Martin Luffas hemlighet eller Mannen som älskade Crofts

By Jean Bolinder

En skoningslös mördare sätter skräck i Malmö och trakterna runt omkring staden. Unga barn utsätts för fruktansvärda händelser och polisen står handfallen. Deras utredningar leder ingenstans och till slut vet de inte i vilka trådar de ska börja nysta. När den nyligen pensionerade lektorn Gerhard får höra om mannen som härjar bestämmer han sig för att ta saken i egna händer. Men Gerhard har även han mörka hemligheter han inte vill ska komma till kännedom, och detta försvårar hans utredning. Samtidigt fortsätter mördaren att agera efter en logik ingen annan lyckas förstå, oförmögen att föreställa sig att han någonsin ska kunna åka fast ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 26, 2021
• ISBN: 9788726783100

Book preview

Strindberg)

1

Det börjar så roligt! Amir vandrar omkring på gatorna inne i staden och känner sig katig. Egentligen vet han att det är farligt att vara här bland främmande sorters människor, för det har morfar sagt. Men han är stor nu och det är hans födelsedag och folket ser inte så farliga ut.

Själbodgatan heter gatan han går på. Själbodgatan. Vad är en själbod – ett hus där ens själ bor? Han ska fråga morfar. Morfar vet allt, precis allting. Hemma var han den mest ansedde mannen i byn, alla såg upp till honom. I byn som inte finns längre.

Morfar är en trollkarl, i varje fall nästan. Mamma säger att morfar är nästan en trollkarl.

– Din far mördades när byn brändes ner, sade mamma en gång, så du har ingen far att ta efter, Amir. Men du har morfar. Lita på honom, han vet allt, precis allt vet din morfar.

Amir fyller elva år denna iskalla dag vårvintern 2001. Och morfar, som själv haft en liten fotoateljé där hemma i byn, har givit honom en ny kamera eftersom den gamla var så usel. Amir är nu en stor pojke och han har en ny kamera. Han skall bli en berömd fotograf och fotografera sådant som ingen någonsin fotograferat förut, som Lennart Nilsson gör. Amir ska bli lika berömd som Lennart Nilsson, kanske ännu mera.

Vad kan man fotografera som ingen tidigare tagit bilder på?

En själ kanske?

Ingen har fotograferat en själ men nu står Amir på Själbodgatan mitt för S:t Petri Kyrka och då kan han kanske fotografera en själ. En kyrka är ett slags moské och morfar säger att det egentligen är samma Gud som dyrkas i bägge även om svenssons inte dyrkar Gud helt rätt och inte följer de bud man måste följa. Det beror på att de inte vet bättre, säger morfar och morfar vet hur allting är.

– Fast han är inte så mycket för religionen nu som förr, sade mamma en gång. Han bryr sig mindre och mindre sedan han kom till Sverige, tycker inte att man ska göra så stort väsen av gudstron. Inte vet jag, men… jag är nog likadan.

Mamma brukar säga att han skulle lita på morfar. Allt vad morfar säger är rätt.

Ja, Amirs elvaårsdag har börjat så kul och han känner sig stolt och glad. Han är stor nu och han ska bli som morfar. Och som Lennart Nilsson!

Inget kan vara bättre och roligare än detta.

2

Kyrkan är byggd i rött tegel och har ett högt och spetsigt torn som är grönt. Det är nästan omöjligt att få in hela kyrkan i kamerans sökare. Amir knatar runt i den disiga blåsten och lägger sin stora, kraftigt utskjutande näsa till rätta mot kameran, så att han kan se in i sökaren med ett mörkt, brunt öga.

Att få in hela byggnaden i det lilla hålet går inte, inte heller att få med hela tornet uppifrån och ner. Han vänder och vrider på kameran och knäpper några bilder. Sedan tröttnar han på kyrkan och fotograferar annat. Morfar skulle kanske inte tycka om att han avbildar en kristen kyrka – morfar som betalt kameran och filmrullarna.

Amir fotograferar istället skylten utanför en bokhandel, Arken heter den. Och roliga skyltar till en tobakshandel och en herrfrisör. Den senare visar en sax och en kam.

Det är fruktansvärt kallt och han fryser i sina tätt åtsittande jeans och sin storrutiga lumberjacka. Särskilt fryser han om öronen som sticker ut under den mörkblå skärmmössan. Allt sticker ut på honom: hakspetsen, näsan, öronen. Mamma säger att han ser manlig ut, som sin far. Och som sin morfar med, för den delen.

