i polishuset. Hela situationen var fullkomligt absurd. Jag begrep knappast ens hur jag hamnat i den.

Med samma entusiasm som en dödsdömd visar när han väcks mycket tidigt en morgon av tysta, bistra män och ombeds klä sig, drog jag på mig min mundering. Fransiga byxor, magkudde, gräll skjorta och för stor kavaj. En knotig käpp fullbordade elegansen.

— Klockan två kommer jag ut med Jaguaren till Aronsminne, sade Niels. Jag tar med mig dina rakgrejor och ett par omgångar kläder så kan du byta då. Om du inte förälskat dig i luffarlivet till den grad att du aldrig mer vill ha anständiga kläder förstås.

Muttrande försökte jag få ned