Lindgrens: Nutida nedslag i en svensk familj

By Lawrence Gelmon

Några viktiga axplock från en svensk släkt under 5 år mellan två stora händelser som ramar in berättelsen. Släktingarna finns i Sveriges landsbygd, Uppsala och Stockholm. Men även ute i världen, i stora metropoler som Rom, Paris, London och New York.
Det här är writers cut. Inga bearbetande mellanleder utan direkt från författarens penna.
Lawrence Gelmon är fil kand och har tidigare givet ut en novellsamling och två diktsamlingar. Det här är hans första kortroman.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Oct 25, 2022
• ISBN: 9789180571920

Lawrence Gelmon

Lawrence Gelmon är uppvuxen i Jumkil utanför Uppsala dit han flyttade som 16-åring för att börja på Katedralskolan. Fortsättningen blev universitetet där han blandade studier med studentliv. Efter examen hägrade storstadspulsen i Stockholm. Det blev många år på Östermalm innan flytten gick tillbaka till hans barn- och ungdomsstad Uppsala. Under storstadsåren hann Lawrence med kommunikationsskola (IHR), juristlinjen 2 år, arbete inom reklam och information, skådisutbildning och olika författar- och manuskurser. Lawrence har tidigare givet ut diktsamlingen När dagen gryr (som också finns på engelska, A smile with a tear) och novellsamlingen (Lyckan kommer. Lyckan går...)

Book preview

Pappa var en stor man. Han var den gamla tidens man. Han var Lutheran, nykterist och jobbade hårt. Han var den första i släkten som studerat. Hans föräldrar var fattiga och han började med två tomma händer. Han gjorde viktiga uppfinningar med sina kompanjoner. Han träffade en underbar kvinna, blev ganska förmögen och hade blivit riktigt rik om han inte varit idealistisk. Jag vill tacka dig för uppväxten i den fina villan i Bromma. Jag minns när jag satt i mitt rum och lyssnade på musik och hade läroboken uppslagen på skrivbordet. Pappa kom in apropå och sa «så här blir du en medelmåtta som jurist. Arbete kommer först». Det lärde jag mig. Arbete kommer först. Tack pappa. Johan sätter sig. Han verkar ganska oberörd. Det var som om det inte direkt berörde honom. Han rättar till den vita slipsen och vänder sig till sin mor, Linnea. Hon klappar honom på handen. Hon har tårar i ögonen.

Det var fina ord Johan. Pappa var stolt över dig.

Johan säger inget. Han vet att det inte är riktigt sant. Han blev inte någon stor advokat som pappa hoppats på. Han saknade nog gnistan. Han fick sin egen byrå men inte de riktigt intressanta fallen.

Linnea tänker på hur hon träffade sin man Karl. Han var inte direkt någon snygging men utstrålade en väldig virilitet och energi. Han tog henne med storm. Hon gick och utbildade sig till sjuksköterska och hade inte träffat så många män. De gifte sig nästan direkt efter förlovningen.

Linda ser neutral ut och tänker att hennes svärfar inte var värd så fina ord. Men hon är lite stolt över sin man. Han håller alltid stilen för det mesta.

Ja, så är då en epok över tänker Stina, den humanistiske dottern, som alltid hade tid för sina föräldrar framförallt för sin mamma som hon står nära. Johan var mer pappas pojke. Det kommer inga tårar. Pappan har ju levt ett innehållsrikt liv. Han blev ju 98 år och vid den åldern kan man inte räkna med så många år till.

John det svarta fåret har rosa slips och lila kavaj. Han bor numer i Paris där han försöker sig på en karriär som målare. Det går inte så bra. Efter Johans tal applåderar John. Efter begravningen tar Johan honom avsides.

«Du luktar sprit din odåga»

«En drink före maten är väl aldrig fel»

«Vid rätt tillfälle. Du är ju berusad»

«Salongsberusad»

«Man kanske klär sig så i dina kretsar. Men det här är din fars begravning»

«Det är inte ytan som räknas. Tänk på att jag valde att vara här för att hedra min far.»

«Du har ju inte hedrat honom förut»

«Kanske inte som du. Men han är min far.»

«Om vi ses igen hoppas jag du sköter dig.»

«Javisst. Min herre»

John går.

Jenny gråter. Min lilla kära farfar. Hon minns jularna när hon kröp upp i hans knä och fick julklappar. Hon var hans ögonsten. Kanske inte så märkligt då hon var släktens skönhet. Blond med höga kindben och blå ögon blev hon en succe som modell i Paris. Efter begravningen åker hon och brodern Wilhelm till Cadierbaren för att prata mer personligt.