– Hos vårt folk ser män ut som män, upplyser mamma. Inte som svenssons där karlarna ser ut som dåliga kvinnor allihop.

Kanske ska han fotografera folk som kommer gående? Ta bilder på dem och se om själen kom med.

Det har börjat dyka upp små arga snökorn i luften, de slår in i hans ansikte och svider som salt.

Först fotograferar han en tant som ser snäll ut, så att han vågar. Men när han tagit en bild på henne ser hon inte längre snäll ut. Hon skriker något åt honom och hötter med näven. Vad säger hon?

Han knäpper en ny bild på henne när hon är arg och han känner sig modig. Kvinnor är inget som han, Amir, som fyller 11 denna dag, ska räkna med.

Tanten blir ännu argare och nu hör han vad hon skriker:

– Djävla blatteunge, ge tusan i det där!

Kanske är det själen som kommit fram i alla fall?

3

Nå, alla är nog inte lika griniga som den första tanten, så Amir repar nytt mod. En kvinna ler vänligt mot kameran, men så är hon också något slags invandrare. Inte muslim efter vad det verkar, men kanske från någon del av det forna Jugoslavien – som hans kompis Zoran som är serb.

De flesta han fotograferar låtsas inte om honom alls. Det är som om han är luft för dem, en person som inte finns. Men han är van vid att svenssonfolk är på det sättet och fäster ingen större vikt vid det.

De flesta har också jättebråttom i kylan. Många halvspringer med ett plågat uttryck i ansiktet. Amir är rädd att de kanske blir suddiga på bilderna, han är inte van vid den nya kameran och det är mycket att hålla reda på. Morfar har berättat en massa, men även om han tillåtits fråga och morfar utan att knota eller verka otålig har tagit om flera gånger, är det säkert mycket som inte har fastnat i hans skalle.

Han går närmare kyrkan och tittar på dess port.

The church is open står det på en skylt. Och Kyrkan öppen för besök och andakt på en annan. Hela byggnaden reser sig väldig över honom, som om den vill sluka honom. Kanske är det en synd att stå här och titta på det kristna eländet? Även om morfar menar att det är samme gud som dyrkas där – fast på fel sätt, förstås.

Amir beslutar sig för att gå in mot stadens centrum och ta andra bilder. Han har bara ett kort kvar i kameran, så han måste ta det innan han skiftar rulle. Morfar har lärt honom byta så det ska säkert gå bra.

– Du är en duktig pojke du, Amir, brukar morfar säga.

Amir går en bit men när han kastar en blick bakåt mot kyrkan, ser han att en man just kommer ut ur porten. Egentligen ser han ut som folk gör mest, men… Det är något konstigt med den mannen, det verkar som om han inte är riktigt i balans där han går. Eller som om han pratar med någon eller några osynliga bredvid honom. Han gestikulerar lite också, som om han försöker övertyga någon om något.

Det är ett annorlunda sätt att vara, men inte så påtagligt att människorna runt om verkar märka det. Amir ser, för han har en fotografs ögon. En fotografs ögon ser det som inte andra ser och det är därför han är fotograf. Det har morfar sagt.

Morfar vet. Han var ju själv fotograf hemma i byn.

4

Amir höjer kameran och siktar in sig på mannen som kommer gående längs Kalendegatan. Han får in honom i sökaren men tycker att han är lite för långt bort och inte riktigt fyller upp bilden. Det vore bäst att dröja lite, men samtidigt är Amir lite rädd för mannen och vågar inte vänta in honom, så han trycker på knappen.

När bilden är tagen började filmen rasslande spola tillbaka där inne. Det betyder att han tagit sista bilden på denna rulle.

Mannen tycks inte lägga märke till den lille fotografen, utan går vidare som om inget hänt. Han mumlar något om Helvetet när han passerar Amir, men denne tror inte att det är något som gäller honom.

Istället plockar han ut rullen och sätter in sin andra. Han har fått två stycken av morfar tillsammans med kameran. Svartvita, som han kan framkalla själv. Han har ordnat ett fotolabb på toaletten i lägenheten vid Hårds väg. Ibland vill hans storasyster komma in när han jobbar där men hon får vänta. Amir är man och kvinnor måste lära sig att respektera en man!

Det roligaste av alltihop är egentligen att framkalla korten och kopiera dem. Amir tar bilderna mest för glädjen att sedan locka fram dem i ljuset och kunna visa upp dem.

Glömsk av vilka bilder han redan knäppt, fortsätter han in i staden. Vid en stor byggarbetsplats stannar han och tar bilder av hur de jobbar där nere långt under gatunivån.

På en skylt står:

Vad pågår på Butterick’s hörna just nu? Montering av prefabricerade stål- och betongelement för plan 2 i hörnhuset (kontors- och butiksdelen) pågår. Bottenplatta gjutes för första etappen av Bostadshuset.

SKANSKA

Amir tänker att när han blir gammal som morfar, då står huset där sedan länge. Då ska hans bilder av hur det byggdes ställas ut i staden så att alla som fötts sedan den här dagen får se hur det gick till när allt just var påbörjat. Då ska Amir bli berömd som Lennart Nilsson. Och jätterik.

Han fortsätter att ta bilder av folk som passerar.

En man i mörk kostym, rock, hatt och med en diplomatportfölj i handen blir rasande på honom och hötter med portföljen.

– Din lilla fräcka lymmel, här får du inte springa och fotografera! skriker han.

Till sin egen förvåning blir Amir inte rädd utan svarar:

– Man får fotografera var man vill, det har morfar sagt. Och vem man vill!

Mannen blir helt ursinnig.

– Sådana små apekatter som du ska åka hem till ert eget land, skriker han. Ni har inte här att göra, förbannade svartskallar!

– Jag är född i Sverige, svarar Amir och räcker ut tungan. Apekatt kan du vara själv, svenssondjävel!

Om morfar hört honom skulle det ha blivit bannor.

– Man ska inte visa sig lika simpel som svenssons, brukar han förmana, då är man en svensson själv.

När även denna rulle rasslat tillbaka i kameran tar han ut den och stoppar ner den i fickan tillsammans med den första. Så tar han bussen ut till Rosengård.

När han stiger av bussen känns det som om han kommit hem efter en lång resa i fiendeland.

5

Rosengård omger Amir som en trygg och varm jacka i den nu iskallt snöiga blåsten. Här är många av gatorna döpta efter vad morfar sagt vara svenska adelssläkter – feodala släkter som sugit ut fattiga arbetare kallade han dem. Von Rosen, Adlercreutz, Staël von Holstein, Wachtmeister, af Klinteberg, Adlerfelt, von Holst, Ramel, von Troil, von Lingen…

– Rena adelskalendern, har morfar fnusit. De förgyller vårt ghetto! Och så ska alltihop verka förnäm svensk landsbygd: Herrgården, Kryddgården, Apelgården, Örtagården för att inte tala om Rosengård!

Amir vet inte varför man inte ska tala om Rosengård men han frågar inte, eftersom morfar är arg när han pratar om detta. Hemma har morfar varit politiskt verksam och kommunist och det är något förskräckligt som morfar har torterats för. När han går med bar överkropp kan man se ärr på hans rygg som tecken på det hemska. Men alltihop har skett för länge sedan och man talar inte mycket om det. Morfar – och mormor som nu är död – kom som flyktingar till Sverige och behandlades sämre än hundlort, men fick slutligen stanna med sina barn. Alla har blivit svenska medborgare. Morfar säger att han är en obekväm invandrare eftersom han lärt sig svenska, verkat politiskt och inte snällt knipit käft.

– En idealisk invandrare ska inte kunna svenska språket och inte veta något om sina rättigheter, fräser morfar när han är arg. I Sverige ska invandrarna stå med mössan i hand som gamla tiders lantarbetare på adelsgodsen. Regeringen vill helst låtsas att vi alla bor på ett adelsgods med grevar och baroner som namngett gatorna och med rosengårdar, kryddgårdar och fan och hans mormor…

Mamma brukar säga åt morfar att hålla tyst med sådant prat, men morfar får ingen tyst på.

– Han var omöjlig hemma och han är omöjlig här, suckar mamma.

Sedan slår hon om och säger sitt vanliga:

– Du ska alltid lita på morfar, allt vad morfar säger är rätt. Precis allt vet din morfar.

Hennes man, Amirs far, dödades när deras by brändes ner. Då var morfar redan i Sverige och även mamma hade åkt dit med sina två flickor. Amir var med han också, men han låg i mammas mage. Pappa hade petat dit honom för han ville ha en son som skulle ta över.