«Tänk att han kunde dö», säger Jenny.

«Det känns overkligt att han är borta»

«Undrar hur pappa känner sig»

«Han var ju ändå så gammal»

«Det var fina jular vi hade»

«Hur trivs du i Paris?»

«Bra. Jag lever som en fransyska»

«Du menar att du har en älskare. Eller kanske två.

Jenny skrattar.

«Jag bor nu i ett område där det inte är så mycket turister. Jag går till marknaden och handlar. Jag läser franska tidningar och ja, jag har en älskare men ingen pojkvän. Det är inte så mycket uteliv. Jag ser lite grann slutet på modellandet och det blir kanske något annat inom mode. Och du tänker fortfarande bli den nye reklamgurun?»

«Nja. Jag gör så gott jag kan. Det går bra nu. Jag har fått kort på Annabels och har just köpt en Porsche. Den nya cabmodellen. Men jobbet tar mycket. Jag hinner inte gå på gym men jag har några maskiner hemma»

«Du röker mycket»

«Ja, det är avstressande. Jag ska visa dig ett kort på en tjej jag träffat. En av flera jag dejtar. Hennes föräldrar äger ett köpcentrum i London.»

När Wilhelm ska ta fram plånboken ramlar en påse med vitt pulver ut. Den hamnar på golvet. Jenny ser vad det är. Beskyddarinstinkten för den tre år äldre brodern väcks.

«Ta det lugnt»

Wilhelm skäms lite och ler

«Du också syrran»

Jenny tänker på honom när hon går ut från Grand Hotel för att ta en taxi till flygplatsen. Ska han vara brat hela sitt liv. Ska han aldrig bli vuxen. Hon kände igen sig i honom under hennes första år i Paris. Men det var längesedan hon tagit kokain.

Johan och Linda tar med Linnea hem till sig. De bor i en pampig östermalmsvåning som är lite för stor för dem. Den var lagom när barnen bodde hemma men det har aldrig blivit av att flytta. Johan bjuder Linnea på kaffe och sherry och undrar.

«Hur ska vi göra med John? Kan vi göra något?»

«Var lugna» säger modern. «Jag har lite kontakt med honom. Jag har gett honom pengar ibland.»

«Jag förstår det. Men hjälper det.»

«Han har fortfarande kvar ambitionen att bli målare.» Men han har behovet att provocera privat och då måste han styrka sig ibland.»

«Jag vet inte hur han är i Paris. Jag kan ju inte prata med honom. Han bryr sig inte om mig. Vad händer om han ser sig som misslyckad konstnär?»

«Oroa dig inte. Nu vill jag ta en tupplur. Ni får köra hem mig.»

Stina och Per kör sakta motorvägen till Uppsala. De har en gammal bil eftersom de bara åker kortare sträckor.

«Ja, så är vi snart den äldre generationen. Det tycks som om vi träffades igår. Tänk att vi aldrig kom längre än till Uppsala», säger Stina lite på skämt.

«Tala för dig själv. Hade du hellre flyttat tillbaka till Stockholm efter studierna och börjat på en tidning där. Jag ångrar inte att jag lämnade Karlstad. Jag blev förälskad i Uppsala och i dig.»

«Nej, jag saknar inte Stockholm och UNT är Sveriges bästa provinstidning. Jag menar vad har jag uträttat. Jag kommer att bli obemärkt i tidningens historia»

«Alla uträttar något. Du ger information åt många människor och jag känner att jag betyder något för människor ibland när jag kan skänka tröst i en svår situation. Det är tråkigt att så få går i kyrkan. Det skulle kunna ge mening i stället för att jaga status»

«Tänk på Jenny och Wilhelm. Hur har de blivit så?

«Gud har skapat dem vackra och de är uppvuxna på Östermalm. Då är det lätt att bli materialistisk»

«Johan och Linda har varit för släpphänta med barnen. Wilhelm och Jenny blev brats och Ulla blev motsatsen, något av en anarkist. Jag tycker alla mina släktingar är onormala»

«Tänk på vår son Roger. Han är väl mycket ambitiösare än de flesta»

«Ja, men han är ju inte direkt materialistisk.»

«Det har du rätt i»

Ulla kommer hem till sitt kollektiv i Bagarmossen. Där bor hon med sex tjejer i en hyresfemma. De har varsitt rum förutom några tjejer