– Pappa sade att i min mage ligger pojken tryggt tills vidare, påstår mamma. När ni kommer i säkerhet kan han få komma ut, sade han.

Amir vet nog hur det är med det där. I skolan har han av kamraterna lärt sig allt om hur man knullar till barn. Det är något äckligt som man måste göra när man blir gift. Kan man inte klara det på bröllopsnatten blir äktenskapet upplöst och mannen förlorar både anseende och pengar. Då är hans liv förstört.

Eftersom pappa är död, är det bara morfar som bestämmer där hemma. Morfar vet allt och det ska bli roligt att visa honom bilderna han tagit.

Det här är en så rolig dag!

6

På Bennets väg står kala unga träd med gröna plastskydd längst ner. Två kvinnor i schalar, långa mörka kappor och stora handväskor försvinner in i Hårds vägs Falafel. Parabolantenner sitter i rader på höghusens balkonger. Där står också möbler, cyklar och diverse bråte. En man far förbi på en mc och har ett barn klätt i röd overall framför sig. En parkerad vit skåpbil har reklamtext i blått för en städfirma.

En färgad pojke åker metallsparkcykel. Två tjejer i vita respektive rosa långbyxor passerar gatan. De ser sura ut, som om någon förolämpat dem.

Husen har namn som ur en romantisk saga: Paradisgården, Lustgården, Örtagården.

Bröderna Lejonhjärta kunde bo här.

En affär gör reklam för Blend och Amir slinker in där för att köpa en chokladkaka – han har fått en slant av sin storasyster idag. Fotbollslaget Bayern München pryder en vägg och en tavla med en klocka visar också Koranen. Det är nötta stenplattor på golvet. Amir köper en banan också – han är rik denna härliga dag och kan kosta på sig vad han behagar.

När han kommer ut på gatan är där fullt kaos. En hög ungar håller på att dela på en massa brödbitar i en svart plastsäck – hur de nu fått tag på detta. Bitarna far omkring och spills på gatan, alltmedan gänget har ofantligt roligt.

En röd ambulans från Malmö Brandkår anländer, två män tar ut en bår som de försvinner med mellan husen.

Lätt oroad skyndar Amir hem. Inte för att det är så troligt men det kan ju vara någon hemma hos honom som blivit sjuk. Morfar? Mamma? Eller storasystern som är kvar i hemmet – den andra är gift och bor i Eskilstuna.

Det luktar grillos i trappuppgången.

7

Mamma och syrran är hemma men inte morfar. Han sitter med vänner på ett café vid Möllevångstorget inne i sta’n, säger mamma. Ingen är sjuk eller död hemma hos Amir så ambulansmännen skulle väl till någon annan. Lika synd om den familjen, men inget som rör honom. Var och en har nog av sitt.

– Var har du varit?

Det är inte hennes sak att hålla reda på Amir, han är ju man – i alla fall nästan. Men han svarar ändå snällt:

– Jag har fotograferat. Och nu ska jag framkalla, så kan jag visa morfar när han kommer.

– Ja… gör inget dumt bara, säger mamma som hon alltid säger.

Det är som om hon uttalar ett slags trollformel som besvärjelse av livets alla dolda farligheter. Var nu rädd om dig, hitta inte på några dumheter, se dig för, ställ inte till någon olycka, vad du gör så sätt oss inte i olycka, hör du det!

– Nä då, mumlar Amir och försvinner in på den till mörkrum omvandlade toaletten. Han låser noga och radar upp alla sina hjälpmedel innan han släcker ljuset och startar den noggranna process som morfar lärt honom.

Inga missgrepp nu!

8

Den vita spiralen står på brädan intill tvättstället. Filmrullarna skruvas in i den och så stoppar Amir spiralen i dosan och sätter på locket så att det blir ljustätt.

Nu kan han tända. Genom ett hål i locket häller han i framkallningsvätska. När allt är klart och det yttre locket pressats på skakar han först i trettio sekunder och sedan fem gånger varje halvminut.

Han tar tiden med sitt armbandsur och han är noga som gäller det ett olympiskt lopp. Sex och en halv minut tar det innan han kan hälla av framkallningsvätskan. Så är det dags för den ättiksluktande stoppvätskan som ska skakas i tio sekunder.

Mamma gillar inte stoppvätskans lukt.

– Usch så du stinker! kan hon säga men en gång hörde morfar det och sade åt mamma att om Amir stank så hade han, morfar, stunkit under hela hennes barndom.

Då blev mamma spak och sade att nej visst inte, inte hade morfar luktat något. Men när hon är ensam med Amir kan hon rynka på näsan och muttra.

Nu är det dags för fixet som får verka i fem minuter. Så sköljer han med vatten och häller i lite Yes för att minimera torkfläckarna. Nu tas filmen ut och hängs på tork. Han drar av vattnet med fingrarna.

När han just blivit klar med detta måste han sluta för nu ska man äta middag. Det tar fem timmar för filmerna att torka, så han får göra kopior nästa dag efter skolan.

– Hur går det med fotograferandet? undrar morfar som kommit hem.

– Bra, svarar Amir stolt, jag har tagit bägge rullarna och framkallat dem. De hänger på tork. I morgon ska jag göra kopior och visa.

– Duktig pojke, säger morfar och klappar Amir på det mörkhåriga huvudet.

Den kvällen somnar Amir lycklig men han vaknar mitt i natten och har en oro i bröstet. Det är som om han rört vid något farligt och förbjudet och smittats av en otäck och dödlig farsot.

Han går ut på toaletten och kissar. Sedan måste han kolla filmerna mot ljuset.

Allt ser bara bra ut.

Varför får han då denna ångest?

9

Efter Skolan nästa dag sätter Amir genast igång med att framkalla kopior av sina bilder. Han tänder lampan med rött ljus och stoppar in negativen i förstoringsapparaten, ställer in skärpan och beskär bilderna med hjälp av höjden i förstoringsapparaten.

Han får pilla med skärpan kontra höjden tills bilden ser bra ut och då är det dags att ställa in bländare och tid.

Han har känsla för detta, talang har morfar kallat det, och behöver inte göra en massa prov först. Skickligheten fyller honom med glädje, nu finns ingenting kvar av nattens ångest.

Fram med papperet. Bländare 8. Tid 7,5 sekunder.

Så ner med papperet i framkallningsbadet.

Sakta framträder bilderna.

Det är en enda stor glädje även om någon bild av kyrktornet är väl sned och ett porträtt suddigt. Det är gubben med portföljen som skrikit åt honom. Rätt åt den djäveln att han blir mosig i ansiktet.

Det är när han framkallar bilden av den egendomlige mannen som kom ut från kyrkan, som något konstigt inträffar.

Först framträder inte bara en figur utan tre! Mannen han fotograferat är omgiven av en gammal mager gubbe och en kvinna i urmodiga kläder. Både gumman och gubben har de läskigaste ansiktsuttryck. Som om de lider av svåra smärtor, stor ångest eller är helt vansinniga. De grimaserar fruktansvärt och där ögonen borde ha varit, är det bara tomt.

Amir har aldrig sett något så ruskigt, livrädd stirrar han på bilden. Där börjar de två underliga figurerna blekna bort och när allt är klart så finns bara den man han fotograferat kvar. Han undersöker negativet, men även där är mannen ensam.

Inbillade han sig alltihop, har de där förfärliga människorna verkligen funnits där?

Han beslutar göra en ny kopia. I spänd förväntan betraktar han hur den nya kopian växer fram men denna gång syns inga ovidkommande figurer.

Allt är ett stort mysterium.

10

Efter maten den dagen visar han korten för morfar. Morfar sitter i sin stol och betraktar nöjd och glad sitt barnbarns prestationer. Han berömmer mycket men kommer också med goda råd om hur Amir ska kunna få sina bilder ännu bättre.

Ofta gäller det att gå närmare den man porträtterar. Att placera en person mitt i bilden är inte så lyckat som att sätta honom i kanten och låta miljön få sin del.

– Här i Sverige läser man från vänster till höger, föreläser morfar. Det innebär att man ska placera det viktigaste i bilden längst till höger.

Han berättar också hur Amir ska kunna förbättra det tekniska. Här och var har det kommit med skräp och hårstrån i förstoringsapparaten, det är en dödssynd. Och på ett av korten har Amir fotograferat i motljus så att människan som ska porträtteras har blivit svart i ansiktet.

Morfar tar fram kameran och visar med hjälp av den hur man ska göra.

Det finns inget i Amirs liv som han tycker är roligare än detta. Visserligen har morfar åtskillig kritik att komma med, men det märks ändå att han är stolt över sin dotterson. Och Amirs hjärta sväller av stolthet.

När de så kommer till bilden av den egendomlige mannen på väg från kyrkan, tittar morfar länge på